En veckas blandade nyheter

Med kuling i håret mellan Bornholm och Christiansö.

Mitt i radiohetsen - passade jag på att ta en tur med skolskeppet Sarpen af Simrishamn, där jag brukar segla som styrman. Efter en vecka med regn, kuling, blöta kläder, åskbyar, god mat, trevligt sällskap och lite sol finner jag goda, tråkiga och märkliga nyhter från hbt-fronten:

- Island tycks bli den sjunde nationen som inför homoäktenskap.

- Pridedemonstration har kunnat hållas utan sedvanligt våld i Jerusalem, men i Brno i Tjeckien möttes demonstranterna av tårgas och i Sofia kastades det ägg och en brandbomb på dem. Polisen i Ungern verkar dock ha ansträngt sig för att skydda demonstranterna från våldsverkarna.

- Apropå brandbomben vill jag passa på att uppmärksamma Aqurettes galghumoristiska observation av två kolliderande rubriker i tidningen Dagen:



- Och så slutligen den bisarra nyheten om livsmedelsföretaget Heinz' reklamfilm. Fast den är så bisarr att jag lägger den i ett eget inlägg.

Sodomianklagelser efter känd Heliga Birgitta-modell?

Dagen rapporterar om att Malaysias oppositionsledare Anwar Ibrahim har sökt skydd på turkiska ambassaden i Kuala Lumpur. Han anklagas för homosexualitet, något som är kriminellt i det strikt islamska Malaysia. 1998 fick han sparken från posten som Malaysias vice premiärminister, sedan han åtalats för homosexualitet och fick sitta i fängelse i sex år. Och nu är han alltså efterlyst igen.

Jag har ingen aning om Anwar Ibrahims sexuella läggning. Men att anklaga politiska motståndare för homosexualitet är ett väl beprövat sätt att vinna billiga och populistiska poänger. En ledare som ägnar sig åt homosexuella handlingar drar Guds vrede över landet och är ingen riktig man. Kort sagt: han är ett hot mot riket.

I boken Undantagsmänniskor - en svensk HBT-historia (s.55ff) skildras ett liknande exempel ur vår egen historia, nämligen Den Heliga Birgittas (1303-1373) sodomianklagelser mot kung Magnus Eriksson (1316-1374). Birgitta Birgersdotter ingick i en av landets mäktigaste stormannasläkter, som ständigt intrigerade om makten. Under 1300-talet drabbades landet av stora motgångar; digerdöden, ett misslyckat fälttåg österut och ett krig mot Danmark. Detta gav stormännen ett gyllene tillfälle att propagera mot kungen, som de även tyckte hade alltför stor makt. Här blev anklagelserna om sodomi blev ett viktigt argument. Kungens syndiga leverne var orsaken till att Gud straffade landet, förklarade Birgitta och det var ingen mindre än Jungfru Maria som avslöjade hur det förhöll sig med "Magnus Smek" och hans älskare. Propagandan fungerade, och kungen avsattes 1364. Självklart inte bara på grund av sodomianklagelserna, men de utgjorde en viktig komponent i hetsen mot kungen. Undantagsmänniskor sammanfattar:

Det har diskuterats om ryktena om Magnus Eriksson var sanna eller inte, men oberoende av det kan man konstatera att de fick långtgående konsekvenser för honom, hans närmaste omgivning och för den politiska utvecklingen i landet. Det visar vilken kraft religionen och kyrkan hade och hur viktiga argument med religiös grund kunde vara.

I Undantagsmänniskor beskrivs även ett parallellfall i England några decennier tidigare, där kung Edvard II avsattes efter just sodomianklagelser år 1307. Bokens författare utesluter inte att Birgitta Birgersson och stormännen låtit sig inspireras av utvecklingen i England, och helt enkelt överfört det framgångsrika konceptet (Edvard blev till och med mördad senare) till svenska förhållanden för att bli av med kungen. Och man kan inte utesluta att det är samma medeltida sexualsyn, makthunger och vidskeplighet som ligger bakom anklagelserna mot Anwar Ibrahim i Malaysia. Oavsett hans sexuella läggning, är det skrämmande att en anklagelse om homosexualitet kan försätta en person i livsfara och användas som ett argument i politiska strider.

Världen Idag polariserar i det tysta

I veckan kom ytterligare ett exempel på Världen Idags ständiga polariseringsarbete och utmålande av homorörelsen som ett hot. Tidningen rapporterade om att Sveriges Kristna Råd avstått från att ge skriftliga synpunker i ett nyligen inledd "dialog om framtidens samarbete mellan staten och den ideella sektorn". Mot detta ställdes det faktum att RFSL var en av de 33 organisationer som på ett tidigt stadium valt att delta i dialogen. Med små steg och antydningar bygger Världen Idag upp en bild av att rättigheter för homosexuella står i kontrast mot det goda samhället.

Bloggpaus

Nu är det tjockt av projekt ibland, så därför får bloggen blåsa lite vind för våg den här veckan. På fredag sänds Björn Ranelids Sommarprogram i P1, som jag producerar. Och nästa fredag (4 juli) sänds ett program som jag gjort om vissångaren och trubaduren Bernt Staf. Hoppas solen skiner på er, bloggläsare. Och lyssna gärna på radio!

