I nya numret av RFSL:s tidning Kom Ut medver ar jag med en artikel om religiöst motstånd mot homosexualitet, där jag resonerar kring varför så mycket antihomosexuell aktivism har kanaliserats just genom religionerna. I juni 2007 låste den marockanske författaren
Abdellah Taïa in sig på ett hotellrum i Tanger och barrikaderade dörren med bord och stolar. På sängen låg det alldeles färska numret av tidskriften Tel Quel, med hans ansikte på omslaget och texten ”Homosexuel envers et contre tous", det vill säga ”Homosexuell, mot alla andra”.
Han var 34 år gammal och hade aldrig knystat ett ord till någon om sin sexuella läggning. Nu hade han gjort det offentligt. Tärningen var kastad. I en
intervju med
Brian Whitaker på webtidningen Al Bab, berättar han att han egentligen inte hade tvekat att tala om homosexualiteten. Han ville inte ”upprätthålla hycklandet som andra marockaner och araber håller på med”, utan ville gå framåt med sin egen sanning.
Men på natten när intervjun publicerats kom skräcken.
– Detta är Marocko, säger han in intervjun med Whitaker. Det påstås att hemliga polisen är en av världens bästa, efter Mossad i Israel. Det hade inte varit några problem för dem att komma och föra bort mig.
Men de kom inte. Faktum är att det inte blev några offentliga reaktioner alls. Men det började hyschas och pyschas i hans omgivning och hans familj fick anonyma gliringar av grannar och kollegor. Idag är kontakten med familjen bruten – men egentligen kanske inte så mycket på grund av själva bög-grejen. Mer om det senare…
Situationen för hbt-personer är minst sagt brokig runt om i världen. Och ofta dikteras villkoren just av religiösa föreställningar, och/eller kulturella värderingar som religionen förvaltar. Av allt att döma står vi just nu står mitt i en internationell backlash. Efter en tid av idel förbättringar av hbt-personers situation i många länder, hårdnar villkoren på andra håll. Litauen införde i somras ett förbud mot ”propaganda för homosexualitet”, något som bara kommer att kunna upprätthållas genom censur och begränsad yttrandefrihet. I andra östeuropeiska länder med starka kristna traditioner, som Polen,
Lettland och
Moldavien, attackeras demonstrationståg för homosexuellas rättigheter regelmässigt med stenar och förolämpande banderoller. Eller så förbjuds de helt sonika av myndigheterna.
I den muslimska världen hanteras frågan främst som i fallet med Abdellah Taïa: med tystnad, socialt tryck och tabu. Men de senaste åren har läget förvärrats. I
Irak uppmanar radikala imamer explicit till mord på bögar. Sedan 2004 beräknas över 700 män ha torterats, mördats och skändats av islamistiska aktivister. Och från Iran kommer regelbundet rapporter om avrättningar av homosexuella, ofta under förevändning att gärningsmännen skulle gjort sig skyldig till någon form av övergrepp eller pedofili.
Pendelsvängningen kan paradoxalt nog förklaras mot bakgrund de senaste årens förbättringar, menar islamologen
Erica Li Lundquist vid Lunds Universitet, som forskar på homosexuellas situation i den muslimska världen, särskilt Libanon.
– Situationen har BÅDE blivit sämre och bättre runt om i den muslimska världen. Anledningen till det ökade våldet och den ökade homofobin beror just på ett pågående synliggörande och en ökad debatt angående frågor som rör homosexuella. Samtidigt är det fler och fler som tar ton i debatten för homosexuellas rättigheter. Det blir värre innan det blir bättre, kan man säga.
Att situationen hårdnar i vissa kristna länder beror delvis på en ny form av kristen mission. När den antihomosexuella kristenheten i USA och Europa förlorat matchen på hemmaplan, försöker de istället att plantera sitt budskap där jordmånen för antihomosexuella attityder redan är god, t.ex. i före detta kommunistdiktaturer och tredje världen. I december 2008
deltog t.ex. pastor
Åke Green på ett tvärreligiöst symposium i Etiopien där han föreläste om ”riskerna med gaylobbyns framfart” – detta i ett land där homosexuella handlingar bestraffas med minst ett års fängelse.
