Den destruktiva föreställningen om representation

För några veckor sedan började den här artikeln cirkulera i högerkristna kretsar: Homosexual U.K. Documentarian Says Gay Lifestyle a "Sewer" of Casual Degrading Sex, Drug Abuse and Misery.

Simon Fanshawe is a writer and broadcaster who created the documentary "The Trouble With Gay Men" after becoming increasingly alarmed at the shallowness and destructiveness of the "gay lifestyle." The film, made for BBC 3 television, questions the emotional and psychological immaturity, narcissism, nihilism and self-destructive tendencies of many in the homosexual community. Fanshawe says he wants homosexual men to "grow up" and get beyond their state of "extended adolescence."

Man tror sig alltså har funnit sanningen om "den homosexuella livsstilen". Och när den förmedlas av en äkta homosexuell, måste den ju stämma, eller hur? Den kristna högern har slagit ihop sina händer med samma entusiasm som förintelseförnekarna när juden Norman Finkelstein i början av 2000-talet publicerade boken Förintelseindustrin, som kritiserade vissa judiska organisationers sätt att slå mynt av förintelsen. Tänka sig, en äkta jude som tar bladet från munnen och säger den riktiga sanningen...

En av de som glatt sig är förstås Leif Liljeström på den homofientliga sajten Bibeltemplet:

Innehållet i [artikeln] är av det slaget att hade t.ex jag eller Åke Green eller någon annan kristen skrivit eller sagt det, så hade gaylobbyn ryckt ut med stora brandsprutan direkt och haglat polisanmälningar och engagerat hela sin dementi-apparat mot oss.

Och Liljeström har rätt. Visst hade det blivit ett ramaskri. Men det beror inte på hyckleri, utan på att det är väldigt stor skillnad på när en homosexuell komiker säger "homolivet är en kloak av självskändning, drogmissbruk och elände", jämfört med när det yttras av en antihomosexuell populist. Utgångspunkterna är radikalt olika, liksom syftena. Komikern vill på ett nyanserat sätt diskutera problem som finns inom den homosexuella subkulturen. Den antihomosexuella debattören vill lyfta upp dessa problem som representativa för hela homokollektivet och använda dem för att begränsa homosexuellas rättigheter.

Det som ligger till grund för den antihomosexuella kristenhetens eufori är alltså den brittiske komikern, gayprofilen och författaren Simon Fanshawes film The Trouble with gay men, som sändes i BBC för två och ett halvt år sedan (det är rätt märkligt att det är först nu den upptäcks av kristenheten). I den här artikeln i The Guardian utvecklar han filmens teser och syften:

This is not some sanctimonious moraliser looking into the goldfish bowl; it's a gay man in his 40s looking at the big open world and wondering when we are going to grab the chance to be grown-up in a society that now regards us, legislatively at least, as equals. We have demanded a place at the table, to use Bill Clinton's phrase, but now that it is laid, some of us insist on still behaving with the silly rebelliousness of extended adolescence.

[...]

The world has changed for gay men. I have to add the ritual disclaimer that of course there's still homophobia, but the fact is that in law we have all-but total equality. Yet we continue to behave as if we are a disconnected minority, shut out from the world of responsibility. Gay men have a lot of catching up to do. Hooked on drugs and sex and looks, we call it gay culture. The figures are staggering: 20% of gay men in London use the incredibly damaging crystal meth. Studies show that men who do are twice as likely to become HIV positive. Since 1999, the figures for HIV infections have continued to rise in the UK. Syphilis infection rates among gay men have increased by 616% in the past five years.

Fanshawe vill få ansvarslösa bögar att vakna upp. Han vill få risktagande bögars vänner att bry sig och inte stillatigande acceptera dumdristigt beteende som skyddsvärd kultur. Han utmanar de barnsliga och stereotypa aspekterna av nattklubbslivet.

Och detta är mycket bra. Problemet är att majoritetssamhället inte är kapabla att hantera nyanserade bilder av minoriteter. Hade en romsk regissör gjort en film om romsk liga som försörjer sig på att stjäla, hade rasisterna viftat med den och ropat "Se här -här är sanningen om hur dom är, det är till och med en zigenare som gjort filmen!"

Denna falska representationsmekanism grundar sig i föreställningen att allt kan reduceras till kategorierna ont och gott, och detta försvårar villkoren för en diskussion om problem som de facto kan finnas inom en grupp. En diskussion som är nödvändig såväl inom, som utanför gruppen. Katolska kyrkan måste kunna diskutera sina allvarliga problem med sexuella övergrepp utan att pedofili lyfts upp som en typiskt katolsk företeelse. En muslimsk författare måste kunna skriva en bok om islamistisk terrorism utan att bli stämplad som självhatande förrädare i de egna leden, och utan användas som slagträ av islamfientliga krafter.

