onsdag, juli 30, 2014

Dispatch International tar hjälp av religiös fundamentalism i Pride-granskning

av TOR BILLGREN

När Dispatch International nu storsatsar på att granska Stockholm Pride, gör de det med inspiration och stoff från starkt antihomosexuella och religiöst fundamentalistiska organisationer i USA. Retoriken och attityden är identisk med den man kunde se i Livets Ord-tidningen Världen Idag i mitten av 00-talet, något som jag ägnade stora delar av denna blogg till att bemöta på den tiden.

Det finns flera artiklar att kommentera i artikelserien, men jag nöjer mig här med chefredaktören Ingrid Carlqvists ledare Varför locka in unga i en farlig livsstil?
1. 
Själva grundpremissen för artikeln är den gamla antihomosexuella vanföreställningen om att homosexuella förökar sig genom rekrytering. Det är bland annat denna föreställning som motiverar de repressiva lagarna i länder som Ryssland och Uganda.

2.
Hon använder konsekvent begreppet ”sexuell livsstil”. Det är ett väl beprövat sätt från religiöst håll att slippa tala om homosexualitet som en läggning, utan ett val, dvs något man kan (och bör) vänja sig av med. Men det är ett luddigt och svårdefinierat begrepp. Lever jag själv i en homosexuell livsstil, till exempel? Jag är gift med en man, men delar hem med en kvinna som är mor till vårt gemensamma barn? Var börjar och slutar den homosexuella livsstilen? Här är en kort text om strategierna kring pratet om den där besynnerliga livsstilen.
3.
Carlqvist blandar ihop sexuella praktiker med "livsstil". Det vill säga att en viss "livsstil" underförstått för med sig vissa praktiker. Så är det inte. Den som vill kommentera eller förfasa sig över en viss typ av sex bör göra just det, och inte blanda in läggning, sexualitet eller "livsstil". (NYHETSFLASH: Analsex, oralsex, onani och BDSM förekommer även bland heterosexuella.)
4.
Hon häver ur sig att pedofili uppmuntras för homosexuella. What? Var finns beläggen?
5.
Trots att Dispatch International på ytan tycks ta avstånd från extrema religiösa uttryck, baserar Carlqvist alltså sin text på källor från konservativt kristna lobbyorganisationer i USA, som Christian Apologetics and Research Ministry och Family Research Council (FRC), som lägger miljontals dollar om året på sin aktivism för försämrade villkor för homosexuella. Peter Sprigg, som har sammanställt den lista  över ”myter” om homosexualitet som Carlqvist hänvisar till är en känd förespråkare för kriminalisering av homosexuella handlingar. Hon kunde lika gärna vänt sig till en islamistisk imam.

6.
Carlqvist lyfter också upp en riktig klassiker i antigaysammanhang, nämligen Paul Camerons studie om att homosexuella lever 10-20 år kortare än heterosexuella. Cameron är en religiöst motiverad antigayaktivist, känd för oetiska och ovetenskapliga metoder. Här ligger en ordväxling mellan mig och Världen Idag, efter att tidningen skrivit en artikel om studien 2005.

7.
Av källorna och länkhänvisningarna att döma har hon delvis baserat sina efterforskningar på Ron Lindens webprojekt AMOSO/EMASO, som jag skrev utförligt om 2006, när han turnerade i Sverige. Ytterligare ett religiöst motiverat antihomosexuellt projekt, som bottnar i privata aversioner mot vissa sexuella praktiker. 
Några texter:
8.
Att förvränga, felcitera och illvinkla seriös forskning är något de religiösa lobbyorganisationerna som FRC förfinat till en konstform. De är mästare på att utforma pamfletter och artiklar så att de SER UT att vara vetenskapligt vederhäftiga. Här ligger en text om denna typ av vetenskapsförvrängning.
Där framgår bland annat att två av forskarna som Ingrid Carlqvist hänvisar till i dokumentet om de tio myterna har protesterat mot hur deras forskning vantolkas och missbrukas av religiösa debattörer (Dr Robert Spitzer och Dr Kyle Pruett).
9.
Mer läsning: Genomgång av en FRC-studie om självmord bland homosexuella.

10.
Om det inte varit tydligt tidigare: Dispatch International vill inte homosexuella väl. När det ser ut som att de tar homosexuella i försvar, är det bara för att kunna använda oss som slagträ i deras kamp mot islam. Men genom att lyfta fram organisationer som vill försämra för homosexuella, och personer som förespråkar statlig förföljelse och kriminalisering av homosexuella handlingar, hamnar tidningen på precis samma nivå som sina huvudfiender: islamisterna. I attityderna gentemot  homosexualitet förenas alla populister och extremister, religiösa såväl som politiska.

torsdag, juni 20, 2013

Exodus International lägger ner

av TOR BILLGREN

Igår - mitt under sin stora årliga konferens - meddelade den kristna exgay-organisationen Exodus international att de lägger ner verksamheten. Här ligger Jim Burroways liveblogg från konferensen, och här pressmeddelandet. Idag postade organisationens ordförande Alan Chambers en ursäkt på hemsidan.

“I am sorry for the pain and hurt that many of you have experienced. I am sorry some of you spent years working through the shame and guilt when your attractions didn’t change. I am sorry we promoted sexual orientation change efforts and reparative theories about sexual orientation that stigmatized parents.

“I am sorry I didn’t stand up to people publicly ‘on my side’ who called you names like sodomite—or worse. I am sorry that I, knowing some of you so well, failed to share publicly that the gay and lesbian people I know were every bit as capable of being amazing parents as the straight people that I know. I am sorry that when I celebrated a person coming to Christ and surrendering their sexuality to Him, I callously celebrated the end of relationships that broke your heart. I am sorry I have communicated that you and your families are less than me and mine.

“More than anything, I am sorry that so many have interpreted this religious rejection by Christians as God’s rejection. I am profoundly sorry that many have walked away from their faith and that some have chosen to end their lives.

