Många som ingår partnerskap har tidigare levt i heteroäktenskap
1.) Homosexuella inte vill leva i parrelationer.
2.) Homosexuella inte kan leva i parrelationer.
Men betyder det faktum att det gick fem heterosexuella skiljsmässor på tio äktenskap år 2003, att heterosexuella inte heller kan eller vill leva i tvåsamhet?
2004 skrev Världen Idag en artikel med rubriken Få homosexuella vill knyta band. Chatrine Pålsson (kd) slog fast att partnerskapsutredningen inte var att betrakta som en samhällsinsats, och förklarade de verkliga skälen till att homosexuella argumenterade för att få reglera sina relationer på samma sätt som heterosexuella:
– (...) Partnerskap var en fluga. De ville bara få fram att deras beteende skulle betraktas som lika normalt som heterosexuella relationer.
Kärlek, trygghet och omsorg om sina barn kallar Pålsson för ett beteende. Läs gärna artikeln i sin helhet, den dryper av skadeglädje. Det kommer väl bli något liknande när Världen Idag tar upp SCB:s rapport imorgon (eller på fredag). Att homosexuella som grupp varesig vill eller kan leva i tvåsamhet.
Sanningen är givetvis att många både vill och kan. Men självfallet finns det många som inte är det minsta intresserade av något sådant. Det skrämmande med den konservativa kristenhetens argumentation är att de vill hindra de som vill leva i parrelationer, på grund av att det finns homosexuella som inte är intresserade av detta. Märkligt.
Vad jag tvivlar på att Världen Idag kommer att ta hänsyn till när de skriver om SCB:s rapport, är att det fortfarande är stigmatiserande att vara homosexuell och leva i en homosexuell relation. Givetvis tär det på relationen att hela tiden känna sig iakkttagen när man går på stan. En relation behöver stöd från omgivningen för att funka, och framförallt: stöd från familjerna. Homosexuella relationer blir givetvis oftare fördömda av familjerna, än heterosexuella relationer. Att leva med en spricka i förhållandet till sina föräldrar gör ont, och är verklighet för många homosexuella. Sedan spelar det förstås roll att så stora delar av samhället inte stödjer och uppmuntrar homosexuella parrelationer. För tjugo år sedan skällde den konservativa kristenheten på homosexuella för de var promiskuösa. Idag skäller de på dem för att de vill leva i fasta parrelationer, och nickar "vad var det vi sa" till varandra när de spricker.
Ett annat skäl till att partnerskap slutar i skilsmässa oftare, är att det inte är ett äktenskap. Partnerskapet har ingen tradition att falla tillbaka på, det har definierats under sin korta existens, och håller på att definieras än idag.
Vad Världen Idag med största sannolikhet inte heller kommer att skriva om, är att kurvan över antalet nya partnerskap är på uppåtgående. Och att i en femtedel av de manliga och en tredjedel av de kvinnliga partnerksapen har åtminstone en av parterna tidigare varit gift med en person av motsatt kön. Och att i en femtedel av de manliga och en tredjedel av de kvinnliga är också åtminstone en av parterna förälder.
Det vittnar om hur många homosexuella som har tvingats in i konventionsäktenskap genom åren, på grund av samhällets, familjens och kyrkans förväntningar och krav. Veritabla tragedier med en make eller maka som aldrig har kunnat bli älskad fullt ut, och ett liv i förnekelse och kanske otrohet för den homosexuella parten. Priset för att leva upp till normalitetens krav är mycket högt.
Och som tydligt framgår: Det finns många barn som har homosexuella föräldrar - en grupp som kristdemokratiska debattörer helt valde att negligera i debatten om homoadoptioner för några år sedan.
Uppgifterna är hämtade ur artikeln Elva år av partnerskap ur Välfärd nr 2, 2006.