De muslimska ledarna i Norge är fega ynkryggar

I samband med att FN:s generalförsamling i veckan antog en resolution om att stoppa alla avrättningar uppmärksammade tidningen Dagen det omtalade fallet i Norge, där ledarna för det islamska rådet vägrar fördöma avrättningar av homosexuella. Jag skrev om saken i texten Muslimska politiker pressas om dödsstraff .

De muslimska ledarna i Norge visar exempel på sällan skådad ynkedom och feghet, för det första för att de inte accepterar den demokratiska frihet och liberalism som är själva förutsättningen för deras egen existens, och för det andra för att de inte vågar uttala en ståndpunkt utan stöd från högre instans.

"Riva upp och förstöra normalt familjeliv"

Det klagas ofta på att det är för lite debatt i äktenskapsfrågan – och det kan jag ibland hålla med om. Anledningen till att det inte blir någon ordentlig debatt är att det saknas en seriös opposition. De som är motståndare till homoäktenskapet är samma människor och organisationer som alltid har motsatt sig förbättrade villkor för homosexuella, varesig det har gällt hävandet av sjukdomsstämpeln eller införandet av partnerskapslagen. Det är alltid spännande att se bakom vilka skenargument de ska dölja sina verkliga bevekelsegrunder.

En annan faktor som gör att oppositionen saknar förtroende är att många debattörer inte kan avhålla sig från att demonisera och smutskasta homosexuella. De sakliga och relevanta argumenten överskuggas av irrelevant statistik, konspirationsteorier om homolobbyns destruktiva agenda och förebådelser om jordens undergång. Mästaren i denna gren är Världen Idags VD Ruben Agnarsson. Om vi få en könsneutral äktenskapsbalk är det inte Riksdagen vi ska tacka, utan just personer som han, för att han under årens lopp gjort allt för att kompromettera och kastrera oppositionen med sina exempellösa och hysteriska utfall som går på repeat på Världen Idags ledarsida. Idag får vi till exempel veta att den bakomliggande syftet med kampen för könsneutral äktenskapsbalk är att "i grunden riva upp och förstöra normalt familjeliv". Och så bjuder han förstås på den här gamla favoriten:

Om beslutet fattas av Sveriges riksdag under nästa år, kommer historiens dom att bli lika hård som den som i efterskott – när tidsandan börjat blåsa åt annat håll – med kraft drabbade den eniga riksdag som införde rasbiologisk forskning i Sverige i början av 1920-talet.

Mer att läsa här:

Tycker du inte som Agnarsson är du i det närmaste nazist

Världen Idag har underminerat sin roll som opinionsbildare

Rättvisenätverket Speak

Årets trevligaste julkort kom från Rättvisenätverket Speak, Linköping. Tack för er uppmuntrande hälsning. Och Gott Nytt år.

Nya scoop beträffande hedersdoktorer

Jonas Gardell har som alla noterat utsetts till hedersdoktor vid teologiska fakulteten i Lund. Tja, det låter rimligt. Han har skrivit en omfattande bok om Gud, och har i sina böcker och föreställningar ofta berört existensiella och moraliska frågor. Givetvis har utnämningen av Gardell skapat stor oro inom landets kristenhet, och det är underbart att se hur de krumbuktar sig för att hitta skenargument för sitt missnöje.

Gemensamt för de flesta är att de inbillar sig att hedersdoktorat har med forskning att göra. Några exempel:

– Hatten eller kransen, ringen och diplomet visar att personen nu tillhör en gemenskap som sätter kunskaper och forskningsförmåga i centrum, och att hon eller han ansluter sig till dess värderingar och målsättning, skriver Per Beskow, docent i religionshistoria, i en insändare i Sydsvenskan den 22 december.

– Att bli hedersdoktor var tidigare ett bevis på en framstående vetenskaplig gärning men nu används utmärkelsen på alla upptänkliga sätt, skriver Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund på sin blogg.

