Det katolska temat i Brideshead Revisited - manus

- Just the place to bury a crock of gold...

Radiomanus. Sändes i Människor och tro i P1 den 29 augusti 2008 och kan avlyssnas här.

Påannons
Den 19 september har filmen En förlorad värld Sverigepremiär – eller Brideshead Revisited som den heter på originalspråket. Den baseras på en roman av Evelyn Waugh från 1945, som filmades och sändes första gången 1981, i form av en numera klassisk teveserie med Jeremy Irons och Ivanhoe-skådespelaren Anthony Andrews i huvudrollerna.

Något som ofta hamnar i förgrunden när boken och serien diskuteras, är tjugotalsnostalgin, den homoerotiska laddningen mellan huvudpersonerna, och deras dandyism och ledigt eleganta tenniskläder.

Men nu när En förlorad värld åter kommer att diskuteras i samband med filmpremiären, kan det vara läge att lyfta upp det som är bokens egentliga tema, det vill säga religionen, och närmare bestämt katolicismen.

Inslag
Filmklipp:

Sebastian
Its so difficult being a catholic. Who was is it to used to pray: "Oh god, make me good, but not yet"?

Charles
I don't know. You, I should think.

Sebastian
Yes. I do. All the time.

Charles
I suppose they try and make you believe a lot of nonsense?

Sebastian
Is it nonsense? I wish it were...

Charles
My dear Sebastian, you can't seriously believe it all.

Sebastian
Can't I?

* * *

Huvudpersonerna Charles och Sebastian diskuterar religion vid frukostbordet på slottet Brideshead. Charles är agnostikern. Sebastian den katolskt uppfostrade unge lorden.

- Jag antar att de försöker få dig att tro på en massa nonsens, säger Charles.
- Jag önskar att det vore det, svarar Sebastian allvarligt. Och senare i berättelsen upprepar hans syster lady Julia precis samma ord:
- Jag önskar att det vore det.

Att det inte är nonsens, är precis vad Evelyn Waugh försöker visa med En förlorad värld. Han hade själv konverterat till katolicismen som 26-åring, femton år innan han skrev romanen – och betraktade det som den viktigaste händelsen i sitt liv. Och det märks i boken, som närmast är att betrakta som en katolsk väckelseroman. Och teveserien från 1981 följer förlagan till punkt och pricka. Man kan förneka religionen, förlöjliga den, agera i opposition mot den – men förr eller senare drabbas man av den med samma oundviklighet som döden. Ungefär det är budskapet.

Berättelsen handlar till en början om den medelklassige Charles och hans djupa vänskap med lord Sebastian. De möts under studietiden på Oxford och Charles blir så gott som upptagen i den högadliga familjen, där den strängt katolska modern – lady Marchmain – står i centrum. Hon är mycket from och besöker slottets kapell flera gånger om dagen. Sebastians far, markisen av Marchmain, lever sedan många år med sin älskarinna i Venedig, i exil från hustrun och hennes religion.

Lady Marchmain är en representant för de så kallade rekusanterna, det vill säga de adliga familjer som vägrade överge katolicismen i samband med att engelska kungahuset bröt med påven på 1500-talet. Porträttet av Lady Marchmain präglas av Evelyn Waughs djupa vördnad inför dessa rekusanters ståndaktighet och lojalitet till ”den gamla tron”.

När hon efter många år dör i cancer – som för sina familjemedlemmars synders skull – kommer den fallne markisen hem till Brideshead igen. Vid det laget lever Charles med Sebastians syster, Julia. Dom ska gifta sig, och dessutom få ta över hela egendomen. Charles, som kom dit för femton år sedan som halvfattig vän – och kanske älskare – till yngste sonen, ska alltså få vara med och ärva hela alltet…


Lawrence Olivier som markisen av Marchmain.

Genom största delen av boken skildras religionen som något huvudpersonerna försöker hålla sig ifrån. Den är något som man som läsare ska skratta och skaka på huvudet åt. Men det sker en förändring. Från att ha varit en clownnäsa i bakgrunden av berättelsen, växer religionen långsamt, och antar slutligen formen av en enorm klippa av kompromisslöst urberg.

Bokens verkliga drama utspelar sig under den mycket svage markisens sista dagar i livet. Det handlar om huruvida han ska få den sista smörjelsen eller ej. Charles tycker förstås att det är dumheter, men Julia insisterar. Slutligen tillåts prästen utföra ritualen – och när han ber den döende visa ett tecken på att han bekänner och ångrar sina synder, uppbådar han sina sista krafter, för att göra ett korstecken. Den envise, gudsförnekande och notoriskt otrogne markisen omvänder sig i den sista, skälvande minuten. Och det blir droppen för Julias och Charles relation. Han förlorar prinsessan och hela kungariket.

Men religionens triumf slutar inte där: För när Charles fem, sex år senare under andra världskriget, av en slump råkar återbesöka slottet, har han själv nyligen konverterat till katolicismen – det är inte särskilt tydligt uttalat i boken, men antyds av att han besöker slottskapellet och ber en bön – ”en form av nyligen inlärda ord”, som han säger. Hade han bara öppnat sig för den religiösa erfarenheten och ödmjukat sig sex-sju år tidigare, hade han varit lyckligt gift, och bott på sin ungdoms sagoslott.

Det är märkligt att En förlorad värld inte fått samma status som religiöst uppbygglig inom kristenheten som filmer som Mel Gibsons The Passion of the Christ och dom nu aktuella filmerna om landet Narnia.

Är den alltför subtil? Måste det förekomma groteska piskscener med sprutande blod och Kristuslika sagolejon för att budskapet ska gå hem? Är det för att dekadensen och den oförblommerade homosexualiteten inte otvetydigt fördöms? Är det för att något så vanskligt som den fria viljan står i centrum? Evelyn Waugh framställer religionen som en möjlighet för alla som vill ha den – den finns där som ett urberg, men den tvingar sig inte på någon med våld eller billig retorik. Och även om En förlorad värld inte lyckats göra mig till from katolik, så har den i alla fall skapat en typ av förståelse som måste betraktas som allmänbildning i en värld där långt över en miljard människor är katoliker.

I den nyinspelade filmen som har premiär om några veckor står religionen också i centrum – fast ur ett annat perspektiv. Det handlar inte om fromhet – utan om fundamentalism.

