Detta är en kommentar på
Peter LaBarberas artikel
The Gay Youth Suicide Myth, som signaturen
Helge Persson efterlyste hos
Bloggfundamentalisten Thomas Illman. (Inlägget
Tummen i munnen, 4/5 2007). Det är långt och tråkigt, skrivet i all hast och innehåller mycket upprepningar, så jag rekommenderar trogna bloggläsare att läsa något annat.
I.Artikeln skriven för
Family Research Council, en kristen lobbyorganisation med en judeokristen teokratisk agenda. Texten är skriven utifrån ett religiöst perspektiv, och alla svar är därmed givna redan på förhand. Något som inte harmonierar med den religiöst korrekta uppfattningen om homosexualitet kan inte publiceras inom ramen för denna organisation. Den är precis som en predikan skriven för att bekräfta tro och övertygelse – inte för att belysa samhälleliga problem.
II.Den skriven av Peter Labarbera. Jag har benämnt honom som homosexparanoiker, och det är egentligen ett understatement. Hans projekt
Americans for Truth talar för sig själv. Hans begreppsapparat är revisionistisk, och är därför oanvändbar i ickereligiösa sammanhang. Till exempel klassas forskning som inte stödjer en religiöst korrekt uppfattning konsekvent som
homosexuell propaganda. Filmer där homokaraktärer lever oproblematiska liv betraktas
propagera för den homosexuella agendan.III.
Han använder sig av begreppet
homosexuell livsstil istället för att tala om
sexuell läggning. Det urholkar hela hans teori.
Homosexuell livsstil är nämligen ett paraplybegrepp för ett antal beteenden som antigaydebattörer har bestämt sig för är typiska för homosexualitet. Här finns promiskuitet, drog- och alkoholmissburk, sexuellt risktagande, immoralitet, med mera – alltid negativa beteenden och egenskaper. Och visst finns det homosexuella som dessa beteenden stämmer in på. I högsta grad även heterosexuella. Problemet med begreppet
homosexuell livsstil är att det exkluderar de homosexuella som INTE lever promiskuöst, knarkar, super eller motsvarar de högerkristna förväntningarna.
Diskussionen om homosexualitet kan inte föras på grundval av ett antal godtyckligt samlade beteenden (som i högsta grad även finns hos heterosexuella), utan måste utgå den minsta gemensamma nämnaren, nämligen att man attraheras och blir förälskad i individer av samma kön som en själv, det vill säga
sexuell läggning. Begreppet
homosexuell livsstil är konstruerat för att man inte ska behöva se homosexualitet som något individen inte kan rå för, utan som ett medvetet val. Det bygger alltså på religiöst önsketänkande – och sådant skall självklart respekteras, men det går inte att bygga lagstiftning och vetenskap på det.
IV.Hela artikeln en självmotsägelse. Den säger sig vederlägga myten om att självmordsfrekvensen är högre bland homosexuella ungdomar, men samtidigt åberopar den forskning som visar att homosexuella ÄR överrepresenterade när det gäller självmord (
Charles Rich, referens [19]). Peter LaBarbera konstaterar också detta i sammanfattningen:
Det tycks finnas bevis för att ungdomar som upplever förvirring kring sin sexualitet löper större risk att begå självmord.
Att överrepresentationen sedan inte är lika stor som Paul Gibson hävdar i den studie LaBarbera lägger så stor energi på att vederlägga, är en annan sak.
V.Det är uppenbart att Paul Gibsons studie inte håller några vetenskapliga mått. Det är uppenbart att statistiken är godtycklig och överdriven. Men Gibson är heller inte forskare, och har så vitt jag vet aldrig utgivit sig för att vara det. Att studien citeras som vetenskap av gayaktivister är olyckligt, men förståeligt, eftersom det inte finns så mycket annan forskning på området. LeBarbera lyfter själv fram Charles Rich som den enda trovärdiga källan, men han
stöder ju som sagt också tesen om att homosexuella är överrepresenterade när det gäller självmord. (Referens [28])
VI.Sen kan man fråga sig hur pass ofta Paul Gibsons studie de facto förekommer som argument från homoaktivister. Visst förekommer det, man får rätt många träffar på Google, men jag får inte intrycket av att det är ett nyckelverk för homorörelsen. Idag finns det dessutom mer tillförlitliga studier, till exempel
The Cost of Homophobia från Commuinity - University Institute for Social Research i Canada. Jag har inte lagt ner särskilt mycket tid på att hitta andra studier, men visst finns de.
VII.Att som LaBarbera gör, dissekera en uppenbart bristfällig studie som inte utger sig för att vara forskning, tangerar till att vara så kallad strawmanargumentation. Ett argumentationsfel.
VIII.Här följer punktvisa kommentarer på texten:
1.Paul Gibsons studie skrevs för att ingå i ett federalt handlingsprogram mot självmord hos unga. Den ansvarige på departementet,
Dr Louis Sullivan förkastade enligt LaBarbera Paul Gibsons studie. Men på vilka grunder? I citat [2] hänvisar Sullivan bland annat till sin tro och övertygelse. Och i citat [3] bedyrar han sitt engagemang för traditionella familjevärderingar, och att federala riktlinjer måste utformas för att stärka familjen.
Ursäkta, men vad har det här med självmord bland homosexuella att göra? Ska undersökningar som pekar på ett problem negligeras för att lösningen inte harmonierar med konservativ och religiöst korrekt politik?
2.LaBarbera gör ett stort nummer av att Gibsons studie är opublicerad och att den inte har genomgått vetenskaplig peer review. Nej, varför skulle den ha gjort det? Gibson var socialarbetare när rapporten skrevs, inte forskare. Dessutom antyds det i not [8] att HELA Sullivans handlingsplan mot självmord, som Gibsons studie var en del av, drogs in och ogiltigförklarades av den dåvarande administrationen. Det är i så fall missvisande att tala om bara just Gibsons studie som ”opublicerad”, utan att nämna att rapporten i sin helhet dragits tillbaka.
