Om Pride och "pressreglerna"

Redigerad den 31 mars 2011

För att underlätta för de journalister som ska bevaka Europride har prideorganisationen formulerat ett antal punkter, som de olyckligtvis kallat regler. Själva grejen, att spalta upp saker som är bra att tänka på, är ingen ovanlighet när det gäller evenemang av det här slaget. Eftersom:

1. Det vara känsligt att bli intervjuad eller hamna på bild i ett sammanhang som Pride om man inte är öppen med sin sexuella läggning eller könsidentitet. Jämför med t.ex. konferenser om mänskliga rättigheter, där vissa deltagare inte vill hamna på bild, eftersom de fruktar att bilderna ska spridas till deras hemländer och leda till repressalier för deras familjer. Den som går på ett möte för anonyma alkoholister för första gången kanske inte heller vill bli plåtad och hamna på förstasidan i lokaltidningen. Inte heller hör det till god journalistisk sed att störa personer i djup bön eller religiös extas med kamerablixtar.

Precis som kyrkor, AA och konferenser med känsligt innehåll är Pride en frizon för många människor, och deras enda möjlighet att för en gångs skull befinna sig bland likasinnade. Det är inte fel att påminna journalister om detta.

2. Pride är ett evenemang som genomsyras av en terminologi som inte är helt lättförstådd. För en nyhetsjournalist med snäv deadline kanske det inte är någon skillnad på transvestit och transexuell – och kanske inte för hans eller hennes läsare heller. Men som transexuell är det förstås inte särskilt kul att benämnas transvestit i en intervju. Och vice versa.

Prideorganisationen utgår från att alla journalister som ska bevaka festivalen inte är hundraprocentigt införstådda i termiologin – och det gör de rätt i. Därför påminner de journalisterna om att ta ta reda på hur människorna de intervjuar identifierar sig själva, istället för att gissa.

Samma gäller förstås vid andra stora evenemang, t.ex. kristna sammakomster som Nyhemsveckan. Man måste noga ta reda på hur dem man intervjuar identifierar sig. En katolik vill bli kallad katolik och inte Livetsordare. Om det nu är relevant för texten att överhuvudtaget skriva ut församlingstillhörigheten.

_ _ _

Så tanken bakom Prideorganisationens pressmatieral var god. Men det var ett misstag att kalla dem "regler" och "förhållningssätt. Det finns ingen yrkesgrupp som är så stolt och lättstött som journalister (jag är själv likadan). Minsta antydan till försök att styra en journalists arbete – minsta synpunkt på hur han eller hon bör vinkla en text, har alltid motsatt effekt och orsakar kränkta bakutsparkar. Det ser vi i t.ex. Dagen, som igår publicerade en text med rubriken Journalister förbjuds kalla pridedeltagare man/kvinna, vilket är en oerhört onödig vantolkning av "reglerna". Och Birger Thuresson försökte i en ledare igår att vinkla det till att Pride vill förbjuda kritik mot evenemanget, vilket också är en vantolkning helt i linje med den bild av homorörelsen som den konservativa kristenheten vill förmedla, som despotisk, odemokratisk och intolerant. Även Expressen har uppmärksammat "reglerna". Och här ligger en intervju med Prides presschef Anna Söderström där hon bemöter kritiken.

Kärnan i kritiken är rimlig och befogad, men syftet med reglerna har vantolkats. Jag ser affären som resultatet av en typ av misstag som lätt kan begås i mötet mellan en ideell, oprofessionell organisation och en yrkesstolt grupp som ser sig som det fria ordets riddare. Dessutom är många av reglerna onödiga, eftersom de ändå harmonierar med de vedertagna pressetiska regler som alla journalister har att följa. Den tionde punkten lyder:

Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.