Den öppna och fria känslan på Brideshead som finns i boken och TV-serien, är ersatt av en kvävande slutenhet som mer påminner om Biskopsgården i Fanny och Alexander. Fokus är satt på religionens destruktiva potential och det självhat den kan ge upphov till. En relevant och intressant – fast kanske inte helt oväntad – tillspetsning av det religiösa temat i ett samhälle och en värld som slickar såren efter elfte september, Knutby, hederskultur och sekteristiskt våld i Irak och Afghanistan.

Avannons
Den nya filmen har premiär den 19 september, och den klassiska TV-serien från 1981 som följer förlagan mer bokstavligt finns på DVD. Och originaltiteln är alltså Brideshead revisited.

Det katolska temat i Brideshead Revisited

Sebastian (Anthony Andrews), Julia (Diana Quick) och Charles (Jeremy Irons) framför Brideshead (Castle Howard).

I dagens Människor och Tro i P1 diskuterar jag det katolska temat i Evelyn Waughs roman En förlorad värld (Brideshead revisited) från 1945 (jag lägger ut texten på bloggen efter sändningen). Boken sändes som numera klassisk TV-serie 1981 och den 19 september har den nyinspelade filmen premiär. Programmet börjar 14.03.

Världen Idag försöker reparera anseendet efter nd-fadäsen

Efter att jag den 11 augusti avslöjande att Världen Idag i sin iver att publicera en antihomosexuell debattartikel fick en massa högst närbesläktad antisemitism på köpet, har tidningens dementi- och reparationsmaskineri gått på högvarv för att bedyra att de varken är rasister, antisemiter eller antidemokrater.

De har uppmärksammat att Nationaldemokraterna uppmanar sina anhängare att stödja missionsprovinsen, och varnat för den "förrädiska nd-retoriken". De har även varnat för sverigedemokraternas retorik, och skrivit flera artiklar om att de som tidning står på judarnas sida. I artikeln Glöm inte judarna (25 augusti) utmålar Ruben Agnarsson Världen Idag som det enda uppriktiga israelvänliga alternativet i Sverige, och kritiserar Dagen för att de på Israels 60-årsdag hade mage att även skildra jubileet ur ett palestinskt perspektiv. Läs gärna Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlunds utmärkta svar på den helt sanslösa attacken.

Idag publicerar Agnarsson en text som närmast är att betrakta som en ursäkt för påhoppet, där han delvis förklarar tjuvnypet med hans privata missnöje över hur Dagens bloggare skildrade Jesusmanifestationen. Det ovillkorslösa nedläggandet av stridsyxan beror förmodligen också på att han insett Dagens oerhörda storsinthet gentemot Världen Idag, när de på ett mycket generöst sätt skonade tidningen från komprometterande skriverier i samband med publiceringen av nationaldemokraten Jan Ermefjälls antisemitiska debattartikel.

Vårdnadsbidraget onödigt enligt evangelikal logik

Världen Idag har länge fört en kamp mot partnerskapslagen. Särskilt under Europride skrev tidnignen mycket om saken, och här kommenterar jag en artikel där Ruben Agnarsson leker och vilseleder med statistik. Tidningen intervjuade även sysslolösa partnerskapsförrättare. Bilden man vill skapa är att partnerskapslagen inte behövs, eftersom att homosexuella enligt deras verklighetsbild varken är intresserade av eller kapabla att leva i monogama relationer. Och i förlängningen är syftet förstås att skapa ett argument för att en könsneutral äktenskapsbalk är meningslös. Man hade lika gärna kunna arguemtera för att det är OK att diskriminera romer på arbetsmarknaden "Eftersom de ändå inte vill arbeta".

När tidningen argumenterar mot homosexuellas rättigheter brukar de också hänvisa till att frågorna drivs av en "liten och högljudd minoritet". Det är också vanligt att hänvisa till RFLS:s medlemsantal - som att utvecklingen bara skulle gynna och intressera dom som är medlemmar...

Självfallet är den här typen av statistik totalt irrelevant. Självfallet är inte antalet personer som skulle beröras av en viss reform intressant för huruvida reformen är befogad eller ej.

Men om Världen Idag roas av den här typen av statistiklekar, så kan de ju sätta tänderna i dagens nyhet om vårdnadsbidraget, denna kristdemokratiska hjärtefråga. Bidraget infördes i femton kommuner i juli, men hittills har endast 420 personer beviljats bidrag. Enligt tidnignens logik torde det därigenom vara en högst onödig reform. Vi får väl se om de nappar på tipset...

Religiösa budskap i det offentliga rummet

Det måste vara femte omgången jag läser om det dolda Jesusbudskapet i knappdosorna till övergångsställena. Tillverkaren Prisma Teknik har kristen profil och hävdar att symbolerna på dosan ska uttydas "Jesus är den enda vägen till himlen". Skickar företaget ut pressreleaser varje år där de berättar om rebusen eller hur funkar det?

Den här gången har det blivit debatt om saken. Dagen kallar det mediestorm, och en privatperson har JO-anmält tillverkaren för att pracka på människor religös propaganda i det offentliga rummet. Rent principiellt är det förstås fel att införliva privata meddelanden och åsikter i trafiksäkerhetsutrustning, men i just det här fallet är rebusen så oerhört ospecifik och öppen för andra tolkningar att jag inte kan bry mig det minsta.

Kristenheten skakar på huvudet åt protesterna. Dagenreportern Hasse Boström bloggar om Alla dessa stackars kränkta. Och jag håller med honom. Istället för att bli kränkt tycker jag att man kan se handen som en konsthistorisk referens. Mina associationer går till Giotto, som målade samma typ av stela, lite feminina händer.

Jag är säker på att Dagen hade varit lika tillåtande mot denna typ av dolda budskap om det t.ex. hade varit två läderbögar som hade ägt företaget och hävdat att rebusen har erotisk undertext. Man behöver inte vara särskilt snuskigt lagd för att kunna läsa in ganska explicita sexuella betydelser i kombinationen finger/hand/hål...

Och jag är säker på att Dagen och dess läsare är lika tillåtande mot andra underförstådda religiösa inslag i det offentliga rummet, t.ex. halalslaktad kycklig. För det kan väl inte vara så att det är skillnad på vem, eller vilken religion som står för budskapen?