Simon Fanshawes film handlar om problem och attityder som finns på vissa håll inom de homosexuella subkulturerna. I sin ständiga strävan att misstänkliggöra och demonisera homosexuellla, missbrukar kristna extremister dessa nyanser och problematiseraingar på ett konfrontativt sätt, vilket i förlängningen leder till att den nödvändiga och viktiga diskussionen hämmas, eftersom homosexuella debattörer tvingas lägga energi på att försvara sig mot polariserade angrepp, istället för att föra en nyanserad diskussion på ett relevant plan.

De antihomosexuella opinionsbildarna kommer förstås inte att sluta att bete sig så här. Förmodligen är den vettigaste lösningen att ignorera dem. I alla fall ska man inte göra misstaget att gå in och bemöta dem i detalj. Det är fullkomligt onödigt, eftersom de har fel redan i sin grundpremiss, nämligen att statistik och problem inom en viss grupp på något sätt skulle vara relevant gruppens rättigheter, status och villkor.

Pridefestival attackerad av muslimska huliganer

Under onsdagskvällen attackerades Prideparaden i Sarajevo av "dussintals huliganer", skriver nyhetsbyrån AFP. De skanderade "Döda bögarna" och "Allahu Akbar" och misshandlade flera deltagare. Minst åtta personer skadades, sex av dem fick huvudskador. Den allvarligast skadade var en dansk besökare, rapporterar TT (via Dagen).

Vilseledande om Sarah Palin i Världen Idag

Igår läxade Världen Idag upp Liza Marklund för att hon skulle ha raljerat och farit med osanningar om vicepresidentkandidat Sarah Palin. Och det gjorde de genom att själva komma med osanningar och felaktiga påståenden.

Fru Marklund försöker även framställa Palin som homofob. Fakta är att Sara (sic!) Palin inte stödjer homosexuella äktenskap, men hon är emot att homosexuella ska diskrimineras. Palin är kristen och likt kyrkor genom hela historien i alla världsdelar delar hon denna syn. Knappast udda.

Det är sant att Palin 2005 lade in sitt veto mot ett lagförslag som skulle hindra offentliganställda homosexuella att få sociala förmåner på samma sätt som heterosexuella. Mycket tyder dock på att hon gjorde detta för att hon var tvungen att följa ett utslag i Alaskas högsta domstol.

Jag har inte hittat några mer ingående redogörelser för Palins homopolitik, men om hon stödjer John McCain är hon definitivt FÖR diskriminering av homosexuella. I sitt hbt-nyhetsbrev för september gjorde Bengt Held denna sammanställning av McCains homopolitik. Samtliga punkter är tydliga exempel på diskriminering:

Nej till partnerskap för samkönade par.

Nej till att samkönade par i delstater som tillåter homoäktenskap även ska få del av federala förmåner som olikkönade par får i deras delstat.

Nej till att samkönade par ska kunna adoptera barn, inklusive näståendeadoptioner.

Nej till att lesbiska kvinnor ska kunna bli inseminderade vid kliniker.

Nej till att tillåta öppet homosexuella och bisexuella att jobba inom försvaret.

Nej till att de federala lagarna mot diskriminering förutom etnicitet etc. även ska skydda HBT-personer

Nej till att de federala lagarna mot hatbrott förutom etnicitet etc. även ska skydda HBT-personer.

Nej till att individer som blir förföljda p.g.a. sin sexuella läggning ska kunna få asyl i USA som flyktingar.

Nej till att göra det enklare för homosexuella i USA att kunna få sin utländske partner att tillåtas flytta till USA.

Om Sarah Palin stödjer dessa punkter, är hon i högsta grad FÖR diskrimiering av homosexuella. Världen Idag misstar sig alltså i sin artikel. Den fortsätter:

Den som kan något om mänskliga rättigheter (läs gärna på Liza Marklund!) vet att äktenskap för vem som helst, med vem som helst, och hur som helst med hur många som helst INTE är en mänsklig rättighet.

Den konservativa kristenheten älskar att missbruka artikel 16 i FN:s allmäna deklaration om de mänskliga rättigheterna. De inbillar sig att den fastställer äktenskapet som ett förbund mellan en man och en kvinna, men det stämmer helt enkelt inte. Däremot ger den principiellt stöd för att alla vuxna män och kvinnor ska få ingå äktenskap. Jag utvecklar resonemanget här.

Artikeln går vidare:

Marklund försöker framställa Palin som en slags primitiv grottmänniska eftersom hon och många andra kristna tror att Gud kan förvandla homosexuella.
Återigen: Hälsa gärna på i verkligheten – den som journalister säger sig vilja spegla. Vad ska man säga om de många människor som lämnat det homosexuella livet bakom sig efter bön och gudomligt ingripande? Ska man låtsas som om de inte finns och som om det aldrig hade hänt?

Var finns alla dessa människor? Världen Idag har under sina sju år skrivit om det norska paret Refstad två gånger, om Hasse Gardelach och om nederländaren Richard Oostrum, som lika gärna skulle kunna betraktas som en bisexuell man som valt att endast leva ut sin "heterosexuella sida". I samtliga fall skildras hur de drabbade har lämnat en "homosexuell livsstil" som präglas av droger, sexuellt risktagande, självmordstankar och destruktivt leverne. Under sina sju år har Världen Idag alltså bara lyckats vaska fram fyra personer, alla med extremt negativa och olyckliga erfarenheter av homosexualitet - om det nu verkligen var homosexualitet det handlade om. Begreppet "homosexuell livsstil" förvirrar begreppen avsevärt. Men var finns de andra? Var finns alla dessa tusentals människor?