Nå. Forskning alltså. Vad har då landets meste hedersdoktor, kung Carl Gustaf, för forskningsmeriter? Han är hedersdoktor vid Sveriges lantbruksuniversitet, Kungliga tekniska högskolan, Handelshögskolan i Stockholm, samt Åbo akademi i Finland.

Hedersdoktor vid tekniska högskolan utan att vara ingengör, vafalls? Där har du nästa scoop, Elisabeth Sandlund. Ta och granska drottning Silvias hedersdoktorat samtidigt, vettja.

Med Sandlunds och Beskows måttstockar finns det gott om andra suspekta hedersdoktorer. Både Peter Wallenberg och Olof Stenhammar har titeln vid Handelshögskolan, båda utan att ha någon forskningsbakgrund. Gro Harlem Brundtland är visserligen läkare, men hur i hela fridens namn kvalificerar det henne till hedersdoktor vid Chalmers? Och Ingvar Kamprad – hur kan han vara hedersdoktor vid Lantbruksuniversitetet?

Det finns alltså många hedersdoktorer att opponera sig emot. Jag ser fram emot artikelserien i Dagen om kungen och drottningens bristande forskningsmeriter.

Mer läsning:

Helle Kleins blogg

Och här ligger några av Dagens texter:

"Utnämningen av Gardell till hedersdoktor regelvidrig"

Debatt kring utnämningen av Gardell till teologie hedersdoktor i Lund

Bögar föreslås få bli blodgivare

Förra veckan fick Sveriges sjukvård en ovärdelig julklapp. Då beslöt Socialstyrelsen nämligen att framlägga ett förslag om att "den permanenta avstängningen av män som har haft sex med män" skall ses över. Enligt Socialstyrelsens nya inriktning är det inte sexuell läggning eller grupptillhörighet, utan sexuellt riskbeteende som ska avgöra om man ska kunna vara blodgivare. Saken kommer att skickas ut på remiss i vår. Så God Jul, svensk sjukvård. Och grattis.

Fem myror och fyra elefanter

– Den som lever ut sin homosexualitet kan inte bli frälsningssoldat, säger Victor Poke, ledare för Frälsningsarmén i tidningen Dagens mycket omsorgsfulla genomgång av olika samfunds inställning till homosexuella. Pastor Ulf Ekman säger:
– Vi lär och undervisar att Gud älskar alla människor, men en praktiserande homosexuell som inte vill söka hjälp och inte betraktar detta som synd kommer i konflikt med den undervisning vi har och det som Guds Ord säger. Och då finns inga förutsättningar för att bli medlem hos oss.

Nu är jag varken aspirant på att bli frälsningssoldat eller Livets Ord-medlem, utan det jag fastnar för i sammanhanget är formuleringarna kring att "leva ut sin homosexualitet". Vad är det, egentligen? Signaturen Björn var inne på det i ett svar till signaturen Kristina i diskussionen Påven argumenterar FÖR homoäktenskap (citatet är lätt redigerat):

Min relation med min man bygger på trofasthet, vänskap, samförstånd, alltså kärlek. Sex (som jag försår är din bild av "den homosexuella handlingen") kan utföras på många olika sätt och plan och i min relation är det inte ett fundament. Så [Kristina], jag förstår [att du tycker] att jag är helt ok som homosexuell de 99.9% av min relation då jag inte har sexuell samvaro med min man men att jag absolut ska kraftigt fördömas den 0.01% av tiden som jag har sexuell samvaro, oavsett hur nu den ser ut?

Under min bloggfrånvaro har jag levt ut min homosexualitet genom att bila med min pojkvän i Provence (där vi var för första gången tillsammans 2001). Vi har praktiserat vår homosexualitet genom att äta ostron och råa havssniglar med underbart vin, och njutit av att kunna lätta på halsdukarna i solen på en bänk vid havet, och läst högt för varandra i tidningar och guideböcker.