Minnesmärke över homosexuella offer vandaliserat

Elmgreen & Dragset: "The Kiss (National Memorial for the Homosexual Victims of the Nazi Regime)", 2008

I helgen vandaliserades minnesmärket över dem som förföljdes och mördades av naziregimen på grund av sin homosexualitet, rapporterar Der Spiegel Online. Minnesmärket, som står i Tiergarten i Berlin, invigdes den 27 maj i år och är skapat av konstnärsduon Elmgreen & Dragset. Här skriver jag mer utförligt om verket.

Två uttalanden av Världen Idags sanningssägare

Världen Idag har vid upprepade tillfällen hänvisat till dr Paul Camerons forskning om homosexualitetens fördärv och har också kallat honom "budbärare och sanningssägare". I sin krönika i Skånska Dagbladet i måndags skrev Carin Stenström att den typ av forskning som Cameron presenterar systematiskt utsätts för förtals- och utfrysningskampanjer. Hon menar alltså att kritiken mot Cameron och hans forskning motiveras av att den är obekväm och politisk inkorrekt – inte på att den baseras på skrattretande och oetiska metoder, och motiveras av en extremistiskt kristen agenda.

Här är två texter som belyser Camerons syn på homosexualitet, och hur problemet kan lösas... Båda citaten kommer ur Jim Burroways digra genomgång Paul Camerons World.

At the 1985 Conservative Political Action Conference, Cameron announced to the attendees, “Unless we get medically lucky, in three or four years, one of the options discussed will be the extermination of homosexuals.” According to an interview with former Surgeon General C. Everett Koop, Cameron was recommending the extermination option as early as 1983.

A year later, when Paul Harkavy asked Cameron whether he endorsed extermination, Cameron replied, “That’s not true. All I said was a plausible idea would be extermination. Other cultures have done it. That’s hardly an endorsement, per se.”

Plausible idea, alltså... Nedanstående text är ur en mailväxling mellan Cameron och psykiatern Warren Thorckmorton, där Cameron målar upp sin världsbild:

Our methods and credentials are being impugned primarily because we have come to believe — on the basis of empirical research — that homosexual practice is injurious to society. Further, that we as a culture will pay a stiff penalty for elevating homosexual expression to the status of a powerful ‘right.’ So I ask the following question: Is it fair to give those who live parasitic lives ‘Super Rights?’

After all, it is the duty of every member of society to contribute to the commonweal. Yet the empirical evidence indicates that those who engage in homosexuality 1) contribute less and cost more in goods and services, 2) disproportionately disrupt social functioning, and 3) have few children while being more apt to harm them. Thus, homosexuals not only fail to ‘pay for their keep,’ but by their negative influence on children, cloud society’s future.

… As if these violations of fairness were not enough, those fancying homosexuality run a large and growing ‘quasi-secret society’ to achieve their aims — aims often inimical to social order. Examples include the ‘shadow organization’ in the U.S. military, which provides illegal sexual contacts and career advantages to enlisted practitioners, and homosexual ‘guides’ (e.g., Spartacus) that specify which rest areas, parks, and restrooms have been commandeered for gay sex.

… So I ask again, is it fair, is it just, to give those who engage in homosexuality — a worthless as well as dangerous amusement — ‘Super Rights?’ In substantial part, the fate of Western Civilization hinges on the answer.

Homosexuella lever parasitiska liv, skriver Cameron, och bör därför inte ha samma rättigheter som heterosexuella. Kristdemokraten Ola Nilsson är inne på samma resonemang i sin bok För äktenskapet i tiden, där han menar att homosexuella relationer "inte ger samma vinst till samhället" som heterosexuella...

Världenidagkristenheten verkar inte förstå vilken otrolig björntjänst de gör sig själva och sin sak genom att klamra sig fast vid Paul Cameron och hans låtsasforskning. De sänker förtroendet för sig själva och vilseleder sina anhängare.

Carin Stenström hänvisar till charlatanforskning

Världen Idags chefredaktör Carin Stenström är sedan en tid krönikör i Skånska Dagbladet. Måndagens text handlade om att skolor inte vågar ge adekvat sexualupplysning till eleverna. Hon kommer givetvis även in på homosexualitet. Eller förlåt, den homosexuella livsstilen:

Man kan andas ut, pridefestivalen är över, livet återgår till det någorlunda normala, om ett sådant ord längre får användas. Den uppslutning som under en vecka mobiliseras för en livsstil som omfattas av några få procent av befolkningen imponerar och skrämmer. På samma sätt människor i Sovjetunionen och nazityskland visste att de borde bevittna parader och synas i massmöten tycks svenskar i dag inse att de bör kunna iakttas på ett eller annat sätt i samband med den årliga prideparaden.
[...]
Den homosexuella livsstilen har utöver detta sina egna hälsorisker, psykiska såväl som fysiska. Här är bristen på information alldeles särskilt påbjuden. Att homosexuella löper risk att drabbas inte bara av könssjukdomar utan av en lång rad andra infektioner och kroniska skador är välkänt men omsorgsfullt nedtystat. Det finns tidigare forskning om detta, som till exempel visar att medellivslängden för homosexuella män är avsevärt kortare än för heterosexuella. Sannolikt vågar dock få forskare i dag ägna sig åt sådana studier, eftersom de systematiskt utsatts för förtals- och utfrysningskampanjer.

Vi har läst det så oerhört många gånger förr, och det har vederlagts minst lika många gånger. Forskningen hon hänvisar till är fabricerad av charlatanen Paul Cameron, en tragisk haverist av samma kaliber som pastor Fred Phelps. Läs Christopher Aqurettes utmärkta kommentar på Stenströms artikel, som publicerades i dagens tidning.

Här ligger fler texter för den som vill veta mer om Cameron och hans skrattretande och oetiska metoder:

Hur vetenskapen används...2

Kristlig vetenskap som havererar igen

Antigayretoriken och vetenskap

Ny pseudovetenskaplig studie om homosexuellas livslängd

Paul Camerons oetiska metoder avslöjade

"Homosexeulla lever parasitiska liv"

Homosexuella i nazityskland, del 2: Förnekandet

Läs också Jim Burroways utmärkta genomgång Paul Camerons World.