Fler avhopp i Örnsköldsvik efter Ecce Homo-debatt

Här kommer senaste nytt från Cirkus Örnsköldsvik. Jag citerar Madelene Holmgrens artikel i allehanda.se i sin helhet:

Efter sitt starkt kritiska uttalande om utställningen Ecce Homo ställer nu Lars Näslund sin plats till förfogande.
Ecce Homo- utställningen har rört upp många känslor i Örnsköldsvik. Moderaternas gruppledare Lars Näslund sa tidigare i veckan att han kände sig djupt kränkt över att utställningen ska visas här. Han uttalande sig även om att homosexuelitet är en synd enligt bibeln. Han jämställde även konstnären Elisabeth Olsson Wallins bilder med att bränna ett lands flagga eller med karikatyrteckningarna av Muhammed.

– Men vi kan ju inte bomba sönder människor som muslimerna gör, sa då Lars Näslund. Han krävde sedan att de ansvariga för utställningen skulle avgå. Men det ser ut att bli Näslund som avgår.

- Det är ingen annan i partigruppen som stöder mina åsikter, sa Näslund till SVT:s Mittnytt. På måndag kväll avgör partigruppen Lars Näslunds framtid. Sedan tidigare har partikamraten Ulva Hellström avsagt sig alla sina politiska uppdrag efter Näslunds uttalanden om utställningen.

No tears for queers blir teater

Nu är det äntligen officiellt att Johan Hiltons reportagebok No tears for queers blir teater hösten 2009. Projektet är ett samarbete mellan Regionteater Väst och Riksteatern, och 2010 kommer föreställningen att turnera i landet.

Boken handlar om ett ett antal uppmärksammade mord på homosexuella i Sverige och USA: Matthew Shepard i Laramie, Colorado (1998), Josef Ben Meddaour i Göteborg (2000) och Johan Pettersson i Katrineholm (2002). Motiven bakom brotten var i samtliga fall offrens sexuella läggning – en typ av brottslighet som ofta sätts inom citationstecken av högerkristna debattörer och journalister.

Ensemblen är än så länge hemlig. Det jag är mest nyfiken på är vem som ska spela pastor Fred Phelps, ledaren för Westboro Baptist Church och myntare av formuleringen "No tears for queers".

Tips till arrangörerna: Missa inte Örnsköldsvik på turnén. Men skicka för guds skull inget pressmaterial till kommunpolitikern Lars Näslund (m). Han kan nämligen bli kränkt då.

Uppståndelse kring Ecce Homo i Örnsköldsvik

Det har blivit ordentlig cirkus kring Elisabeth Ohlson-Wallins bildserier Ecce Homo och In hate we trust, som ska visas i Örnsköldsviks museum och konsthall mellan den 24 juli - 25 augusti. Det är tio år sedan Ecce Homo visades första gången och det är synnerligen bisarrt att utställningen fortfarande kan vålla så enorma känslostormar.

Världen Idags Jacob Rudolfsson gör en mycket intressant prioritering när han rapporterar om saken. Han väljer att lyfta upp att moderatpolitikern Lars Näslund känner sig kränkt av att utställningen ska visas i Örnsköldsvik, men han avstår från att rapportera om en betydligt allvarligare sak, nämligen att kultur- och fritidschefen Siv Sandberg har mordhotats för initiativet att ta utställningen till staden. En moderatpolitikers konstnärliga preferenser prioriteras framför reella och polisanmälda dödshot mot en tjänsteman. Jag är mycket nyfiken på hur Jacob Rudolfsson tänkte här.

Man kan dock notera en viktig svängning i hur Världen Idag rapporterar om Ecce Homo. Länge hette det i tidningen att utställningen "skildrar Jesus som homosexuell", men nu har de uppenbarligen insett att den typen av populistiska vantolkningar inte har täckning i bilderna, och nöjer sig med den mer korrekta beskrivningen att bilderna skildrar "Jesus i homosexuella miljöer".

Idag gick cirkusen i Örnsköldsvik vidare med att moderatpolitkern Ulva Hellström hoppade av sina politiska uppdrag i protest mot Lars Näslunds uttalanden om utställningen. Vad i hela fridens namn är det som händer i stan? Och vad är det som får politikerna att tro att de har något att göra med att vad som visas i stans utställningsrum?

Bäddar homoäktenskap för SD i Riksdagen?

En eventuell lag om homoäktenskapet skulle kunna ge Sverigedemokraterna en skjuts in i Riksdagen, är kontentan av Carin Stenströms ledare idag. Väljarna skulle straffa de etablerade partierna genom att rösta på SD. Äntligen ett nytt argument i äktenskapsdebatten!

Visserligen beklagar hon ett sådant scenario, men samtidigt konstaterar hon att de etablerade partierna har övergivit sina klassiska värdegrunder. Och konsekvensen av detta torde väl vara att endast SD återstår för värdekonservativa väljare?

Kränktdebatten går vidare

Den här veckan har debatten kring Maciej Zaremabas artikelserie Först kränkt vinner från februari åter blossat upp i DN. Igår gav de som angrips i Zarembas artiklar sent om sider sin version av historien, och idag svarar Zaremba (ej ännu på nätet). Han går åt dem rätt hårt.

Jag har tyvärr inte tid att kommentera texterna, men jag noterar att en av Zarembas drivkrafter bakom artikelserien tycks vara att han är kränkt över antagandet att det skulle kunna bo en bög i oss alla.

Jag kommenterade ursprungligen texterna i inläggen Zaremba gör upp med kränktkulturen och Slutsats om Zarembas artikelserie.