Eller är det bara när man bokstavligen talat har sex med varandra som man lever ut sin homosexualitet? Och gäller det då endast de specifika praktikerna som berörs i Bibeln? Kan man i så fall jämföra det sexuella syndandet i en homosexuell relation med syndandet i ett heterosexuellt äktenskap när makarna ägnar sig åt den femte dödssynden och frossar på julskinka, Jansons frestelse och risgrynsgröt? Eller när de bryter mot det fjärde budet och tänker ringaktande tankar om sina gammalmodiga föräldrar som inte sorterar julklappspappret, utan kastar det bland övriga soporna? Syndar ett homosexuellt par som har sex tre gånger på en vecka mindre, än ett heterosexuellt gift par som tackar nej till glögg hemma hos olika grannar fyra gånger med lögnen att de är "mitt uppe i julbaket"?

* * *

För mer läsning om hur homosexuellas situation kan vara i frikyrkomiljö rekommnderar jag bloggaren Freds gripande komma-ut-berättelse Jag överlevde, som publiceras i tretton delar i högermarginalen på hans blogg Närabögenupplevelser. Men det är tunga saker, så det är definitivt ingen julläsning. Eller vänta... Det är förresten kanske just vad det är...?

Anmärkning om frånvaro

Fram till jul kommer jag att vara strängt sysselsatt med annat och kommer således varken att kunna kommentera eller övervaka diskussionerna annat än sporadiskt (om de nu fortsätter). Jag låter kommentarfunktionen vara aktiverad, med förhoppningar om att samtalen inte urartar. God Jul.

Jag publicerar ett helt slumpmässigt urval av favoritkonst istället för knäck:


Jacob Epstein: The Rock Drill (1913-1914)


Konstantin Brancusi: Den nyfödde (1919-1921)


Målning av Torsten Andersson (90-talet)


Matteo Rosa: Smält snö på akvarellpapper (ej verkets titel)


Sir John Vanbrugh: Castle Howard (1699-1799)


Jone Kvie: Helmet (2005)


Andreas Johansson: Collage


Henri Cartier Bresson: Michel Gabriel, Rue Mouffetard (1952)


Sture Johannesson:
Revolution Means Revolutionary Consciousness! (1968)


Carl Kyhlberg: Hemkomsten (1938)


Umberto Boccioni: Unique Form of Continuity in Space (1913)

Påven dehumaniserar homosexuella relationer

Jag vill bara understryka påvens sätt att dehumanisera homosexuella relationer (som jag berörde i förra inlägget) inte på något sätt är en lapsus eller någon form av retoriskt missöde. Tvärtom är det en sedan länge gällande strategi i Vatikanens kamp mot homosexualiteten. Så här skrev Joseph Ratzinger 2003, när han var chef för troskongerationen:

Sexual relations are human when and insofar as they express and promote the mutual assistance of the sexes in marriage and are open to the transmission of new life. (Ur Considerations regarding proposals to give legal recognition to unions between homosexual persons)

Läs mer i förra inlägget och i Dagen.

Påven argumenterar FÖR homoäktenskap

Det bästa debattläget är när ens meningsmotståndare argumenterar på ett sätt som gör att man inte behöver säga emot, utan bara kan luta sig tillbaka och konstatera:
– Men, hörru... Märker du inte att du i själva verket argumenterar för MIN sak?

Idag rapporterar Dagen om ett sådant fall, nämligen i Benedikt XVI:s påvliga budskap Den mänskliga familjen, en fredsgemenskap, som ges ut på Nyårsdagen.

I meddelandet beskriver Benedikt XVI familjen som baserad på äktenskapet mellan man och kvinna. Familjen är ett grundläggande naturligt samhälle, och därför lär också familjen ut fred och verkar för varaktig fred.

– Konsekvensen blir att vem som än kringgår familjeinstitutionen underminerar fred i hela samhället eftersom han eller hon försvagar det som i praktiken är grunden för fred, skriver påven i sitt uttalande.

Påvens budskap tolkas i HBT-kretsar som en förstärkning av hans uttalade motstånd mot homosexuella relationer.

– Att förneka eller för den delen begränsa familjens rättigheter, genom att grumla sanningen om människan, hotar fredens fundament, fortsätter påven.

