Det katolska temat i Brideshead Revisited - manus

- Just the place to bury a crock of gold...
Radiomanus. Sändes i Människor och tro i P1 den 29 augusti 2008 och kan avlyssnas här.
Påannons
Den 19 september har filmen En förlorad värld Sverigepremiär – eller Brideshead Revisited som den heter på originalspråket. Den baseras på en roman av Evelyn Waugh från 1945, som filmades och sändes första gången 1981, i form av en numera klassisk teveserie med Jeremy Irons och Ivanhoe-skådespelaren Anthony Andrews i huvudrollerna.
Något som ofta hamnar i förgrunden när boken och serien diskuteras, är tjugotalsnostalgin, den homoerotiska laddningen mellan huvudpersonerna, och deras dandyism och ledigt eleganta tenniskläder.
Men nu när En förlorad värld åter kommer att diskuteras i samband med filmpremiären, kan det vara läge att lyfta upp det som är bokens egentliga tema, det vill säga religionen, och närmare bestämt katolicismen.
Inslag
Filmklipp:
Sebastian
Its so difficult being a catholic. Who was is it to used to pray: "Oh god, make me good, but not yet"?
Charles
I don't know. You, I should think.
Sebastian
Yes. I do. All the time.
Charles
I suppose they try and make you believe a lot of nonsense?
Sebastian
Is it nonsense? I wish it were...
Charles
My dear Sebastian, you can't seriously believe it all.
Sebastian
Can't I?
* * *
Huvudpersonerna Charles och Sebastian diskuterar religion vid frukostbordet på slottet Brideshead. Charles är agnostikern. Sebastian den katolskt uppfostrade unge lorden.
- Jag antar att de försöker få dig att tro på en massa nonsens, säger Charles.
- Jag önskar att det vore det, svarar Sebastian allvarligt. Och senare i berättelsen upprepar hans syster lady Julia precis samma ord:
- Jag önskar att det vore det.
Att det inte är nonsens, är precis vad Evelyn Waugh försöker visa med En förlorad värld. Han hade själv konverterat till katolicismen som 26-åring, femton år innan han skrev romanen – och betraktade det som den viktigaste händelsen i sitt liv. Och det märks i boken, som närmast är att betrakta som en katolsk väckelseroman. Och teveserien från 1981 följer förlagan till punkt och pricka. Man kan förneka religionen, förlöjliga den, agera i opposition mot den – men förr eller senare drabbas man av den med samma oundviklighet som döden. Ungefär det är budskapet.
Berättelsen handlar till en början om den medelklassige Charles och hans djupa vänskap med lord Sebastian. De möts under studietiden på Oxford och Charles blir så gott som upptagen i den högadliga familjen, där den strängt katolska modern – lady Marchmain – står i centrum. Hon är mycket from och besöker slottets kapell flera gånger om dagen. Sebastians far, markisen av Marchmain, lever sedan många år med sin älskarinna i Venedig, i exil från hustrun och hennes religion.
Lady Marchmain är en representant för de så kallade rekusanterna, det vill säga de adliga familjer som vägrade överge katolicismen i samband med att engelska kungahuset bröt med påven på 1500-talet. Porträttet av Lady Marchmain präglas av Evelyn Waughs djupa vördnad inför dessa rekusanters ståndaktighet och lojalitet till ”den gamla tron”.
När hon efter många år dör i cancer – som för sina familjemedlemmars synders skull – kommer den fallne markisen hem till Brideshead igen. Vid det laget lever Charles med Sebastians syster, Julia. Dom ska gifta sig, och dessutom få ta över hela egendomen. Charles, som kom dit för femton år sedan som halvfattig vän – och kanske älskare – till yngste sonen, ska alltså få vara med och ärva hela alltet…

Lawrence Olivier som markisen av Marchmain.
Genom största delen av boken skildras religionen som något huvudpersonerna försöker hålla sig ifrån. Den är något som man som läsare ska skratta och skaka på huvudet åt. Men det sker en förändring. Från att ha varit en clownnäsa i bakgrunden av berättelsen, växer religionen långsamt, och antar slutligen formen av en enorm klippa av kompromisslöst urberg.
Bokens verkliga drama utspelar sig under den mycket svage markisens sista dagar i livet. Det handlar om huruvida han ska få den sista smörjelsen eller ej. Charles tycker förstås att det är dumheter, men Julia insisterar. Slutligen tillåts prästen utföra ritualen – och när han ber den döende visa ett tecken på att han bekänner och ångrar sina synder, uppbådar han sina sista krafter, för att göra ett korstecken. Den envise, gudsförnekande och notoriskt otrogne markisen omvänder sig i den sista, skälvande minuten. Och det blir droppen för Julias och Charles relation. Han förlorar prinsessan och hela kungariket.
Men religionens triumf slutar inte där: För när Charles fem, sex år senare under andra världskriget, av en slump råkar återbesöka slottet, har han själv nyligen konverterat till katolicismen – det är inte särskilt tydligt uttalat i boken, men antyds av att han besöker slottskapellet och ber en bön – ”en form av nyligen inlärda ord”, som han säger. Hade han bara öppnat sig för den religiösa erfarenheten och ödmjukat sig sex-sju år tidigare, hade han varit lyckligt gift, och bott på sin ungdoms sagoslott.
Det är märkligt att En förlorad värld inte fått samma status som religiöst uppbygglig inom kristenheten som filmer som Mel Gibsons The Passion of the Christ och dom nu aktuella filmerna om landet Narnia.
Är den alltför subtil? Måste det förekomma groteska piskscener med sprutande blod och Kristuslika sagolejon för att budskapet ska gå hem? Är det för att dekadensen och den oförblommerade homosexualiteten inte otvetydigt fördöms? Är det för att något så vanskligt som den fria viljan står i centrum? Evelyn Waugh framställer religionen som en möjlighet för alla som vill ha den – den finns där som ett urberg, men den tvingar sig inte på någon med våld eller billig retorik. Och även om En förlorad värld inte lyckats göra mig till from katolik, så har den i alla fall skapat en typ av förståelse som måste betraktas som allmänbildning i en värld där långt över en miljard människor är katoliker.
I den nyinspelade filmen som har premiär om några veckor står religionen också i centrum – fast ur ett annat perspektiv. Det handlar inte om fromhet – utan om fundamentalism.
Den öppna och fria känslan på Brideshead som finns i boken och TV-serien, är ersatt av en kvävande slutenhet som mer påminner om Biskopsgården i Fanny och Alexander. Fokus är satt på religionens destruktiva potential och det självhat den kan ge upphov till. En relevant och intressant – fast kanske inte helt oväntad – tillspetsning av det religiösa temat i ett samhälle och en värld som slickar såren efter elfte september, Knutby, hederskultur och sekteristiskt våld i Irak och Afghanistan.
Avannons
Den nya filmen har premiär den 19 september, och den klassiska TV-serien från 1981 som följer förlagan mer bokstavligt finns på DVD. Och originaltiteln är alltså Brideshead revisited.