Två kommer ut

Nu har den amerikanske artisten Clay Aiken äntligen kommit ut ur garderoben. Ända sedan han deltog i amerikanska Idol 2003 har spekulationerna kring hans läggning haglat.

Inom idrottsvärlden är det betydligt tuffare att komma ut, vilket avsaknaden av öppna elitidrottare vittnar om. Flator finns det några, men bögarna håller sig i regel i garderoben, med undantag av svenske simhopparen Robin Johansson. Men förra veckan sa den norske handbollsspelaren Are Grongstad som det är i tidningen Østlendingen (via QX).
- Jag kände att tiden är inne nu. Hittills har jag helt varit fokuserad på handboll, men jag märker att det blir viktigare och viktigare att få andra saker i mitt liv med också. Jag är 20 år och tryggare med vem jag är och vad jag vill.


Are Grongstad

Rakel Chukri ny kulturchef på Sydsvenskan

Inte för att det har det minsta med vad den här bloggen handlar om att göra... Men det är ett utmärkt val. Helt enkelt perfekt! En lysande journalist och opinionsbildare.

Ytterligare en artikel: Skenargumentation från Bevara Äktenskapet

I dagens Världen Idag publiceras också en debattartikel av Stefan Gustavsson, ordförande för Bevara Äktenskapet. (Endast tillgänglig i tidningens plusarkiv.) Han kör huvudet i väggen på samma sätt ledaren som jag skrev om i förra inlägget:

Kampen för äktenskapet - och därmed kampen för barnens rätt till sin mamma och sin pappa - måste fortsätta.

Gustavsson är ute i helt fel debatt. Han argumenterar för att homosexuella inte ska kunna skaffa barn. Men det kan de. Och dessa möjligheter förändras inte av en äktenskapslag.

Är detta det skarpaste Bevara Äktenskapet kan komma upp med efter mer än 2,5 års opinionsarbete, namninsamlingar, seminarier, fundraising, reklamkampanjer och dekaler, måste det betraktas vara en av historiens mest meningslösa och tandlösa kampanjer. Hur kan man påstå sig driva opinion för en sak, men i själva verket argumentera för något helt annat? När ska Bevara Äktenskapets anhängare upptäcka denna skenargumentation?

Motsägelsefull argumentation i äktenskapsfrågan

Jag framför härmed ett stort tack till Världen Idag för att de så effektivt och generöst desarmerar motståndet mot könsneutral äktenskapslagstiftning. Dagens ledare Glöm barnen, eller?, är en formidabel uppvisning i retoriska självmord och motsägelser. Först hänvisar tidningen till sin sifo-undersökning från i våras, som visar att "87 procent av det svenska folket svarar ja på frågan om barn så långt som möjligt har rätt att växa upp med sina biologiska föräldrar” (och därmed följdaktligen också borde motsätta sig adoptioner, en aspekt av konklusionen som tidningen inte tog ansvar för). Senare i artikeln gör tidningen dock en helomvädning:

Det viktigaste skälet för att bevara äktenskapsbegreppet som det ser ut nu, är inte opinionen, utan barnen.

Hur var det nu? ÄR opinionen viktig, eller inte?

Att lyfta fram barnperspektivet som det viktigaste skälet för att bevara äktenskapsbegreppet är samma sak som att säga att man inte har några invändningar mot könsneutral äktenskapsbalk, eftersom en utebliven sådan inte på något sätt minskar "risken" att barn hamnar i familjer med homosexuella föräldrar. Homosexuellas möjligheter att skaffa barn är fullständigt frikopplad från äktenskapslagstiftningen.

Tror man på att äktenskapet är ett konstruktion som gynnar barn, borde man argumentera för att alla barn ska kunna omfattas av denna konstruktion, även de i homofamiljer.

Brad Pitt är snäll

I september 2006 förklarade skådespelaren Brad Pitt att han och Angelina Jolie inte tänker ingå äktenskap förrän homosexuella par har samma möjlighet. Och igår kom nyheten att han skänker 100 000 dollar till kampanjen mot den så kallade "Proposition 8", ett lagförslag som syftar till att förbjuda homoäktenskap i Kalifornien. Antigaysajterna ligger hittills lågt om saken.

Bilden av biobögen

Här ligger en artikel om bögpar på film som pulblicerades i Sydsvenskan i lördags.

Bilden av biobögen

I förrgår hade Ella Lemhagens Patrik 1,5 premiär och på fredag är det dags för filmversionen av Evelyn Waughs roman "En förlorad värld". Två filmer som på olika sätt handlar om intima relationer mellan män. Tor Billgren har tittat närmare på hur bögpar har skildrats genom filmhistorien.