“You have never been my enemy. I am very sorry that I have been yours. I hope changes in my own life, as well as the ones we announce tonight regarding Exodus International, will bring resolution, and show I am serious in both my regret and offer of friendship. I pledge that future endeavors will be focused on peace and common good.”

måndag, september 03, 2012

Ta all homofientlighet på allvar

av TOR BILLGREN

Ett av sommarens teman i medierna har varit splittringen inom hbt-rörelsen i samband med årets Stockholm Pride. I bakgrunden ligger delvis olika föreställningar kring om och hur kampen ska fortsätta, nu när de flesta juridiska orättvisor är undanröjda, när kyrkan förlorat sina tolkningsföreträden, när bögar och flator är en allt vanligare syn i det offentliga rummet, bland bröllopsgästerna, i medier och så vidare. En däst självgodhet har spritt sig i rörelsen, något som provocerar mer radikala aktivister, som vill utvidga kampen till allt från att störta kapitalismen till att avskaffa försvarsmakten.

För en hbt-rörelse borde det väl dock vara mer relevant att fokusera på homofientlighet. Och trots de senaste decenniernas framsteg frodas den fortfarande på många håll – ofta ostörd och oemotsagd. Till exempel inom de islamska samfunden. I den etiopiska Mekane Yesus-kyrkan, som har många anhängare i Sverige. I de katolska och ortodoxa kyrkorna, och så vidare. Vilket stöd får hbt-personer som lever i dessa sammanhang? Vem lyfter fram deras situation? Vem kritiserar deras förtryckare?

Om vi menar allvar med att dessa samfund är en del av svenskt samhällsliv, måste deras syn på hbt-frågor också tas på allvar och problematiseras. Att ständigt undanta dem eller se mellan fingrarna är i förlängningen exkluderande. ”Gör som ni vill i era reservat”-attityden kan inte bidra till något annat än utanförskap.

Detta är särskilt viktigt just nu, när högerpopulistiska krafter låtsas brinna för homosexuellas rättigheter – fast bara för att kunna använda gruppen som slagträ i kampen mot islam och invandring. Att avstå från att diskutera islamskt motiverad homofobi för att man inte vill ge Sverigedemokraterna vatten på sin kvarn är ett fegt svek mot homosexuella muslimer. Det måste finnas demokratiskt hållbara sätt att närma sig dessa frågor på. Och nej, det är inte att sparka nedåt. Religion är makt.

Eller har jag fel? Ska man vara avvaktande? Måste saker få ta sin tid? Är det viktigare att bygga starka relationer mellan olika kulturer, innan man ger sig in i de känsliga frågorna – trots att det innebär att hbt-personer kommer i kläm?

Jag vet inte. Saken måste diskuteras utförligt. Vilka strategier är framgångsrika, vilka är kontraproduktiva? Kan det vara så att den förhållandevis snabba utvecklingen i Skandinavien har bidragit till att pendeln att svängt på ett olyckligt sätt i delar av Baltikum och Ryssland, där lagar som förbjuder ”homopropaganda” införts de senaste åren? Eller i Moskva, där man förbjudit homosexuella från att demonstrera för sina rättigheter i hundra år framöver, och kastat feminister i fängelse för att de protesterat mot patriarkatet i en kyrka? Situationen försämras även i en del afrikanska länder, som Zimbabwe och Uganda, där alltför högljutt västligt engagemang ofta får motsatta effekter, eftersom man – av förståeliga skäl – inte gärna tar order från västvärlden.

Det värsta som kan hända är om denna komplexitet leder till att frågan om hbt-personers villkor i marginaliserade grupper i Sverige, eller i resten av världen för den delen, relativiseras bort eller faller mellan stolarna. Det är just för att den är jobbig och snårig, som den måste ventileras. I många fall gäller det livet.

Publicerad i Expo, nr 3 2012 (september)

torsdag, augusti 30, 2012

Debatt med Queers against pinkwashing

av TOR BILLGREN

I somras debatterade jag begreppet "pinkwashing" med med nätverket Queers Against Pinkwashing. Det började med denna krönika i Sydsvenskan den 4 augusti 2012:

Årets Prideglosa nummer ett är ”pinkwashing”.Ett träffande begrepp som beskriver hur högerpopulistiska rörelser utger sig för att vara gayvänliga, och därmed försöka skyla över resten av sin fördomsbaserade politik. Syftet med denna rosafärgade retorik är förstås att angripa muslimer.
Den manifestation som islamfientliga English Defense League genomför idag i Stockholm – samtidigt som Prideparaden – är ett tydligt exempel. Ett annat är den debattartikel Jimmie Åkesson skrev i Aftonbladet i mars 2010, där han drev tesen att Sverigedemokraterna är ett parti för hbt-personer. Det är naturligtvis skrattretande, eftersom partiet fortfarande förespråkar diskriminering på grund av sexuell läggning. Dessutom haglar de homofientliga uttalandena som aldrig förr. I veckan kunde vi till exempel i tidskriften Expo läsa hur SD:s ordförande i Härryda konstaterade att det inte går att förbjuda homosexualitet, eftersom det är för dyrt att internera och lobotomera homosexuella. Pinkwashing är ett klockrent uttryck för att beskriva SD:s oärliga krumbukter i frågan.
Men ibland får jag en känsla av att begreppet också används för att slippa diskutera känsliga och komplicerade frågor. Som hos det svenska nätverket Queers Against Pinkwashing. Deras aktivism är nästan helt inriktad mot Israel, som påstås framställa sig som ett paradis för bögar och flator – bara för att kunna peka ut de arabiska grannländerna som homohelveten.
Men där stannar resonemanget. Följfrågan om hur det de facto är för homosexuella i arabvärlden uteblir. Det är som att det skulle vara fel att påpeka att muslimska länder ofta är repressiva mot hbt-personer och att muslimska samfund i regel är homofientliga.
Naturligtvis finns det goda skäl att kritisera Israels ockupationspolitik. Men att i samma andetag närmast beklaga sig över att landet har liberala hbt-lagar, är kontraproduktivt. Det är inte mindre homovänlighet som behövs i Mellanöstern.
Tänk om de som har djupa kunskaper om islam och är engagerade i kampen mot islamofobi och hbt-fientlighet, istället kunde försöka bidra med argument kring hur man kan bemöta muslimsk homofobi på ett retoriskt hederligt och demokratiskt hållbart sätt? Detta är förstås extra angeläget just nu, när hbt- personer används som slagträ i högerpopulistiska rörelsers kamp mot just islam. Att ställa grupper mot varandra är ett av de äldsta och billigaste tricken i boken. Det är ett stöd som man aldrig kan acceptera, eftersom det är falskt.
Att belysa och problematisera homofobi som inspireras och upprätthålls av islam handlar förstås inte om att angripa muslimer. Tvärtom – syftet är att stödja muslimer, det vill säga de många bögar och lesbiska som lever i religiös och social utsatthet. Solidaritetsperspektivet måste ändras – från den abstrakta massan till den förtryckta individen.
* * * * * *
Queers against pinkwashing svarade den 15 augusti:


Den 7 augusti skrev Tor Billgren om pinkwashing, och att vi i QAP (Queers Against Pinkwashing) använder begreppet för att slippa diskutera ”känsliga och komplicerade frågor” gällande Israel och Palestina.
Vi använder termen pinkwashing för att beskriva Israels pr-arbete, som under namnet Brand Israel sedan 2005 syftar till att omvandla statens image från ockupationsmakt till ”Mellanösterns gayparadis”. Det handlar givetvis inte om att vi är emot Israels liberala gay-lagstiftning, utan om hur staten utnyttjar den retoriskt.
Det är lättare att leva som öppen i Tel Aviv än i delar av Västbanken, vi har aldrig sagt något annat. Det vi kritiserar är hur detta faktum används, enligt modellen; kolla på palestinierna – de behandlar sina bögar och flator så illa att de förtjänar att ockuperas.
Tor Billgren frågar hur man kan argumentera mot muslimsk homofobi på ett ”hederligt och demokratiskt” sätt. Vi tror inte det är någon skillnad på att bemöta homofobi från muslimer än från andra grupper. Homofobi ska inte bemötas för att personen är muslim, utan för att personen är homofob, och det är viktigt att se och förstå skillnaden.
Det finns inget fel i att belysa homofientlighet i muslimska länder, det är bra. Men genom att ompaketera en hel religion och hela länder som homofoba framställer man det som att där inte finns några hbtq-personer. Den palestinska hbtq-organisationen Aswat säger: ”Tror du på palestinska queers rättigheter måste du arbeta mot ockupationen. Den hämmar rörelsefriheten, friheten att tala, att leva, att välja och att få vara sig själv.”
* * * * *
Jag bemötte QAP med följande:

Om Israel är homovänligt, har landet all rätt att marknadsföra sig så. Och om de palestinska områdena därmed framstår i negativ dager, är det ett problem som palestinierna måste ta tag i genom att ändra sina attityder mot homosexualitet.
Resonemanget om att omvärlden skulle betrakta Israels ockupation som mer OK, för att bögar och flator behandlas dåligt i de palestinska områdena är absurt. Det krävs mer än så för att vända en ockupation till något positivt. Dessutom är största delen av världen antihomosexuell. Att vara homovänlig kan lika gärna ligga en nation i fatet internationellt sett.
QAP förespråkar en övergripande strategi, istället för att angripa specifikt muslimsk (eller kristen eller judisk) homofobi. Jag menar att kampen måste ske på alla plan. Vi får inte glömma att religioner är maktstrukturer, och att kritik mot religiösa uttryck är maktkritik. Det är just genom problematiseringen av kristendomens antihomosexuella föreställningar som det har vuxit fram en befrielseteologi som kristna homosexuella har kunnat hitta ett hem i – och som påverkat konservativa krafter i liberal riktning. Denna utveckling måste vara möjlig även inom islam.

torsdag, augusti 02, 2012

Gore Vidal och det subversiva fröet

av TOR BILLGREN

Massala (Stephen Boyd) och Ben-Hur (Charlton Heston) dricker en skål.


Mitt under den svenska Prideveckan kommer beskedet att den amerikanske författaren Gore Vidal avlidit, 86 år gammal. En citatmakare i klass med Oscar Wilde och en av pionjärerna i kampen mot de fördomsfulla vanföreställningarna om män som har sex med män. 

En av hans mest intressanta bedrifter är att han lyckades smuggla in en homoerotisk laddning i mastodontfilmen ”Ben Hur” (1959), som han var en av manusförfattarna till. Han tänkte sig att huvudpersonerna Massala (Stephen Boyd) och Judah Ben-Hur (Charlton Heston) hade ett förflutet som älskare, vilket antyds i scenen där de återses efter många år. Enligt Vidals memoarer var Boyd införstådd med det hela under inspelningen, medan Heston var ovetande om den pikanta detaljen. 

Det är otroligt smart gjort. Med några knappt märkbara ögonkast lyckades Vidal plantera ett subversivt frö i filmen som mot slutet av sina tre timmar och fyrtiofyra minuter urartar i en av filmhistoriens mest bisarra hyllningar till kristendomen. 

Publicerad i Sydsvenskan den 2 augusti 2012

onsdag, augusti 01, 2012

Pilnsnerfilmsarkaiskt pronomen

av TOR BILLGREN

I kölvattnet av ”hen”, som fortfarande skapar indignation i konservativa kretsar, har ytterligare ett könsneutralt pronomen börjat dyka upp i tidningsspalter och sociala medier. Nu är det ordet ”man”, onekligen med vissa maskulina associationer, som ersätts av det mer androgyna ”en”. Exempel: ”Könsroller är inget en föds med, utan något en fostras in i.”

Det är underbart att se radikala normbrytare och könsanarkister anamma detta arkaiska och rurala språkbruk som doftar av såväl Carlsson i ”Hemsöborna”, som pilsnerfilmernas Dagmar Ebbesen-hushållerskor.

Vågar en hoppas att samtidsspråket kommer att berikas ytterligare med ord och egenheter ur denna språkskatt? "Höllu! sätt lås för lädersäcken, du, och gå ut på backen och pina vädret ur dig, om du är klöverstinn." 

