Märklig kritik mot Existens

Idag tar Världen Idag upp SVT-programmet Existens, som härförleden handlade om kristendomen och homosexualitet. (Jag skrev om det här.) Artikelförfattaren Ruben Agnarsson är kritisk till hur kristenheten framställdes i den historiska genomgången av dess förhållande till homosexualitet. Så här lät det bland annat i programmet, under det att bland annat bilder av en brinnande docka visades:

”Genom historien har kristna ledare hjälpt till att göra verklighet av de här bibelorden [att homosexualitet skall straffas med döden]… De flesta kristna förespråkar inte dödsstraff, utan livslång avhållsamhet, eller i bästa fall bot genom bön, utdrivning eller kanske cellgift…” [apropå Åke Greens cancermetafor]

Men detta är ju en helt korrekt framställning. Är det kristenhetens historia Agnarsson skäms över, tycker jag att han ska skriva det rakt ut. (Artikeln är bara tillgänglig för prenumeranter.)

Svenska folket är emot adoptioner enligt ny undersökning

Världen Idag visar idag genom en SIFO-undersökning att svenska folket är emot adoptioner. 87 % av de tillfrågade svarade ja på frågan "Anser du att barn har en grundläggande rätt att så långt det är möjligt växa upp med sina biologiska föräldrar eller är det inte en grundläggande rättighet?".

Artikeln innehåller märkligt nog inga kommentarer från några adoptionsorgansationer, men däremot intervjuas Alf Svensson och Stefan Gustavsson, som på ett synnerligen förvirrat sätt blandar ihop undersökningen med frågan om könsneutrala äktenskap.

Men, som jag så många gånger har skrivit: Ett uteblivet könsneutralt äktenskap påverkar inte på något sätt barns närvaro i samkönade familjer. Inte på något sätt. Det är helt obegripligt att motståndarna gång på gång försöker inbilla sig själva och opinionen detta. Folkviljan i SIFO-undersökningen uppfylls ENDAST genom följande åtgärder:

- att adoptioner förbjuds, självfallet även för heterosexuella par

- att homosexuella steriliseras, alternativt att det blir förbjudet för homosexuella att skaffa barn

- att lagarna om assisterad befruktning och adoptionsrätt för homosexuella rivs upp.

Att stoppa det könsneutrala äktenskapet uppfyller alltså INTE folkviljan i SIFO-undersökningen. Alf Svensson och Stefan Gustavsson vilseleder allmänheten.

(Undersökningen används även i Alf Svenssons debattartikel i DN idag. Den riktar sig dock inte explicit mot könsneutrala äktenskap, utan kan istället sägas stödja dem, eftersom den pläderar för en "renässans för äktenskap och familj". Dagen refererar till artikeln här.)

Cirkus Första Maj presenterar...

Första Maj-cirkusen snurrar vidare. Dagen rapporterar att Åke Green efter många om och men nu verkligen kommer att tala. Dock inte i Vänersborg, utan i Brålanda. Den kristna nykterhetsrörelsen Blå Bandet släpper inte sin nya galjonsfigur i första taget. Och det vore väl synd? På bara någon månad har organisationen gått från liten och okänd, till välkänd och omtalad.

Och i Malmö har Kommunistiska Partiet bjudit in ingen mindre än Jan Myrdal som talare. Ska talet handla om det politiskt nödvändiga med massakrer? Kanske några minnesord över Pol Pot? Eller vikten av att bevara äktenskapet? Homosexualitetens skadeverkningar på samhället, måhända?

Bloggens Myrdalrelaterade artiklar ligger här.

Maria Ferm är ett föredöme

Missa inte Niklas Orrenius briljanta artikel från Sverigedemokraternas jippo i Vellinge i helgen. En stor demokratimedalj till Grön Ungdoms språkrör Maria Ferm, som valde att bemöta och säga emot Sverigedemokraterna på torgmötet. Det är obegripligt att så många politiker fortfarande tror att ihjältigandet är en framkomlig väg för att bekämpa Sverigedomokraternas idéer (läs till exempel Ung Vänsters Catherine Holts ynkliga kommentar i artikeln). Den strategin har misslyckats kapitalt, och är en av orsakerna till att Sverigedemokraterna har goda chanser att hamna i Riksdagen efter nästa val. Fram till dess är det bara politiker som Maria Ferm som kan förhindra att det sker.

Detta har inte med antigayretorik att göra, men väl med bloggens motto: Argumentation är enda sättet.

När likheterna blir ett hot

Jag snabb- och slarvöversatte en bra text av Jim Burroway på Box Turtle Bulletin.