Visst skulle man kunna bli sårad över påvens sätt att koppla samman homosexuellas rättigheter med krig, våld, död och förintelse. Visst skulle man kunna bli upprörd över hans lömska sätt att försöka skrämma opinionen med att homoäktenskap kommer att leda till begränsande rättigheter för den traditionella familjen. Och visst skulle man kunna känna djup oro över att han de facto dehumaniserar homosexuella relationer, genom att i titeln av publikationen ställa dem i kontrast till "mänskliga familjer".

Men jag tycker som sagt det är mycket bättre att konstatera att han skjuter sig i foten. För det han framhåller som den stora faran är ju när människor kringgår familjetraditionen. Och detta är just vad homosexuella tvingats göra under alla tider när det inte har funnits några erkända samlevnadsformer. Men på de senaste åren har de börjat dyka upp, som partnerskap eller äktenskap. Alltså behöver inte homosexuella längre kringå familjetraditionen – de kan tvärtom inordna sig i den. Detta borde påven välkomna om han menar allvar med att framhålla familjens vikt när det gäller att lära ut och verka för varaktig fred. För förmågan att fostra i fredens anda sitter INTE i sexualiteten. Den är inte på något sätt beroende på om man lever som man/man, kvinna/kvinna eller kvinna/man.

Nedan ligger ytterligare några texter om påvens ohållbara syn på homosexualitet:

Påvliga insikter utan verklighetskontakt

Katolsk paradox

Några ord om bitterhet och historiskt perspektiv i homofrågan

Oj, här är det ordentlig sjögång inne. Mycket glädjande. Jag ska inte ha några synpunkter på diskussionens kantringar, eftersom jag själv är så frånvarande.

Det påpekades i ett inlägg att c.l.k. aqurette är bitter. Själv kan jag också känna mig mycket bitter, även om jag är disciplinerad nog att inte släppa fram det i texterna. Jag tror dennna bitterhet delvis hänger samman med den kristna historielösheten i homofrågan. Jag har påpekat detta tidigare, men upprepar det: Varför har homosexuellas situation inte varit dräglig och mänskligt rimlig förrän under de senaste femton åren? (Det är faktiskt inte mer än femton år, på sin allra högsta höjd tjugo.) Vilka krafter var det som förpassde homosexualitet till mänsklighetens bakgård och upprätthöll detta tillstånd genom århundradena? Vilka krafter är det som konsekvent har motarbetat varje förbättring av homosexuellas villkor genom åren?

För många homosexuella står sekulariseringen av samhället i direkt proportion till den egna emancipationen. Inte hos alla förstås, eftersom det finns gott om homosexuella som är djupt kristna. Men för de flesta homosexuella har kristenheten och kyrkan gång på gång visat att seklariseringen är en förutsättning för förbättrade villkor och rättigheter.

Jag tror inte att någon är intresserad av att några kristna debattörer ska göra kollektiv avbön för kyrkans och kristenhetens historiska skuld gentemot homosexuella. Det är inget som ligger dagens kristna till last, och det är inget som ska ältas i debatten. Men det får inte heller glömmas bort.

Allmän synpunkt på diskussionen om homosexuella och kristna

Finns också publicerad som kommentar i tråden Mordförsök och misshandel i Stockholm

Anledningen till att det kan bli så hätskt i diskussioner rörande homosexualitet är att det rör det allra innersta och djupaste av ens person, nämligen kärleken och känslolivet – den delen av en själv där man är som mest sårbar och där angrepp gör som ondast. När någon uttalar sig svepande eller till och med nedvärderande om detta innersta och mest dyrbara reagerar man med taggarna utåt av sorg och raseri över den talandes nonchalanta ovilja att förstå. (Jag avser här inte på något sätt någon specifik deltagare i debatten, utan talar utifrån ett mer allmänt perspektiv.) Jag antar att tron och relationen till Gud intar en liknande plats inom en person som är kristen, och att attacker på denna känns på samma sätt.