Sebastian hasar fram i sitt lilla hus i Marocko, hålögd, blek och kallsvettig. Han har flytt dit från sin högadliga och katolska familj för att få supa ifred, och lever med tysken Kurt som skjutit sig i foten för att slippa ifrån Främlingslegionen. Såret vägrar läka och rinner ständigt av var. Den en gång vackre ynglingen Sebastian rör sig som en gammal man. Den långt gångna alkoholismen kan släcka hans liv när som helst.

Scenen är hämtad ur tv-serien En förlorad värld som spelades in i slutet av 70-talet. På ett mycket kusligt sätt förebådades den klichébild av det homosexuella paret som skulle etsa sig fast i världens medvetande många år framöver. När serien sändes i USA 1982, var det definitivt inte alkoholism som gaypubliken associerade till.

I filmversionen av En förlorad värld som har premiär på fredag är aidsvibbarna förstärkta i Marockoscenerna, bland annat genom att den magre Sebastians hår har rakats av.

De första seriösa skildringarna av bögpar uppstod just i kölvattnet av aidsepidemin. En av dem är Longtime Companion (1990), som följer en krets bögar i New York från början av 80-talet, fram till att strängt taget alla har dött i sjukdomen.

- Aidsepidemin gjorde att samhället tvingades erkänna att bögar existerade, säger Roger Wilson, kulturjournalist och programledare för P1:s filmprogram Kino. Det är historiens mest tragiska synliggörandekampanj. Uttrycket Longtime companion var en förskönande omskrivning som de efterlevande tvingades använda i dödsannonserna, eftersom tidningarna vägrade skriva pojkvän.
- Filmer om bögpar är traditionellt olyckliga. Det är komma-ut-dramatik, aids-lidande och stormiga passioner, som aldrig lyckas växa till nästa steg och skildra hur de sedan lever ihop. Om de överlever.

Vilken har varit den viktigaste skildringen?
- Generellt sett har tv större betydelse än film. De hundratals homo-biroller som har flimrat förbi i tv-serier har varit mycket viktigare än storfilmerna. Brokeback Mountain hade knappast varit möjlig utan dem. Den serie som har normaliserat ämnet mest är förmodligen Queer as Folk (1999-2005), särskilt den amerikanska versionen med sina mängder av avsnitt, som har utforskat de flesta aspekterna av böglivet, inklusive alla möjliga typer av parförhållanden.

Intolerans och fördomar är två uppenbara faktorer bakom osynliggörandet av homosexuella levnadsöden på film. När det gäller kritikertystnaden kring det homosexuella temat i Fucking Åmål (1998) handlade det förmodligen dessutom om förvirring och missriktad finkänslighet. Men i samband med Ang Lees Brokeback Mountain (2005) kom överraskande exempel på hur också fördomsfrihet och överdriven välvilja kan leda till osynliggörande, något som författaren och kritikern Daniel Mendelsohn uppmärksammade i en skoningslös essä i The New York Review of Books några månader efter premiären (nr 3, 2006). Filmen handlar om de två lantarbetarna Jack och Ennis (Jake Gyllenhaal och Heath Ledger) som blir förälskade under en lycklig sommar i vildmarken - men resten av deras liv blir utdragna lidanden av förnekelse, konventionsäktenskap och livslögner.

I extasen över sina fördomsfria reaktioner på filmen var många recensenter måna om att understryka dess universella kvalitéer - att det liksom inte var en gayfilm, utan snarare en historia om kärlek med stort K, som lika gärna skulle kunna handla om en man och en kvinna, där klass eller kultur sätter käppar i hjulet för relationen. Och det var detta synsätt Mendelsohn reagerade mot. Genom att betrakta historien som allmängiltig reducerar man de unikt homosexuella erfarenheterna som är grunden för tragedin.

För Romeo och Julia är hindret att deras familjer är osams, men för Jack och Ennis ligger grundproblematiken i att de under hela uppväxten har odlat rädsla och självhat ur övertygelsen om att vara abnorma och perverterade.

Mendelsohn menar att Brokeback Mountains centrala bedrift inte är att den berättar en universell kärlekshistoria, utan att den "skildrar en typisk homotragedi så bra att vilken kännande människa som helst kan bli drabbad av den". Men i sin sprudlande välvilja, råkade alltså många kritiker sätta denna tragedi inom parentes.

I debattboken Bögjävlar (2007), som Roger Wilson var en av personerna bakom, behandlas ett annat vanligt problem kring skildringar av homosexuella. Och det är homorörelsens fixering vid hur de ska uppfattas av heterosamhället. Det finns en föreställning om att bilden av bögen för det första ska vara representativ, och för det andra syfta till att bekämpa fördomar.

- Kravet på representation är i förlängningen självförtryckande, och medför att ingen vågar sticka ut, säger Roger Wilson. Men fenomenet är inte svårt att förklara. Ju färre skildringar det finns, desto större krav på att de ska vara representativa.

