måndag, mars 19, 2007

Modigt och självständigt beslut om homovigsel

Sveriges biskopar på väg mot isolering, varnar Carin Stenström i dagens Värden Idag. Biskopsmötets beslut om att homosexuella ska kunna vigas i kyrkan kommer att komplicera saker och ting för Svenska Kyrkan, menar hon:

Sammanbrottet påskyndas, medlemmar kommer att försvinna, det ekumeniska samarbetet försvåras, både inom landet och med kyrkor i andra länder och världsdelar. Längtan efter tillhörighet i världen och beröm från tidsandans ledande företrädare kommer att leda till isolering och utanförskap.

Carin Stenström utmålar biskoparna som fega krakar, när de i själva verket är modiga hjältar. Det är storartat att fatta ett så självständigt och stort beslut. Men för Världen Idag är det alltid bättre att ängsligt snegla över axeln och fråga sig hur de andra gör.

Man skulle på samma sätt kunna problematisera fenomenet kvinnliga ministrar. Det finns ju länder där kvinnor inte ens får köra bil – i linje med Världen Idags ängsliga överaxelensneglande borde man ifrågasätta lämpligheten att skicka kvinnliga ministrar på konferenser och förhandlingar till dessa länder. Vad är bäst? Ignorera dessa länders förstockade syn på kvinnor och utnämna hur många kvinnliga ministrar man vill? Eller endast utse manliga ministrar för att samarbetet ska flyta smidigare?

Att fegt inordna sig i ledet tycks för Världen Idag vara viktigare än att höja sin egen självständiga stämma och agera utifrån sin övertygelse om vad som är rätt.

6 Comments:

Anonymous Axel said...

Vem som är feg och vem som är hjälte är absolut inte självklart. Det krävs alltid stort mod att gå emot omgivningens opinion. Frågan är bara vilken omgivning och vilken opinion man har störst respekt för. I den här frågan finns det just nu en mycket stark samhällsopinion som ganska länge har krävt kyrkliga vigslar för homosexuella. Att gå en sådan opinion till mötes kräver inget större kurage. Då krävs det mer kurage att vara Carin Stenström och veta att varenda ord man skriver kommer att nedsablas av Sveriges alla bloggare...

Ekumenik handlar om att anse att den kristna enheten är så viktig att man är beredd att offra något av sin egen vilja för att uppnå den. Så har det varit långt innan de ekumeniska samtalen började präglas av frågor om kvinnliga präster och vigslar för homosexuella. På samma sätt handlar all mänsklig samvaro och kärlek om att göra avkall på något av sin egen vilja för att tillmötesgå den andre.

Det är den som insisterar på att till varje pris gå sin egen väg som bryter sönder relationen. Så har det alltid varit, också i personliga relationer mellan människor.

I en kärleksrelation kan inte den ene "gå före", "leda utvecklingen" och räkna med att den andre ska foga sig och följa efter -- den som envisas med att vilja leda har ju redan visat att han egentligen inte ens betraktar den andre som värd att ta hänsyn till.

Svenska kyrkan har nu klart visat vem det är man tillmötesgå och därmed var man har sitt hjärta. Det behöver inte vara något ont i det (det beror på vad man ser som viktigast -- att uppnå kristen enhet eller att få bestämma sin egen väg), men det är ett faktum att SvK redan tidigare har förlorat en del av den status som brobyggarkyrka som man tidigare har haft, och det blir allt svårare att få respekt i ekumeniska sammanhang. Jag och många med mig beklagar detta.

måndag, mars 19, 2007 10:14:00 em  
Blogger Christoffer Smitz said...

Svenska Kyrkan är en modig kyrka som vågar ställa sig på de utsattas sida. Kanske är det viktigare ibland, att vara ett föredöme, än att kompromissa för att samarbetet med andra samfund ska fungera fullt ut.

måndag, mars 19, 2007 11:33:00 em  
Blogger Christoffer Smitz said...

...om det nu är ett beslut som riskerar bränna några broar. Det tror inte jag. Inom kyrkan är det kanske inte en så stor fråga som t.ex. Världen idag vill göra det till. Det är åtminstone den förståelse jag fått när jag samtalat med kyrkoherdar och annat folk. Förivsso mest inom SvK, men ändå.

måndag, mars 19, 2007 11:35:00 em  
Anonymous Göran Koch-Swahne said...

Den första kommentaren härovan är ett tydligt exempel på 1900-talets inte alltför subtila användande av "ekumenik" som bromskloss.

Man använder Joh 17 som tvångsmedel för att kyrkorna skall visa en falsk enighet "så att Världen skall tro".

Men Kyrkan har alltid varit oenhetlig, alltid bestått av församlingar, stift och provinser uppdelade efter språkliga, politiska och historiska linjer.

Konstantin kunde inte ändra på det.

Varför låtsas en enhetlighet som inte finns och aldrig har funnits?

Det kan inte vara det som menas med "att bli ett".

tisdag, mars 20, 2007 12:18:00 fm  
Anonymous Axel said...

Visst, Göran, den kyrkliga splittringen är av gammalt datum. Det gör den inte mindre beklaglig. Och det är definitivt inget argument för att öka den.

Svenska kyrkan visar mer och mer att man inte är beredd till något djupare ekumeniskt engagemang med mindre än att man får ta på sig en ledarroll och själv diktera åt vilket håll utvecklingen ska gå. Jag tror inte att det bådar gott för det ekumeniska samarbetet i framtiden. Samarbete handlar inte om att en leder och de andra förväntas följa.

Sedan kan man naturligtvis ge f-n i ekumeniken och insistera på att få köra sitt eget race. Det är den linjen du verkar vara inne på. I så fall ska man också sluta att låtsas som att man menar allvar med sitt ekumeniska engagemang. Jag tror att SvK ganska snart kommer till ett avgörande också i den frågan. Tyvärr.

tisdag, mars 20, 2007 11:36:00 fm  
Anonymous Göran Koch-Swahne said...

Vänta nu lite!

Vem här är det som talar om att följa? Inte behöver man väl vara exakt lika för att följas åt?

Man kan väl vara vänner i Kristus ändå?

(ledtråd: det finns en liten bibelvers om detta med att följas åt, som brukar svårt vanställas i vissa översättningar...)

Tala om att diktera åt vilket håll (alla) skall gå...

I takt.

tisdag, mars 20, 2007 5:47:00 em  

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home