Publicerad i Sydsvenskan den 1 augusti 2012

söndag, juli 22, 2012

Diskussion om begrepp

av TOR BILLGREN

Igår läste jag en artikel i Fria Tidningen om hur islamfientliga English Defence League och dess systerorganisationer använder Pridefestivaler som plattformer för sin kamp mot islam och muslimer. Mot bakgrund av vårens debatt om uppseendeväckande vänsteraktioner vid hbt-manifestationer (se punkt 2 nedan), twittrade jag följande:

Stackars Pride. Ockuperas av både höger- och vänsterextremister. http://www.fria.nu/artikel/93775
Sexologen och radiomannen Robert Jacobsson undrade vad jag menade med det, och jag svarade:
Slagträ i kampen mot kapitalismen å ena sidan och mot islam å den andra
Jacobsson fortsatte:
aha - jag tolkade det som något ironiskt. hur tycker du Pride har ockuperats av "vänsterextremister"?

på vilket sätt är de nämnda aktionerna utförda av "vänsterextremister"? vad är en vänsterextremist enligt dig?
Biologiprofessor Erik Svensson var också nyfiken på hur jag menade:

Ja, vad menar du? Är kritik av kapitalismen "vänsterextremism" och hur kan du jämföra det med Breivikterror?
Ja, jag skulle också gärna höra din definition av vänsterextremist. Är jag t.ex., vänsterextremist?
Jag svarar så här:

1. 
Jag skulle definiera en extremist som en person som strävar efter att implementera sin agenda med våldsamma och/eller störande metoder (avbryta tillståndsgivna manifestationer, trakassera meningsmotståndare, krossa skyltfönster etc), alternativt en person som har extrema och/eller populistiska åsikter, t.ex. att Sveriges rättssystem styrs av CIA, världsekonomin styrs av judiska bankirer, att medierna regeras av homosexuella nätverk, att samhället måste förändras genom revolution, att Israel låg bakom 11 september-attentaten, att Svenskt Näringsliv styr medborgarnas konsumtionsvanor med hjälp av nanodatorer som injiceras tillsammans med influensavaccin, att det pågår ett kulturellt krig mellan islam och kristendomen, och så vidare.

2.  
När jag skriver att Pride och hbt-rörelsen är ockuperad av vänsterextremister avser jag främst fyra händelser:

  • Regnbågsparaden i Göteborg i maj 2010. Maskerade aktivister ur paraden angrep Livets Ord-medlemmar och vandaliserade deras materiel. Jag skrev ett affekterat inlägg om händelsen.
  • Prideparaden i Stockholm förra året. Aktivister ur nätverket Ofog kapade Försvarsmaktens sektion i paraden och exponerade kränkande och generaliserande omdömen de deltagande soldaterna.
  • HBTQ-festivalen i Göteborg i juni i år. Ett seminarium om hatbrott avbröts av personer som ville göra ett migrationspolitiskt statement.
  • Att folket bakom Uppsala Pride har approprierat begreppet Pride för en antikapitalistisk manifestation. Naturligtvis har jag inga synpunkter på att någon arrangerar antikapitalistiska evenemang, men genom att kalla det hela för Pride skapar man en onödig förvirring, eftersom begreppet är vedertaget som en manifestation för hbt-personers rättigheter och kärlek, och har en inkluderande hållning, där faktorer som etnicitet, yrkesval och politisk och religiös övertygelse ska vara underordnade. 

Min generella kritik mot ovan nämnda aktioner är att homo- och bisexualitet handlar om läggning/identitet, inte om åsikter och politiska värderingar.

3. 
Som framgår i artikeln jag länkade till, håller Pride alltså också på att ockuperas från högerextremt håll. Vi har de senaste åren också sett hur Sverigedemokraterna svängt från explicit homofientlighet till en mer accepterande hållning. Ett bra exempel är partiledaren Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet 2010, där han t.o.m. bad om ursäkt för olika partiföreträdares antihomosexuella uttalanden.

För den som studerat partiets politik över tid är det dock mycket tydligt att ursäkten är falsk och att SD:s omsorger om homosexuella inte handlar om något annat än att kunna använda dem som slagträ i kampen mot islam. Och den typen av politiskt "stöd" kan man aldrig acceptera. Samtidigt – och det är detta som är svårt och intellektuellt utmanande – måste man hantera och diskutera det faktum att islam generellt HAR ett mycket problematiskt förhållande till hbt-frågor och att det är extremt ovanligt med homovänliga samfund på samma sätt som det finns inom t.ex. kristendomen och judendomen. Det enda jag känner till är nätverket Inner Circle i Kapstaden – men det är mer en stödgrupp, inget samfund.

lördag, juni 30, 2012

Den provocerande integriteten

av TOR BILLGREN

När Anja Pärson kom ut ur garderoben i Sommar i P1 påpekade hon att hon inte ville bli någon gayikon. Detta fick aftonbladetkrönikören Ronnie Sandahl att i tisdags publicera en insinuant text där han skällde henne för att vara osolidarisk mot den gayrörelse som ”möjliggjort hennes öppna kärleksliv”.

Det är dumheter. Det viktiga är att göra skillnad, och det gör Pärsons historia alldeles avsett om hon ställer sig till förfogande som utställningsobjekt på Pride.

I grund och botten handlar förmodligen Sandahls text inte alls om Anja Pärson, utan om honom själv och hans behov att bedyra sin radikalitet. Att han väljer att göra det på det minst bästa sättet, det vill säga genom att kritisera en radikal handling för att inte vara radikal på rätt sätt, är hans problem. Nu hoppas jag att han hittar någon annan att tycka synd om än de lesbiska tjejer som han anklagar Pärson för att ha förrått, när hon valde att komma ut på sina egna villkor. Att integritet kan vara så provocerande.

Publicerad i Sydsvenskan den 28 juni 2012

torsdag, februari 09, 2012

Yttrandefriheten beskärs i Ryssland

av TOR BILLGREN

Sydsvenskan skriver idag om nya lagar i S:t Petersburg, som förbjuder uttalanden om homosexualitet som inte är negativa.

Drygt tusen kronor i böter blir straffet för den privatperson som offentligt talar i positiva ordalag om homosexualitet i Rysslands andra stad, S:t Petersburg. Det beslutade stadsfullmäktige i går med 31 röster mot 6.