Idag publicerar The New York Times en mycket upplysande artikel om unga homosexuella som gifter sig. Det visar sig att de har många likheter med sina heterosexuella motsvarigheter. De träffas, blir förälskade och börjar fundera på vad det innebär för dem. För många betyder det att ordna upp och ruta in sin tillvaro, vilket kommer som en överraskning för en del – precis som för många heteropar.

Och jag tror att detta är det verkliga hotet som socialkonservativa ser i homoäktenskap: det gör oss mänskliga.

De har skapat en massiv mångmiljondollarindustri för att intala amerikanerna att bögar och lesbiska är onda monster som hotar västs civlisation. Focus on the Family har 1300 anställda. Förställ er det: det är större än många fabriker. Och de använder sina massiva resurser – radio- och TV-sändningar, och tryckta publikationer – till att utmåla oss som en del av en ond agenda som får Amerika på fall. Och fram till nyligen har det varit fritt fram för dem att påstå vad som helst om homosexuella. Tidigare, när få amerikaner hade möjlighet att se exempel från verkligheten som motvikt till deras falska stereotyper, var dessa mycket värdefulla verktyg.

Men vad kunde vara mer konventionellt än att homopar gifter sig och bildar hushåll? Det är ett tydligt bevis på att vi inte är så annorlunda på många viktiga sätt. Vi blir tillsammans av samma orsaker – bra eller dåliga – som heteropar. En del av våra förhållanden är långa och monogama (något socialkonservativa hävdar är omöjligt), och några havererar eller kantas av vänsterprassel (precis som i heteroäktenskap). En del skulle överhuvudtaget aldrig bli tillsammans.

Men många av oss är bara ytterligare ett hushåll i samma kvarter med dussintals andra familjer. Vi går på bostadsrättföreningsmöten. Vi går på kvartersfester och julfester. Vi hälsar på hos varandra och spelar kort och har grillfest. Vi skickar examenspresenter, vi vinkar adjö när människor flyttar, och vi ringer våra grannar och framför våra kondoleanser när tragedin är framme.

Och inget kunde vara ett större hot för socialkonservativa än det.

Självklart ska man inte behöva vara "vanlig", "normal" eller "konventionell" för att förtjäna respekt och samhälleligt erkännande. Det är inte heller det Burroway menar. Utan det han pekar på är att den kristna högern i sin retorik alltid lyfter fram det som är annorlunda och främmande med homosexualitet. Och det kan man göra så länge homosexuella är osynliggjorda och inte tar plats i det offentliga rummet. Men så fort de gör det, riserar stereotypen att krakelera. Och då ligger den omsorgsfullt uppbyggda lögnen i öppen dager.

Radiotips: Noa och Alex i P1

Idag den 25 april sänder P1:s Människor och Tro (som jag har haft glädjen att jobba med) ett reportage om Noa och Alex Resare (som jag haft glädjen att bli bekant med, bl.a. genom den här bloggen).

Innanför och utanför den kyrkliga gemenskapen. Reportage av Torbjörn Bergström om Noa och Olivia som gifte sig som man och kvinna men som efter en könskorrigering blev paret Noa och Alex. En stor omställning som också innebar att de inte längre var välkomna i sin församling.

Jag ska inte avslöja mer om deras berättelse här och nu – den är mycket fascierande, gripande och inspirerande.

Programmet sänds i P1 14.03, med repris på lördag klockan 17. Det ligger därefter i 30-dagarsarkivet fram till slutet av maj.

Exkludering leder till resursförstörelse

En av anledningarna till att delar av den islamistiska och muslimska världen är väldigt lågt utvecklade, är att mer än hälften av befolkningen – kvinnorna – per automatik utestängs från utbildningsväsendet och samhällets nyckelposter. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många begåvade män för att skapa ekonomiskt och socialt välstånd.

Denna talibanlogik – att per automatik exkludera stora grupper av människor – finns förstås på fler håll i världen. Ett ständigt aktuellt exempel är USA:s försvar, där öppet homosexuella nekas att tjänstgöra. Det kommer ständigt exempel på hur försvaret tvingas säga upp högt kompetenta och dekorerade män och kvinnor med hänvisning till vederbörandes sexuella läggning (läs mer om don't ask, don't tell-principen här.)

Ett annat exempel fick vi i början av veckan, då den före detta Juventus-chefen Luciano Moggi talade ut om homosexuella inom fotbollen.

– Jag skulle aldrig värva en bög. [...] En homosexuell spelare kan inte göra en fotbollsspelares jobb. Fotbollsvärlden är inte gjord för dem. Det finns en speciell stämning då man står naken i duschen. [...] Jag vet inte om spelarna har något emot att ha dem i sitt lag. Jag har det i alla fall.

