måndag, juli 31, 2006

Mördande normer

Värden Idag publicerar idag den rörande berättelsen om Björn och Tove Refstad, som efter decennier av olycka och sorg möttes och gifte sig för nitton år sedan, och har levt lyckliga sedan dess. Tove svävade som tjugoåring mellan liv och död efter en överdos, och Björn hade försökt ta sitt liv. Anledningen till depressionerna var att det utanförskap och den utsatthet de kände av att i tonåren dras till personer av samma kön. Här ser vi exempel på det fruktansvärda med normer som är så starkt exkluderande och stigmatiserande att människor är beredda att begå självmord, eller slungas ut i missbruk. Givetvis ser Världen Idag det inte på det sättet, utan tycks anse att de offer Björn och Tove hade fått utgöra om de lyckats med sina självmordsförsök, hade varit helt acceptabla eftersom normerna och konventionerna som låg bakom är rättfärdiga.

Texten är ett utmärkt exempel på den berättelse om homosexualitet som är den enda tillåtna i Världen Idag. Den religiöst korrekta berättelsen – den negativa. En berättelse som tidningen berättar gång på gång, som för att pränta in i läsarna att det är den enda. Det handlar om drogmissbruk, depressioner, dekadent leverne och självmordsförsök. Björn berättar om sin uppväxt ”på ett barnhem omgiven av enbart kvinnlig personal” – lika fördärvligt och vådligt som att växa upp i en lesbisk familj, alltså. Han berättar att han levde ut sin homosexualitet i Oslos gayvärld som ung, för cirka trettiofem år sedan. Men vad fanns det för gayvärld i Oslo i början av 70-talet? Anonyma parkknull, pissoarsex, smusslande och skuldbeläggning. Det var knappast ok att leva i en relation. Visst gick det, men det var knappast som idag. Inte konstigt att någon som sökte kärlek och trygghet blev deprimerad…

Givetvis gläder det mig att Björn och Tove Refstad fann varandra och levt lyckliga i två decennier. Det vittnar om kärlekens kraft. Det som dock gör mig sorgsen är det högmod och den oerhörda brist på ödmjukhet de uppvisar när de kollektivt dömer ut homosexuella som ”inte lyckliga” och ”emotionellt förförda”. Att det finns ”mycket sorg, många som gråter och har det svårt känslomässigt”. Visst är det många som gråter i gayvärlden. Men att det inte är lika många som gråter idag som för trettiofem år sedan, är sannerligen inte kyrkans förtjänst.

Den trängda konservatismens kamp

För två månader sedan rapporterades om en förhöjd självmordsfrekvens bland unga kvinnor i östra Turkiet. Det var lätt att genomskåda många av fallen som maskerade hedersmord – de östra delarna tillhör landets socialt och religiöst konservativa delar. I en diskussion i radions Studio Ett kom Svenska Dagbladets Thomas Gür med en märklig men mycket intressant synpunkt, nämligen att de ökade fallen av våld mot kvinnor kan ses som ett tecken på en begynnande positiv utveckling. Ett tecken på att kvinnorna har börjat resa sig och ifrågasätta de fjättrande normerna. Reaktionen blir våld.

Denna mekanism förklarar mycket av brottsligheten mot minoriteter och andra försummade grupper. När de håller sig i bakgrunden finns ingen anledning att vidta åtgärder, men när de börjar resa sig är det bäst att slå tillbaka för att upprätthålla den gamla goda och bekväma ordningen. Detta förklarar också varför hatbrotten mot homosexuella fortfarande ökar, som en färsk studie författad av kriminologen Eva Tiby visar. Det börjar bli en förutsägbar och lite ihålig tradition nu, dessa larmrapporter veckan före Stockholm Pride. Det är som att homosexuella i Sverige inte kan tillåtas festa och demonstrera om det inte samtidigt är lite synd om dem…

Men jag tycker det är angelägnare att rikta strålkastaren mot omvärlden. Förra veckan meddelade till exempel arrangörerna av World Pride i Jerusalem att de ställer in sin demonstration på grund av hoten från olika religiösa grupper. Det kanske är naivt att förvånas. Och i många av de nya EU-länderna blir det bara värre och värre. För tjugo år sedan var kommunismen den förtryckande faktorn. Idag är det den konservativa kristenheten. I Polen, med sitt ultrakonservativa tvillingpar vid rodret har Pridedemonstrationer stoppats, liksom i Lettland, där Riga Pride urartade i våld och smädelser för en vecka sedan.