Tjänstemän som gör sig skyldiga till brottet ”propaganda för homosexualitet” riskerar upp till det tiodubbla straffet. Organisationer som kämpar för homosexuellas rättigheter kan dömas till drygt hundratusen kronor i böter om deras publikationer bedöms strida mot det nya förbudet. I lagtexten jämställs homosexualitet med pedofili – straffet för den som offentligt förordar sex med barn blir detsamma.

Lagförslaget lades fram av fullmäktigeledamoten Vitalij Milonov som representerar maktpartiet Enade Ryssland. Han föreslår nu att en särskild moralpolis som består av ”troende personer” upprättas i S:t Petersburg.

Förutom att yttrandefriheten och opinionsarbetet kring hbt-frågor stryps helt, får lagen också konsekvenser för forskningen, eftersom den innebär att vetenskapliga artiklar med objektiv hållning till homosexualitet kan bli olagliga.

Ryssland och andra före detta kommunistdiktaturer har länge varit "det nya slagfältet" för USA:s kristna antigaylobby. Jag tror att Ryssland är fullt kapabla att stifta människorättsvidriga lagar på alldeles egen hand, men man ska inte underskatta det moraliska stödet till homofientlighet som strömmar över världen från USA:s många homoparanoida församlingar och organisationer.

onsdag, september 28, 2011

Amsagor om religiösa nätverk

av TOR BILLGREN

På femtiotalet var det föreställningar om homosexuella nätverk i maktens korridorer som fick rättrogna att darra och agera irrationellt i samband med Kejneaffären. På 2010-talet är det idéer om religiösa nätverk som skapar samma typ av panik.

Idag begärs tidningen Aluma i konkurs, skriver Dagen. Orsak: Att den redaktionella ledningen hoppat av för att de är rädda för vad "folk ska tycka" om att den nytillsatte ansvarige utgivaren tidigare arbetat för Livets Ord. "[D]e har en konservativ syn på homosexualitet och abort", är en av den före detta chefredaktörens förklaringar till varför hon inte kunde stanna kvar. Och slår därmed underförstått även fast att hon aldrig skulle kunna jobba under en chef som är medlem i eller har arbetat för en muslimsk församling [eftersom det som bekant inte existerar några homovänliga sådana]...

Läs Sydsvenskans utmärkta reportage om tioårsfesten som kom av sig för bakgrund och fördjupning.

måndag, augusti 01, 2011

Den osvikliga tajmingen för elände

av TOR BILLGREN

Idag invigs Stockholm Pride – för första gången i Kungsträdgården (istället för Tantolunden). För första gången gratis (istället för att kosta runt tusenlappen). Tiotusentals hbt-personer från hela landet tar sig till Stockholm för att festa, gå på seminarier och uppleva ruset av att vara en i mängden, istället för ett tolererat undantag.

Veckan innan festivalen kommer det traditionsenligt eländesnyheter som berör hbt-personer. Det brukar i regel vara hatbrottsstatistik, men i fredags handlade det för omväxlings skull om att homosexuella har svårare att få jobb. Och medierna hakade i vanlig ordning på.

Det är naturligtvis inte märkligt att nyheter publiceras på ett sätt som ger största möjliga genomslag. Men det finns också en unkenhet i den osvikliga tajmingen – som att hbt-personer inte skulle få festa och vara i centrum ens för en vecka, om det inte samtidigt också är lite synd om dem.

Publicerad i Sydsvenskan den 1 augusti 2011

fredag, juli 29, 2011

Bokrecension: Den moderna homofobin

av TOR BILLGREN



Den moderna homofobin
Eva Borgström (red)
Charlie by Kabusa


För några månader sedan blev jag kontaktad av en ung palestinier som bad mig radera ett inlägg på min blogg där han nämndes vid namn. Jag hade skrivit om ett offentligt seminarium där han frispråkigt berättat om sina erfarenheter som öppet homo­sexuell muslim. Men nu hade saker förändrats till det värre och han kände sig inte längre trygg av att kunna identifieras som bögmuslim på internet. Så naturligtvis raderade jag inlägget.
Det är ingen överraskning att det fortfarande finns brutala homofientliga strömningar, både i Sverige och resten av världen. Ska man vara petnoga är de norm, statistiskt sett. Lagar kan förändras till det bättre över en natt, men attityder och fördomar tar generationer att få bukt med. Den gamla klyschan om att friheten ständigt måste erövras är tragiskt sann.
Därför var det med stor förväntan jag gav mig i kast med antologin ”Den moderna homofobin”. Fjorton pinfärska texter författade av främst göteborgska akademiker och hbt-aktivister. Men trots att islam länge har varit ett självklart fenomen i det svenska samhället och en av de största religionerna i landet, bortser boken nästan helt från homosexuella muslimers situation. Historieprofessorn Gunlög Fur tangerar frågan i sitt bidrag, kriminologiprofessor Eva Tiby likaså, men utan att fördjupa diskussionen.
Antihomosexuell retorik rotad i protestantism, katolicism och frikyrka har debatterats och bemötts i decennier. Därmed får det vara dags att gå vidare. Det finns massor av svenska hbt-personer som tillhör andra kristendomsvarianter och religioner än de som redan har stötts och blötts. Hur är det till exempel i syrisk-ortodoxa församlingar?
Problematiken är högaktuell. Under sommaren har Svenska Dagbladet uppmärksammat hur de muslimska organisationerna Sveriges Imam Förbund och Troende Unga Framtida Förebilder (TUFF) använt statsbidrag för att finansiera extremt homofientlig ”information”.
Detta samtidigt som vi har ett politiskt klimat i Sverige (och Europa) där populistiska krafter använder homosexuella som slagträ i sin kamp mot islam. Denna typ av polariseringar är oacceptabla i ett demokratiskt samhälle och därför behövs ett samtals­klimat där vi kan diskutera homofobi och islamofobi som två problem som förtjänar att tas på lika stort allvar.
Det är en svår balansgång. Debatten är full av fallgropar och bluff- retorik. Som att tolerans, respekt och människovärde är saker som måste förtjänas, eller att individer är kollektivt ansvariga för ”sin grupps” åsikter och handlingar. Därtill måste man förhålla sig till de perverterade föreställningarna om islam som terrordådet i Oslo är ett uttryck för.
Frågans komplexitet gör att den oftast ignoreras. De som ser mellan fingrarna på homofobi motiverad av islam tror att de skyddar en redan utsatt grupp. Men i själva verket sviker de människor som ofta är ännu mer utsatta. Parians paria.
Istället för att ge läsarna teoretiskt kött på benen och argument för att navigera i dessa förrädiska retoriska farvatten uppehåller sig ”Den moderna homofobin” mest vid förargligheter som svenskfödda homoakademiker kan råka ut för i korridorer och personalrum. Och visst finns det ett vardagsförtryck. Visst finns det ett hat. Visst ska man tala om det. Men när ska vi belysa och problematisera situationen för hbt-personer med rötter i kulturer som präglas av starka patriarkala, kollektivistiska och religiösa strukturer? Bokens prioriteringar känns som att beordra manskapet på en sjunkande skuta att putsa kaffesilvret istället för att bemanna länspumparna.
Nu är den största behållningen istället de texter där författarna angriper ämnet homofobi utifrån sin egen aktivisthistoria. Prästen Lars Gårdfeldt berättar om sin kamp för att få sitt kanadensiska äktenskap erkänt i Sverige, läkaren Anna Westerståhl om att vara genushäxa på landets största sjukhus, den framlidna FI-talespersonen Stina Sundberg om den konfliktfyllda starten av Kvinnofolkhögskolan i Göteborg.
Dessa historier är bra påminnelser om att det inte är politiker och journalister som driver utvecklingen för lika villkor framåt, utan enskilda individer och deras envishet, stolthet och mod att bryta tystnaden. Det vill säga precis vad den unge palestiniern försökte göra genom att komma ut och vittna om sina erfarenheter på det där seminariet. Att mekanismerna och förtrycket som fick honom att kontakta mig inte bearbetas i en bok som gör anspråk på att handla om modern homofobi är skamligt, förbluffande och deprimerande.