3.LaBarbera påstår att guvenör
Weld erkänner att hans homoungdomsprojekt har trovärdighetsproblem i referens [9]. Men vad guvenören säger är att oavsett hur stort problemet med självmord bland homosexuella är, så är det viktigt att bekämpa antigaydiskriminering. Inget annat.
4. Och så kommer Cameron...
Paul Cameron är en notorisk vetenskapsförfalskare och statistikbedragare.
5.Texten uppehåller sig mycket vid problemen när det gäller att uppskatta andelen homosexuella i en befolkning, samt bristerna i det statistiska urvalet. Detta är stora grundproblem när det gäller forskning om homosexualitet och mycket svåra att komma till rätta med. Vill man studera problemet ytterligare kan man studera Jim Burroways utmärkta
texter om Paul Cameron.
Viktigt att poängtera när det gäller andelen homosexuella, är att det egentligen är irrelevant. Att kunna visa att homosexuella inte alls utgör 10% av befolkningen är ingalunda någon fjäder i hatten för antigaydebattörerna. Vad spelar det för roll om det finns 100’000 eller 1’000’000 homosexuella i ett land? På vilket sätt ska antalet påverka deras villkor och rättigheter?
6.Referens [19] och [20] talar som sagt tydligt om en överrepresentation av homosexuella när det gäller självmord (7 respektive 6 procent). SÄRSKILT om andelen homosexuella i befolkningen är så låg som LaBarbera hävdar: 0,5 – 2 % (referens [17])
7.Referens [21] talar om anledningar till varför tonåringar försöker begå självmord. LaBarbera poängterar att ingen svarade ”För att jag är gay” i undersökningen, och understryker istället andra orsaker: familjeproblem, depression, relationer (tjejer/killar), lågt självförtroende. Men dessa problem kan ju mycket väl vara ett resultat av att man är homosexuell. Hos en ung människa kan homosexualitet väldigt ofta orsaka just familjeproblem, depression, relationsproblem och lågt självförtroende.
8.LaBarbera fortsätter klyva hår kring detta i referens [32], när han citerar
Blumenthal, som säger att
förödmjukelserna som kan relateras till homosexualitet kan vara en pådrivande faktor för självmordsförsök, men gör det inte till själva orsaken.
Nej, men varför skulle en pådrivande orsak negligeras? Alla faktorer som kan leda till att en människa begår självmord måste väl belysas?
9.Under Problem #2 och #3 tar LaBarbera upp problemen med urval och kontrollgrupper, och det är som sagt alltid ett problem när det gäller forskning kring homosexualitet. Lustigt är att han i samma andetag åberopar
Leona Eggerts opublicerade studie, som har uppenbara brister just när det gäller urval och metod, och som uttalat inte handlar om homosexualitet som riskfaktor.
10.Vidare hänger han upp sig på att Gibson utgår från att homosexualitet är något medfött eller ej. Denna fråga råder det långt från vetenskapligt konsensus kring. Det finns studier som pekar på genetiska fakturer, det finns studier som pekar på miljömässiga. Den enda rimliga ståndpunkten är att orsaken är en högst individuell kombination av arv och miljö.
Jag ifrågasätter inte människor som säger sig ha blivit ”botade” från homosexualitet, men vill undestryka att det ofta inte handlar om just
botande, utan att man lever i celibat eller undertrycker sina homosexuella känslor. Ledaren för Exodous International,
Alan Chambers, anser sig till exempel inte vara heterosexuell, utan medger att han fortfarande kan känna attraktion gentemot män. Samma sak med ordföranden för den svenska organisationen
Medvandrarna.
11.Exgayaktivisten
Alan Medingers uttalanden utgår från föreställningen om
den homosexuella livsstilen, som ju som sagt är helt otillämpbar i seriösa sammanhang. Han säger att det är kriminellt att leda in ungdomar i ett liv som kan döda dem.
Men det är själva homosexualiteten som är dödlig, utan vad man gör. Ens handlingar. Och handlingsmönster uppstår helt oberoende av ens läggning.
SammanfattningIX.LaBarbera ser homorörelsen som en fiende som är ute efter att förstöra det amerikanska samhället och förföra ungdomen in i
den homosexuella livsstilen. Han utgår konspiratoriskt från att meningsmotståndaren har ondskefulla motiv. Han betraktar program för unga homosexuella och balanserad undervisning om homosexualitet som en ”trojansk häst” i skolsystemet, med det uppenbara syftet att förstöra. I själva verket handlar dessa program om att ge unga homosexuella det stöd de behöver i en i övrigt mycket utsatt period av livet, och ge andra ungdomar adekvat undervisning om homosexualitet. Är det något som är destruktivt i sammanhanget är det LaBarberas polariserade tonläge.
Kristna och homosexuella är i många sammanhang minoriteter, inte minst i Sverige. Istället för att puckla på varandra, borde de mötas i det gemensamma utanförskapet och visa större förståelse och respekt för varann. En sådan ambition är dock helt omöjlig med en grundinställning som LaBarberas.
X.LaBarbera visar med sin text att självmordsfrekvensen hos homosexuella är högre än bland heterosexuella. Den är tack och lov långt ifrån så hög som Paul Gibsons studie ger vid handen. Men faktum kvarstår: den är högre. LaBarbera vågar dock inte spekulera i vad det beror på. Han avfärdar helt faktorer som stigmatisering, demonisering, självhat, förskjutning och exkludering. Men varför skulle dessa faktorer INTE spela någon roll för homosexuella, när de spelar en avgörande roll för heterosexuella?