En regissör som nyligen har befunnit sig mitt bland dessa delikata överväganden är Ella Lemhagen. Hennes film Patrik 1,5 handlar om bögparet Göran och Sven (Gustaf Skarsgård och Torkel Petersson), som står i begrepp att adoptera ett barn. Men istället för att få välkomna en gullig 1,5-åring till sin ombonade villaidyll, invaderas den av en 15-årig ligist.

Hur pass närvarande var tankarna på stereotyper och fördomar under arbetet med filmen?
- Jättenärvarande, just för att varje liten grej blir ett statement i en sån här film. Vi valde att jobba med Sven och Göran främst som trovärdiga karaktärer, och inte representanter för en sexuell läggning. Bögar blir de egentligen bara av att de är män, och att de är kära i varandra.

Går det över huvud taget att göra en film om minoriteter som inte är politiskt korrekt?
- I början tänkte jag mycket på att många skulle tycka att allt var fel. Flatorna kommer att klaga på att det handlar om bögar. Queerfolket på att Göran och Sven är så normala. Andra på att de inte är tillräckligt normala. Men jag har stålsatt mig. Det går inte att tänka på vad folk ska tycka.

Något som både strejta och homos kan tycka är känsligt är kärleksscener. Hur hittade ni balansen mellan erotisk laddning och rakt-på-sak-sex?
- Det kom ur genren. Filmen är ju något av en romantisk komedi, och där platsar inte utpräglade sexscener. Men vi var måna om att visa lika mycket som man hade gjort i en motsvarande film om en man och en kvinna. Vi lekte mycket med romantiska klichéer från filmer som Härifrån till evigheten, men de upplevs inte som så slitna när det handlar om två män.

Vad tycker du om Mendelsohns kritik mot det här universella kärlek-som-kärlek-synsättet?
- Jag förstår hur han menar. Men för mig som regissör och heterosexuell kvinna är det inte möjligt att ha något annat perspektiv än det allmänna. Jag måste utgå från mig själv och mina figurer. Jag har svårt att se diskussionen från ett annat håll. Den typen av kritik är nog mer relevant just när det gäller Brokeback Mountain. För Sven och Göran ligger det ingen konflikt i att de är bögar - de är nöjda med det.

Patrik 1,5 är ingen helt igenom sockersöt skildring. I sitt tidigare liv var Sven gift med en kvinna, och han är egentligen ute efter något annat än den inrutade tillvaron med barn och villa som är Görans dröm. Och Lemhagen retas med den nervösa gaypubliken genom att ibland låta Görans blick på den 15-årige Patrik vara besvärande dubbeltydig.

- Jag tror att bögfilmerna börjar komma upp i en så pass kritisk massa nu, att man kommer att sluta att vara överkänslig, säger Roger Wilson. Ska bögkulturen utvecklas måste bögarna sluta gnälla.

Är det dags för en icke politiskt korrekt film om bögpar?
- Ja! Jag skulle verkligen vilja se en sån - där bögarna är svin. Alla typer av historier måste få finnas. Och istället för att vara uppfostrande, borde de skildra den skiftande verkligheten.

*
*
*


Bögpar på film



Clive och Maurice
(James Willby och Hugh Grant, "Maurice", 1987)
Finner varandra på Cambridge i början av 1900-talet. Clive gifter sig dock och under ett besök hos honom blir Maurice förälskad i skogvaktaren Alec Scudder (Rupert Graves).


Andrew och Miguel
(Tom Hanks och Antonio Banderas, "Philadelphia", 1993)
Relationen är underordnad det angelägna aidstemat, men man får ändå bilden av Miguel som en hängiven och lojal partner.


Armand och Albert
(Robin Williams och Nathan Lane, "Birdcage - Lånta fjädrar", 1996)
Baserad på Jean Porets pjäs "La Cage aux Folles". Musikalversionen innehåller klassiker som "I am what I am" och "Vår bästa tid är nu".



Ste och Jamie
(Scott Neal och Glen Berry, "Beautiful Thing", 1996)
Hjärtvärmande och klassisk första-kärleken-film om två tonåringar i brittisk arbetarklassmiljö.


Alfred och Oscar
(Jude Law och Stephen Fry, "Wilde", 1997)
Affären med adelsslyngeln "Bosie" blev Oscar Wildes fall, och slutade med två års straffarbete som mer eller mindre tog död på honom.


Yiu-fai och Po-wing
(Leslie Cheung och Tony Leung Chiu Wai, "Happy Together", 1997)
Yiu-fai och Po-wing semestrar i Argentina, men upptäcker att de har olika mål och separerar med buller och bång. En film av Wong Kar-wai.


Steven och Phillip
(Jim Carrey och Ewan McGregor, "I Love You, Phillip Morris", 2009)
Fängelsekunden Steven blir kär i sin cellkamrat Phillip, och när denne friges rymmer han fyra gånger för att återförenas med sin kärlek. Baserad på en sann historia och kommer i vår.