Publicerad i Sydsvenskan den 29 juli 2011

torsdag, maj 19, 2011

Angeläget om korrektionsvåldtäkter i Aftonbladet

av TOR BILLGREN

Missa inte Karin Alfredssons och Linda Forsells viktiga reportage om fenomenet korrektionsvåldtäkter i Sydafrika. Och missa inte projektet som reportaget är en del av: Dödsorsak: Kvinna.

Nästa vecka har jag en tangerande artikel på tidningens kultursida och i menyn till höger på min Sydafrikablogg har jag samlat fler texter om homosexualitet i Sydafrikansk/Afrikansk kontext.

fredag, maj 06, 2011

"Noxolo sover inte"

av TOR BILLGREN

It is dusk on Friday April 29, the eve of 24-year-old Noxolo Nogwaza's funeral. KwaThema is smoky from cooking fires and there's a snap of Highveld winter in the air. Then, the singing. Just a suggestion, form way off, but growing stronger and stronger.

Here they come. About 50 young men and women, toyi-toying down the street towards the Nogwaza family home. They carry a flag that glows with rainbow colours and the words of their song ring out: "uNoxolo akalelang" - Noxolo is not sleeping. The song weaves itself into an anthem for a new struggle: "Even if they beat us, even if they rape us, we are moving forward."


Så inleder Sibongile Nkosi sitt oerhört fina reportage från begravningen av tvåbarnsmodern Noxolo Nogwaza, som våldtogs och mördades förra söndagen, antagligen för att hon var lesbisk. Mönstret är välkänt i Sydafrika och brukar kallas "korrektionsvåldtäkter", eftersom gärningen utförs för att straighta ut kvinnan. Läs resten av Nkosis lysande text i veckans Mail & Guardian (ej ännu på nätet).

________________________
Ordlista
Highveld = platå i centrala Sydafrika
toyi-toyi = joggande "dans", vanlig vid demonstratioiner i Sydafrika

torsdag, april 28, 2011

Lesbisk våldtagen och mördad i sydafrikanskt township

av TOR BILLGREN

Så har det hänt igen. En lesbisk kvinna har våldtagits och mördats i ett sydafrikanskt township, antagligen just för att hon var lesbisk. Denna gång i Kwa-Thema i Gautengprovinsen. Omständigheterna är inte helt kända än, så det är för tidigt att dra några definitiva slutsatser. Fram till dess kan vi hedra den mördade kvinnan genom att åtminstone uttala hennes namn rätt. Hon hette Noxolo Nogwaza. Så vitt jag vet är det ett xhosanamn, och i så fall uttalas x:et i förnamnet med ett lateralt klick, dvs som när man manar en häst. Är det ett pedinamn uttalas det som ett fonetiskt x, dvs som i Bach.

De gruvliga detaljerna kring mordet finns hos Pink News.

Det finns åtskilligt att säga om villkoren for homosexuella i townshipen. Det finns positiva historier också...

fredag, april 01, 2011

Världen Idag värdefull röst

av TOR BILLGREN

Det stormar alltså på Världen Idag. Den senaste veckan har präglats av rockader i redaktionsledningen och uppgifter om ekonomiska svårigheter.

Under åren som jag har jobbat med den här bloggen har jag rätt ofta kontaktas av människor som upprört uppmuntrat mig att verka och driva opinion för att Världen Idag ska stoppas, att deras presstöd borde dras in, att de borde anmälas hit och dit och så vidare. Jag vet inte hur många gånger jag har tvingats förklara att jag aldrig varit intresserad av något sådant. Syftet med Antigayretorik har varit att bemöta, peka på felaktigheter, skapa debatt, stöta och blöta, erbjuda alternativa tolkningar. Allt som en del i ett öppet samtal om kontroversiella och viktiga frågor. Det är det vi har det fria ordet och det obegränsade utrymmet i bloggosfären till.