Det är även lätt att reagera avvisande mot den typ av medlidsamma hållning många kristna har gentemot homosexuella, där man blir klappad på huvudet och behandlad som ett barn som har bajsat i byxorna. Trots att tanken bakom en sådan hållning alltigenom är god och osjälvisk, är upplevelsen alltid förnedrande. Jag antar att det kan jämföras med när kristen tro avfärdas som obalans i hjärnans signalsubstanser eller psykopati.

Det finns alltså onekligen likheter mellan fenomenen religiositet och homosexualitet. Men skulle vi ändå inte kunna sluta diskuteras den enes villkor och rättigheter i relation till den andres? Homosexuellas och kristnas respektive situationer är inte fenomen som sitter ihop. Kristna har inte större ”rätt” att kritisera homosexuella relationer bara för att kristna förföljs i Afghanistan. Homosexuella inte större "rätt" att avfärda kristendomen för att homosexuella avrättas i Iran. Det är två grupper som har det svårt i olika delar av världen – JA! Det är synd om båda grupperna – JA! Det finns svin inom båda grupperna - JA! Alla har lika stor rätt att uttala sig och ha åsikter – JA! Men varje diskussion om att homosexuella har det svårt i ett visst avseende MÅSTE inte genast följas av ett konstaterande att kristna minsann också kan ha det svårt. Homosexuellas svårigheter neutraliseras inte på något sätt av kristnas svårigheter (och vice versa). Båda problemen finns och måste diskuteras, men har inte mycket med varandra att göra.

Låt mig återigen få upprepa att diskussionen (och framförallt det nuvarande diskussionsklimatet) gläder mig, och samtidigt beklaga att jag inte har samma möjlighet att följa den och skriva inlägg som igår. Men fortsätt gärna.

Fler misstänkta hatbrott

Från USA rapporteras det om en tragedi där en 24-åring skjutit ihjäl fem personer vid två kyrkor. Hatbrott? Eller vansinnesdåd?

Diskussionen om hatbrott i USA kommer säkert ånyo att aktualiseras nu. Det är fruktansvärt att det ska behövas en tragedi av det här slaget för den kristna högern ska inse att just hat mot en viss grupp kan vara ett drivande motiv bakom grova brott, och att dessa brott därför måste beivras särskilt.

Mordförsök och misshandel i Stockholm

Den senaste veckan har det rapporterats om två fall av våld mot personer, där motivet misstänks vara deras homosexuella läggning. Förra söndagen utsattes en man för ett mordförsök efter att ha varit på gayklubben Patricia i Stockholm. QX skriver:

Uppe vid KF-huset hör han plötsligt någon skrika "Bögjävlar, det är onaturligt, ni skall dö" och så får han flera hugg i magen. Därefter försvann gärningsmannen antingen upp Katarinavägen eller Glasburksgatan. Mannen som blev attackerad tog sig sedan med händerna för magen ner till Slussen och föll ihop vid korvkiosken dit polis och ambulans tillkallades.
- Han vet inte om han blivit förföljd av gärningsmannen, säger [kommissarie] Mikael Ekman till QX.se. Vi tror dock att gärningsmannen stått och väntat ut ett lämpligt offer, antingen i närheten av rampen ner mot Patricia eller uppe på Katarinavägen med utsikt över båten.

Polisen söker vittnen till händelsen. Den andra händelsen inträffade i lördags, då riksdagsledamoten Fredrick Federley (c) blev misshandlad i Stockholm. Även detta med hänvisning till hans sexuella läggning. Han skriver på sin blogg:

Efter att [gayklubben] Pigalle stängde gick jag med två vänner till korvkiosken på Drottninggatan för att äta och sen ta mig hem. Utanför korvkiosken står 6-7 stökiga killar kring 20 år. De säger högt och ljudligt att "Nu kommer bögarna". Det är helt ok. Tonen i rösterna är inte vänliga men så kan det vara. Överförfriskade ynglingar. Bara att låta det vara.

När vi beställer maten gör de klart för oss att vi är äckliga och ett hot mot Sverige. de menar också att killen i korvkiosken som nyss serverat dem mat är ett hot mot Sverige. Han är ju blatte. Därför ska vi bögar ha stryk. Mycket lugnt och sansat säger jag att man ska aldrig slå någon och att det i så fall får konsekvenser som är obehagliga för alla. Smärta, anmälningar och så vidare. Då kommer första smällen.