Men det är inte bara den skitkastande pöbeln på gatan som vädrar sitt missnöje. Från lettiska parlamentsledamöter har de mest horribla uttalanden kommit de senaste åren. I juni förde Lettland in en definition av äktenskapet i sin grundlag för att kväva kampen för erkända relationer mellan homosexuella i sin linda. Den konfessionella pressen i Sverige jublade och klappade de lettiska politikerna på axlarna. Dessutom antogs en ny antidiskrimineringslag. Lagförslaget omfattade ursprungligen även skydd mot diskriminering på grund sexuell läggning, men på initiativ av det kristdemokratiska partiet ströks det. I Lettland är det alltså lagligt att neka en person anställning med hänvisning till att vederbörande är homosexuell. Lagen antogs samma dag som EU antog sin resolution om åtgärder mot rasism och homofobi…

I östra Turkiet försvarar ett ängsligt patriarkat sitt tolkningsföreträde och sin allmakt med knytnävar när de blir trängda. I Lettland går en nyväckt och påhejad kristenhet den demokratiska vägen och lagstiftar. Frågan är vad det är som är demokratiskt med att påbjuda diskriminering av minoritetsgrupper, och förneka dem demonstrationsrätt och yttrandefrihet?

Publicerad i Sydsvenskan den 31 juli 2006

Etiketter:

torsdag, juli 27, 2006

Drougge tramsar

Författaren Unni Drougge försöker vara provocerande på debattsidan i dagens Expressen. Hon skäller ut gayrörelsen för att ha blivit allt för flat och kritiserar valet av förra årets invigningstalare Fredrik Reinfeldt och kallar det rövslickeri. Hon är även mycket kritisk mot årets invigningstalare, Jan Guillou: "[han har] i förbifarten kallat Richard Wolf för pederast och avfärdat homosexualitet som en modenyck", skriver hon.

Men Unni Drougge verkar inte begripa att hon själv är den största fånen i sammanhanget. Hennes bild av gayrörelsen tycks vara en homogen blobba med en politisk åskådning och en gemensam agenda. Hon drar till och med till med den pinsamma klyschan "Bland mina närmsta vänner finns flera homosexuella". Den trodde jag var förbehållen ängsliga kristdemokrater.

Men så här är det:
1. Fredrik Reinfeldt var en av två moderater som röstade för partnerskapslagen i riksdagen 1994. 72 röstade emot. Han pläderade och argumenterade för partnerskapet under debatten.

2. När Jan Guillou använde ordet pederast hade det inget med pedofili att göra. Han menade "homosexuell", vilket framgick av sammanhanget. Men jag vill minnas att Jonas Gardell blev hysterisk över det. Genant.

3. I sin bok Häxornas Försvarare skriver han att nästan inga dömdes till döden för homosexualitet under 15- och 1600-talet. Det är inte lika med att avfärda homosexualitet som en modenyck. Och den som gör det på grundval av boken, kan mycket lätt överargumenteras.

4. Dessutom har han ett homosexuellt barn.

Det är uppenbart att Drougge hade förväntat sig kommentarer av det här slaget - brasklappen i inledningen tyder på det. Den anspelar för övrigt på samma retorik som den konservativa kristenheten använder när de avfärdar gayrörelsen som intolerant. "De tolerantas intolerans..." Så varsågod Unni, här har du något att sätta tänderna i. Du kanske kan skriva en krönika om det?

tisdag, juli 25, 2006

Homosexuella SKA ha det svårare!