Det allvaligaste exemplet hittills på denna oroande missionstrend är
den antihomosexuella konferens som hölls i Uganda i mars 2009. Situationen har länge varit horribel för homosexuella i landet. Förföljelsen bedrivs öppet och statsunderstött. Medierna hänger ut bögar och flator med namn och bild, och uppmanar allmänheten att ange homosexuella grannar och bekanta.
På konferensen deltog flera amerikanska kristna ledare, och deras skräckpropaganda i kombination med de redan starkt negativa ugandiska föreställningarna ledde fram till ett nytt
lagförslag som föreskriver livstids fängelse för den som utför homosexuella handlingar. Dödsstraff om ”gärningsmannen” är hiv-smittad eller ”serieförbrytare”. Det är skrämmande att se hur influerat det teoretiska innehållet i förslaget är av amerikansk högerkristen retorik.
Även i Sverige kan man notera en form av pendelsvängning, även om vidden inte på något sätt är jämförbar med den muslimska världen, Östeuropa eller Uganda. Den konservativa kristenheten har de senaste åren organiserat sig och putsat upp sin fasad. Och så har vi wannabe-dissidenten
Mohamed Omar, som på sin blogg samlar antihomosexuella
röster från alla
religiösa och
politiska avkrokar.
Något man inte får glömma bort är att de fientliga attityderna i relationen religion - homosexualitet inte bara upprätthålls av religionerna. Det omvända förhållandet gäller också. Samtidigt som det finns många religiösa hbt-personer, så finns det också en utbredd religionsskepsis inom gruppen. Och det är förstås inte det minsta märkligt. Religionerna har genom tiderna visat att deras makt och inflytande i samhället står i direkt motsats till homosexuellas rättigheter. Genom att hårdnackat om förstockat motsätta sig varje förbättring av homosexuellas villkor, har religionerna begått ett långsamt självmord och passivt bidragit till den sekularisering som ägt rum de senaste decennierna.
Så de frostiga känslorna är ömsesidiga. Det råder dock inget som helst tvivel om vilket läger som kastade första stenen i ställningskriget mellan religionerna och den samkönade kärleken. Låt oss i resten av artikeln undersöka vad denna sten består av:
1. Teologi, visst… Det är vad de religiösa företrädarna vill ge sken av att det handlar om. Lärda tolkningar av Herrens ord och vilja. Men om man granskar retoriken och de underliggande värderingarna, upptäcker man snabbt att de teologiska argumenten ofta bara är torr mossa på stenens yta, som används för att kamouflera rent personliga åsikter och preferenser.
De teologiska argumenten är lätta att avfärda eftersom de för det första baseras på den absurda premissen att de som skrev de heliga skrifterna kände till fenomenet homosexualitet som vi känner det idag. För det andra för att citaten som vanligen åberopas mot homosexualitet vid närmare granskning handlar om något helt annat, t.ex. prostitution, våld eller enskilda sexuella praktiker.
Berättelsen om Sodom och Gomorra handlar sålunda om gruppvåldtäkter – även den variant av berättelsen som finns i Koranen. Tredje Moseboks förbjud för män att ligga med män som med kvinnor, kan i patriarkal kontext lika gärna kan innebära att en man inte får behandla en annan man underordnat i sängen. Och om
Paulus i Romarebrevet över huvud taget talar om något som kan härledas till homosexualitet, så är det på sin höjd analsex, eftersom han använder terminologi som implicerar en aktiv och en passiv part i den sexuella akten. Därmed har vi halkat in på själva fundamentet för den antihomosexuella världens föreställningar om fenomenet homosexualitet.
2.För det som sitter i centrum av dessa föreställningar är, ursäkta uttrycket, just rövhålet. Vi ser gång på gång hur homosexualitet och analsex anses vara samma sak. Och den kristna traditionen har varit mycket noga med att förstärka detta samband, vilket framgår av ordkedjan
Sodom – sodomi – sodomit. Det som karaktäriserat kyrkans förståelse av samkönad kärlek genom åren, är således beteendet vi får läsa om i Första Mosebok, där en rasande massa vill gruppvåldta två manliga änglar.
I botten för analfixeringen ligger en patriarkal föreställning om vad sex ska vara, det vill säga penetrerande, med en dominant part (mannen) och en underordnad (kvinnan). Och exemplen på hur analsex lyfts upp i homodebatten är otaliga. Ett av de mest genanta är den svenskamerikanske aktivisten
Ron Linden, som på sin utförliga och multilingvistiska antihomosajt
EMASO tar avstamp i utförliga beskrivningar av
rövslickning. Och i höstas uppmärksammades prästen
Dag Sandahl för att ha
raljerat om rövknullande i en diskussion som rörde homosexualitet på ett generellt plan.