Som homosexuell flyr man ofta bonnhålan eller landsbygden för att slippa kvävas av förljugenhet, dubbelliv och stigmatisering. Man inbillar sig att storstaden ska vara en garanti för vidsynthet och respekt. Men man får aldrig vara för optimistisk. Man får aldrig ta friheten för given. Aldrig...

Inte samma vinst för samhället...

Världen Idag och Bevara Äktenskapet-mannen Stefan Gustavsson leker lustiga lekar. Idag rapporterade tidningen att Gustavsson fått Världen Idags familjepris 2007 "för sin kamp för familjens och äktenskapets ställning som samhällets grundbult". De låtsar alltså att den nuvarande äktenksapsdebatten handlar om att avskaffa äktenskapet, och att förespråkarna för homoäktenskap är motståndare till familjen som institution.

Även om det har varit en hel del motvind, menar Gustavsson att äktenskapet är en alltför viktig fråga för att släppa.
– Äktenskapet är en oerhört grundläggande institution för samhället. Det har en långsiktig betydelse för både individer och en hel kultur.

Ja! Och det är ju just därför det finns människor som kämpar för homoäktenskap. För att de tar familjen och äktenskapet på allvar.

Vidare leker de att Ola Nilssons bok För äktenksapet – i tiden vilar på vetenskaplig grund. Ja, det är möjligt, men utdraget som publicerades i Dagen härförleden glimrade inte direkt av vetenskaplig briljans. Nilsson menar att det vore ologiskt att låta homosexuella ingå äktenskap, "eftersom dessa relationer inte ger samhället samma vinst" som heterosexuella. Och med vinst menar han barn.

Men detta är helt uppenbarligen och bevisligen en falsk premiss, eftersom det förvisso visst föds barn inom homosexuella relationer. Nästa vecka kommer till exempel en god (homosexuell) vän till mig att bli pappa. Det är självfallet en fantastisk händelse. Men inte samma vinst för samhället, enligt Ola Nilsson, Stefan Gustavsson och Världen Idag. Inte samma vinst för samhället... Grattis till ditt fina Familjepris, Stefan Gustavsson!

Bög eller lesbisk i försvaret?

Förra inlägget handlade om den bisarra Don't ask, don't tell-prinicpen i USA, som leder till att försvarsanställda som outas eller nämner att de är homo- eller bisexuella, får sparken. Jag har inga exakta uppgifter på vilka andra länder som har liknanade principer. Men i Israel och Storbritannien – som också är länder inblandade i svåra militära konflikter – är inte homosexualitet ett hinder för tjänstgöring inom försvaret.

Vilka är förhållandena i Sverige? Självklart är homo- eller bisexualitet inget formellt hinder här, men vad finns det för erfarenheter ute hos er, de ärade bloggläsarna? Själv var jag inte öppen med min läggning under värnplikten (1996-1998, jag var inte öppen över huvud taget då). Men 2004-2005, när jag tjänstgjorde i ubåtsvapnets internationella förband SWENARAP, kunde jag utan vidare ha en bild av min pojkvän i radiohytten. Personligen har jag inte upplevt några läggningsrelaterade tråkigheter i samband med min militärtjänstgöring. Det har varit som det ska vara: en ickefråga.

Om den destruktiva Don't ask, don't tell-principen

I USA får man inte tjänstgöra i försvaret om man är homo- eller bisexuell. Eller rättare sagt: det får man, men man får inte berätta något om sin läggning. Det betyder att man måste ljuga när samtal och kallprat kommer in på privatliv och familjeförhållanden. Om man inte ljuger, får man sparken. Det är å andra sidan inte heller tillåtet att efterforska de försvarsanställdas sexualitet.