Som en makaber tillfällighet publicerades Carin Stenströms artikel på samma dag som hennes egen tidning råkade släppa igenom nationaldemokraten Jan Ermefjälls antisemitiska debattartikel som drog skam och löje över tidningen. Augusti 2008 kommer att gå till historien som en mycket mörk månad för Världen Idag. Man kan alltid hoppas att de ska lära sig något av sina förödmjukande misstag. Men jag skulle inte vara för optimistisk.

Ny kommentar från Världen Idag efter artikelkrisen

Nu finns Ruben Agnarssons kommentar om artikelfadäsen i en version 2.0 i tidningens plusarkiv, det vill säga den delen av tidningens webb som man måste betala för att få tillgång till. Han har korrigerat syftningsfelet som kunde tydas som att jag häcklar tidningens kamp mot antisemitism och dess kristna värderingar. Annars är det i stort sett samma text som i onsdags, förutom att ett stycke har infogats i mitten. Och det är ett tämligen beklämmande stycke. Den förra kommentaren var i sin helhet betydligt stringentare. Den nu aktuella texten är retoriskt klumpig, raljerande och spekulativ. De nya delarna i texten är angivna med fetstil:

När högerextremismen begär utrymme

Vår vän Tor Billgren, som regelbundet brukar kritisera Världen idag på sin blogg, har uppmärksammat att nationaldemokraten Jan Ermefjäll fick utrymme på Världen idags debattsida i måndags.

Även om vi vanligtvis brukar ha andra uppfattningar än Billgren, ger vi honom den här gången helt rätt. Artikeln, som innehöll klassiska antisemitiska uttryck, skulle helt enkelt inte ha publicerats, men slank igenom på grund av att stora delar av redaktionsledning och redaktion hade semester.

Detta misstag kan säkert roa både Billgren, andra hbt-aktivister och nationaldemokrater, de senare brukar ju häckla Världen idag både för tidningens kristna värderingar och för dess kamp mot antisemitism.

Billgren drar dock förhastade slutsatser av att nationaldemokraten Ermefjäll hämtade vissa av sina argument från Världen idags redogörelse av färsk statistik från Brottsförebyggande rådet (BRÅ). Att högerextremister använder allmängiltiga argument och symbolspråk går inte att förhindra, Billgren menar nog inte att vi skall lägga ned BRÅ och avskaffa den svenska flaggan bara för att den används av nazister?

Världen idag ägnar sig inte åt personkontroll av varje enskild insändarskribent. Insändar­sidor är heller inte ett forum för tidningens åsikter utan för insändarskribenternas. I vilket fall som helst, Världen idags policy är att nationaldemokrater inte skall ges utrymme på insändarsidorna och artikeln hade därför inte i Världen idag att göra. Vi ber därför både Billgren och övriga läsare om ursäkt för att artikeln publicerades.

Det inträffade visar att högerextremister försöker nästla sig in även i kristna sammanhang för att vinna gehör, och den här gången lyckades de tyvärr.

1. Att Agnarsson är mycket trängd framgår av den retoriska frågan om BRÅ. Vad i det jag har skrivit skulle kunna peka på att jag anser att BRÅ ska läggas ned? Jag har aldrig kritiserat BRÅ och deras statistik. Något jag däremot ofta kritiserat är Världen Idags ständiga missbruk och avsiktliga vantolkningar av BRÅ:s statistik, se till exempel inlägget Det dödliga våldet minskar, där det också finns länkar till andra inlägg om tidningens statistiktrollerier.

2. Jag har alltså inget emot att man redovisar statistik. Det jag hade synpunkter på var Agnarssons och Ermefjälls billiga och populistiska försök att koppla statistiken till Pridefestivalen. En koppling som uppenbarligen var ödesdiger, eftersom det var den som gav Ermefjälls artikel fribiljett till Världen Idags debattsida.

3. "Insändar­sidor är heller inte ett forum för tidningens åsikter utan för insändarskribenternas", skriver Agnarsson. Ja, så brukar det vara i andra tidningar, men i Världen Idag går åsikterna på debattsidan så gott som alltid hand i hand med tidningens egna. Och om de inte gör det, brukar det alltid finnas en liten kommentar från redkationsledningen som ändå ger Den Rätta Linjen sista ordet.

4. Den poäng jag har lyft fram i sammanhanget är att gränsen mellan antisemitisk retorik och antihomosexuell är hårfin. Den är uppbyggd efter samma system med en grupp som pekas ut som konspirerande, destruktiv och gynnad på bekostnad av andra, samt otillbörligt inflytelserik över rättsväsende, lagstiftning och media. Extremhögern applicerar denna retorik både på judar och homosexuella. Världenidagkristenheten applicerar den på homosexuella.

5. Agnarsson frågar mig om jag anser att den svenska flaggan ska avskaffas för att den används av nazister. Det är hans sätt att fråga mig om Världen Idags antihomosexuella retorik är felaktig bara för att den också råkar användas av nazister. Svaret är mycket enkelt: Det är inte vem som använder retoriken som avgör om den är användbar och relevant i hederliga sammanhang. Utan dess innehåll, uppbyggnad och syften. Frågan som Agnarsson måste besvara är följdaktligen: Är den antisemitiska retoriken hederlig? Om nej: Varför använder då Världen Idag samma typ av retorik mot homosexuella?

Uppdatering:

Med "antihomosexuell retorik" menar jag inte kritik mot homorörelsen, utan anklagelser, påhopp och demoniseringar enligt samma konspiratoriska mönster som är typiskt för den antisemitiska retoriken.

Världen idag kommenterar artikelfadäsen

Världen Idag beklagar idag ödmjukt och generöst måndagens publicering av Jan Ermefjälls (nd) artikel Samhällsupplösningens orsaker, där han i första delen argumenterade för att pridefestivalen skapar sexbrottslighet, och i andra delen staplade antisemitiska klichéer ovanpå varandra.

Att publiceringen av artikeln var ett misstag stod klart från första början, och mycket riktigt försvann den från nätet efter några timmar. Den som följer Världen Idag vet att tidningen har ett stort engagemang för Israel och inte delar de antisemitiska värderingarna som kom till uttryck i artikeln. Däremot delar tidningen – och är idag också en av de främsta källorna för den typ av antihomosexuell retorik som genomsyrade texten.