I en krönika i dagens Dagen berättar frikyrkosamordnaren Marianne Andréas om äktenskapet.
Om ett äktenskap går i stå kan man ofta se att där råder brist på beröm, uppskattning, humor, utrymme och fördragsamhet. Ett äktenskap är en trädgård som måste vattnas, ansas, få näring och daglig tillsyn.

Varje människa söker och har rätt till livsrum. Levnadskonst är att ge utrymme och samtidigt våga ta plats. Endast den som kan stå ut med att vara ensam med sig själv kan ge sin partner utrymme och frihet.

Och så här beskriver hon homorörelsens arbete:
Äktenskapsbalken ska göras könsneutral. Den grupp av homosexuella som finner partnerskapet vara en god form för samlevnad tystas ned och osynliggörs. De som tycker så utmålas som fiender till den officiella svenska homorörelsen.

I Sverige gäller det att agera politiskt korrekt, och endast en åsikt i taget får föras fram i debatten. De präster som markerat att de inte vill viga personer av samma kön har svartlistats.

Skådespelare och kulturpersonligheter som har skrivit under uppropet ”Bevara äktenskapet” www.bevaraaktenskapet.nu har förlöjligats. Namnlistan som ska lämnas över till statsministern i augusti månad har fyllts på med namn under hela sommaren, och ännu finns tid kvar att påverka framtida lagstiftning.

De egenskaper Marianne Andréas tillskriver homorörelsen är raka motsatsen till de grundförutsättningar hon satte upp för äktenskapet i det första citatet. Vips har hon visat att homosexuella är inskränkta och egoistiska och inte alls kapabla att förstå äktenskapets natur. Att själva kampen för att få gifta sig går emot äktenskapets grundförutsättningar. Hon skriver det givetvis inte rakt ut, men ur texten stiger konsekvensen att homosexuella till sin natur inte är lämpliga eller kapabla att förstå äktenskapet.

Återigen framhålls destruktivitet och egoism som den främsta mekanismen bakom homorörelsens kamp. Det är givetvis absurda premisser, men i en kristen kontext är mycket rimliga, se till exempel texten Kristenhetens utgångspunkter här nedan.

Men vad det handlar om är att bli lika behandlad. Ta detta enkla exempel: Om min pojkvän får en forskartjänst i USA i höst, får jag inte följa med. Hade vi varit gifta hade det inte varit några problem, men samboskap eller partnerskap godkänns inte. Vi skulle tvingas skilja på oss. Vi skulle inte ha möjlighet att dela levnadskostnader. Vi skulle inte ha möjlighet att dela glädje och sorger.

Könsneutralt äktenskapslagstiftning kanske inte hade löst de här problemen rakt av. Länder kan ju till exempel via lagstiftning definiera äktenskap som ett förbund mellan endast man och kvinna, och så vidare. Men själva kampen behövs, för att peka på att homosexuella konsekvent förnekas möjligheter som är helt självklara för heterosexuella.

kd-skygglappar offrar barn

Den 13 juli skrev tidningen Dagen:

Umeå kommun har utsatt homosexuella personer för diskriminering, anser HomO, ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning. HomO vill därför att kommunen ska betala ut skadestånd till de drabbade, uppger Radio Västerbotten.

Skälet till kritiken är att kristdemokraten Helén Edlund, ledamot i socialnämnden, uttryckt sig negativt mot att homosexuella ska få adoptera sin partners biologiska barn.

Edlunds martyrium och HomOs häxjakt har varit en följetong i den konfesionella pressen sen i julas, men är var inte förrän nu omständigheterna har framkommit ordentligt. Det Edlund har motsatt sig är alltså en närståendeadoption. Att en homosexuell inte ska kunna adoptera sin partners biologiska barn. Edlund har dock inga invändningar mot att ensamstående adopterar.
– Möjligheten för att någon av det andra könet ska komma in i ett sådant förhållande är ju inte stängd, vilken den ju är i ett partnerskapsförhållande, säger hon i tidningen Dagen den 22 december 2005.

