onsdag, maj 09, 2007

Var går gränsen?

Den finske prosten Henrik Perret har postat ett långt inlägg om homosexualitet på sin blogg där han lägger ut texten om de nytestamentliga orden malakos och arsenokoites, som brukar påstås handla om homosexualitet. Han försvarar den traditionella synen, och åberopar bland annat Chrys C. Caragounis bok Homoerotik, som jag har skrivit om mycket (bland annat Gubbfantasier om hur andra har sex).

Följ gärna diskussionen i kommentartråden. Signaturen Anders står för det hittills mest intressanta inlägget, som jag med spänning väntar på att Perret ska bemöta.

Henrik, om utlevd homosexualitet verkligen är synd så var går gränsen? Är det okej så länge vi som är homosexuella lever ensamma och tror du i så fall det var det som var Guds mening när han skapade oss? Eller skulle vi ändå tillåtas hitta någon att dela vårt liv med och till och med flytta in under samma tak, för att dela vår vardag, så länge vi sov i skilda kamrar?

Men människan behöver också fysisk närhet, tror du inte det? Somna med huvudet mot sin älskades bröst, höra hans hjärta bulta; känna hans andetag. Uppleva den ömheten och därigenom känna sig behövd, älskad, accepterad och värdefull, för sin egen skull och återgälda den med samma mått.

Hur en sådan ömhet skulle kunna förvandlas till synd ryms inte in i mitt förstånd. Hur ser den Gud ut som skulle sätta homosexuella människor till världen men samtidigt förbjuda dem upplevelsen av parförhållandets kärlek, närhet och glädje och istället påbjuda dem livslång ensamhet, saknad och självförnekelse. Alla människor är väl mer eller mindre söndriga, men tror du ett sådant påbud skulle göra någon mer hel? Skulle det vara kärlekens Gud?

Jag kommer aldrig någonsin att kunna tro det, vad än du och andra skriftlärda säger. Jag undrar bara hur ni riktigt tänker.

Etiketter:

1 Comments:

Blogger Christoffer Smitz said...

Tror ibland inte att det spelar någon roll hur många bar argument man kan ha, när det gäller en diskussion om att homokärlek inte är något tokigt. Finns tanken där som en fundamental del i tron är det grymt svårförändrat. Och jag vet inte heller hur hårt man ska försöka.

Hade ett samtal med min mor som hör och tror på allt jag säger. D.v.s. att det inte finns några negativa aspekter i det, att det innehåller samma goda attribut som annan kärlek. Trots att hon förstår mig och tror på det jag säger känner hon att det är fel. Detta grundat på att Gud sagt det till henne (inte genom bibeln alltså, utan genom bön). Det är svårt att argumentera mot något sådant. Och det skulle jag aldrig försöka göra heller. Agree to disagree, har vi landat i.

Det kanske blev ett sidospår, men har väl lite med det hela att göra i alla fall.

torsdag, maj 10, 2007 1:39:00 em  

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home