torsdag, september 18, 2008

Bilden av biobögen

Här ligger en artikel om bögpar på film som pulblicerades i Sydsvenskan i lördags.

Bilden av biobögen

I förrgår hade Ella Lemhagens Patrik 1,5 premiär och på fredag är det dags för filmversionen av Evelyn Waughs roman "En förlorad värld". Två filmer som på olika sätt handlar om intima relationer mellan män. Tor Billgren har tittat närmare på hur bögpar har skildrats genom filmhistorien.

Sebastian hasar fram i sitt lilla hus i Marocko, hålögd, blek och kallsvettig. Han har flytt dit från sin högadliga och katolska familj för att få supa ifred, och lever med tysken Kurt som skjutit sig i foten för att slippa ifrån Främlingslegionen. Såret vägrar läka och rinner ständigt av var. Den en gång vackre ynglingen Sebastian rör sig som en gammal man. Den långt gångna alkoholismen kan släcka hans liv när som helst.

Scenen är hämtad ur tv-serien En förlorad värld som spelades in i slutet av 70-talet. På ett mycket kusligt sätt förebådades den klichébild av det homosexuella paret som skulle etsa sig fast i världens medvetande många år framöver. När serien sändes i USA 1982, var det definitivt inte alkoholism som gaypubliken associerade till.

I filmversionen av En förlorad värld som har premiär på fredag är aidsvibbarna förstärkta i Marockoscenerna, bland annat genom att den magre Sebastians hår har rakats av.

De första seriösa skildringarna av bögpar uppstod just i kölvattnet av aidsepidemin. En av dem är Longtime Companion (1990), som följer en krets bögar i New York från början av 80-talet, fram till att strängt taget alla har dött i sjukdomen.

- Aidsepidemin gjorde att samhället tvingades erkänna att bögar existerade, säger Roger Wilson, kulturjournalist och programledare för P1:s filmprogram Kino. Det är historiens mest tragiska synliggörandekampanj. Uttrycket Longtime companion var en förskönande omskrivning som de efterlevande tvingades använda i dödsannonserna, eftersom tidningarna vägrade skriva pojkvän.
- Filmer om bögpar är traditionellt olyckliga. Det är komma-ut-dramatik, aids-lidande och stormiga passioner, som aldrig lyckas växa till nästa steg och skildra hur de sedan lever ihop. Om de överlever.

Vilken har varit den viktigaste skildringen?
- Generellt sett har tv större betydelse än film. De hundratals homo-biroller som har flimrat förbi i tv-serier har varit mycket viktigare än storfilmerna. Brokeback Mountain hade knappast varit möjlig utan dem. Den serie som har normaliserat ämnet mest är förmodligen Queer as Folk (1999-2005), särskilt den amerikanska versionen med sina mängder av avsnitt, som har utforskat de flesta aspekterna av böglivet, inklusive alla möjliga typer av parförhållanden.

Intolerans och fördomar är två uppenbara faktorer bakom osynliggörandet av homosexuella levnadsöden på film. När det gäller kritikertystnaden kring det homosexuella temat i Fucking Åmål (1998) handlade det förmodligen dessutom om förvirring och missriktad finkänslighet. Men i samband med Ang Lees Brokeback Mountain (2005) kom överraskande exempel på hur också fördomsfrihet och överdriven välvilja kan leda till osynliggörande, något som författaren och kritikern Daniel Mendelsohn uppmärksammade i en skoningslös essä i The New York Review of Books några månader efter premiären (nr 3, 2006). Filmen handlar om de två lantarbetarna Jack och Ennis (Jake Gyllenhaal och Heath Ledger) som blir förälskade under en lycklig sommar i vildmarken - men resten av deras liv blir utdragna lidanden av förnekelse, konventionsäktenskap och livslögner.

I extasen över sina fördomsfria reaktioner på filmen var många recensenter måna om att understryka dess universella kvalitéer - att det liksom inte var en gayfilm, utan snarare en historia om kärlek med stort K, som lika gärna skulle kunna handla om en man och en kvinna, där klass eller kultur sätter käppar i hjulet för relationen. Och det var detta synsätt Mendelsohn reagerade mot. Genom att betrakta historien som allmängiltig reducerar man de unikt homosexuella erfarenheterna som är grunden för tragedin.

För Romeo och Julia är hindret att deras familjer är osams, men för Jack och Ennis ligger grundproblematiken i att de under hela uppväxten har odlat rädsla och självhat ur övertygelsen om att vara abnorma och perverterade.

Mendelsohn menar att Brokeback Mountains centrala bedrift inte är att den berättar en universell kärlekshistoria, utan att den "skildrar en typisk homotragedi så bra att vilken kännande människa som helst kan bli drabbad av den". Men i sin sprudlande välvilja, råkade alltså många kritiker sätta denna tragedi inom parentes.

