onsdag, april 12, 2006

Om antisemitism och evangelierna som historiska dokument

Apropå diskussionerna kring Judasevangeliet, och det eviga hävdandet att Bibeln skulle vara en ofelbar historisk framställning helt fri från tidsströmningar och trender, och sålunda skulle äga hundraprocentig relevans i varje detalj även för människan som lever i det 2100:e århundrandet, återpublicerar jag här en artikel från hösten 2004, som ursprungligen skrevs för radioman.se. Nu börjar artikeln:


Det värsta svepskälet för judehat – att judarna skulle vara ”gudamördare” – hade aldrig behövt existera! För det var romarna som dödade Jesus, och av politiska skäl överdrev evangelisterna judarnas skuld.

Det skriver den förre västtyske ministern Heiner Geissler i sin bok Was würde Jesus heute sagen? ("Vad hade Jesus sagt idag?", Rowohlt 2003). Geissler har kritiserats för sina slutsatser om vad Jesus hade haft för synpunkter på den samtida tyska inrikespolitiken, men i resonemanget om judarnas skuld står han på stadigare grund och utgår från den judiske teologen Pinchas Lapides forskning.

Geissler understryker att man måste ta hänsyn till det politiska läget i Palestina och romarriket under evangeliernas tillkomst. De fick sin slutliga form mellan år 60 och 100, och det var en turbulent tid. De kristna var förföljda sedan Nero anklagat dem för branden i Rom år 64. Romarna förstörde Jerusalem år 70 och judarna blev en förtryckt och upprorisk cell i imperiet. Det är under de här förutsättningarna budskapet om Jesus ska skrivas ner och spridas. Och framförallt: överleva. Redan ”att predika en judisk Messias som korsfästs för uppvigling hotade den unga församlingens existens”, menar Geissler. Och det är väl alldeles självklart att texter färgas av sin samtid – i det här fallet: vad som var politiskt korrekt i ockupationsmaktens ögon.

Framställningen av Pontius Pilatus – prokuratorn i Judéen, är ett bra exempel. Evangelisterna porträtterar honom som en gemytlig och human gammal onkel när han kämpar för att förmå den judiske översteprästen Kajafas och pöbeln att skona Jesus. Denna kamp för en jude som i praktiken utmanade honom som härskare förefaller motsägelsefull, inte minst i ljuset av att andra källor. Den judiske historieskrivaren Josefus Flavius beskriver Pilatus som en brutal våldshärskare som skickade judar till masskorsfästningar utan rättegång. Tidigare i Lukasevangeliet berättas att han lät döda judar så att deras blod blandades med blodet från deras offerdjur.

Och anklagelsen som det judiska Stora Rådet riktar mot Jesus inför Pilatus i Lukas 23:2 var enligt romersk rätt mer än tillräcklig för att prokuratorn bums skulle ha skickat honom till korset: ”Vi har funnit att den här mannen förleder vårt folk, han vill förhindra att vi betalar skatt till kejsaren och säger sig vara Messias och kung”. Men istället utbrister Pilatus senare: ”Vad har han gjort för ont? Jag kan inte finna honom skyldig till något som förtjänar döden”.

Innan Jesus utlämnades till Pilatus förhördes han alltså av Stora Rådet, som bestämde sig för att försöka få honom avrättad. I skildringarna av denna process uppträder många direkta felaktigheter. Felaktigheter, eftersom de inte överensstämmer med hur sådana processer skulle ha gått till enligt judisk rättspraxis. Till exempel skall de äga rum i templet, och knappast hemma hos översteprästen, som Matteus och Markus berättar. De skriver också att ”alla” i rådet var för en dödsdom – men enligt judisk rätt skall en av domarna uppträda som den anklagades advokat, och således kan inga beslut bli enhälliga. Och vid själva fällandet av domen skall den yngste domaren uttala sig först för att inte influeras av sina äldre kollegor. Men i evangelierna griper översteprästen ordet först. Och så vidare… Slutsatsen blir att en sådan process aldrig kan ha ägt rum, utan att den är ett fabrikat för att demonisera judarna.

Ja jag vet. Det är här argumentationsteknik som konspirationsteoretiker använder för att ”bevisa” att människan aldrig varit på månen, eller att det egentligen var ufon som kraschade in i Twin Towers – att ta fasta på detaljer som är svåra att motbevisa, och förstora dem till generella sanningar. Men det är ändå anmärkningsvärt att texter som av sina anhängare – och vissa filmregissörer – betraktas vara odisputabla sanningar, innehåller så många uppenbara felaktigheter, motsägelser och överdrifter. Historien pekar på det livsfarliga med att texter som kan läsas på flera sätt, tolkas så att de tillfredsställer de egna fördomarna istället för på ett konstruktivt sätt.

”Hans blod må komma över oss och våra barn”, skränar den blodtörstiga pöbeln i korus när dödsdomen mot Jesus förkunnas. Matteus hade nog inte tänkt sig att hans ord skulle klinga som en cynisk och makaber profetia sisådär 2000 år efter att de skrevs ned.

3 Comments:

Blogger holy g-spot said...

Intressant! Aldrig sett det så, även om jag vill se mig som kritisk. Fast oavsett vem det var som dömde honom och korsfäste honom, så var det menat. Och då bör hat inte läggas nånstans. Intentionen var att han skulle dö för vår skull.

onsdag, april 12, 2006 10:03:00 em  
Blogger Tor Billgren said...

Exakt. Jag har alltid tyckt att upprördheten gentemot Judas är irrationell. Det är ju Judas handlingar som möjliggör själva frälsningen. Utan Judas, inget evigt liv.

onsdag, april 12, 2006 10:19:00 em  
Blogger Göran Koch-Swahne said...

Beträffande att yngste domaren skall yttra sig först, så är det bara att titta i Rättegångsbalken ;=)

torsdag, april 13, 2006 6:10:00 em  

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home