Edlund åskådliggör mycket tydligt kristdemokratins genanta skygglappar i den här frågan. Under riksdagsdebatten som ledde fram till beslutet att homosexuella skulle ha rätten att prövas som adoptionsföräldrar, var frågan närståendeadoptioner något som de kristdemokratiska ledamöterna helt och hållet valde att bortse från. Det viftades effektivt bort. Det var som att barnen som lever i de här sitationerna inte existerar, och därför behöver deras förhållanden inte regleras i lag.

I intervjuer förklarar Edlund att hon får tycka vad hon vill – att vi har åsiktsfrihet i Sverige. Javisst har vi det, och Edlunds åsikt i frågan är mycket tydlig: en homosexuell person skall inte kunna adoptera sin partners barn. Dessa barn skall förvägras möjligheten och tryggheten att ha två vårdnadshavare. Men vad händer om den biologiska föräldern dör? Då har barnet INGEN vårdnadshavare.
– Jag ställer mig på barnets sida, säger Edlund i Dagen. Jag anser att man vid adoption bör eftersträva en situation som är så lik den ursprungliga familjebildningen som möjligt.
Bra, Edlund. Det tycker jag också. Vi bör eftersträva en situation som är så lik den ursprungliga familjebildningen som möjligt, och ge barnet möjlighet till TVÅ vårdnadshavare.

Intermittent bloggande

Äntligen hemma från skutsegling på ostkusten, men ändå inte ännu fullt installerad på kontoret (det är ju sommar...)

Som sagt - följ gärna Christoffer Smitz insiktsfulla bloggande under tiden. Han gör ett bra jobb.

torsdag, juli 13, 2006

Erkännande från Agnarsson

Värden Idags VD Ruben Agnarsson erkänner idag att familjeliv är en mänsklig rättighet. Då är saken klar, eller hur?

Idrottens Babylon

Den homosexualitetsbesatta Maranatakyrkan publicerar i senaste numret av sin tidning Midnattsropet en artikel om "Idrottens Babylon". Artikeln är ursprungligen publicerad i Gunnar Sundbergs bok "Det moderna Babylon" från 1943, och varnar för "idrottsväckelsen", det vill säga idrottsrörelsen och sportandet.

Idrottens babelstorn reser sina gigantiska tinnar mot skyn i tidens aftonskymning och dess mörka skuggor lägra sig med ett förlamande tryck över kristenheten. Den stora skökan ler ett moderlige leende, när hon ser många ljumma kristna skynda in i tornet. Djävulen skrattar, sa att till och med de onda andarna rysa!

Tidningen förtäljer inte om huruvida det kristliga alternativet är att följa deras förkunnare Arne Imsens exempel och bli voluminöst fet, istället för att ägna sig åt kroppsvård.

Världen Idag och brottsstatistiken

För något år sedan drev Världen Idag en kampanj som handlade om att visa att det dödliga våldet har ökat lavinartat i Sverige. Med utgångspunkt i ett uttalande av justitiemister Thomas Bodström där han hävdade att våldsbrottsligheten inte ökat de senaste trettio åren, skrev tidningen upprörda ledare, redovisade statistik, och publicerade intervjuer för att peka på motsatsen. Riksdagsman Tuve Skånberg (kd) kallade Bodströms sätt att uttala sig att "förvanska fakta" och att "bluffa".

Så här skriver tidningen:

Våld med dödlig utgång förekom 1975 i 135 fall. 2003 var siffran 191. Ökningen är alltså drygt 40 procent och inte noll, som justitieministern uppger.

Chefredaktören Carin Stenström illustrerade med ett fint diagram som pekade spikrakt uppåt, och den obligatoriska kommentaren om att "läsaren själv får dra sina slutsatser". Den mest klassiska formen av statistikbedrägeri. För i själva verket var Bodströms uttalande helt korrekt. Det dödliga våldet har inte ökat.