Nu bör man förstås ta Moggis uttalanden med en nypa salt. För det första är han en föredetting som gör allt för att få några minuter i rampljuset. Ryggdunkningarna från gubbgänget i bastun lär inte ha dröjt, inte heller de välsignande nickningarna från Vatikanen. För det andra är han en bedragare och charlatan, som stängts av från italiensk fotboll för att ha riggat matcher och mutat domare.

Det komiska i historien är att han verkligen inbillar sig att han inte har haft homosexuella spelare i sina lag. Men självklart har han haft det. De har spelat för honom och laget, festat med honom, duschat med medspelarna och gjort sitt jobb. Precis som att det finns homosexuella i USA:s försvar som lurar systemet och tjänstgör utan att bli upptäckta. Precis som det finns homosexuella män som är blodgivare trots att bögblod inte är önskvärt inom sjukvården. Homosexuella – och andra föraktade grupper – har alltid hittat vägar att kringå samhällets exkluderande strukturer och normer. Det är en fråga om överlevnad.

Existens om homosexualitet och religion

SVT-programmet Existens har de senaste veckorna handlat om hur Sveriges två största religioner – islam och kristendomen – tacklar homosexualitet. Programmen kan ännu någon tid ses via webben. Jag går inte in på programmen i detalj utan lämnar bara några svepande kommentarer.

I programmet om islam klagade imam Abdel Haqq Kielan över att homosexuella ofta gör sin sexualitet så tydlig. Det gör ju inte heterosexuella, menar han... Detta att heterosexuella aldrig skulle tala om sin sexualitet, är ett vanligt missförstånd. Tvärtom gör de det jämt – så fort de nämner något om fruar, svärföräldrar eller semestrar basunerar de ut sin sexualitet. Men om en homosexuell man nämner sin pojkvän i fikarummet på jobbet betraktas han vara en militant homoaktivist. Homosexuella förväntas tiga eller ljuga i det allmänna kallpratet.

Programmet om kristendomen var också bra. Ärkebiskopen ställde Lars Gårdfelt mot väggen med frågan om huruvida han för tio-femton år sedan hade kunnat drömma om att Svenska Kyrkan skulle ha kommit så här pass långt i homofrågan, och han tvingades svara nej...

Över huvud taget gör programledaren och reportern Anna Lindman Barsk ett utmärkt arbete. Hon är påläst, alert och lämnar ofta de mest slentrianmässiga frågeställningarna därhän.

Om kommentarer och personangrepp

Om någon känner sig otillbörligen påhoppad eller vill påtala andra oegentligheter på bloggen är det bäst att ta kontakt med mig direkt, istället för att invänta mitt "utslag". Ring eller SMS:a, numret finns på eniro. Jag kan inte sitta uppkopplad mot bloggen 24 timmar om dygnet. Även om jag ibland är mycket snabb med kommentarer, kan det också dröja länge – som nu under den senaste veckan då jag befunnit mig i utlandet.

Jag vill gärna behålla det nuvarande kommentarsystemet. Direktheten ger debatten dynamik och snabbhet. Men samtidigt öppnar den förstås upp för förflugna inlägg, skrivna i affekt. Jag vill hoppas att de enskilda skribenterna är kapabla att tillämpa omdöme och ansvarsfullhet i nödvändig grad.

Day of Silence, den 25 april

Fredagen den 25 april är det dags för den årliga manifestationen Day of Silence, som hålls på skolor och universitet i hela USA. Genom att genomleva dagen i tystnad vill de deltagande eleverna dels uppmärksamma det historiska osynliggörandet av HBT-elever, dels protestera mot anti-HBT-invektiv, mobbing och trakasserier i skolor. Årets manifestation hålls till minne av Lawrence King, som mördades på sin skola i Kalifornien i februari, 15 år gammal. Mördaren var 14... Motivet var enligt tidningen Ventura Star, att King börjat klä sig annorlunda och feminint, och flörtat med pojken som som senare tog hans liv.

Day of Silence har hållits sedan 1996, och även om jag tycker att själva demonstrationsformen – att tiga för att uppmärksamma osynliggörande och trakasserier – är lätt fånig, så är förstås syftet viktigt.

Det är mycket intressant att följa hur den kristna högern mobiliserar inför manifestationen. American Family Association uppmanar föräldrar att hålla sina barn hemma den 25 april, och att de ska ska förklara för dem att "homosexuellt beteende är syndligt, onaturligt och destruktivt". Concerned Women of America säger att manifestationen är samma sak som att "propagera för tolerans för rökande och supande bland barn".

How about a day where teachers encourage kids to "embrace who they are," pick up that crack pipe and give it a stiff toke?

Den mest organiserade aktionen står Alliance Defense Fund för, som arrangerar motdemonstrationen Day of Truth (28 april). På hemsidan kan man köpa t-shirts och truth-cards med texten "It's time for a honest conversation about homosexuality. There is freedom if you want to."


Truth-card...

