onsdag, april 23, 2008

De mördande normerna och Världen Idag

Som ett svar på SVT-programmet Existens program om kristendom och homosexualitet (sändes måndagen den 21 april), publicerar Världen Idag idag en intervju med Björn och Tove Refstad, som båda lämnade "den homosexeulla livsstilen" i ungdomen och gifte sig med varandra. Det är uppenbart att det är mycket svårt att hitta människor som genomgått denna "omvändelse"; det är andra gången på knappt tre år som paret medverkar i tidningen.

Eftersom dagens text i princip är identisk med den från 2005, återpublicerar jag här kommentaren jag skrev då (31 juli 2005).

Mördande normer

Värden Idag publicerar idag den rörande berättelsen om Björn och Tove Refstad, som efter decennier av olycka och sorg möttes och gifte sig för nitton år sedan, och har levt lyckliga sedan dess. Tove svävade som tjugoåring mellan liv och död efter en överdos, och Björn hade försökt ta sitt liv. Anledningen till depressionerna var att det utanförskap och den utsatthet de kände av att i tonåren dras till personer av samma kön. Här ser vi exempel på det fruktansvärda med normer som är så starkt exkluderande och stigmatiserande att människor är beredda att begå självmord, eller slungas ut i missbruk. Givetvis ser Världen Idag det inte på det sättet, utan tycks anse att de offer Björn och Tove hade fått utgöra om de lyckats med sina självmordsförsök, hade varit helt acceptabla eftersom normerna och konventionerna som låg bakom är rättfärdiga.

Texten är ett utmärkt exempel på den berättelse om homosexualitet som är den enda tillåtna i Världen Idag. Den religiöst korrekta berättelsen – den negativa. En berättelse som tidningen berättar gång på gång, som för att pränta in i läsarna att det är den enda. Det handlar om drogmissbruk, depressioner, dekadent leverne och självmordsförsök. Björn berättar om sin uppväxt ”på ett barnhem omgiven av enbart kvinnlig personal” – lika fördärvligt och vådligt som att växa upp i en lesbisk familj, alltså. Han berättar att han levde ut sin homosexualitet i Oslos gayvärld som ung, för cirka trettiofem år sedan. Men vad fanns det för gayvärld i Oslo i början av 70-talet? Anonyma parkknull, pissoarsex, smusslande och skuldbeläggning. Det var knappast ok att leva i en relation. Visst gick det, men det var knappast som idag. Inte konstigt att någon som sökte kärlek och trygghet blev deprimerad…

Givetvis gläder det mig att Björn och Tove Refstad fann varandra och levt lyckliga i två decennier. Det vittnar om kärlekens kraft. Det som dock gör mig sorgsen är det högmod och den oerhörda brist på ödmjukhet de uppvisar när de kollektivt dömer ut homosexuella som ”inte lyckliga” och ”emotionellt förförda”. Att det finns ”mycket sorg, många som gråter och har det svårt känslomässigt”. Visst är det många som gråter i gayvärlden. Men att det inte är lika många som gråter idag som för trettiofem år sedan, är sannerligen inte kyrkans förtjänst.

4 Comments:

Anonymous ab said...

Svårt att tro på sådana där omvändelser. Tydligen gillar de varandra skarpt (eftersom de fortfarande är tillsammans), men att de skulle ha ändrats från gay till hetero...? Antingen är de bi och har alltid varit det, eller också är det de själva som gråter i hemlighet ibland, av saknad. Jag ber paret om ursäkt för detta antagande - men det går inte att ändra en sexuell läggning.

torsdag, april 24, 2008 7:03:00 fm  
Blogger Tor Billgren said...

Det står visserligen inte något om förändrad sexualitet i texten, utan bara att de lämnat den "homosexuella livsstilen". Den typen av språkliga krumbukter är mycket vanliga i ex-gay-sammanhang, och detta stöder din tes. Jag är emellertid inte beredd att gå så långt. Om någon säger att de blivit omvända eller "botade", kan jag inte per automatik avfärda det som lögn. Jag kan problematisera det och peka på hur det brukar förhålla sig i sådana fall, men samtidigt måste jag vara ödmjuk inför det jag inte förstår.

torsdag, april 24, 2008 7:48:00 fm  
Anonymous Sanna said...

Jag skulle också vilja lämna den homosexuella livsstilen, men först måste jag ju uppleva den förstås.

Det känns nästan som jag och min fru missat nåt väsentligt eftersom vi lever som vilket par som helst med jobb, fritid, vänner och familjen.

Jämför jag mitt liv med min bästa kompis livsstil, hon är straight, så är våra livsstilar förvillande lika varandras, ja förutom i valet av livspartner, fast där är vi lika på det viset att det var kärleken som gjorde att vi valde att leva tillsammans med våra partners.

Så snälla nån som vet, hur uppnår jag den ökända homosexuella livsstilen, är det svårare att uppnå den om man bor i ett litet samhälle med mindre än 12 000 innevånare, kanske måste jag och kärestan flytta till nån av de större städerna?

torsdag, april 24, 2008 8:27:00 fm  
Anonymous ab said...

Hm. Ödmjukhet är bra, men det finns ju fakta. Man kan inte gå på vatten, till exempel.

Själv är jag heterosexuell och kan inte bli annorlunda, vare sig jag vill eller ej. Om omständigheterna krävde det skulle jag säkert kunna leva hyfsat med en trevlig tjej, även sexuellt - men det skulle inte ändra grunden och det skulle alltid finnas ett tomrum. Nu kan man kalla detta ett exempel på "hur det brukar vara", men det är nog snarare ett exempel på hur det ÄR.

Homosexuella djur försöker inte ens ändra sig. De kommer inte på idén - varför skulle de göra det? De kör glatt på i enlighet med sin natur.

torsdag, april 24, 2008 8:32:00 fm  

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home