Vad Världen Idag valde att bortse ifrån när de skrev sina artiklar, var fotnoterna och förklaringarna hur statistiken skall tolkas, och framförallt: studera felkällorna. Det har skrivits mycket om det här, framför allt av kriminologen Mikael Rying.

I en studie från 2003 visade han att de höga siffrorna i statistiken är mycket missvisande. 223 fall av dödligt våld anmäldes 2002. Närmare granskning visade att det den egenliga siffran var 91 fall, det vill säga 41 procent av vad som anmälts.

Det största problemet med statistiken är att den handlar om antalet anmälda fall, det vill säga som har anmälts till polisen. Statistiken avser inte fall som visat sig vara dödligt våld efter utredning. Dessutom sker ett stort antal så kallade dublettanmälningar som beror på svagheter i polisens rutiner (till exempel om man har flera misstänkta gärningsmän), samt felrubriceringar.

Bakom de stora sifforna finns alltså en invecklad verklighet, som vid närmare granskning visar att det dödliga våldet inte har ökat. Denna verklighet undanhåller emellertid Världen Idag för sina läsare.

Nu driver Världen Idag en likartad kampanj, och denna gången handlar det om våldtäkter. De har i och för sig skärpt sig sen förra gången, och skriver nu om "antalet anmälda våldtäkter", men tidningen tar inte felkällorna på allvar denna gången heller, utan driver stenhårt linjen att det faktiska antalet har ökat, medan BRÅ argumenterar för att uppgifterna i statistiken beror på saker som till exempel ökad anmälningsbenägenhet och den ändrade lagstiftningen, bland annat betraktas ju idag sexuellt ofredande av barn konsekvent som våldtäkt.

Trots denna nyligen gjorda lagändring, lyfter Världen Idag upp just antalet anmälda våldtäkter mot barn som den största ökningen under de senaste femton åren. Och det är inte svårt att genomskåda vad artiklarna egentligen handlar om... Nämligen homosexualitet. Trots att ämnet inte nämns en enda gång ligger det i undertexten, till exempel när de frågar en polischef vad ökningen kan bero på:

Vilken roll spelar värderingar och förändringar i synen på sexualitet när det gäller en eventuell ökning i antalet våldtäkter?

Vad intervjupersonen inte vet är att detta är en retorisk fråga. I den kontext Världen Idag har skapat för sina läsare är antalet våldtäkter mot barn och homosexuellas rättigheter kommunicerande kärl. De frågar vidare:

Kan den grova sexualisering som hela tiden pågår i exempelvis media påverka attityderna?

Även detta är en retorisk fråga med udden riktad mot homorörelsen. När tidningen skriver om sexualiseringen av samhället avser de i regel inte HM-annonser med avklädda modeller, utan Pridefestivalen och andra yttringar av homosexualitet. Om man söker på ordet sexualisering på Världen Idags hemsida, finner man att den absoluta största delen av artiklarna som innehåller detta ord handlar om homosexualitet.

Det måhända mest anmärkningsvärda är att tidningen beklagar att polisen fokuserar på den vanligaste brottsplatsen i sammanhanget, nämligen hemmen och familjerna. Smaka på det här replikutbytet:

Strategiarbete när det gäller våld i nära relationer, handlar det om våld inom familjen?
- Ja, det blir det ju. Det handlar om våld företrädesvis inom familjen.

Många upplever familjen och nära relationer som en stor tillgång och som ger trygghet, vilket i sin tur leder till att barn inte hamnar i brottslighet. Hur tror du det uppfattas att polisen nu pekar ut familjen som en potentiell brottsplats?
- Det här är inget sätt att peka ut familjen. Samtidigt vet vi att våld mot kvinnor och barn ofta sker just inom ramen för en nära relation.