Sexuell läggning beror på biologiska faktorer

Forskare vid Karoliska Institutet i Stockholm har studerat homo- och heterosexuella personers hjärnor, och presenterar idag de mest övertygande bevisen hittills för att sexuell läggning är en biologiskt bestämd egenskap, skriver New Scientist.

Med hjälp av magnetresonanskamera har forskarna bland annat undersökt hjärnornas form, och funnit att homosexuellas hjärnor skiljer sig rent fysiskt från heterosexuellas. Studien visar också att bögars hjärnor på avgörande sätt har mer gemensamt med heteroseuxella kvinnors...

– Olikheterna har troligen uppstått i livmodern eller i spädbarnsåldern, säger Ivanka Savic, som står bakom studien.

Selma Lagerlöf reduceras till "erotiskt vilsen"

Världen Idag tycks vara uppe i ett projekt som går ut på att reclaima författare, konstnärer och artister, som på grund av sin konst eller sitt liv blivit homoikoner. I april publicerades en lång artikel om Michelangelo, där bland annat konstnärens dikter till Tommaso de' Cavalieri citerades. Den synnerligen relevanta informationen att det i själva verket rör sig om kärlekspoesi, utelämnades av tidningen. Och idag publiceras en artikel om Selma Lagerlöf, där hennes kärleksliv, som innefattar långa och innerliga relationer med först Sophie Elkan, och sedan Valborg Olander reduceras till formuleringen att hon var "känslomässigt och erotiskt vilsen".

Det jag hittills läst av Lagerlöfs brevväxling med dessa kvinnor vittnar inte på något sätt om vilsenhet. Tvärtom framstår hon som oerhört beslutsam, hängiven och explicit på det känslomässiga och erotiska planet.

Genom att förtiga och förvränga viktig fakta försöker Världen Idag skriva om historien och göra den mer religiöst korrekt. Det är en synnerligen intressant form av revisionism, och jag ser mycket fram emot nästa artikel.

Lesbos-bor vill reclaima ordet "lesbisk"

Ordet lesbisk härstammar från Lesbos, som är den ö i Medelahvet där den antika poeten Sapfo (625 - 570 fKr) diktade om sin kärlek till andra kvinnor. Användningen av ordet i kvinnligt samkönade sammanhang sträcker sig bak till åtminstone 1732, och dyker upp i Oxford English Dictionary 1870 (wikipedia).

Nu har några invånare på Lesbos startat en rättsprocess för att förbjuda en grekisk homoorganisation från att anävnda ordet lesbisk. Homosexuella kvinnor förnärmar öbornas identitet genom att kalla sig lesbiska, säger de till den norska tidningen Magazinet (Världen Idags systertidning).
– Vårt geografiska läge har blivit kidnappat av kvinnor som inte har någon som helst anknytning dit, säger förläggaren Dimitris Lambrou, som är den drivande bakom rättsprocessen. Han betonar att han inte har något emot homosexuella och understryker att homosexeulla till och med kan få besöka ön.

Hur de klagande ställer sig till diktaren Sapfo, som ju är den som har komprometterat ön med sin poesi, framgår inte av artikeln. Dom i saken beräknas komma om två år.


Dimitris Lambrou vill inte att andra ska tro att han är lesbisk.

Världen Idags bild av RFSU

RFSU i Västervik (alltså inte RFSL) har haft stora motgångar. Deras arbete har misstänkliggjorts i en insändarstorm i den lokala pressen och i april utsattes deras lokaler för vandalisering.

Låt oss undersöka vad en person som endast har Världen Idag som nyhetskälla har fått för bild av organisationen under det senaste året:

1. Abortlagen "beställdes" av RFSU.

2. RFSU förhöll sig passivt när en sajt som förespråkade pedofili uppmärksammades förra sommaren.

3. När RFSU lyfter fram frågor om barns sexualitet handlar det egentligen om att vilja avdramatisera pedofili.

4. RFSU ligger även bakom en samlad medieaktion för att avdramatisera pedofili. (Se även texten Ruben Agnarsson ljög. Igen.)

5. RFSU propagerar till och med för pedofili.

6. Tidningen har också uppmärksammat Biker Church, som i ett manifest från i höstas hävdade att RFSU (och RFSL) lobbar för sex med minderåriga.

Jag påstår inte att vandaliseringen skulle ha med det här att göra. Men jag är väldigt nyfiken på gränslandet mellan demoniserande propaganda och handling. Vad vore rimliga åtgärder, om det tidningen skriver om RFSU är sant?

Låt De Andra diktera villkoren, och huka er om det blåser kallt

Med sitt beslut att införa homoäktenskap utgör Norge en minoritet i världen, konstaterar Dagens opinionsredaktör Thomas Österberg. Det är sannerligen en ynklig kommentar. Skulle De Andra har rätt bara för att de är fler? Ska man huka sig i kampen om lika rättigheter och villkor, bara för att de som motsätter sig detta utgör en majoritet?

Han beskriver utvecklingen som ett resultat av förhållandevis små lobbygruppers opinionsarbete. Det handlar således inte om en ärlig övertygelse bland politiker och befolkning om att homosexuella bör behandlas på samma villkor som heterosexuella. Det handlar tydligen inte heller om att det är berättigat att homosexuella ska omfattas av samma lagstiftning och möjligheter som heterosexuella. Bilden som implicit uppstår av denna typ av verklighetsbeskrivning är att utvecklingen dikteras av av en maktgalen homosexelit, som har injicerat ett opinionsgift i det sunda samhällets maktapparat för att förvrida och förvända. Behöver Världen Idag sommarvikarier, föreslår jag att Österberg skickar sin ansökan redan idag.