Analfixeringen understryks även av att många av bögarna som mördats i Irak har torterats genom att röven klistrats igen, och att den internationella antipridesymbolen är förbudsskylt föreställande en man som bestiger en annan man.
Denna fokusering beror dels på okunskap – analsex är som bekant en sexuell praktik och inte synonymt med homosexualitet, dessutom exkluderar den lesbiska. Dels på populism, eftersom analsex är ett fenomen som det är lätt att skapa aversion kring.
3.En annan anledning till att många religiösa individer mejslar ut homosexualiteten ur syndakatalogen och lägger så mycket energi på att bekämpa just den, är att det är något som de vet att de själva aldrig kommer att kunna begå.
Ett bra exempel på detta är den sydafrikanske pastorn
Ray McCauley, ledare för megakyrkan Rhema Church. Han är vän med president
Jacob Zuma och
bildade nyligen ett konservativt nätverk som bland annat lobbar för at Sydafrika ska avskaffa homoäktenskapet. Han tycks dock inte ha några synpunkter på polygami – för då hade han ju stött sig med sin vän presidenten, som har två hustrur (och flera trolovade). Han verkar inte heller stå på barrikaderna för ett skilsmässoförbud – trots att Jesus säger ”Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt”. Så tydligt uttrycker sig Jesus inte om homosexualitet. Men så är ju också McCauley själv frånskild. Och omgift med en kvinna som är skild två gånger... Fokusera och förstärk andras synder, så framstår dina egna som mer försumbara.
4.En religion uppstår och verkar ofta som en reaktion mot andra religioner och sedvänjor. Det är viktigt att ha någon eller något att definiera sig mot, och skylla samhällets förfall på. Denna mantel har under historiens gång axlats av olika grupper, folkslag och subkulturer, homosexuella är bara ett av många exempel.
Den mordvåg som just nu drar in över Irak är ett exempel på detta. Homosexualitet anses vara ett västerländskt fenomen som bidrar till samhällets degenerering, och som därför måste resas ut, precis som allt annat oislamskt.
Även för den konservativa kristenheten i västvärlden spelar homosexuella ofta rollen som samhällets förstörare. Homosexuellas rättigheter sätts i motsats till samhällets goda och homorörelsen utmålas som en oproportionerlig maktfaktor i samhället, som styr media, politik och juridik.
En allmän sanning inom delar av den svenska frikyrkligheten är att Estonia förliste för att Gud tog sin hand från landet i och med att Riksdagen fattade beslut om partnerskapslagen i juni 1994. Den inflytelserike kristne ledaren
Jerry Falwell (1933-2007) hävdade i ett berömt uttalande i tv-pastorn
Pat Robertsons program att elfte september-attacken 2001 bland annat skedde på grund av feministers och homosexuellas inflytande i USA.
– Jag pekar med fingret i deras ansikten och säger ”Ni bidrog till att detta hände!”
Robertson höll med, men Falwell tog senare avstånd från uttalandet och bad om ursäkt. Och i februari 2008 hävdade
Schlomo Benizri, som representerade det strängt religiösa Shaspartiet i Knesset, att ett kostnadseffektivt sätt att hindra jordbävningar, hade varit att stoppa homovänliga reformer…
Vidare påpekade Åke Green i sin predikan 2003 att Sverige kommer att drabbas av katastrofer på grund av landets toleranta hållning mot homosexualitet. Tidningen Världen Idag drog kort därefter på ledarplats paralleller mellan detta och Tsunamikatastrofen. Och på senare tid har tidningens VD
Ruben Agnarsson i
flera ledare och blogginlägg lagt upp bollen för en katastrof på grund av 2009 års beslut om samkönade äktenskap respektive kyrkliga vigslar. Nu väntar han bara på en lämplig katastrof att sätta i samband med dessa beslut.