Här ligger de hittills publicerade artiklarna i kronologisk ordning:

Antalet anmälda våldtäkter ökar dramatiskt

Polisen har ingen specifik strategi mot sexualbrott

"Det kan säkert vara ett ökat antal"

Jag vill understryka att det är viktigt att lyfta upp alarmerande ökningar i brottsstatistiken, även om de är svåra att belägga. Men jag kände behovet av att teckna en bakgrund till hur Världen Idag har handskats med brottsstatistik förut.

onsdag, juli 12, 2006

Homosexualitet är synd #2

Här förklarar Maria Hallman uppkomsten av homosexualitet:

När en "kvinnlig" man eller "manlig" kvinna blivit förkastad, besviken, sårad utav det motsatta könet kan denna olyckliga addition få ödesdigra konsekvenser. I extrema fall kan den "kvinnliga mannen" börjar identifera sig med det kvinnliga hos sig, vilket leder till att han börjar se sig om efter en man. Där har du den manliga homosexualiteten.

Och lika så om en "manlig kvinna" börjar nära det manliga hos sig, skulle hon mycket väl kunna söka upp en kvinna till slut. Där har du den kvinnliga homosexualiteten.

Detta säger Gud stopp till, gör inte så. Guds vilja är att mannen, när det manliga hos sig och kvinnan när det kvinnliga hos sig. (s. 70f)

Och det är sannerligen min vilja också! Jag är homosexuell – alltså dras jag till andra män. Män som är män, med manliga attribut. Det är glädjande att mina och Guds viljor är synkroniserade på åtminstone den punkten.

Etiketter:

Homosexualitet är synd #1

Bläddrandet i Maria Hallmans bok Homosexualitet är synd gav mersmak. Jag startar härmed en citatserie. I dessa fallen redigerar eller korrigerar jag varken stav- eller meningsbyggnadsfel:

Masturbation är inkörsporten till all slags pervers sex och även då homosexualitet. Ensamheten, självhat och självförakt är många homosexuellas vardag. Den som har levt ett aktivt homosexuellt leverne har i många fall gemensamma nämnare, förnedrande sexupplevelse som barn, masturbation och senare i livet självmordstankar. Masturbation ger ångest.

Åh, jag älskar enkla förklaringar!

Märk väl att Hallman använder förfluten tid: "den som har levt ett aktivt homosexuellt leverne". Det implicerar att hon talar om människor som blivit omvända – som inte längre lever som homosexuella. Det är intressant att hon därigenom medger att omvändande leder till självmordstankar senare i livet. Och det är intressant att hon ändå argumenterar för att homosexuella skall botas.

Etiketter:

Horribelt om hatbrott

I en ledare förra veckan beklagar Världen Idag att polisen befattar sig med hatbrott och homofobi. De ställer frågan: Skall polisen bekämpa traditionella värderingar om familjeliv, samlevnad och sexualmoral?

Att som polisen uttalat fokusera på "diskriminering på grund av sexuell läggning i arbetslivet, homokompetens samt hatbrott med homofobiska motiv", tolkar tidningen som att polisen "har [...] kastat sig in i familj- och samlevnadsdebatten på ett sätt som ligger helt utanför den ordinarie verksamheten och ibland även utanför lagen".

Det är häpnadsväckande att tidningen sätter ett motsatsförhållande mellan traditionella värderingar, och kamp mot våld och diskriminering mot homosexuella, och utredande av sådana brott.

Vidare kritiseras kristdemokraternas tillsättning av Erik Slottner i Stockholmspolisens styrelse:

Slottner är säkert en duktig politiker, men delar inte partiets grundsyn på äktenskap och samlevnad.

Och vad har det med polisarbete att göra? Polisen skall bekämpa brott – även brott som Världen Idag har för vana att sätta inom citationstecken.

Det förvånar mig inte det minsta att artikeln är osignerad. Här skriver Christoffer Smitz om samma artikel.