I debattboken Bögjävlar (2007), som Roger Wilson var en av personerna bakom, behandlas ett annat vanligt problem kring skildringar av homosexuella. Och det är homorörelsens fixering vid hur de ska uppfattas av heterosamhället. Det finns en föreställning om att bilden av bögen för det första ska vara representativ, och för det andra syfta till att bekämpa fördomar.

- Kravet på representation är i förlängningen självförtryckande, och medför att ingen vågar sticka ut, säger Roger Wilson. Men fenomenet är inte svårt att förklara. Ju färre skildringar det finns, desto större krav på att de ska vara representativa.

En regissör som nyligen har befunnit sig mitt bland dessa delikata överväganden är Ella Lemhagen. Hennes film Patrik 1,5 handlar om bögparet Göran och Sven (Gustaf Skarsgård och Torkel Petersson), som står i begrepp att adoptera ett barn. Men istället för att få välkomna en gullig 1,5-åring till sin ombonade villaidyll, invaderas den av en 15-årig ligist.

Hur pass närvarande var tankarna på stereotyper och fördomar under arbetet med filmen?
- Jättenärvarande, just för att varje liten grej blir ett statement i en sån här film. Vi valde att jobba med Sven och Göran främst som trovärdiga karaktärer, och inte representanter för en sexuell läggning. Bögar blir de egentligen bara av att de är män, och att de är kära i varandra.

Går det över huvud taget att göra en film om minoriteter som inte är politiskt korrekt?
- I början tänkte jag mycket på att många skulle tycka att allt var fel. Flatorna kommer att klaga på att det handlar om bögar. Queerfolket på att Göran och Sven är så normala. Andra på att de inte är tillräckligt normala. Men jag har stålsatt mig. Det går inte att tänka på vad folk ska tycka.

Något som både strejta och homos kan tycka är känsligt är kärleksscener. Hur hittade ni balansen mellan erotisk laddning och rakt-på-sak-sex?
- Det kom ur genren. Filmen är ju något av en romantisk komedi, och där platsar inte utpräglade sexscener. Men vi var måna om att visa lika mycket som man hade gjort i en motsvarande film om en man och en kvinna. Vi lekte mycket med romantiska klichéer från filmer som Härifrån till evigheten, men de upplevs inte som så slitna när det handlar om två män.

Vad tycker du om Mendelsohns kritik mot det här universella kärlek-som-kärlek-synsättet?
- Jag förstår hur han menar. Men för mig som regissör och heterosexuell kvinna är det inte möjligt att ha något annat perspektiv än det allmänna. Jag måste utgå från mig själv och mina figurer. Jag har svårt att se diskussionen från ett annat håll. Den typen av kritik är nog mer relevant just när det gäller Brokeback Mountain. För Sven och Göran ligger det ingen konflikt i att de är bögar - de är nöjda med det.

Patrik 1,5 är ingen helt igenom sockersöt skildring. I sitt tidigare liv var Sven gift med en kvinna, och han är egentligen ute efter något annat än den inrutade tillvaron med barn och villa som är Görans dröm. Och Lemhagen retas med den nervösa gaypubliken genom att ibland låta Görans blick på den 15-årige Patrik vara besvärande dubbeltydig.

- Jag tror att bögfilmerna börjar komma upp i en så pass kritisk massa nu, att man kommer att sluta att vara överkänslig, säger Roger Wilson. Ska bögkulturen utvecklas måste bögarna sluta gnälla.

Är det dags för en icke politiskt korrekt film om bögpar?
- Ja! Jag skulle verkligen vilja se en sån - där bögarna är svin. Alla typer av historier måste få finnas. Och istället för att vara uppfostrande, borde de skildra den skiftande verkligheten.

*
*
*


Bögpar på film



Clive och Maurice
(James Willby och Hugh Grant, "Maurice", 1987)
Finner varandra på Cambridge i början av 1900-talet. Clive gifter sig dock och under ett besök hos honom blir Maurice förälskad i skogvaktaren Alec Scudder (Rupert Graves).


Andrew och Miguel
(Tom Hanks och Antonio Banderas, "Philadelphia", 1993)
Relationen är underordnad det angelägna aidstemat, men man får ändå bilden av Miguel som en hängiven och lojal partner.


Armand och Albert
(Robin Williams och Nathan Lane, "Birdcage - Lånta fjädrar", 1996)
Baserad på Jean Porets pjäs "La Cage aux Folles". Musikalversionen innehåller klassiker som "I am what I am" och "Vår bästa tid är nu".



Ste och Jamie
(Scott Neal och Glen Berry, "Beautiful Thing", 1996)
Hjärtvärmande och klassisk första-kärleken-film om två tonåringar i brittisk arbetarklassmiljö.


Alfred och Oscar
(Jude Law och Stephen Fry, "Wilde", 1997)
Affären med adelsslyngeln "Bosie" blev Oscar Wildes fall, och slutade med två års straffarbete som mer eller mindre tog död på honom.