Hur det står till med den sanningen går Daniel Gonzales igenom i nedanstående film från Box Turtle Bulletin, där han visar att den antihomosexuella informationen som Day of Truth sprider på sin hemsida och genom sina manifestationer är full av lögner och vantolkningar av vetenskap. Day of Truth är ett tragiskt exempel på hur vuxna sår split mellan ungdomar och gör dem till slagträn i sina egna politiska och religiösa strider, istället för att visa in dem på toleransens och respektens väg.

De mördande normerna och Världen Idag

Som ett svar på SVT-programmet Existens program om kristendom och homosexualitet (sändes måndagen den 21 april), publicerar Världen Idag idag en intervju med Björn och Tove Refstad, som båda lämnade "den homosexeulla livsstilen" i ungdomen och gifte sig med varandra. Det är uppenbart att det är mycket svårt att hitta människor som genomgått denna "omvändelse"; det är andra gången på knappt tre år som paret medverkar i tidningen.

Eftersom dagens text i princip är identisk med den från 2005, återpublicerar jag här kommentaren jag skrev då (31 juli 2005).

Mördande normer

Värden Idag publicerar idag den rörande berättelsen om Björn och Tove Refstad, som efter decennier av olycka och sorg möttes och gifte sig för nitton år sedan, och har levt lyckliga sedan dess. Tove svävade som tjugoåring mellan liv och död efter en överdos, och Björn hade försökt ta sitt liv. Anledningen till depressionerna var att det utanförskap och den utsatthet de kände av att i tonåren dras till personer av samma kön. Här ser vi exempel på det fruktansvärda med normer som är så starkt exkluderande och stigmatiserande att människor är beredda att begå självmord, eller slungas ut i missbruk. Givetvis ser Världen Idag det inte på det sättet, utan tycks anse att de offer Björn och Tove hade fått utgöra om de lyckats med sina självmordsförsök, hade varit helt acceptabla eftersom normerna och konventionerna som låg bakom är rättfärdiga.

Texten är ett utmärkt exempel på den berättelse om homosexualitet som är den enda tillåtna i Världen Idag. Den religiöst korrekta berättelsen – den negativa. En berättelse som tidningen berättar gång på gång, som för att pränta in i läsarna att det är den enda. Det handlar om drogmissbruk, depressioner, dekadent leverne och självmordsförsök. Björn berättar om sin uppväxt ”på ett barnhem omgiven av enbart kvinnlig personal” – lika fördärvligt och vådligt som att växa upp i en lesbisk familj, alltså. Han berättar att han levde ut sin homosexualitet i Oslos gayvärld som ung, för cirka trettiofem år sedan. Men vad fanns det för gayvärld i Oslo i början av 70-talet? Anonyma parkknull, pissoarsex, smusslande och skuldbeläggning. Det var knappast ok att leva i en relation. Visst gick det, men det var knappast som idag. Inte konstigt att någon som sökte kärlek och trygghet blev deprimerad…

Givetvis gläder det mig att Björn och Tove Refstad fann varandra och levt lyckliga i två decennier. Det vittnar om kärlekens kraft. Det som dock gör mig sorgsen är det högmod och den oerhörda brist på ödmjukhet de uppvisar när de kollektivt dömer ut homosexuella som ”inte lyckliga” och ”emotionellt förförda”. Att det finns ”mycket sorg, många som gråter och har det svårt känslomässigt”. Visst är det många som gråter i gayvärlden. Men att det inte är lika många som gråter idag som för trettiofem år sedan, är sannerligen inte kyrkans förtjänst.

Bloggpaus

På grund av andra projekt kommer jag inte att vara närvarande på bloggen den kommande veckan. Läs Box Turtle Bulletin och de andra bloggarna här till höger så länge. Här kommer några fina båtbilder:


USS Virginia. Amerikansk undervattensbåt tagen i bruk 2003.


Jahre Viking, 458 meter lång. Världens största fartyg. Idag seglar hon under namnet Knock Nevis och ägs av ett norskt rederi. Sjösatt 1981.


Pamir. Byggd 1905. Förliste under en orkan i Atlanten 1957. Pamir var en bark, vilket innebär att den aktersta av masterna saknar rår.

Åke Green och vänersborgssossarna

Följetongen om pastor emeritus Åke Green går vidare. För någon vecka sedan blev det bekant att han skulle förstamajtala i Vänersborg. De lokala socialdemokraterna hade bjudit in den kristna nykterhetsrörelsen Blå Bandet, som i sin tur bjöd in Green. Detta orsakade självfallet protester och rabalder. Igår kom nyheten om att vänersborgssossarna löst saken genom att klippa av Blå Bandet från demonstrationen. På så vis slipper man ju även Green.