Att artikeln slank igenom och publicerades visar hur oerhört nära antigayretoriken ligger den antisemitiska. Objektet för retoriken påstås ha en destruktiv och omoralisk agenda, deras inflytande hotar samhället, de gynnas på bekostnad av andra, de styr över rättsväsende, media och lagstiftning, de bildar hemliga nätverk och kotterier, med mera. När retoriken rör judarna anses det vara oacceptabel antisemitism som hotar demokratin, men när den handlar om homosexuella kallas det kritik, förbjuden sanning eller utövande av tro och yttrandefrihet. Varför skulle den vara sann i det ena fallet, när den är lögn i det andra?

Det som explicit beklagas i dagens kommentar är dels att det var en nationaldemokrat som fick utrymme, dels att debattartikeln hade antisemitiskt innehåll. Men det nämns inget om de huvudlösa angreppen mot homorörelsen. Trots det finns det all anledning att välkomna kommentaren och den inbjudande ton den är skriven i. Jag noterar att den innehåller ett potentiellt tjuvnyp mot mig som person, beroende på hur man läser och syftar det näst sista stycket, men väljer att utgå från att den är skriven med välvilliga och uppriktiga intentioner.

Miss att ge utrymme till nationaldemokrat

Vår vän Tor Billgren, som regelbundet brukar kritisera Världen idag på sin blogg, har uppmärksammat att nationaldemokraten Jan Ermefjäll fick utrymme på Världen idags debattsida i måndags.

Även om vi vanligtvis brukar ha andra uppfattningar än Billgren, ger vi honom den har gången helt rätt. Artikeln, som dessutom (föga förvånande så här i efterskott) kunde tolkas som antisemitisk, skulle helt enkelt inte ha publicerats, men slank igenom på grund av att stora delar av redaktionen hade semester.

Detta misstag kan säkert roa både Billgren och nationaldemokraterna, som ju brukar häckla Världen idag både för tidningens kristna värderingar och för dess kamp mot antisemitism.

I vilket fall som helst så hade debattartikeln inte i Världen idag att göra, och vi ber därför både Billgren och övriga läsare om ursäkt för det inträffade.

Ruben Agnarsson
Ansvarig utgivare

Onödiga överdrifter

Nyheten om att Världen Idag råkade släppa igenom en antisemitisk debattartikel i måndagens tidning har fått stort genomslag bland bloggar och kommentarer (dock har inga s.k. högerkristna synpunkter kommit ännu. Och Ulf Ekman skriver om vädret på sin blogg). Imorgon får vi svaret på hur tidningen kommer att hantera frågan.

Jag noterar dock att en del kommentatorer överdriver i sin beskrivning av det inträffade. Det är fullkomligt onödigt. De sakliga skäl som finns för att kritisera Värdeln Idag räcker mer än väl. Det finns ingen anledning att demonisera tidningen.

ND-partiledare kopierade Världen Idag-text

När Marc Abramsson (nej, det är inte namnet på en innefrisör med högklackade stövlar i Stockholm, utan nationaldemokraternas partiledare, som dömdes till fängelse för misshandel och diverse pöbelaktigheter i samband med prideparaden 2003) behöver uttryck och formuleringar som passar hans och pariets konspiratoriska och demoniserande syn på homosexuella, söker han dem i Världen Idag. Här har han klippt och klistat ur en Ruben Agnarsson-artikel (och rättat ett stavfel):

Marc Abramsson: Svenska Kyrkans barntält på Pride

Bland seminarier som förespråkar sadomasochism, mansprostitution (som ofta just inkluderar barn) och grov porr så ska Svenska kyrkan stå med ett tält som ska locka barn till eländet. (Nationaldemokraternas hemsida, den 25 juli 2008)

Ruben Agnarsson: Ja till Pride, men nej till Jesus?

Att vår ärkebiskop trivs så bra bland seminarier som förespråkar sadomacochism, mansprostitution (som ofta inkluderar unga pojkar) och grov porr, skall ställas mot det faktum att biskop Caroline Krook och Svenska kyrkan valde att inte vara representerad när stora delar av den övriga svenska kristenheten var samlad under Jesusmanifestationen i Stockholm nu i maj. (Världen Idag, den 16 juli 2008)

Detta betyder självfallet inte att det måste finnas några övriga samband mellan Världen Idag och nationaldemokraterna. Som skribent kan man inte lastas för att bedragare missbrukar ens texter. Men när det händer bör man nog fråga sig: varför? Hur kommer det sig att de väljer just mina texter? Varför är våra världsbilder helt i harmoni på just det här området, när den är så olika på de flesta andra områden?

Världen Idag har raderat Ermefjälls artikel

Nu är den nationaldemokratiske riksdagskandidaten Jan Ermefjälls antisemitiska artikel borta från Världen Idags sajt. När man klickar på länken i det inlägg jag skrev i morse får man en hänvisning till tidningens så kallade Plusarkiv, men när man loggar in där går artikeln inte att hitta. Jag kopierade den dock i sin helhet som säkerhetsåtgärd i inlägget nedan, eftersom jag förutsåg att den så småningom skulle försvinna från sajten.

Publiceringen av artikeln var alltså ett misstag, och jag känner stort medlidande för den semestervikarierande debattredaktör (antar jag) som försökte vara duktig genom att ta in en artikel som så ordagrant och kongenialt upprepade VD:n Ruben Agnarssons teser om sambanden mellan sexbrottslighetens utveckling och pridefestivalerna. Att artikeln senare urartade i konspiratoriskt bullshit, och dessutom innehöll en hänvisning till den antisemitiska organisationen European-American Evangelistic Crusades (EAEC) hemsida, missade uppenbarligen vederbörande i sin iver att tillfredställa tidningens agenda. Han eller hon har förmodligen inte fått det mindre hett kring öronen av det faktum att EAEC också är starkt kritiska mot Livets Ord och Ulf Ekman... Som sagt: jag känner starkt medlidande för personen. Och hemma i Örebro sitter förstås Jan Ermefjäll och skrockar.

Artikeln har dock med största säkerhet publicerats i tidningens pappersupplaga, och där är det inte möjligt att smussla med misstag på samma sätt som på webben. Frågan är om Världen Idag kommer att försöka tiga ihjäl incidenten eller om det kommer någon form av kommentar i onsdagens upplaga. Ett tredje alternativ är att de ger sig på budbäraren, det vill säga mig... Jag är mycket spänd (och oroad) på hur saken kommer att utvecklas.