Vidare upprepas återigen det helt irrelevanta barnargumentet. Men, som jag så många gånger har upprepat: Ett eventuellt homoäktenskap kommer inte att påverka homosexuellas möjligheter att skaffa barn. Homosexuella har skaffat och kommer att skaffa barn även utan äktenskapet. Då är det relevant att fråga sig: Om nu äktenskapet, som Österberg skriver, är den bästa ordningen för ett barn att växa upp inom - varför skall då barn till homosexuella inte ha möjlighet till den stabiliteten?

******

Uppdatering kl 18:50.
Jag skrev detta inlägg i affekt vid ett internetcafé på Centralstationen i Stockholm, upprörd och besviken framförallt på synen att frågan om homoäktenskap bara skulle vara en angelägenhet för ”små lobbygrupper”. (Är frågan om kvinnors rättighet i islamistiska teokratier bara en fråga för de små lobbygrupper som arbetar med frågorna, eller för hela samhället, inklusive männen?) När jag någon timme senare vandrade runt mellan målningarna på Moderna Museet fick jag en känsla av att en del av mina formuleringar var raljanta och respektlösa mot Österberg (som annars är en skribent jag uppskattar – därav den stora besvikelsen). Uppskruvade tonlägen gynnar förvisso inte debatten. När jag så åter loggade in för att mildra några av formuleringarna, hade två personer postat kommentarer som gjorde mig uppmärksam på en passus i Österbergs text som jag i det snabbt författade inlägget på Centralen hade glömt att beröra. Där karaktäriserar han skillnaden mellan homosexuellas och heterosexuellas strävan att ingå äktenskap, med att det i de homosexuellas fall endast skulle handla om "ett gränslöst individuellt självförverkligande". Plötsligt känner jag inte lägre behovet att ändra i texten...

Varför flyr ni inte? Tror ni inte?

För några veckor sedan, då det blev klart att det skulle bli majoritet för en könsneutral äktenskapslag i Norge, började Leif Liljeström känna lukten av svavel och brandrök på sin blogg Bibeltemplet:

RÖKSIGNALER ÖVER OSLO

Rapport i söndags kväll: "Norge blir det första land i Norden som tillåter homosexuella par att gifta sig."

Nyheten direkt efter: "Storbrand i Oslo. Röken syns över hela staden."

Detta är ju självklart ett tecken. Låt varna er, Norge, och Norden! Kom ihåg Sodom:

"Och när Abraham bittida följande morgon (dagen efter att Sodom omstörtats) gick till den plats där han hade stått inför HERREN, och blickade ned över Sodom och Gomorra och över hela Slättlandet, då fick han se en rök stiga upp från landet, lik röken från en smältugn." (1 Mos. 19:27-28)

Igår, när Norge röstade igenom könsneutral äktenskpslag med röstsiffrorna 84-41, var tongångarna snarlika bland läsarkommentarerna i Dagen. Det talades om straffdomar, Sodom och styggelser (samtidigt som det också fanns gott om positiva kommentarer).

Det som alltid förundrar mig när jag läser den här typen av förvissningar om att den politiska och sociala "undfallenheten" mot homosexualitet kommer att leda till katastrofer som i Sodom, är att de som verkligen tror på detta inte flyr landet.

Det är helt obegripligt att de stannar kvar i Sverige. Varför gör de inte som Lot? Varför flyr de inte? De vet vad som väntar, facit finns ju i Bibeln? Eller? För varje sekund de stannar i Sverige (och Norge, Kanada, Spanien, Sydafrika och andra ogudaktiga länder) utgör de levande monument över att inte ens de tror på Guds straffdomar...

Da Ekman Code

Notera titlarnas typografiska likheter...


OBS: Collage

Blogg och bok som svar på granskning?

Efter Dagens omfattande artikelserie om Livets Ord (se nedan) börjar vissa bitar falla på plats. Granskningen är förmodligen svaret på varför Ulf Ekman på bara några månader radikalt ändrade ståndpunkt när det gäller bloggosfären. I en ledarkommentar den november 2007 beskrev han det nya medieklimatet med Facebook och bloggar som ett "tjatter utan dess like" och att vi verkar "slå knut på oss själva för att vara längst framme i kommunikationssamhällets alla innovationer". Men den 3 april i år startade han ändå en egen blogg. Förmodligen för att på ett snabbt och enkelt sätt och med stort genomslag kunna kommentera Dagens artiklar (vilket han också gjorde). Det är absolut inget fel eller suspekt med det. Bara intressant att notera.

En annan sak som är intressant att notera är att Världen Idag – som annars brukar rycka ut till oförblommerat försvar av Livets Ord – har hållit sig helt passiv under publiceringen av Dagens artiklar. Svaret kan ligga i den bok de just nu marknadsför och förhandssäljer i sin webshop: Pastor Ulf, av tidningens medarbetare Siewert Öholm.

Arbetet med boken offentliggjordes i mitten av mars och den utkommer i juli. Den baseras på intervjuer som enligt Ekmans blogg ägt rum "under våren", och han tror att "[den nog kommer att] komplettera Dagenartiklarna på ett bra sätt". Initierades bokprojketet först efter att Dagen dragit igång sin granskning för att skapa en motbild? Det finns en del som tyder på det, t.ex. just att intervjuerna ägt rum under våren (samtidigt som Dagens researcharbete), samt att det tycks vara angeläget att få den publicerad så fort som möjligt.