Presidentkandidaterna och HBT-frågorna

Ur Bengt Helds HBT-nyhetsbrev för september saxar jag en bra uppställning över hur de amerikanska presidentkandidaternas ställer sig i olika HBT-reformer:

Följande reformer säger McCain NEJ till.

Nej till partnerskap för samkönade par.

Nej till att samkönade par i delstater som tillåter homoäktenskap även ska få del av federala förmåner som olikkönade par får i deras delstat.

Nej till att samkönade par ska kunna adoptera barn, inklusive näståendeadoptioner.

Nej till att lesbiska kvinnor ska kunna bli inseminderade vid kliniker.

Nej till att tillåta öppet homosexuella och bisexuella att jobba inom försvaret. Varje år avskedas ca 1000 försvarsanställda för att de är homosexuella.

Nej till att de federala lagarna mot diskriminering förutom etnicitet etc. även ska skydda HBT-personer

Nej till att de federala lagarna mot hatbrott förutom etnicitet etc. även ska skydda HBT-personer.

Nej till att individer som blir förföljda p.g.a. sin sexuella läggning ska kunna få asyl i USA som flyktingar.

Nej till att göra det enklare för homosexuella i USA att kunna få sin utländske partner att tillåtas flytta till USA.

Obama säger JA till alla de reformerna. [Men nej till äktenskap.]

Riskerar fängelse för påveskämt

Alla har väl redan läst om den sjuka lagen i Italien som gör att komikern Sabina Guzzanti riskerar åtal och fem års fängelse för att ha skämtat om påven. Om inte ligger länken till Dagen här. Italien placerar sig således i samma pinsamma liga som islamistiska idiotdiktaturer. Finns liknande lagar på andra håll i EU?

Jag har dock svårt att tänka mig att Guzzanti kommer att hamna i fängelse. Idag syftar förmodligen lagen främst till att ge påven och makten anledning att visa nåd och förlåtelse. En falsk nåd, eftersom förseelsen är en ickeförseelse.

Norska Islamska Rådet har ännu ej svarat på fråga om dödsstraff

Vid ett seminarium om homosexualitet och islam i november förra året vägrade den socialdemokratiska politikern och vice ordförande i Islamiskt Råd Norge Asghar Ali ta avstånd från de dödsstraff som utmäts mot homosexuella i delar av den muslimska världen. Efter det började norska homoorganisationer pressa Islamska rådet på svar och förtydligande om var de står, men ordföranden, Senaid Kobilica, vägrade att överhuvudtaget befatta sig med frågan. Sedan dess har de hänvisat till europeiska fatwarådet, som fått frågan på sitt bord.

I början av augusti i år aktualiserades frågan igen, efter att det visat sig att fatwarådet inte behandlat den vid sitt senaste möte som hölls i juli. Islamska rådet i Norge vet alltså fortfarande inte vad de tycker om att homosexualitet straffas med döden i vissa muslimska länder. Detta har lett till skarp kritik från politiskt håll. Barn- och jämställdhetsminister Anniken Huitfeldt (Ap) kallar hållningen oacceptabel, och stortingsledamot Thomas Breen (Ap) kräver att staten stoppar allt ekonomiskt stöd till Islamska rådet.

Hur långt från demokratiska principer man kan förirra sig i religionsfrihetens namn? Och var står motsvarande svenska organisationer i frågan? Någon som vet?

Nedan ligger mina tidigare texter i ämnet. Tack Bengt, för påminnelsen.

Muslimska politiker pressas om dödsstraff

De muslimska ledarna i Norge är fega ynkryggar

Carin Stenström slutar på Världen Idag

Idag meddelas att Carin Stenström slutar på Världen Idag, där hon varit chefredaktör sedan 2004.

– Nu tar jag ett steg tillbaka och återknyter till andra delar av mitt liv som till viss del legat i träda under mitt engagemang i Världen idag. Jag har också under de senaste åren pendlat från Östergötland till Uppsala varje vecka, vilket tagit mycket tid i anspråk.
– Samtidigt är tidpunkten att lämna lämplig då vi har flera unga medarbetare som är redo att ta större ansvar, vi har en kompetent och effektiv medarbetarstab, vi har en bra ledning för tidningen. Jag kommer att följa utvecklingen med stort intresse.
– Tidningen har och fyller en viktig funktion. Jag är övertygad om att den också kommer att göra det i framtiden.

Carin Stenström har under sin tid på Världen Idag varit den som hårdast lanserat krigsretoriken i familje- och äktenskapsdebatten, se t.ex. inlägget Homosexuella är samhällets fiender i Världen Idags krigsretorik. Hon har varit en av tidningens främsta megafon för Paul Camerons bluff-forskning om homosexualitet och har vid upprepade tillfällen hänvisat till hans studier om att "homosexuell livsstil" ger kortare livslängd (Världen Idag refererar till dubiös forskning, Carin Stenström hänvisar till charlatanforskning). Hennes främsta argument i äktenskapsdebatten har varit att lagstiftningen ska återspegla skapelsen och påminna om att barn blir till av att manliga och kvinnliga könsceller blandas.