Yiu-fai och Po-wing
(Leslie Cheung och Tony Leung Chiu Wai, "Happy Together", 1997)
Yiu-fai och Po-wing semestrar i Argentina, men upptäcker att de har olika mål och separerar med buller och bång. En film av Wong Kar-wai.


Steven och Phillip
(Jim Carrey och Ewan McGregor, "I Love You, Phillip Morris", 2009)
Fängelsekunden Steven blir kär i sin cellkamrat Phillip, och när denne friges rymmer han fyra gånger för att återförenas med sin kärlek. Baserad på en sann historia och kommer i vår.

10 Comments:

Anonymous Anonym said...

Tips på en (till stor del) icke politiskt korrekt film om bögar:
Thrillern Hard.

Göran

fredag, september 19, 2008 10:05:00 fm  
Blogger Tor Billgren said...

Det är viktigt att här framhålla skillnaden mellan populistiska nidporträtt, och nyanserade bilder av verkligheten.

fredag, september 19, 2008 10:09:00 fm  
Anonymous Anonym said...

Filmen handlar om en polis (som är bög) som jagar en man som våldtar och mördar unga bögar. Jag skulle säga att den innehåller både populistiska nidporträtt, och nyanserade bilder av verkligheten.
Filmen är inte superbra, men fick intrycket att du ville se mer "icke politiskt korrekt" bögfilm.

Göran

fredag, september 19, 2008 10:35:00 fm  
Blogger Tor Billgren said...

Åh, du menar den där Al Pacino-filmen? Den är lysande!

fredag, september 19, 2008 10:39:00 fm  
Anonymous Anonym said...

Nej, det här är en annan. Ursäkta, borde haft med länken till den direkt. Den är rätt läskig men kan vara värd att kolla upp speciellt pga polisens kamp mot sina homofoba arbetskamrater.

http://www.imdb.com/title/tt0193997/

Göran

fredag, september 19, 2008 11:00:00 fm  
Anonymous ab said...

Maurice gjorde ett outplånligt intryck på mig. Den handlade verkligen om att våga vara ärlig mot sig själv i ett farligt samhälle, och bilden av Hugh Grant i sitt äktenskap - där han mer eller mindre har dött inombords och förlorat all sin karisma och personlighet - är lysande.

Den engelska originalupplagan av Queer as folk är ju inte politiskt korrekt alls - det liggs med femtonåring (som är stolt som en tupp över sin första vuxna natt) och till höger och vänster och spelas in hemmaporr med mera utan att jorden rämnar och socialen kallas in. En av de bästa serier jag sett alla kategorier, inte minst på grund av teknisk briljans.

fredag, september 19, 2008 2:42:00 em  
Anonymous Erik said...

Tips: kolla in Sarah Silverman Program. Komediserie med/av Sarah Silverman.

Två biroller är hennes grannar, ett bögpar. De går emot alla stereotyper som finns. De är feta, ganska sunkiga, sitter mest och röker gräs och spelar Playstaion hela dagarna. Och är sjukt roliga, men det har inte så mycket att göra med att de är bögar.

Sarah Silverman driver med allt och alla, men dessa två får på något sätt vara sig själva.

fredag, september 19, 2008 5:44:00 em  
Anonymous Anonym said...

"Den engelska originalupplagan av Queer as folk är ju inte politiskt korrekt alls - det liggs med femtonåring (som är stolt som en tupp över sin första vuxna natt) och till höger och vänster och spelas in hemmaporr med mera utan att jorden rämnar och socialen kallas in. En av de bästa serier jag sett alla kategorier, inte minst på grund av teknisk briljans."

Delar av den brittiska homorörelsen rasade över den serien i början ska du veta. Varmed de mer cyniska delarna av deras HBT-rörelse kontrade med att de som attackerade Queer as folk för att "ge fel bild av bögar" själv inte varit ute på gayklubbarna de senaste 10 åren och inte vet att det ofta är exakt så det fungerade.

Jag gillade också serien men var glad att det existerade andra serier med homokaraktärer som balanserade. I ett antal andra USA-serier som sändes samtidigt så hade för övrigt bögar och flator ingen sex alls.

Bengt Held

fredag, september 19, 2008 11:14:00 em  
Anonymous Anonym said...

Vad tycker ni om animerade Rick & Steve? Där driver de mycket med stereotyper av alla slag.

Göran

måndag, september 22, 2008 9:28:00 fm  
Anonymous P said...

Nu blev det tydligen bara män, men en av de viktigaste homosexuella relationerna på film/tv är Willow och Tara i Buffy. Förmodligen första gången ett vardagligt lesbiskt förhållande (rätta mig gärna).

/P

torsdag, oktober 09, 2008 7:09:00 em  

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home