Om det går dåligt för Världen Idag är det inte bara en angelägenhet för Ulf Ekman, kristenheten och de anställda, utan för alla som värdesätter ett medieklimat med så många olika röster som möjligt. Jag har sällan samtyckt med Världen Idags utgångspunkter och rapportering – men det är ju just därför den är så viktig. Det är min förhoppning att tidningen reder ut sina problem.

torsdag, mars 31, 2011

Nya förändringar i Världen Idag-ledningen

av TOR BILLGREN

Turbulensen på Världen Idag fortsätter. Förra veckan kom uppgifter om att tidningen är under stor ekonomisk press, och i förrgår meddelades att Felicia Svaeren får sluta som chefredaktör och ansvarig utgivare. Ny chefredaktör blir Lukas Berggren, som hämtas från tidningens marknadsavdelning (sic!), medan styrelseordföranden Ulf Ekman går in som ansvarig utgivare. Detta betyder att det barnsliga och halstarriga förnekandet av det uppenbara faktum att Livets Ord har en särställning på tidningen äntligen kan upphöra.

Att Felicia Svaeren slutar är väldigt tråkigt. Hon har utvecklat tidningen och givit den journalistisk trovärdighet och integritet. Aktiviteten på den här bloggen är en bra mätare för tidningens positiva utveckling. Under hennes tid har behovet att bemöta tvivelaktig journalistik och populistiska ledare minskat till nära noll. Jag hoppas att hon snabbt hittar en ny uppdragsgivare som förstår att värdesätta de positiva egenskaper som hon har uppvisat som Världen Idag-chef.

Mer läsning om turerna på Världen Idag finns hos bloggaren Haggaj, som verkar ha kommit över högst interna dokument, som publiceras under vinjetten VIDLeaks.

fredag, mars 25, 2011

"Certain kinds of sexual behaviors must be forbidden by law"

av TOR BILLGREN

I tisdags diskuterades frågan om sexuell läggning av FN:s Råd för Mänskliga Rättigheter (UNHRC) i Genève. Rekordmånga medlemsländer (85 st) i det annat dysfunktoionella rådet ställde sig bakom en resolution som uppmanar världens stater att upphöra med våld och människorättskränkningar mot människor på grund av deras sexuella läggning eller könsidentitet.

I Europa var det bara fem länder som inte valde att skriva under resolutionen: Azerbaijan, Vitryssland, Moldavien, Ryssland och Turkiet. Plus Vatikanen. Och jag tänkte att vi skulle studera det uttalande som Vatikanens sändebud i Genève, ärkebiskop Silvano M. Tomasi, framförde under tisdagen:

1.
Ärkebiskopen understryker att Vatikanen fördömer våld som riktas mot människor på grund av deras “sexuella känslor och tankar, eller sexuella beteenden”. Jag hoppas att folk inser hur oerhört banalt ett fördömande av våld är. Det är att sparka in den öppnaste dörren som finns – och detta väljer Vatikanen att göra en poäng av.

2.
Vatikanen fördömer lagstiftning mot homosexuella tankar och känslor, men godkänner och ställer sig bakom lagar som beivrar homosexuellt beteende:

A state should never punish a person, or deprive a person of the enjoyment of any human right, based just on the person's feelings and thoughts, including sexual thoughts and feelings. But states can, and must, regulate behaviors, including various sexual behaviors. Throughout the world, there is a consensus between societies that certain kinds of sexual behaviors must be forbidden by law. Pedophilia and incest are two examples.

”Vissa sexuella beteenden måste vara förbjudna i lag”, slår ärkebiskop Tomasi fast, och exemplifierar med pedofili och incest – trots att han i sammanhanget avser homosexualitet. I den katolska förståelsen av ”sexuellt beteende” görs ingen skillnad mellan handlingar mellan samtyckande vuxna (homosexualitet), och handlingar som präglas av tvång och våld (pedofili). Måhända finns en av orsakerna till kyrkans astronomiska problem med det senare, i just denna förvirrade hållning...?

3.
Tomasis formuleringar betyder att Vatikanen ställer sig bakom all form av lagstadgad repression, förföljelse och diskriminering av ”utlevande” homosexuella – även brott mot mänskliga rättigheter – så länge de inte innebär våld. Det är – för att uttrycka sig drastiskt och utan att göra några vidare jämförelser – som att fördöma Förintelsen [våld], samtidigt som man accepterar och till och med uppmuntrar förekomsten av Nürnberglagarna [förföljelsen].

4.
Vatikanen stöder alltså inte resolutionen, och motiverar bland annat med att Kyrkan inte kan erkänna begreppet ”sexuell läggning”, såsom det förstås av vetenskapen och stora delar av den demokratiska världen. Istället teoretiserar Tomasi kring sexualitet, beteenden och identitet utifrån ett väldigt specifikt trossystem. Han argumenterar således för att individers lagstadgade rättigheter och villkor i ett samhälle skall avgöras av religiösa dogmer och andlig spekulation. Detta är en teokratisk hållning.

5.
Och så har vi den formidabla slutklämmen:

People are being attacked for taking positions that do not support sexual behavior between people of the same sex. When they express their moral beliefs or beliefs about human nature, which may also be expressions of religious convictions, or state opinions about scientific claims, they are stigmatized, and worse -- they are vilified, and prosecuted.

I en diskussion som handlar om hbt-personers akuta utsatthet runt om i världen, väljer Tomasi att göra sig själv och sina trosfränder till offer för de får motta kritik när de upprätthåller och försvarar förutsättningarna för denna utsatthet. Vatikanen visar åter att de inte begriper ett dugg om homosexualitet och hbt-personers villkor. Uttalandet genomsyras av skandalöst dåligt omdöme och bristande sinne för proportioner.

måndag, mars 21, 2011

"Bara en handfull homosexuella har mördats de senaste åren"

av TOR BILLGREN

Allt otäckt vi hör om antihomosexualitet i Uganda är en konspiration, riktad mot amerikanska kristna, och ett sätt att skyla över islamsk homofobi. Det är kontentan av en artikel av Timothy Shah, som publicerades i Christianity Today i veckan. Han argumenterar bland annat så här:

1.
Mordet på David Kato hade inte med hans homoaktivism att göra. Det vet Shah eftersom han har läst ett polisuttalande om saken. Personligen anser jag att mordfall ska avgöras i domstolarna, inte av polisen. Fram till dess måste vi hålla till godo med de odisputabla faktum som ligger på bordet:
  • David Kato var en känd homoaktivist.
  • Hans namn och bild förekom i de uthängningar av homosexuella som ägt rum i ugandiska medier.
  • Han har mordhotats flera gånger.
  • Han mördades den 26 januari 2011.