- Åke Green är inte känd för sin nykterhet, utan ökänd för sin homofobi. Det vore att svärta ner en fin dag, säger Dan Nyberg (s), ordförande i kommunfullmäktige i Vänersborg till GT.se.

Arrangörerna av evenemanget får förstås göra vad de vill. Åke Green är stigmatiserad av sina lögner och sin osmakliga retorik, och det är knappast en mänsklig rättighet att tala på första maj. Men jag måste ändå säga att jag förbluffas över sossarnas strategier. Det är så oerhört onödigt att ge konspirationskristenheten vatten på sin kvarn. Dessutom gör vänersborgssossarna det svårt för sig. För bannlysningen av Åke Green borde ju i konsekvensens namn även betyda att t.ex. muslimska och judiska företrädare som i predikningar och uttalanden förespråkar en traditionell syn på homosexualitet skulle stängas ute från första maj. Well, jag är mycket glad att jag slipper klafsa omkring i den vänersborgska oredan.

Den bisarra och selektiva sexualetiken i berättelsen om Sodom och Gomorra

Att berättelsen om Sodom och Gomorra inte har med homosexualitet att göra är uppenbart för var och en som läser berättelsen på ett självständigt och kritiskt sätt. Detta är något jag skrivit om ofta på den här bloggen. Här kommer ytterligare några reflektioner kring berättelsen.

Först lite bakgrund: Abrahams brorson Lot bor i Sodom och får en dag besök av två änglar i skepnad av män. Samtliga av Sodoms manliga befolkning samlas runt Lots hus och kräver att få "känna" männen, d.v.s. ligga med dem. Lot vägrar lämna ut dem, och erbjuder de rasande männen istället sina båda oröda döttrar. Men de lyssnar inte på det örat. Då förblindar änglarna männen, så att de skingras. Dagen efter förstör Gud Sodom i svavel och eld på grund av stadens svåra synder. (1 Mos 19)

"Sodoms synd" betraktas slentrianmässigt och traditionellt vara homosexualitet, trots att det enda vi får veta om männen i Sodom är att de vill gruppvåldta två änglar. Sådant beteende har föga med sexualitet att göra – snarare torde det handla om någon typ av maktdemonstration eller ren och skär sinnessjukdom.

Samma beteende finns faktiskt beskrivet på ett annat ställe i Bibeln, nämligen Domarebokens kapitel 19 – Våldtäkten i Giva. Den beskriver ett identiskt scenario. En man har erbjudit en resande och hans bihustru husrum, och när vi kommer in i berättelsen sitter de och äter kvällsvard (Dom 19:22-25):

Bäst de satt där i godan ro omringades huset av männen i staden, en samling skurkar. De bultade på dörren och ropade till den gamle som ägde huset:
– Skicka ut mannen du har i ditt hus, vi skall ligga med honom.
Värden gick ut till dem och sade:
– Bröder, jag ber er, gör inte något så ont. Den här mannen är gäst i mitt hus. Ni får inte begå ett sådant nidingsdåd. Men här finns min dotter, som är orörd, och hans bihustru. Låt mig skicka ut dem, så kan ni utsätta dem för vad ni vill. Men mot den här mannen får ni inte begå ett sådant nidingsdåd.
Männen vägrade att lyssna på honom. Hans gäst tog då sin bihustru och skickade ut henne till dem. Och de låg alla med henne, och de våldtog henne hela natten ända till morgonen. Först i gryningen lät de henne gå.

Och självfallet dog hon av behandlingen. Berättelsen om Sodom och Gomorra och Domarebokens kapitel 19 beskriver alltså ett identiskt beteende, som uppenbarligen inte har med homosexualitet att göra. Gruppvåldtäkter som sagt inte om sexualitet och begär, utan om makt och förnedring.

Om nu någon kristen debattör ändå lyfter fram Sodom och Gomorra som en varnande och sedelärande berättelse om homosexualitet, måste man be vederbörande reflektera över de andra sexualetiska aspekterna av 1 Mos 19. Till exempel:

1. Kvinnosynen som kapitlet förmedlar. Lot anses vara en moralisk och rättfärdig man (det är ju därför han som ende man räddas undan Sodoms förstörelse). Men är det moraliskt och rättfärdigt att lämna ut sina unga döttrar till en rasande mobb för låta dem våldtas? Är kvinnan mannens viljelösa och umbärliga egendom?

2. I andra delen av 1 Mos 19 super Lots döttrar sin fader under bordet och ligger med honom. De blir båda havande och föder söner som blir stamfäder till moabiterna respktive ammoniterna. Mot dessa utomäktenskapliga incestförhållande tycks den svavel- och eldkastande Guden inte ha några invändningar.