En annan, mindre konspiratorisk förklaring till både blogg och bok kan förstås vara att Livets Ord fyller 25 år i år. Man kan även notera att det inte verkar ha framkommit något särskilt komprometterande i artiklarna, varför behovet av motbilder egentligen inte är särskilt stort.

För den som vill läsa Carl-Henric Jaktlunds artiklar om Livets Ord, lägger jag länkarna här nedan. Jag länkar också till Ulf Ekmans bloggkommentarer. (Kommentarerna är inte alltid hundraprocentigt matchande till respektive artikel. För att få en mer heltäckande bild rekommenderar jag att man även läser kringinläggen på bloggen.)

Dokument Livets Ord

Introartikel

1. Starten

2. Teologin . . . Ekmans svar

3. Påverkan . . . Ekmans svar

4. Missionen . . . Ekmans svar

5. Pengarna . . . Ekmans svar

6. Makten . . . Ekmans svar

7. Ekumeniken

Läsarreaktioner

Ulf Ekmans slutkommentar

Handikappad man nekades vigsel

Göteborgs-Posten och Dagen publicerade den 9 juni denna lilla notis:

Impotens stoppade kyrkbröllop

En förlamad italiensk man fick inte gifta sig i kyrkan eftersom hans förlamning gör honom impotent - trots att hans fästmö var införstådd med problematiken. Detta enligt biskop Lorenzo Chiarinelli i Viterbo i centrala Italien.

- Ingen biskop, ingen präst kan fira ett sådant bröllop när han vet att impotens är ett motiv för annullering av äktenskap, sade biskopen till tv-kanalen Sky TG24 sent på söndagen.

Den 26-årige mannen, som varit förlamad sedan han var med om en bilolycka, valde att i stället knyta sina band med hustrun borgerligt i lördags. Pastorsadjunkten som inte fick lov att viga paret var med vid ceremonin.

Detta borde vara goda nyheter för den delen av den konservativa kristenheten som ständigt hänvisar till fruktsamhetsargumentet i äktenskapsdebatten, t.ex. aktionsgruppen Bevara Äktenskapet och debattören Ola Nilsson, som i sin bok För äktenskapet i tiden, bl.a. skriver så här:

Äktenskapet mellan man och kvinna har getts fördelar av samhället – diskriminerats positivt – för att det på ett unikt sätt bidrar till samhällets fortbestånd och erbjuder barnen bästa möjliga uppväxtmiljö. Att då hävda att homosexuella par skulle omfattas av samma positiva behandling är ologiskt, eftersom dessa relationer inte ger samhället samma vinst.

Man kan självfallet argumentera på exakt samma sätt i fallet med den förlamade 26-åringen. Han "ger inte samhället samma vinst", och bör följdaktligen diskrimineras. Man får lov att tacka biskop Lorenzo för att han så så konsekvent demonstrerar följderna av den högerkristna retoriken!

Dubbel bögdisco ska hjälpa Polen till seger

I Folkets Park, Malmö, visas EM-matchen mellan Tyskland och Polen på storskärm. Stämningen är hög och det är den polska klacken som tränger igenom allra mest med sin sång. Jag har svårt att uppfatta texten, men melodin är omisskännlig: Go west.

Det roar mig storligen att ett land som Polen, som politiskt vinnlägger sig om att vara ett av Europas mest homofientliga, i idrottssammanhang låter sig associeras med och stöjdas av dubbel bög-disco. Vad ska Vatikanen säga?


Go West 1979: Village People


Go West 1993: Pet Shop Boys

Parlamentsledamot ordinerar exgayterapi efter misshandel

I onsdags misshandlades en 27-årig man i Newtownabbey, Nordirland, svårt av tre unga män. Polisen bedömer att brottet har antihomosexuella motiv. Inget konstigt eller ovanligt med det. Men kolla hur en av landets parlamentsledamöter, Iris Robinson, kommenterar misshandeln:

- I have a very lovely psychiatrist who works with me in my offices and his Christian background is that he tries to help homosexuals trying to turn away from what they are engaged in. [...] And I have met people who have turned around to become heterosexual.

Robinsons analys är glasklar: det är homosexualiteten som är problemet. Inte våldet.

Intressant om hiv i Arena

Vi är mitt inne i en ny hiv-epidemi, och den största ökningen hittar man i den grupp som borde ha allra störst kunskap om sjukdomens smittovägar, nämligen män som har sex med män. Olika åtgärder vidtas. Sexvanor kartläggs, statistik publiceras. RFSL-rådgivningen i Malmö har lanserat sajten komikondom.com och tagit fram en ny kondom som heter Knullkompis. "Tanken är att göra kondomen sexig igen och att få folk att prata kondom", skriver QX. (Bilden kommer också från QX. Har kondomen förresten nånsin varit sexig?) Även forskaren Ronny Tikkanen förordar samtal och dialog om sex och skydd.

Jag vet egentligen inte vad i detta som är nytt. Jag vet inte varför en kondom skulle vara mer sexig för att den heter Knullkompis och distribueras i särskild behållare. Men alla åtgärder är självklart viktiga, hur obetydliga och de än kan verka.