Världen Idag publicerar antijudisk debattartikel

I sin iver att koppla samman sexbrottslighet med pridefestivalen gör Världen Idag sitt hittills mest smaklösa bottennapp och publicerar en debattartikel av nationaldemokraten Jan Ermefjäll. Samhällsupplösningens orsaker är rubriken på artikeln:

Till översexualiseringen av vårt samhälle bidrar inte minst den årliga skammens parad, bögfestivalen i Stockholm som de flesta vanliga homosexuella inte vill bli förknippade med. Parollen i år var ”Svensk synd bryter gränser”.

Fortsättningen av artikeln är en utläggning om hur upplösningen av samhället har sitt ursprung i kabbalismen, den judiska mystiska traditionen. Ermefjäll hänvisar till Kjell Sjöbergs bok, Låt Varna Er, som enligt honom i sitt originalutförande innehöll rikliga utläggningar om Sion Vises Protokoll, vilket han utvecklar närmare här. Vidare innehåller debattartikeln en webadress till den antisemitiska organisationen European-American Evangelistic Crusades, som har en svensk version här.

Det kritiska ögat på Världen Idag är uppenbarligen helt blint. Redaktionen lät sig förföras av Ermefjälls "korrekta" åsikter om sexbrottslighet och Pridefestivalen (för övrigt paralleller som tidningen själv har dragit på ledarplats, min kommentar ligger här) och märkte inte att resten av artikeln är antisemitisk och konspirationsteoretisk dynga. Stämde världsbilden alltför väl in med tidningens egen?

Jag är inte emot att man publicerar antisemitiska artiklar eller att nationaldemokrater kommer till tals i tidningar. Men när det händer, bör det kommenteras på något sätt. Någon sådan kommentar har jag inte sett i Världen Idag.

* * * * *

Jag publicerar Ermefjälls artikel här nedan som bilaga till inlägget, så att den är tillgänglig även om Världen Idag skulle radera den från sin sajt när de upptäcker sitt misstag.

Samhällsupplösningens orsaker

Ny statistik från Brotts­förebyggande Rådet visar att antalet anmälda våldtäkter under det första halvåret ökat med hela 15 procent sedan förra året. Antalet sexualbrott hade under samma period ökat med 11 procent. I Stockholm är siffrorna ännu mer oroande. På ett år har antalet anmälda våldtäkter ökat med 28 procent och antalet anmälda sexualbrott med 18 procent. I jämförelse med år 1975 har utvecklingen på ett alldeles okontrollerbart sätt rusat iväg. Antalet anmälda våldtäkter under förra året var på årsbasis ofattbara 618 procent, medan antalet anmälda sexualbrott var 472 procent i jämförelse med 1975.

Till översexualiseringen av vårt samhälle bidrar inte minst den årliga skammens parad, bögfestivalen i Stockholm som de flesta vanliga homosexuella inte vill bli förknippade med. Parollen i år var ”Svensk synd bryter gränser”.

Ur ett längre tidsperspektiv har dessutom alla typer av brottslighet ökat mycket kraftigt, i flera fall med tusentals procent sedan 1950-talet. Vad ligger bakom denna upplösande samhällsutveckling mot alltmera laglöshet och där sexuell lössläppthet till och med blivit politiskt korrekt?

Mycket tyder på att denna samhällsutveckling inte är någon slump. 1982 skrev Kjell Sjöberg en bok, ”Låt Varna Er”, där han varnade för de hemliga ordnarna. En artikel om bakgrunden till Sjöbergs bok kan läsas på hemsidan www.eaec.org

Han beskrev ordenssällskapens tydliga samband med strömningar inom kabbalismen, där tron gått vilse i avgrundsdjup av villfarelser och resulterat i en missförstådd och förvrängd messiasuppfattning. Enligt denna tro är messias en ”helig orm” som befinner sig i ”avgrunden” och behöver hjälp att komma upp till jorden. Detta sker genom att man följer ”den låga vägen” och syndar själva och lär människorna att synda mer och mer. När livsstilen så har blivit totalt ondskefull stiger den ”heliga ormen” upp till jorden och kan börja sin regim och styra världen med de utvalda vid sin sida medan alla andra ”hedningar” hålls som slavar. Det låter kanske som en saga, men faktum är att en religiös inspirationskälla kan vara mycket stark och driva idén igenom århundraden. Vi befinner oss nu i slutskedet av en världsvid och ond sammansvärjning där människor med denna kabbalistiska tro behärskar massmedian och ekonomin. Både Antikrist och Kristus kommer när det är som mörkast på jorden, närmast före gryningen. Sanningen och Ljuset kommer att segra över de diaboliska mörkerkrafterna. Se till att befinna dig på den rätta och segrande sidan redan idag.

Jan Ermefjäll
Örebro

Relaterad länk:

På bloggen Minoriteternas Värld svarar Jan Ermefjäll på frågor om nationaldemokraternas hbt-politik.

Självinsikt?

I en ledare förra veckan uppmärksammade Carin Stenström sjukdomen aids "25-årsjubileum". Hon konstaterar bland annat:

All forskning visar att en monogam livsstil befrämjar psykisk och fysisk hälsa, liksom välstånd och trygghet. På samma sätt är det väl dokumenterat att en promiskuös livsstil leder till psykisk och fysisk ohälsa, känslomässiga störningar, missbruk, otrygghet och oförmåga att leva i nära relationer.

Ingenstans i artikeln ber hon dock om ursäkt för att hon under hela sitt opinionsbildande liv har gjort allt för att hindra vissa människor från att leva monogamt. Genom alla år har hon motarbetat lagar och reformer som syftat till att befrämja homosexuellas möjligheter att reglera sina förhållanden och relationer. Man får förmoda att ursäkten föll bort i redigeringen.

Siewert Öholm till attack mot Allsång på Skansen

I fredagens ledarkommentar Ateistpropaganda eller förskingrat förtroende? kräver Siewert Öholm att SVT:s VD Eva Hamilton ska be svenska folket om ursäkt för att säsongsfinalen av Allsång på Skansen innehöll en "åsiktspiska" i form av svensk översättning av Abbas Thank you for the music.