Kristenhetens utgångspunkter

Frågan om äktenskap för homosexuella beskrivs konsekvent som ett utslag av homorörelsens destruktivitet. Att syftet är att riva ner och förstöra. Det anses vara en fräcket som inte var en otänkbarhet för femtio år sedan. Dessa utgångspunkter är inte svåra att förstå, om man betänker att homosexualitet av den konservativa kristenheten tolkas som ondska. Påven Johannes Paulus II kallade till exempel de politiska krafterna som kämpade för homosexuellas rättigheter för Ondskans Ideologi, och många av texterna som skrivs i till exempel Världen Idag syftar främst till att uppfylla Bibelns texter om homosexualitet. Inte att beskriva verkligheten, utan att bekräfta tolkningen av Bibeln.

Som en röd tråd igenom textmaterialet går berättelsen om Sodom och Gomorra - inte explicit, men under ytan. Homorörelsen beskrivs i termer som ska föra tankarna till männen i Sodom, bland annat genom formuleringar som "den högljudda homorörelsen". Nedan drar pastor Maria Hallman upp parallellerna i sin bok Homosexualitet är synd. Först citerar hon 1 Mosebok. Männen i Sodom har krävt att få gruppvåldta Lots manliga gäster, och just avvisat hans erbjudande om att nöja sig med hans döttrar istället. (Jag har tvingats redigera den undermåliga och orediga originaltexten för att den ska bli begriplig.)

Detta godtog inte Sodoms män utan säger till Lot;

"Flytta på dig!" De sade vidare: "Denne (Lot) har kommit hit som främling och nu vill han bli vår domare! Nu skall vi göra mer ont mot dig än mot dem". Och de trängde sig med våld mot Lot och stormade fram för att spränga dörren".

Om vi analyserar denna vers för att se de homosexuellas beteende (min fetning) får vi följande uppräkning:

1. Flytta på dig, Lot - De anser sig bestämma
2. Du är inte vår domare - De anser sig inte behöva några förmyndare!
3. Vi ska göra mer ont mot dig - De hotar!
4. Vi tränger oss in med våld - De anser sig vara starkast!
5. Vi stormar fram - De anser sig vara ostoppbara!
6. Vi spränger oss in - De anser sig vara oemotståndliga!

Maria Hallman tror sig visa att historien går igen. Att kampen för rättigheter är fullständigt analog med männens i Sodom våldtäktsförsök. Gayrörelsen drivs framåt genom hot och övermod (=pride). Karaktäristiken för homosexuella är samma idag som den var på Abrahams tid.

Så som sagt: Det är inte konstigt att den konservativa kristenheten väljer att se homorörelsen som något ondskefullt. Och det är förmodligen därför svenska kristna debattörer (bland annat från Världen Idag) sprider demoniserande propaganda om homosexuella i Baltikum, för att hjälpa till att kväva den ännu svaga och mycket motarbetade homorörelsen i sin linda. Det är synd att kristenheten inte vågar ta avstamp i verkligheten när de skall bedöma homosexualitet, utan bara väljer att bekräfta sina demonierande tolkningar av Bibeln. Det kostar liv.

Etiketter: ,

söndag, juli 09, 2006

Somalia

Med avsmak noterar jag framväxten av ytterligare en islamistisk fascistregim. Här skriver Dagen om offentliga spöstraff, och här kommenterar Expressens Mats Larsson utvecklingen.

Religionen får aldrig styra politiken. Lagstiftning, justis och parlamentsbeslut skall betjäna människorna och reglera deras faktiska förhållanden. Politiska beslut får aldrig utformas för att tillfredsställa någon Gud.

Grundmekanismen för teokratin är rädsla. Rädsla för att själv straffas när Gud straffar landet för att det har en omoralisk befolkning och ogudaktig lagstiftning. Det är förvisso sant att rädslan alltid är det största hotet mot friheten.

Tips

Följ gärna Christoffer Smitz bloggande på There'e only one way. Jag återkommer inom kort.