De senaste åren har det kommit två bra böcker som på olika sätt berör homosexuellas villkor i nazityskland: antologin
Kärlekens Pris (redaktör:
Manu Seppänen Sterky) och
Undantagsmänniskor – en svensk HBT-historia av
Svante Norrhem, Jens Rydström och
Hanna Winkvist. Det är ur dessa jag hämtar fakta till nedanstående sammanfattning.
Under Weimarrepubliken 1919 – 1933 förbättrades villkoren för homosexuella något i Tyskland. Homosexuella handlingar var fortfarande förbjudna enligt den ökända paragraf 175, men det växte ändå fram en subkultur i städerna och det bedrevs vetenskaplig forskning på området. Mest känd är
Magnus Hirschfelds Institut für Sexualwissenschaft som grundades 1919. Det fördes även politiska diskussioner om att avskaffa § 175 och frågan var uppe i riksdagen 1927. Så här svarade
Wilhelm Frick, ledamot för NSDAP och senare
Hitlers inrikesminister, på det socialdemokratiska förslaget om att § 175 skulle hävas:
– Vi, däremot anser att dessa §175-människor [...] måste jagas med all kraft, eftersom sådana laster måste leda till det tyska fokets undergång.
I de nazistiska propagandaorganen eskalerade hetsen.
Völkischer Beobachter skrev i augusti 1930, att eftersom "[...] judesjälens alla ondeskefulla drifter" förenas i homosexualiteten, måste de "när det av lagen framgår vad de är, tarvliga, vilsekomna Syrier, de allra värsta, genom hängning och utvisning straffas för sina brott..."
Efter maktövertagandet 1933 började den verkliga förföljelsen. Det fanns dock ingen helhetsplan för bekämpandet av homosexualitet. Ingen "slutgiltig lösning av homofrågan". I sitt utmärkta kapitel i
Kärlekens pris betonar forskaren
Günter Grau istället förföljelsens "processartade och slumpmässiga" natur. Här ingick bland annat:
- krossandet av de vetenskapliga institutionerna och homoföreningarna
- intensifieringen av Gestapos aktioner mot mötesplatser för homosexuella
- skärpningarna av bestämmelserna i § 175
- inrättandet av
Rikscentralen för bekämpning av homosexualitet och aborterMordet på SA-chefen
Ernst Röhm 1934 användes också i den antihomosexuella propagandan. Under slutet av 30-talet började män som dömts enligt §175 att skickas till koncentrationsläger. Alla som dömdes deporterades dock inte och på grund av den bristfälliga statistiken är det mycket svårt att få en bild av antalet.
Undantagsmänniskor talar om "ca 10.000, men det kan vara så få som 5.000 eller så många som 15.000". Günter Grau skriver i
Kärlekens Pris att "[d]et förefaller realistiskt att utgå från cirka 5.000 till 6.000 personer hamnade i koncentrationsläger. Endast omkring en tredjedel av dessa överlevde."
Ett tidigare, mindre officiellt minnesmärke i Wien består av en rosa triangel med texten "Totgeschlagen, totgeschwiegen", d.v.s.
Ihjälslagna, ihjältigna. Devisen sammanfattar på ett sorgligt sätt hållningen gentemot de homosexuella offren efter kriget. Deras existens erkändes inte, än mindre tillerkändes de någon form av kompensation. Huvudskälet till detta vara att homosexualitet var kriminellt i Tyskland redan före 1933... Och även efter nazismens fall. I DDR hävdes förbudet 1968, i Västtysland 1969 och i Österrike 1971.
Det är först under de absolut senaste åren som homosexuella har tillerkänts offerstatus för nazismens förföljelser. I Tyskland skedde det 2002. I Österrike 2005, men egentligen utan politiskt eller folkligt stöd. Enligt den österrikiske homoaktivisten
Kurt Krickler har "alla framgångar för hbt-personer i Österrike har kommit genom EU-direktiv eller genom domstolsutslag i Österrike eller i europadomstolen för mänskliga rättigheter".