Denna princip kallas Don't ask, don't tell och började gälla 1993, efter att Bill Clinton hade haft som vallöfte att även homo- och bisexuella skulle få rätt att tjänstgöra i försvaret. Någon sådan reform lät sig inte genomföras, och resultatet blev alltså halvmesyren Don't ask, don't tell.

Fram till 2005 har policyn lett till att 11082 försvarsanställda fått sparken. Nedanstående tabell från Wikipedia ger mer detaljerade siffor.



Det är inte svårt att förstå att detta är en mycket destruktiv policy. USA:s redan hårt prövade försvar tvingas göra sig av med kompetens som de egentligen inte har råd att förlora. I den här artikeln berättas till exempel om fallet med Bleu Copas, en dekorerad sergeant och lingvist i arabiska. Han outades av en anonym e-postkälla, och tvingades lämna sin tjänst. Lingvister med arabiska som specialitet växer det sannerligen inte på träd.

Men varför är det då inte lämpligt med homosexuella individer i försvaret? På vilka argument stöder sig de politiker som är för förbudet? Det kan ju inte vara risken att det uppstår sexuella och erotiska spänningar, eftersom män och kvinnor redan tjänstgör sida vid sida i USA:s försvar. I ett debattprogram i CNN härom veckan medverkade den pensionerade brigadgeneralen Keith Kerr, som nu efter pensioneringen är öppet homosexuell. Han frågade de närvarande politikerna varför de inte betraktar amerikanska soldater vara professionella nog att tjänstgöra tillsammans med homosexuella kollegor. Så här svarade den republikanske kongressmannen Duncan Hunter:

Yeah. General, General, thanks for your service, but I believe in what Colin Powell said when he said that having openly homosexual people serving in the ranks would be bad for unit cohesion. And the reason for that — even though people point to the Israelis and point to the Brits and point to other people as having homosexuals serve, is that most Americans [who] serve in the military [...] are conservatives. And they have conservative values, and they have Judeo-Christian values. And to force those people to work in a small, tight unit with somebody who is [...] openly homosexual goes against what they believe to be their principles — and it is their principles — is, I think, a disservice to them. And I — I agree with Colin Powell that it would be bad for unit cohesion. (Applause.) (Transkription kommer från antigayaktivisten Peter LaBarberas sajt Americans for Truth)

Som huvudargument framhåller alltså Hunter att majoriteten av de som tjänstgör i försvaret är konservativa och har judeo-kristna värderingar. Att detta är ett tomt fejk-argument som inte har med verkligheten att göra är mycket tydligt, eftersom det såvitt jag vet inte finns några som helst restriktioner mot militärer som

• har genomgått skilsmässa,
• lever i parförhållande utan att vara gifta,
• genomgått abort,
• har pornografiska bilder uppsatta i sina skåp,
• brukar tobak,
• röstar på demokraterna eller har liberala värderingar.
  

Hade det funnits substans i Duncan Hunters argument, hade självfallet ovanstående faktorer också varit ett stort problem för sammanhållningen för de konservativa och judeo-kristna soldaterna. Men för personer som lever i heterosexuella samboförhållanden finns det ingen som helst Don't ask, don't tell-policy. Duncan Hunter demonstrerar här antigayretoriken i sin mest blottlagda och hycklande form.

Stigmat kring homosexualitet och konsekvenserna av detta

Ordet bög var en av de utlösande faktorerna i dödsmisshandeln av en 16-åring i Stockholm härförleden. Ett nyckelvittne i rättegången berättar enligt Göteborgs-Posten:

Utanför festlokalen stötte Riccardo ihop med en av de åtalade 16-åringarna. Denne tittade på Riccardo med en stirrande blick och kallade honom bög.

Medan pojkarna började munhuggas samlades andra ungdomar runt omkring. Flera försökte gå emellan och avstyra bråket. Riccardo Campogiani fick en smäll och gav tillbaka. Därefter rörde han sig snabbt mot Kungsholms hamnplan där bråket kulminerade med att han slogs ned till marken.

Fy tusan för ett samhälle där det är så kontroversiellet, skamligt, stigmatiserande och förnedrande att anklagas för att vara bög, att det leder till slagsmål som slutar i dödsmisshandel. Och fy tusan för de som gör allt för att upprätthålla och fördjupa skammen och stigmat kring homosexualiteten.