Tack för alla sånger, för ord och toner.
Vem behöver religioner?
Dom kan vi va utan
Men om musik inte fanns
Inte nånstans
Alla behöver en sång och en dans

Texten är hämtad ur den svenska uppstättningen av Mamma Mia och man behöver inte studera den särskilt noga för att upptäcka att det är en hyllningssång till musiken, precis som originalversionen. Budskapet är att musiken står över allt – följdaktligen även religionerna. Detta att bektrakta musiken som en universell och förbrödrande kraft borde inte vara kontroversiellt – allra minst i ett allsångsprogram. Men Öholm ser det alltså som en "åsiktspiska".

Vidare kallar han Allsång på Skansen ett "propagandaprogram för ateism, svordomar och transsexualitet." Propagandan för transsexualiteten kommer av Babsans medverkan. "Babsan, denne snälle, begåvade man, har gett ansikte och en peruk för trams(!)sexeri." För det första blandar han ihop begreppen rejält. Drag-kulturen parodierar kvinnlighet (och manlighet), medan transsexualitet handlar om att vara förvissad om att man har fel kön. För det andra kan man inte propagera för transsexualitet. Det är ingen åsikt eller ett ställningstagande, utan ett medicinskt tillstånd.

Kontentan av Siewert Öholms artikel tycks vara att det inte ska få framföras några åsikter i stil med att "musiken övervinner allt" i ett allsångsprogram. Programmen ska inte få propagera för särskilda "livsstilar", eller ifrågasätta religionerna. Jag föreslår härmed att Världen Idag tillsätter en kommission för att granska den svenska allsångsskatten. Det finns uppenbarligen åtskilligt att rensa ut. Ta bara Evert Taubes omoraliska och destruktiva Sjösala Vals:

Titta! ropar ungarna, pappa är en brud
med blomsterkrans i håret och nattskjorta till skrud.

Maken till subversiv och transsexualitetspropagerande text får man leta efter. Särskilt graverande är det förstås att blanda in barn i texten. Man kan verkligen fråga sig vad som är nästa steg. Ville Taube tillåta incest och barnsex?

En annan text som Världen Idags allsångskommission borde granska och korrigera är Cornelis Vreesvijks Somliga går med trasiga skor.

Somliga går med trasiga skor.
Säj, vad beror det på?
Gud fader som i himmelen bor
kanske vill ha det så.

Det är upprörande att det är tillåtet att uttala sig så om Gud. Hur kan man som textförfattare vara så fräck att ta sig sådana friheter? Syftet är uppenbarligen att kränka hela världens troende och man borde definitivt kräva en ursäkt från Vreesvijks dödsbo.

Ja det finns sannerligen hur många exempel som helst. Mitt sista tips till Allsångskommissionen är Carl Mikael Bellman, och hans många referenser till grekisk, romersk och fornnordisk mytologi. Är det verkligen OK ensidigt okritiskt propagera för hedniska kulter på det sättet? Karon som i luren tutar, Baccus, Fröja och Morfeus... Usch, det är ju rena rama avguderiet! Vad man inte heller får glömma är Bellmans ständiga propaganda för en promiskuös och omoralisk livsstil. Under hundratals år har detta sång-gift sipprat in i svenskarnas kollektiva medvetande och gjort oss till slavar under köttets lustar. Det är dags att sätta stopp!

Ulf Nilson och hatbrott

Gnällkonservatismens motsvarighet till Jan Myrdal.

Ulf Nilson tror att en lögn blir sanning bara man upprepar den tillräckligt många gånger. Den 5 augusti var det dags igen för att försöka banka in den förvrängda och vilseledande bilden av hatbrottsbegreppet i Expressens läsare:

Om någon rånar en bög eller en flata är det ett hatbrott. Om samme man eller kvinna rånar mig, så är det ett vanligt rån. Ålderstigna, heterosexuella gubbar är det inget pris på och detsamma gäller "vanliga" äldre kvinnor; patetiskt och fördomsfullt, är allt jag kan säga.

Självklart får han medhåll och ryggdunk från gubbarna i bastun.

Jesusmanifestationen och falskheten

Representanter för frikyrkan har gjort en stor affär av att ärkebiskopen deltog i Pridefestivalen, men inte i Jesusmanifestationen i Stockholm i våras. Ja till Pride, men nej till Jesus?, var t.ex. rubriken på Ruben Agnarssons raljanta och exempellösa drapa där han förknippade ärkebiskopen med sadomasochism, grov porr och barnprostitution (jag bemöter artikeln närmare i det här inlägget).

Vad Agnarssom visste, men inte nämnde i sin text, var att det var biskopsvigning i Uppsala samma dag som Jesusmanifestationen ägde rum. Och vid en sådan medverkar samtliga biskopar, inklusive ärkebiskopen. En biskopsvigning är knappast något man bestämmer sig för att ha några veckor innan, så den verkliga frågan man borde ställa sig i sammanhanget är varför arrangörerna till Jesusmanifestationen valde att hålla den exakt samma dag som de visste att ingen från Svenska Kyrkans ledning skulle kunna medverka?

De som kritiserat ärkebiskopen har gråtit stora tårar och beklagat att han inte ville vara med och fira Jesus tillsammans med sina kristna bröder och systrar. Nu vet vi att det var krokodiltårar. De var inte ett dugg intresserade av att ha honom med på sin manifestation – de vill bara ha något smaskigt att skriva om i sina tidningar, bloggar och nyhetsbrev.


Uppdatering
Den konspiratoriska tonen i det här inlägget bör skruvas ned några grader. Som sign. Nineve påpekade ägde Jesusmanifestationen rum lördagen den 3 maj, och Biskopsvigningen söndagen den 4. (Huruvida det fanns kringarrangemang som gjorde att evenemangen ändå krockade vet jag inte.) Uppgifterna om att det skulle ha varit samma dag hämtade jag från denna Världen Idag-artikel. Återigen får vi exempel på hur vanskligt det är att okritiskt återge det tidningen skriver :-) Nej, denna gången kan jag nog inte bara skylla på Världen Idag...

Bättre med öppen religiös argumentering än kamouflerad

Fredrik Rosvall efterlyser nyanser i äktenskapsdebatten i dagens Dagen:

Det är nämligen möjligt att vara troende kristen och kritisk mot äktenskap i traditionell bemärkelse mellan två personer av samma kön utan att fördenskull hysa några som helst negativa känslor eller tankar mot personerna ifråga.