Trots att 1 Mos 19 är ett av de mest populära kapitlen när det gäller kristen sexualetik, är det bara den homosexuella aspekten som lyfts fram. Men hur kan den sexualetik som förmedlas av ett och samma kapitel i Bibeln anses vara tillämplig och relevant på ett område (homosexualiteten), men otidsenlig och felaktig på två andra (incesten och kvinnosynen)?

Osynliggörandet som revisionistisk strategi

Redigerad den 31 mars 2011

Förra inlägget handlade om gårdagens homofixering i Världen Idag, som bland annat yttrade sig i tre artiklar på opinionssidan. På kultursidan återfinns en fjärde artikel, en fin och genomarbetad text om Michelangelo. Observera att jag inte är ironisk. Det är en bra artikel.

Men man bör vara medveten om att den är skriven i en välkänd tradition som går ut på att avkröna kända personer sin status som homoikoner, och istället framställa dem som ångerfyllda och kämpande inför sin homosexualitet. Här ligger en annan artikel i samma genre där kyrkohistorikern Per Beskow försöker "reclaima" Oscar Wilde. Notera rubrikernas likheter: "Kampen som knäckte Oscar Wilde", samt "Mästaren Michelangelos misstag och längtan".

I Sulaimans text uttalas aldrig Michelangelos homosexualitet, men den förväntas helt uppenbart vara underförstådd. Läsekretsen får således bekräftelse för den högerkristna teorin om homosexualitetens uppkomst när konstnärens oroliga och bistra barndom beskrivs.

Sulaiman citerar Sverker Åströms översättning av de sonetter som konstnärens tillägnade Tommaso de' Cavalieri, men nämner inget om att det är kärlekspoesi. En effektiv och mycket medveten strategi för att osynliggöra en detalj som är relevant ur såväl ett historiskt, som konstnärligt perspektiv.

Världen Idag slår rekord i homotexter

Igår var det homovaganza i Världen Idag. Jag har aldrig sett så mycket homorelaterat material samma dag.

Ledaren, som är osignerad men doftar Agnarsson lång väg, raljerar vidare på juristen Anders Svenssons ur luften tagna teser om att homoäktenskap skulle leda till åsiktsförtryck och "tystnadskultur".

När tystnaden blir ett politiskt redskap är demokratin hotad, kanske redan dödsdömd. Vi befinner oss i det läget. Det är uppenbart att tystnaden alltmer uttalat ingår i förment demokratiska partiers och politikers taktik. Den fria debatten undviks eller missbrukas. [...] I tystnadens taktik har effektiva metoder utarbetats för att brännmärka och sjukförklara den som tycker annorlunda, också, och kanske speciellt då, om det skulle handla om en majoritet av medborgarna. När en bred folklig uppfattning saknar förankring i parlamentet uteblir det demokratiska samtalet. Medborgarna blir rädda och förvirrade.

"Förment demokratiska partier", skriver ledarskribenten och antyder således att riksdagspartierna är odemokratiska. Notera hur skickligt skribenten tassar runt frågan om homosexuellas förbättrade villkor. Skribenten litar på att läsarna är så pass med på noterna vid det här laget att det ska räcka med att använda sig av en viss terminologi för att poletten ska ramla ner, och bilden av homosexuella som samhällets fiende nummer ett ska framstå klart och tydligt.

Den tredje artikelkn är en ledarkommentar där Siewert Öholm skriver om ett besök vid ett queerseminarium, där bland annat RFSL och Forum för Levande Historia medverkade. Han är starkt kritisk till att myndigheten informerar och debatterar de strukturer som leder till föföljelse och förtryck.

Den tredje artikeln (fortfarande på opinionssidan) är en debattartikel där Niklas Piensoho (föreståndare för Filadelfia i Stockholm) hävdar att ”Bibelns syn på homosexualitet är bland det mest entydiga man kan hitta”. Det är ett fullständigt obegripligt påstående. Hur kan man i en så här viktig fråga förlita sig på lekar med utestlutningsmetoden, tradition, felaktiga översättningar, vanföreställningar och skräckberättelser om homosexuella? Nå, det är Piensohos problem, och jag ska inte raljera för mycket över honom. Han är ändå relativt liberal i homofrågan, vilket innebär att han välkomnar homosexuella i församlingen. Men bara om de erkänner sig vara på samma nivå som ett barn som har bajsat i byxorna. Och bara om de suktar efter att få behandlas med samma nedlåtande tolerans som man behandlar ett sådant barn.

Artikeln är sannolikt en del i den botgörelse och charmoffensiv som Piensoho är mitt uppe i efter att kraftigt ha fördömts för att i ett uttalande konstaterat och beklagat att Åke Green och Helge Fossmo är landets mest kända pingstprofiler. Många kristna blev kränkta av detta konstaterande, och menade att han "jämförde" de båda pastorerna... Men man jämför väl inte Mahatma Gandhi med Adolf Hitler bara för att man hävdar att de är två av 1900-talets mest kända personer?