2.
Shah understryker att det "bara" inträffat "en handfull" mord på homosexuella under de senaste åren. "Bara en handfull", puh, det är ju verkligen inget att bry sig om.

3.
Han kallar det ökända lagförslaget om homosexualitet, som bland annat förordar dödsstraff i vissa situationer för – håll i er nu – "a single legaslative stunt by a single low-level polititian named David Bahati". Hur kan Shah kalla en parlamentsledamot för en low-level polititian? Är det i själva verket inte en av de absolut högsta nivåerna en politiker kan verka på? Timothy Shah gör den här ordleken för att medvetet vilseleda läsarna. Därmed blir syftet med artikeln så uppenbart att det underminerar hela argumentationen.

4.
Han framhåller att syftet med den ökända antihomokonferensen i Kampala i mars 2009 var terapeutiskt. Då undrar jag: Hur kan en konferens ha terapeutiskt syfte om Scott Lively är en av huvudtalarna? Han har lagt hela sitt vuxna liv på att demonisera och hetsa mot homosexuella? Han har bland annat skrivit den förintelserevisionistiska boken "Pink Swastika", där han varnar för att homorörelsen kommer att återskapa Nazityskland om den inte stoppas.

Under sin föreläsning i Kampala sa han bland annat (jag citerar ett tidigare inlägg om konferensen) :

They gay movement is very evil and we must stop it immediately.You have a gay movement in Uganda that is operating at a high level, which you must bear in mind. This gay movement around the world has a handbook that they use and that is what the Ugandan gay movement is using now. You must be ready to stop this gay agenda. And don’t think that fighting the gay movement is the solution — you will be fighting a losing battle because this movement has come to stop humanity. They have a clear vision, mission and strategies. The only way to defeat them is to compete with them. Their movement is 70 years old and that’s why they don’t care about you. They know you will die soon and they will replace you and take over the nation. They have decided to recruit the youth.

You have a lot of work to do. Homosexuality is immoral and we cannot sit back and see immorality controlling nations. Homosexuality is equivalent to paedophilia in many ways. Homosexuals cannot control their sexual desires and behaviors. If all of us acted upon our desires and feelings then where would the world be? Families would break up because of adultery. People would continue to molest children, etc.


På en fråga från publiken om varför det är så viktigt att hindra människor från att bli homoseuella, svarade Lively:

It’s very important because the homosexual agenda is to turn the whole world gay.

Terapeutiskt? Hade det inte varit så förbannat motbjudande och illvilligt hade jag skrattat.

5.
Timothy Shah försöker påpeka att Uganda enligt statistiken inte är särskilt homofientligt:
"More Ugandans consider homosexual behaviour morally acceptable or neutral - almost one in five - than people in any other major African country, including sexually tolerant South Africa."

För det första är Sydafrika inte sexuellt tolerant. Att homoäktenskap är tillåtet har inget med den folkliga opinionen att göra, utan är en konsekvens av konstitutionen. Saken avgjordes i domstolarna, inte som resultat av politisk vilja.

För det andra säger den här typen av statistik ingenting om förhållanden på marken. Förra året inhyste vi en ung homosexuell man från Kampala i vår lägenhet i Kapstaden. Han tillhör inte de som hade hängts ut i media och han är ingen aktivist. Men han kände sig inte trygg. Det hade börjat ryktas om hans läggning och en av hans kamraters morsa hade hotat att anmäla honom. Jag undrar vad han hade sagt om Shahs försök bagatellisera homofientligheten i Uganda.

6.
Slutligen försöker Timothy Shah relativisera bort den kristna homofobin i Uganda med att konstatera att "hundratals, om inte tusentals homosexuella har mördats i Iran sedan den islamska republiken bildades". Han låtsar alltså att kristen homofobi skulle neutraliseras och göras mindre viktig på grund av att det också finns islamsk homofobi.

Här är hans avslutande snärt:
Such criticism [against islamic homophobia] would be seen as a direct attack on Islam or perhaps as "culturally imperialst".
Det är exakt samma bölande retorik som Sverigedemokraterna använder när de utnämner sig själva till offer för PK-ismens omoraliska och islamslickande hegemoni.

Jag är säker på att det finns skäl att diskutera situationen i Uganda även utifrån det perspektiv som Timothy Shah förespråkar. Men det måste göras på ett ärligt sätt, med adekvata argument och på en högre nivå. Det förvånar mig att det fortfarande finns antigayaktivister som klafsar omkring i de här retoriska träsken.

söndag, mars 20, 2011

Facit finns hos Ginsberg

av TOR BILLGREN


Allen Ginsberg och Neal Cassady.

I sin recension av Per Planhammars Kerouacbok i Sydsvenskan i fredags påminde Karin Nykvist om att det senare i år kommer en Hollywoodfilmatisering av ”On the road”. Jag kastar mig ut på filmsajten imdb.com för att kolla vem som ska spela Carlo Marx och Dean Moriarty, det vill säga poeten Allen Ginsberg och huvudpersonen Neal Cassady. Gubbsjukt och belåtet nickar jag för mig själv.

För jag hoppas att manusförfattarna begripit att man inte kan göra en film av ”On the road” år 2011 utan att inkludera Ginsbergs poesi. Den korsar boken på flera ställen och ger facit i situationer där Kerouac inte fattade – eller i alla fall inte kunde skriva ut – vad som egentligen hände mellan poeten och Cassady.

Detta riskerar naturligtvis att vända bokens trognaste supporterskaror mot filmen. Det riskerar också att göra de kvinnliga karaktärerna om möjligt ännu mer perifera. Men vi hade fått det finaste paret på vita duken sedan Jack och Ennis i ”Brokeback Mountain”.


Publicerad i Sydsvenskan den 20 mars 2011


I rollen som Carlo Marx (Allen Ginsberg): Tom Sturridge...


...och Garret Hedlund spelar Dean Moriarty (Neal Cassady).