Hiv aktualiseras även i nya numret av tidskriften Arena, som slår fast att "det är dags att prata om hiv på ett nytt sätt". Tomas Hemstad skriver i sin artikel om den riskabla klichébilden av den hivsmittade, och framhåller artisten Andreas Lundstedts utkomst som hivsmittad som en historisk händelse. Det håller jag med om. Han fortsätter:

Medias fokusering på enstaka hivmän skapar en bild av att hiv inte smittar mellan frivilliga sexuella kontakter utan mellan offer och förövare.

Vidare argumenterar han mot den så kallade informationsplikten – eller i alla fall att den ska "ses över", eftersom den riskerar att invagga hivnegativa i en falsk trygghet.

vid frivilligt sex är ansvaret, som en man med mångårigt arbete av hivprevention en gång uttryckte det för mig, 100/100. Det är ditt, såväl som dina partners, ansvar att skydda både dig själv och din partner.

Att alla parter i en sexakt är ansvariga för säkerheten håller jag självklart med om. Men jag förstår fortafande inte varför informationsplikten ska bort. Jag tror inte på vaggas-in-i-säkerhet-resonemanget. Vem tror att det är riskfritt med fasadklättring bara för att det inte finns en skylt på varje husvägg med texten "OBS: Klättring på fasaden förenat med livsfara"?

Informationsplikten ska inte ses eller fungera som ett straff mot hivpositiva, utan som en av många komponenter i kampen mot hivspridningen – som självklart inte utesluter några andra komponenter, eller fråntar hivnegativa sin del av ansvaret för säkert sex.

Anna-Maria Sörberg skriver en artikel om Sveriges hivpolitik genom åren, och slutsatsen verkar vara att den hade blivit bättre om den utformats med facit i hand. Huvudkritiken är att politiken byggde på EN lösning, och att det inte duger för en så komplex fråga som hiv. Artikeln är ett utdrag ur boken Det sjuka som kommer på Atlas förlag i höst.

Den intressantaste texten står Anna Bredström för. Hon kritiserar begreppet "utlandssmitta" och sättet på vilket olika informationskampanjer har antytt att risken att smittas av hiv är större i utlandet än hemma i "rena" Sverige, och att det genom detta skulle ha vuxit fram en föreställning om att det är platsen och vissa identiteter som utgör själva risken – och inte det sexuella beteendet. Texten är ett utdrag ur hennes avhandling Safe sex, unsafe identities: intersections of "race", gender and sexuality in swedish hiv/aids policy (Linköpings universitet).

Pedofili i högerkristen retorik

En av Världen Idags främsta käpphästar är att sammakoppla homosexualitet med pedofili. Höjdpunkten i denna strävan inträffade 2002, genom Nuri Kinos artiklar om att pedofiler missbrukar RFSL:s chat för att ragga upp minderåriga och förmedla kontakter. Detta har tidningen lyft fram gång på gång som ett bevis på homorörelsens pedofila agenda. Tidningen har inte heller dragit sig för att förvanska artiklarna till oigenkännelig lögn. VD:n Ruben Agnarsson har t.ex. hävdat att de visar att "RFSL bedriver koppleri och barnsexhandel".

Självklart är det ett problem att pedofiler missbrukar RFSL:s chatkanaler. Men att anklaga RFSL för att pedofiler använder deras chat är som att anklaga Telia för att bankrånare använder deras telefonnät för att komma överens om tidpunkten för nästa stöt. En bakomliggande premiss för en sådan anklagelse är att man förordar fullständig övervakning och avlyssning av web- och teletrafik. Och den typen av åtgärder brukar inte tidningar som Världen Idag argumentera för annars.

Det stora syftet med artikelserien 2002 var inte att belysa problemen med övergrepp mot barn – utan att kopppla ihop dem med homosexualitet. Detta blir särskilt tydligt av att det bara var chatkanaler för homosexuella som granskades. Om man också hade granskat typiskt heterosexuella mötesplatser, hade självfallet en annan bild kommit fram. Som man söker får man svar. Vet man på förväg vad man vill finna, ser man till att söka på rätt platser.

Det är intressant att notera att när övergrepp mot barn förekommer i homosexuell kontext, skylls de i den högerkristna retoriken på själva homosexualiteten, och homorörelsen avkrävs ansvar och avståndstagande. Jämför detta med fall där övergreppen sker i heterosexuell kontext. Föreställ er retoriken om tragedin med 10-åriga Engla hade rört en pojke istället för en flicka. Eller fallet med den försvunna Madeleine McCann...

Genom att konsekvent koppla problemen med barnsexhandel och övergrepp till homosexualitet, fördunklar och försvårar man arbetet med och förståelsen av dessa problem. Den bakomliggande orsaken är visserligen lätt att förstå: man vill vinna billiga poänger i den antihomosexuella retoriken och skyla över det faktum att majoriteten av övergreppen sker inom ramen för Den Heliga Kärnfamiljen. Förhoppningsvis kommer en dag då den verkliga kampen mot övergreppen är viktigare än den kortsiktiga populismen.

Dokumentär om den kristna högern

Ikväll visas dokumentären Guds vänner i USA på SVT1. Filmaren Alexandra Pelosi åker runt i USA och träffar olika ledare och pastorer inom den kristna högern, bland annat Ted Haggard och den framlidne Jerry Falwell. Särskilt spännnade är att filmen spelades in innan Haggards hemliga homosexuella sexliv avslöjades.

Sändningstid: 21.00. Även imorgon 00.45.