Bottennappet var när hon i en kommentar på Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring påstod att Andreas Carlgren (c) utsetts till minister för att han är homosexuell.

Ruben Agnarsson går in som tillförordnad chefredaktör i väntan på att styrelsen utser en ny. Personligen tror jag att reportern Jacob Rudolfsson kommer att befordras, kanske inte just till chefredaktör, men i alla fall till medlem i redaktionsledningen. Han har redan skrivit flera ledarkommentarer och har definitivt de rätta åsikterna. Ett annat tips är att tidningen engagerar Lennart Sacredeus, som både har de rätta åsikterna och tidningserfarenhet (om än något skamfilad). Göran Skytte är också ett tänkbart alternativ. I det yngre gardet finns Andreas Olofsson - mannen som fällde Erik Slottner som KDU-ordförande, samt den lojale Samuel Teglund, som redan visat sina redaktörsfärdigheter i en ambitiös och snygg ungdomsbilaga i våras. Hur som helst kommer det att bli mycket spännande att följa utvecklingen.

Jag önskar Carin Stenström lycka till med framtida projekt och hoppas att hon finner andra uttryck för sin kreativitet och debattglöd, än populistiska och demoniserande attacker mot homosexuella.

(Här ligger Dagens notis om saken.)

Texttips

Johannes Forssberg skrev en bra ledarkrönika om aborter i fredagens Expressen. Men jag hittar den tyvärr inte på nätet.

Epilog

I fredags publicerade Världen Idag ett avslut på skriverierna om mitt respektive Vladislav Savics inslag i förra fredagens Människor och tro. Det är någon sorts blandning mellan upprättelse för oss och ansiktsräddning för tidningen. Jag har även haft en bra och trevlig e-postkonversation med Ruben Agnarsson.

Artikeln ligger i tidningens så kallade plusarkiv. Utdrag nedan. Jag tror att man kan ha lite delade meningar om sista stycket

Att journalister inte är vana vid att ifrågasättas, är den här veckans artiklar om Vladislav Savics och Tor Billgrens inslag i ”Människor och tro” ett uttryck för. För att ge rättvisa åt dessa erfarna journalister: De har i efterskott förtydligat sig och svarat på alla frågor.

Billgren har påpekat att hans syfte var att beskriva den religiösa tematiken i Evelyn Waughs bok, som framställer kristendomen positivt. Var Billgren står i förhållande till filmen, som enligt honom ”skildrar religionen ur ett negativt perspektiv”, är svårare att uppfatta. Hans positiva omdömen i radion skall ställas mot en uppmaning i ett mail till Världen idag att skippa biofilmen på grund av filmens religionskritiska hållning. På en rak fråga visade det sig inte var en generell uppmaning, utan ”ett råd som riktades till människor som inte tycker om att negativa aspekter av religion skildras på film”.

[...]

Så till sist något om att ta ställning på nyhetsplats. Att skilja på nyheter och åsikter (news and views), genom att redovisa åsikter på ledarplats och nyheter på nyhetsplats, är eftersträvansvärt för varje redaktion.

Men när mediernas kampanj-journalistik producerar ledarkrönikor som nyheter på löpande band, blir denna diskussion hycklande. Världen idag är tydlig med att kristna värderingar ligger till grund för uppdraget, Sveriges radio hävdar att de är ett Public service-företag. Då bör Sveriges radio leva som man lär.

Genmäle i Världen Idag

Idag publicerar Världen Idag genmälen från mig och SR-korresponedenten Vladislav Savic, efter måndagens angrepp i tidningen. Här ligger min text, med svar från redaktionen:

Världen idag kokar soppa

I fredagens Människor och Tro påminde jag om det katolska temat i Evelyn Waughs roman ”En förlorad värld”. Jag framhöll den som allmänbildning i en värld där över en miljard människor är katoliker och uttryckte förvåning över att kristenheten inte utnyttjar dess potential i högre utsträckning.
Jag berörde även den nya filmatiseringen och att filmmakarna (till skillnad från författaren) har valt att framställa religionen ur ett fundamentalistiskt perspektiv. Jag analyserade detta val genom att hänvisa till några av den senaste tidens traumatiska händelser som varit kopplade till bruk och missbruk av religion.

Ur detta kokade Världen idag en soppa där jag framställs som allmänt religionsfientlig, och att jag bedriver en kampanj mot Världen idag. Det är inte sant. Vad jag gör är att på bloggen Antigayretorik kommentera demoniserande retorik riktad mot homosexuella och hbt-rörelsen (det vill säga sådant som går utanför adekvat kritik). Att denna typ av retorik förekommer så ofta i Världen idag, kan jag inte göra något åt.

Tor Billgren
Redaktör, Antigayretorik

Svar direkt:

Billgrens inslag i Männi­skor och tro skulle med hans eget resonemang kunna beskrivas både som demoniserande och kristofobiskt. För att inte tala om hans blogg.
I Billgrens recension beskrevs ”dekadens och oförblommerad homosexualitet” som något försvarbart, medan kristen tro förknippades med ”kvävande slutenhet”, ”fundamentalism” och ”religionens destruktiva potential”.
Med en sådan verklighetsuppfattning är det nog svårt att uppnå en vettig dialog med vilket kristet sammanhang som helst.