Att som kristen hålla äktenskapet mellan man och kvinna som heligt och oefterhärmligt utesluter inte heller rätten för personer av samma kön att leva tillsammans med samma samhälleliga rättigheter och skyldigheter som en parbildning av olika kön.

Texten innehåller inte så mycket av argument för en bibehållen äktenskapslagstiftning, utan snarare hänvisningar till tro och övertygelse. Men jag har oerhört mycket större respekt och lyhördhet inför den här typen av öppen trosbaserad argumentering, än den hitte-på-argumentering som t.ex. Ola Nilsson och Bevara Äktenskapet i mångt och mycket sysslar med. Det är bättre att vara ärlig med sina religiösa ståndpunkter, än att kamouflera dem bakom en fasad av kvasisociologi, låtsasvetenskap och populistiska spekulationer.

Om den där märkliga livsstilen igen...

Häromdan skrev jag om Richard Oostrum och hans bok Inte längre gay, som utkom på svenska i samband med Europride. I fredagens Världen Idag intervjuades han av Jacob Rudolfsson, och precis som jag trodde är texten full av utpräglad ex-gay-retorik. T.ex. är det aldrig fråga om homosexualitet i artikeln, utan ständigt denna "homosexuella livsstil"...

Enligt Richard var livsstilen mycket fixerad vid att bli sedd. Det fanns också stark betoning på det sexuella i gaybarerna. Efter en månads förhållande år 1991, upptäcktes det att hans partner hade hiv med tecken på att han redan hade utvecklat aids. Richard blev aldrig själv smittad. När partnern dog tre år senare, blev hans liv alltmer destruktivt med många tillfälliga relationer, alkohol och droger.
När Richard däremot blev frälst och lämnade sin gamla livsstil bakom sig, var familjens reaktioner annorlunda.
– Då var de inte lika förstående när jag sa att jag hade lämnat livsstilen bakom. I dag har jag där­emot en upprättad relation med dem.

Jag skulle inte tro att särskilt många homosexuella känner igen sig i livsstilen som beskrivs här. Ändå har den i den konservativt kristna retoriken kommit att bli synonym med just homosexualitet. Men denna "livsstil" är lika mycket heterosexuell som homosexuell. Den förändring som beskrivs har inget med homo- och heterosexualitet att göra. Att sluta använda droger och alkohol, att sluta leva promiskuöst, att inte längre gå på nattklubb innebär INTE att man går från att vara homosexuell till hetero. "Livsstilen" avgör INTE om man är gay, utan det handlar om att attraheras fysiskt och emotionellt av personer av samma kön. Så enkelt är det.

Jag har inga som helst synpunkter på om Richard Oostrum väljer att beteckna sig som heterosexuell och exgay. Han har rätt att respekteras för sina val och sin identitet. Jag skriver inte det här för att jag misstror hans historia eller underkänner hans erfarenheter, utan för att peka på en retorik som är mycket vanlig för att fördunkla och förvilla diskussionen om sexuell läggning. Allt för många människor lider just på grund av det luddiga och ovetenskapliga begreppssystem som exgayrörelsen bygger hela sin verksamhet på.

Det är intressant att notera att Rudofsson använder sig av omvänd "komma ut"-retorik i sin artikel. Han beskriver hur Oostrum välkomnades av familj och vänner när han kom ut som homosexuell, men att de tog avstånd från honom när han "kom ut" som kristen. Detta är ett bra exempel på det jag beskrev i inlägget Språket som verktyg i den antihomosexuella debatten, och i Sydsvenskan den 27 juli (ej på nätet), nämligen hur de antihomosexuella debattörerna strävar efter att ta över den retorik och terminologi som är typisk och vedertagen för hbt-rörelsen, i syfte att desarmera och relativisera den.

Mästerligt om onani i Ring P1

Prideveckan har bjudit på en mängd intressanta samtal i Ring P1. Det har varit mycket glädjande att höra allt stöd, särskilt från äldre personer. Men det har också varit många kritiska samtal. (Alla som är kritiska är noga med att påpeka att man minsann inte får vara kritisk... Trots det släpps de fram i radion och debattsidor till höger och vänster...)

Allra bäst var de sista tio minutrarna av programmet den 30 juli. Programmet ligger i 30-dagarsarikvet, och samtalet jag avser börjar 30.25 minuter in i programmet.

Först ringde Vivian från Uppsala som menade att man måste tycka om PERSONERNA, men inte deras HANDLINGAR. Homosexualitet är INTE nedlagt i människan, och Jesus kan lösa syndaren. Vidare vilar det en dom över landet på grund av allt detta, enligt Viviann.

Sedan anslöt Leif från Malmö till diskussionen. Han förklarade att den största kärleken är kärleken till sanningen. Han ställde sig undrande till att man i media stalar om Pride, och inte högmod, som det EGENTLIGEN handlar om. Vidare menade han att deltagarna i Pridefesivalen skulle skämmas. Då kontrade Täppas med en underbar replik:

– Det är väl NI som visar högmod som tror att ni vet allt bäst.

Leif fortsatte att VETA, och förklarade att det i homosexuella sammanhang inte handlar om riktig kärlek:
– Det ni kallar kärleken är vad Sven Stolpe kallade hormonstormar. Skilj på vad som är kärlek och vad som är sexuellt begär.

Och så frågade Täppas om det är OK för kristna att onanera. Ja det är klart, tyckte Leif. Absolut inte, menade Viviann. Det skulle inte kännas rent. Men en kristen man har stark sexualdrift, förklarade Leif:

– Det finns ju situationer då det helt enkelt är nödvändigt. Det finns människor som inte KAN ha ett naturligt umgänge med sin fru. Man måste snyta sig när man behöver snyta sig. Och det är en kroppslig funktion.

Och så redde han ut missförstånden kring Bibelns Onan. Det var inte för att han spillde sin säd som han straffades av Gud, utan för att inte tog över sin brors kvinna. När en man dör, ska nämligen hans bror ta över hans kvinna. Ta över... Leve Bibelns föreskrifter! Leve dess relevans i dag! Och tack, Leif, för att du så frikostigt delade med dig av dina dubbla standarder...