Homosexuella i nazityskland, inledning

För en vecka sedan, tisdagen den 27 maj avtäcktes minnesmärket över de homosexuella offren för nazismen. Vägen till invigningen var lång och kantad med motstånd och protester. Jag intervjuade en av de drivande i projektet 2005, då han just fått veta att monumentet skulle få stå i Tiergarten, Berlin. En viktig framgång. De som till slut utsågs att utforma monumentet blev den dansknorska konstnärsduon Michael Elmgreen & Ingar Dragset, som hade en stor utställning Malmö Konstmuseum förra året. (Jag recenserade den här.)

Med anledning av invigningen av minnesmärket publicerar jag härunder en serie inlägg om homosexuella i nazityskland. De ligger inte i gängse bloggordning, utan i "rätt" ordning.

Del 1: Förföljelsen
Del 2: Förnekandet
Del 3: Monumentet

Homosexuella i nazityskland, del 1: Förföljelsen

De senaste åren har det kommit två bra böcker som på olika sätt berör homosexuellas villkor i nazityskland: antologin Kärlekens Pris (redaktör: Manu Seppänen Sterky) och Undantagsmänniskor – en svensk HBT-historia av Svante Norrhem, Jens Rydström och Hanna Winkvist. Det är ur dessa jag hämtar fakta till nedanstående sammanfattning.

Under Weimarrepubliken 1919 – 1933 förbättrades villkoren för homosexuella något i Tyskland. Homosexuella handlingar var fortfarande förbjudna enligt den ökända paragraf 175, men det växte ändå fram en subkultur i städerna och det bedrevs vetenskaplig forskning på området. Mest känd är Magnus Hirschfelds Institut für Sexualwissenschaft som grundades 1919. Det fördes även politiska diskussioner om att avskaffa § 175 och frågan var uppe i riksdagen 1927. Så här svarade Wilhelm Frick, ledamot för NSDAP och senare Hitlers inrikesminister, på det socialdemokratiska förslaget om att § 175 skulle hävas:

– Vi, däremot anser att dessa §175-människor [...] måste jagas med all kraft, eftersom sådana laster måste leda till det tyska fokets undergång.

I de nazistiska propagandaorganen eskalerade hetsen. Völkischer Beobachter skrev i augusti 1930, att eftersom "[...] judesjälens alla ondeskefulla drifter" förenas i homosexualiteten, måste de "när det av lagen framgår vad de är, tarvliga, vilsekomna Syrier, de allra värsta, genom hängning och utvisning straffas för sina brott..."

Efter maktövertagandet 1933 började den verkliga förföljelsen. Det fanns dock ingen helhetsplan för bekämpandet av homosexualitet. Ingen "slutgiltig lösning av homofrågan". I sitt utmärkta kapitel i Kärlekens pris betonar forskaren Günter Grau istället förföljelsens "processartade och slumpmässiga" natur. Här ingick bland annat:

- krossandet av de vetenskapliga institutionerna och homoföreningarna
- intensifieringen av Gestapos aktioner mot mötesplatser för homosexuella
- skärpningarna av bestämmelserna i § 175
- inrättandet av Rikscentralen för bekämpning av homosexualitet och aborter

Mordet på SA-chefen Ernst Röhm 1934 användes också i den antihomosexuella propagandan. Under slutet av 30-talet började män som dömts enligt §175 att skickas till koncentrationsläger. Alla som dömdes deporterades dock inte och på grund av den bristfälliga statistiken är det mycket svårt att få en bild av antalet.

Undantagsmänniskor talar om "ca 10.000, men det kan vara så få som 5.000 eller så många som 15.000". Günter Grau skriver i Kärlekens Pris att "[d]et förefaller realistiskt att utgå från cirka 5.000 till 6.000 personer hamnade i koncentrationsläger. Endast omkring en tredjedel av dessa överlevde."

Ett tidigare, mindre officiellt minnesmärke i Wien består av en rosa triangel med texten "Totgeschlagen, totgeschwiegen", d.v.s. Ihjälslagna, ihjältigna. Devisen sammanfattar på ett sorgligt sätt hållningen gentemot de homosexuella offren efter kriget. Deras existens erkändes inte, än mindre tillerkändes de någon form av kompensation. Huvudskälet till detta vara att homosexualitet var kriminellt i Tyskland redan före 1933... Och även efter nazismens fall. I DDR hävdes förbudet 1968, i Västtysland 1969 och i Österrike 1971.

Det är först under de absolut senaste åren som homosexuella har tillerkänts offerstatus för nazismens förföljelser. I Tyskland skedde det 2002. I Österrike 2005, men egentligen utan politiskt eller folkligt stöd. Enligt den österrikiske homoaktivisten Kurt Krickler har "alla framgångar för hbt-personer i Österrike har kommit genom EU-direktiv eller genom domstolsutslag i Österrike eller i europadomstolen för mänskliga rättigheter".

Homosexuella i nazityskland, del 2: Förnekandet

Jag har redan skrivit åtskilligt om hur naziförföljelserna mot homosexuella förnekas, främst av konservativt kristna grupper. Men eftersom äment är relevant inom ramen för dessa inlägg, repeterar jag kort:

Huvudideologen bakom förnekelsen tycks vara den amerikanske predikanten Scott Lively, som tillsammans med Kevin Abrams skrivit boken Pink Swastika. Första upplagan kom 1995. Tesen i boken är att nazismen i själva verket var en homosexuell rörelse och att förföljelserna därför är en myt. I inledningen skriver de bland annat:

Vi tror att The Pink Swastika tydligt kommer att visa att den värld som nazisterna försökte skapa inte är en värld i det förflutna, utan i en möjlig framtid. Det kommer att framgå att om landets [homotoleranta] inriktning bibehålls och inte ifrågasätts, kommer USA lätt att bli 30- och 40 talets nazityskland.