Om antigayaktivisterna har rätt fordras drastiska metoder...

Läs gärna Facundo Unias artikel om yxattacken mot en RFSL-anställd kvinna i våras. Här kommer ett utdrag. Gärningsmannen kallas Fredrik.

Fredrik anser att föreningen under de senaste tio åren har arbetat mot de mänskliga rättigheterna och att RFSL vill inskränka yttrandefriheten för dem som inte tycker likadant som RFSL.

Hans mål var att skada någon på RFSL för att få igång en debatt genom att göra en manifestation som inkluderade våld. Han har inget emot homosexuella men man ska ha rätt att kritisera dem. Han tycker att lagen har gått för långt när den skyddar homosexuella och han vill värna om det fria ordet. Fredrik menar att han inte ens läst någon insändare som riktar kritik mot föreningen.

[...]

Fredrik säger i polisförhören "handlingen var inte lustfylld, men nödvändig. Jag får ingen glädje att skada henne, utan en reaktion mot RFSL." Vidare säger han "Jag är ingen sadist.. Det var en desperat handling för att få samhället att reagera".

Fredriks agerande är inte det minsta märkligt. För om antigayaktivisterna har rätt, när de som så ofta hävdar

• att RFSL strävar efter ett totalitärt samhälle med begränsad yttrandefrihet
• att RFSL har som målsättning att legitimera sex med barn.
  
• att RFSL bedriver barnsexhandel
• att RFSL-medlemmar har förtur till höga samhälleliga poster
  
• att homosexuellas emancipationskamp har destruktiva syften och hotar att fördärva hela samhället
• att opinionsarbetet för homoäktenskap närmast kan liknas vid bildandet av rasbiologiska institutet 1921
  

...ja då är det inte bara logiskt att attackera RFSL på det sättet Fredrik gjorde – det är i det närmaste en demokratisk plikt.

Muslimska politiker pressas om dödsstraff

Norska homo-organisationer sätter press på muslimska politiker och sammanslutningar sedan den socialdemokratiske politikern Asghar Ali vid ett seminarium i november vägrat ta avstånd från dödsstraff för homosexualitet. QX skriver:

När gaystudentföreningen Skeivt Forum den 7 november höll ett seminarium om islams syn på homosexualitet deltog bland annat den socialdemokratiska politikern och vice ordförande i Islamiskt Råd Norge Asghar Ali. När frågan om dödsstraff för homosexuella handlingar i Iran togs upp vägrade Asghar Ali ta avstånd. Enligt [tidningen] Ostkantavisa svarade Ali på den direkta frågan om han gav stöd till dödsstraff för homosexuella.
- Jag vet inte.
Tidigare i debatten förklarade han att han inte kunde ta ställning då Iran är ett shiamuslimskt land.

QX skriver också om att ordföranden i det norska islamska rådet, Senaid Kobilica, vägrat att överhuvudtaget befatta sig med frågor om dödsstraff och homosexualitet:

Organisationen Skeiv Verden, som arbetar med internationella solidaritetsfrågor, har startat en namninsamling mot dödsstraff efter att ordföranden i Islamisk Råd Senaid Kobilica vägrat svara på en rad direkta frågor från sajten IOslo.no. Frågorna som uppstått i efter debatten från den 7 november rör dels dödsstraff och dels hur islamiska församlingar hanterar homosexuella medlemmar.

Det är utmärkt att detta uppmärksammas. Och egentligen alldeles självklart. Men i Sverige är det fortfarande alltför känsligt. När frågor om islam och homofientlighet tas upp på communityt Qruisers diskussionsforum, bemöts de genast med slentrianmässigt och ängsligt svammel om korståg, Fred Phelps och bombade abortkliniker i USA. Den märkliga premissen tycks vara att problemen med islamsk homofobi neutraliseras av illdåd som skett i kristendomens namn, och därför inte behöver diskuteras. Synnerligen korkat.