Den sista artikeln hittar vi på kultursidan, men den berör jag i ett eget inlägg, eftersom den är extra intressant.

Ulf Ekman startar blogg

I en ledarkommentar i Världen Idag i november förra året beskrev Ulf Ekman det nya medieklimatet med Facebook och bloggosfären som ett "tjatter utan dess like" och att vi verkar "slå knut på oss själva för att vara längst framme i kommunikationssamhällets alla innovationer". Precis som i sin syn på katolska kyrkan har han nu ändrat hållning i kommunikationsfrågan och själv börjat blogga – med kommentarfunktion och allting! Kul, spännnade och annorlunda med denna transparens. Hoppas den är äkta. Det ska hur som helst bli intressant att följa diskussionerna.

Adress till bloggen
http://www.ulfekman.nu/

Världen Idags artikel om saken
Premiär för Ulf Ekmans blogg och tv-program

Homoäktenskap tystar inte debatten

Juristen Anders Svensson befarar som tidigare nämnts att att en könsneutral äktenskapslag skulle bli ett steg "på tystnadens och censurens väg", och jämför utvecklingen i Sverige med Nordkorea och Burma, där den fria åsiktsbildningen satts ur spel. Men han lyckas aldrig visa hur homoäktenskapet skulle kunna inskränka yttrandefriheten. Precis som i fallet med slippery slope-argumentet kan man empiriskt avfärda den utveckling som Svensson förutspår. För vad har hänt i länderna som redan har infört homoäktenskap? Har yttrandefriheten inskränkts? Bengt Held gjorde en bra genomgång i förra inlägget, men kommentaren kodades felaktigt och är svårläslig. Därför lyfter jag upp den här i en tvättad och korrigerad version:

Om nu Svenssons teori vore riktig så borde ju den där offentliga likriktningen av åsikter och tystandet av avvikande åsikter redan ägt rum i de länder som infört en könsneutral äktenskapslag. Värst borde det vara i Nederländerna som med bred politisk majoritet sa ja till en könsneutral äktenskapslag redan 2001. Men av någon orsak så debatteras det friskt ännu i de där länderna. Den holländska gayföreningen Coc berättar att en ledande person i det kristdemokratiska regeringspartiet Christen unie sagt att homorelationer är något icke-normalt och mindre värda än heterorelationer. […] Det homofientliga uttalandet har varken lett till någon typ av politisk utvisning eller att Christen unie varit tvungna att lämna sitt regeringssamarbete med det socialdemokratiska partiet pvda och det större och mer liberala kristdemokratiska partiet cda.

I Spanien så har katolska kyrkan och högerpartiet pp offentligt kampanjat emot homoäktenskap flera år efter att det spanska parlamentet sa ja till en könsneutral äktenskapslag 2005. Inför valet i mars så lovade högern att avskaffa homoadoptionslagen om de vann, vilket de dock inte gjorde utan socialistpartiet satt kvar som regeringsparti även efter valet.

I Massachusetts så har konservativa politiker sedan delstaten fick en könsneutral äktenskapslag 2003 försökt avskaffa lagen.Det här är bara några exempel på att en könsneutral äktenskapslag inte tystar nägon debatt.

Jag kommenterar Anders Svenssons ursprungliga artikel i inlägget Homolobbyns dolda, destruktiva agenda.

Riv inte ner ett stängsel...

I dagens Världen Idag upprepar juristen Anders Svensson sina besynnerliga teser om att ett könsneutralt äktenskap skulle vara ett steg på en "tystnadens och censurens väg". Några förklaringar till hur det skulle kunna vara det får man förstås inte i Sveriges främsta forum för insinuatonsjournalistik. Utan bara antydningar om den stora konspiration som ligger bakom lagförslaget, som Svensson betraktar vara en "sofistikerad form av dödshjälp för äktenskapet – specialbeställd av radikala krafter". (Idag rider tidningen för övrigt även på sin klassiska käpphäst om frimurarkonspirationen. Vad finns det fler för kapitalstarka och inflytelserika lobbygrupper som står på tur för Världen Idags granskande lupp, månntro?). Artikeln slutar med att Svensson höjer ett varnande finger mot Riksdagen med ett afrikanskt ordspråk: ”Riv inte ner ett stängsel, förrän du vet varför det en gång sattes upp”. Och wow, här börjar det ju bli intressant. Här skulle jag verkligen vilja höra Svensson utveckla och förklara vad han menar. Vad är det som rivs? Vad är det som är ett stängsel i sammanhanget? Vilka är det som stängslet ska stänga ute? Och framförallt: Varför?