Och vad sägs om detta:

Precis som sina nazistiska föregångare saknar dagens homosexuella skrupler. Homosexualitet är framförallt en rovdjursmässig besatthet som strävar efter att dra de svaga och godtrogna med sig i fallet. "Gay"-agendan är en kolossal bluff; en stöld på medvetandet.

Läs mer om boken i inlägget Anteckningar om Pink Swastika. Scott Lively har under de senaste åren missionerat och spritt sitt budskap i Baltikum och Ryssland i samarbete med New Generation Church.

I Sverige introducerades teserna i Pink Swastika i domedagsteoretikern Pierre Enberts bok Det är nära nu!?, och upprepades 2005 av pastor Maria Hallman i Homosexualitet är synd. Så här skrev hon apropå att homosexuella nämndes som offer under förintelsekonferensen i Stockholm år 2000:

Var det verkligen nödvändigt att lyfta fram de homosexuella vid detta tillfället, inför alla internationella gäster? Speciellt därför att vi vet, att det var bara en del av sanningen som presenterades och flera inbjudna gäster kanske var mera pålästa än Sverige, vem vet? Pierre Enbert skriver "Utåt sett förföljde nazisterna de homosexuella, men ideologiskt sett passade åtminstone den 'manliga' homosexualiteten bra ihop med nazisternas filosofi och mål."

Något av det sista sajten Homosexuellt.com gjorde innan den lades ned, var att skriva om och länka till Pink Swastika. En annan som har bagatelliserat de homosexuellas situation under nazitiden är Paul Cameron. För vidare läsning om Camerons hållning till nazisternas hantering av homofrågan rekommenderar jag Jim Burroways utförliga text Paul Camerons world.

Homosexuella i nazityskland, del 3: Monumentet

Monumentet har titeln The Kiss (National Memorial for the Homosexual Victims of the Nazi Regime), och är placerat alldeles vid Peter Eisenmanns berömda Hololcaust memorial, som består av 2711 betongblock placerade i raka rader.




Elmgreen & Dragsets verk påminner om Eisenmanns, men består bara av ett block. Och stående som det gör, för sig själv, för det tankarna till en bunker. Genom ett litet fönster syns en film där två män som kysser varann i slow motion.

Bunkern associerar till att homosexualitet under nazitiden var – och på många håll fortfarande är – något som man måste smyga med och dölja för att inte råka ut för repressalier. Den symboliserar även själva repressalierna: inspärrandet, fängslandet. Samtidigt representerar de tjocka väggarna också den enskildes okränkbarhet och privatlivets helgd.

Fönstret symboliserar samhällets övervakningsmekanismer. Kyrkans och statens strävan efter att kontrollera och utöva makt över de enskildas privatliv – även det mest intima. Men det är också en öppning utåt: en utväg ur garderoben och förnekelsens bojor.

Filmen med de kyssande männen är briljant. Dels för att den är vacker och sensuell (den är filmad av Robby Müller, som bl.a. också filmat Dancer in the Dark och Coffee and Cigarettes och regisserad av Thomas Vinterberg). Dels för att den väcker just de reaktioner som är grunden för all förföljelse av homosexuella (och det mesta av allt övrigt motstånd mot homosexeullas förbättrade villkor.) Följande är ett utdrag ur Per Eurenius reportage om invigningen, som sändes i Kulturnytt den 29 maj:

”Jag har inget emot homosexualla, men tycker ändå inte om att se två män som kysser varann”, säjer heterobesökaren, sen han kikat i rutan en stund. ”Monumentet säjer mej ingenting”, lägger han till.

Den intervjuade personen tycks vara helt omedveten om att hans kommentar säger mer om förföljelsen av homosexeulla, än vad hundra monument hade kunnat göra. Det är uttalanden som detta som är själva monumentet. Personen ställer sig frågande, men utgör istället själva svaret.


Elmgreen & Dragset: The Kiss (National Memorial for the Homosexual Victims of the Nazi Regime), 2008

Framgångsrika demonstrationer i Moskva och Riga

Under veckan har homosexuella framgångsrikt kunnat demonstrera för sina rättigheter i såväl Riga som Moskva. Demonstrationen i Riga var massivt polisbevakad och ägde rum i ett avspärrat område, så att den bara kunde beskådas av de hundratals motdemonstranterna, polisen och pressuppbådet. (Källa: QX.

Demonstrationen i Moskva hade som vanligt förbjudits av borgmästaren, men hölls ändå. Fast inte som myndigheterna trodde vid Stadshuset, utan vid en staty av kompositören Peter Tjajkovskij. Ur en lägenhet mittemot stadshuset vecklade några aktivister ut en banderoll med texten "Borgmästare Lushkovs homofobi borde åtalas". De släppte också ut ett stort antal statsfientliga ballonger från fönstret. Polisen lyckades inte ta sig in i lägenheten förrän på kvällen, varvid aktivisterna greps och fördes bort. Jag hoppas verkligen inte att de fick FÖR mycket stryk. (Källa: QX)