5.En annan viktig faktor är förstås pengar. Tusentals människor runt om i världen försörjer sig på antigayaktivism, främst i USA. Det finns otaliga organisationer som tjänar miljoner på donationer, bidrag och försäljning. Affärsidén är enkel och står på två ben. För det första övertygar man folk att homorörelsen är farlig, samtidigt som man visar att man är kapabel att försvara landet mot denna destruktiva kraft. För det andra intalar man människor som upplever samkönad attraktion att homosexualitet leder till helvetet, och erbjuder dem bot. Det ordnas konferenser, läger, seminarium och produceras tonvis med böcker, filmer och annat material. Och allt kan köpas. Med dessa bittra ord
kommenterade den amerikanske komikern
Peterson Toscano knark- och sexskandalpastorn
Ted Haggards påstående att han blivit heterosexuell efter tre veckors terapi:
– Och här har jag spenderat 17 år och 30000 dollar på tre kontinenter på att försöka att strejta till mig…
Något som inte fugerat. Idag kallar han sig ex-gay-survivor.
6.Kyrkor, moskéer och synagogor har genom historien fungerat som maktens megafoner och kontrollredskap. I tider då det inte fanns snabba kommunikationer, var det religionens hot och löften som höll undersåtarna i schack. Den enda belöningen skulle komma från makten och kyrkan.
Människokroppen är dock så finurligt skapad att den har ett inbyggt belöningssystem – sexualiteten. Men eftersom detta gör individen självständig, tog religionen makten över sexualiteten, smutsade ner den med skam och synd och utropade sig till den enda legitima distributören av denna belöning. Det är svårt att föreställa sig att den samkönade kärleken skulle ges rum i ett sådant system.
Men samtidigt har homosexuella i alla tider tagit sig plats. De har hittat sätt att leva ut sin sexualitet och kärlek, genom att antingen utnyttja, eller gå runt samhällets kontrollerande institutioner. I intervjun med Abdellah Taïa som nämndes i början, får också man känslan av att det inte är själva bögeriet som är problemet i det traditionella marockanska samhället, utan att homosexualiteten är en zon i samhället inom vilken det inte finns några regler. En zon där det råder ett oberoende.
– Det handlar inte om homosexualitet, säger han i intervjun. Utan om individuell frihet.
Och är det något som skrämmer konservativa och kollektivistiska samhället, så är det just denna frihet.
7.Därmed har vi kommit in på den mest grundläggande aspekten av religiöst och kulturellt motstånd mot homosexualitet – den antropologiska. I sin briljanta bok ”Renhet och fara” resonerar
Mary Douglas kring varför människor reagerar negativt mot det avvikande, och hon visar att den bakomliggande mekanismen till att vi upplever en störning av t.ex. en toalettpappersrulle på diskbänken, är besläktad med sedvänjan att döda ena barnet vid tvillingfödslar, som noterats i vissa primitiva kulturer. Människan har en stark drift att vilja rätta till företeelser som stör det kollektiva ordningssinnet. En extrem variant av detta behov är de korrektionsvåldtäkter av lesbiska som förekommer i fattiga delar av Sydafrika.
Det är lätt att inbilla sig att reagerandet mot det avvikande är djupt mänskligt och liksom inskrivet i vårt DNA. Och ja – reaktionen är det. Men inte föreställningen om vad som är avvikande. Ta bara rökförbudet på svenska restauranger. Att vifta med en cigarett vid bordet idag hade uppfattats som en grov överträdelse. Det känns som förbudet har gällt i evinnerlig tid – men infördes så sent som 2005. Två brudklänningar på en bröllopstårta är exempel på precis samma typ avvikelse från det inlärda. Och lika lätt att förändra. Det enda som krävs är information, öppenhet och kunskap. Och det är precis därför homosexualitet är tabubelagt och oberörbart i strängt religiösa och patriarkala samhällen.
Under de år som jag debatterat hbt-frågor på min blogg, har jag ofta stött på religiösa människor som sökt sig till dit med ett ärligt och öppet uppsåt att lära sig mer om bögars och flators villkor. Diskussionerna är fyllda av respekt och ömsesidigt utbyte, och leder kanske inte alltid till att vederbörande ändrar åsikt – men själva erkännandet och konstaterandet att bilden som lärs ut av religionerna är ofullständig, är ett mycket större steg.
Okunskapen och tystnaden är de antihomosexuella aktivisternas största resurs. Den litauiska lagen mot ”homopropaganda” och den muslimska världens hyschande kring frågan visar hur oerhört värdefull denna resurs är. Men vi vet också att det är en bräcklig resurs. Visst, lögner och vanföreställningar har lätt att slå rot i människors medvetande, men till slut vinner ändå alltid verkligheten. Och kärleken.