Svensson verkar tjuvhålla på en sanning som han anser sig förbjuden att tala högt om. Han verkar ha något på hjärtat, men det kommer liksom inte ut. Jag väntar med spänning på att Anders Svensson ska börja tala klarspråk.

Särlagstiftning skapar lidande

Alla som tycker att särlagstiftning är en bra idé kan läsa Dagens artikel om fallet med Tadao Maruko i Tyskland. Efter sin partners död nekades han efterlevandestöd eftersom myndigheterna ansåg att sådant endast gällde i samband med äktenskap, och alltså inte partnerskap. Nu har EG-domstolen efter tre år äntligen givit Maruko rätt, vilket självfallet är glädjande. Men det är bisarrt att det ska behövas rättsprocesser på allra högsta nivå för att homosexuella ska få rätt till den sociala trygghet som är en självklarhet för heterosexuella. Detta är sannolikt bara toppen på isberget, och ett tydligt exempel på vad särlagstiftning kan få för konkreta inverkningar på enskildas liv. Med en könsneutral äktenskapslagstiftning hade mycket lidande och orättvisa kunnat förhindras.

Sacredeus mystiska premiss

Den 30 mars handlade SVT:s Agenda om Kristdemokraternas kris och moralfrågorna. En av frågorna som togs upp var självfallet det könsneutrala äktenskapet, och i reportaget intervjuades Lennart Sacredeus, som varnade för att en könsneutral äktenskapslagstiftning skull "öppna upp" även för andra konstellationer, som det brukar heta:

– Ändrar vi på det ena finns det ingen anledning att vi inte kan tänka oss att det blir ändringar på det andra.
– Men finns det fler kärleksförhållanden som skulle kunna uppstå?
– Ja, självklart det här med barn. Och med djur.

Sacredeus fick lägga ut texten ordentligt och utförligt förklara vilken logik som skulle leda fram till detta. I första delen av intervjun är det glasklart att han talar om äktenskap även när det gäller barn och djur, men han korrigerar detta något mot slutet, och landar snarare i ett scenario där "tidelagsrelationer inte skulle fördömas".

Följer man det resonemang Sacredeus lägger fram i programmet finner man att det vilar på en märklig premiss, nämligen att utvecklingen katalyseras av ett "socialt experimenterande", och att detta experimenterande är ett självändamål. Kampen för homoäktenskap handlar i Sacredeus ögon alltså INTE om homosexuellas sitaution och villkor, utan om ett nästan tvångsmässigt behov att experimentera med samhälle och samliv. Jag har mycket svårt att tänka mig att samhällsutvecklingen skulle styras av denna mekanism.

Progammet ligger här, och just intervjun med Sacredeus börjar 12 minuter in i programmet.

Vi avslutar med två argument som visar att Sacredeus slippery slope-argumentering inte håller, samt ett tredje som bemöter varför-ändra-en-äktenskapslag-som-fungerar-argumentet:

1. Det jurdidiska
Som Luka(s) påpekade i diskussionen Homolobbyns dolda, destruktiva agenda, är varken barn eller djur rättssubjekt, och kan därför "varken äga medel eller ingå några avtal", det vill säga inte ingå äktenskap.

2. Det empiriska
I den högerkristna retoriken framställs mång- och barnäktenskap som vore det dystopiska scenarier i en mörk framtid, men vi har ju faktiskt redan varit där. Men inte ens på den tiden då mång- eller barngifte sanktionerades av Bibeln, var djuräktenskap tillåtna. Bibeln själv, och den kristna traditionen är ett bevis på att slippry slope-argumentet inte håller.

En annan aspekt av det empiriska argumentet är utvecklingen i t.ex. USA, som för inte så längesen även hade ras som begränsande faktor för äktenskapet, förutom kön, ålder och antal. Men ledde hävandet av förbudet mot rasblandade äktenskap till djuräktenskap? Ledde det till barnäktenskap?

3. Fungerar äktenskapslagen?

Här citerar jag Bengt Held, även detta från diskussionen efter inlägget Homolobbyns dolda, destruktiva agenda:

Hägglund säger i programmet som så ofta annars att det är fel att förändra "en äktenskapslag som fungerar". Men fungerar för vem? Jo, för olikkönade par. De blir ju inte diskriminerade. Men att en lag fungerar för 90 % av befolkningen betyder inte att den därmed autmoatiskt blir rätt.

Det är ungefär som om någon på 1950-talet hade påtalat om det inte är fel att svenskar bor i hus medan zigenare (som man då kallade romer) måste bo i tält. Och någon politiker då svarat, det är ett system som fungerar bra för de flesta dvs för svenskarna i husen.

Eller att säga vadå, rasistisk krogdiskriminering, det är väl inget problem, den stora majoriteten som har blont och brunt hår kan ju besöka krogarna utan problem med rasistisk diskriminering.