Redaktionen

Jag skrev att "dekadens och oförblommerad homosexualitet" inte otvetydigt fördöms. Inte att det försvaras. Det är bok om moral, men den är inte moraliserande. Den fria viljan står i centrum, precis som jag betonade i radioinslaget.. "Kvävande slutenhet", fundamentalism", och "religionens destruktiva potential" var formuleringar som jag använde för att beskriva den nyinspelade filmens perspektiv på religionen. Endast genom att anstränga sig till det yttersta, kan man missförstå det på det sättet som Världen Idag gjorde.

Men detär tydligt att det inte går att komma längre här. Världen Idag har bestämt sig för vad de ska tycka och jag har varken tid eller intresse av att driva saken vidare. Klockan 16.32 skickade jag detta mail till Ruben Agnarsson och Carin Stenström

Hej

Tack för att ni publicerade mitt genmäle om "En förlorad värld". Noterar att ni håller fast vid era föreställningar om vad ni anser att jag har sagt i radion. Nåja, hur ni förhåller er till fakta är väl framförallt en sak mellan er och era läsare.

Jag hoppas att ni någon dag läser boken (helst på engelska - "Brideshead Revisited". Den svenska översättningen lär inte vara särskilt bra). Eller att ni ser TV-serien från 1981. Evelyn Waugh framställer kristendomen på ett mycket fint och inspirerande sätt. Men skippa filmen som kommer den 19. Den skildrar - som sagt - religionen ur ett negativt perspektiv.

Med vänliga hälsningar

Tor Billgren
Radioman, journalist, kritiker

Världen Idag hämnas med lögn

När jag den 11 augusti spekulerade om hur Världen Idag skulle hantera krisen med den av misstag publicerade antisemitiska debattartikeln, skrev jag så här:

Frågan är om Världen Idag kommer att försöka tiga ihjäl incidenten eller om det kommer någon form av kommentar i onsdagens upplaga. Ett tredje alternativ är att de ger sig på budbäraren, det vill säga mig... Jag är mycket spänd (och oroad) på hur saken kommer att utvecklas.

I dagens tidning kan vi konstatera att det tredje alternativet ett faktum. I två artiklar bestraffar Ruben Agnarsson mig genom att illvinkla och misstolka min betraktelse över det katolska temat i Evelyn Waughs En förlorad värld, som sändes i P1:s Människor och tro i fredags (texten och ljudet ligger i föregående inlägg).

Tidigare har Agnarsson vid upprepade tillfällen kallat mig tidningens vän, och beskrivit mitt arbete med denna blogg som ett uttryck för att vi "vanligtvis brukar ha andra uppfattningar". Men se här så fundamentalt han här ändrar omdömena om både mig som person och bloggen:

Parallellt med att Tor Billgren driver en hemsida på Internet som gör propaganda för en homosexuell livsstil och för en aggressiv personlig kampanj mot tidningen Världen idag, medverkar han som journalist i Sveriges Radios Människor och tro.

I en recension i fredagens religionsprogram hyllar han boken ”En förlorad värld” som snart kommer som film. Billgren beskriver i sitt radioreportage att han tror att filmen inte kommer att få lika stort genomslag bland kristna som Passion of the Christ och Narnia, eftersom filmen inte tar avstånd från dekadens och oförblommerad homosexualitet.

Mel Gibsons film ”Passion of the Christ” kritiseras för att den innehåller ”groteska piskscener med sprutande blod”, medan Narnia avfärdas för att den innehåller sitt ”Kristuslika sagolejon”.

Filmen ”En förlorad värld”, som har premiär om några veckor, gör enligt Billgren upp med fundamentalism och kvävande slutenhet som kristen tro kan leda till. För att beskriva religionens destruktiva potential gör Tor Billgren jämförelser med terrordåden den 11 september, Knutby, sekterism och Afghanistan.

1. Agnarsson påstår att denna blogg propagerar för "homosexuell livsstil". Jag har ingen aning om vad det är för något. Någon som har förslag på vad det kan vara?

2. De senaste åren har kristenheten lyft upp groteska, bombastiska och sagolika framställningar av det kristna budskapet. I ljuset av detta, tycker jag att det är mycket märkligt att boken och TV-serien En förlorad värld inte har större genomslag i kristenheten, eftersom den ger den absolut vackraste framställningen av kristendomen jag hittills har läst. Jag kritiserar inte The Passion of the Christ för att den innehåller groteska piskscener, utan jag frågar mig varför det är den typen av framställningar som lyfts upp som uppbyggliga och med potential att omvända och frälsa, och inte mer subtila och djupt konstnärliga verk som En förlorad värld.

3. Filmen som kommer om några veckor är inte lika trogen Waughs förlaga som TV-serien. Filmmakarna har valt att spetsa till bokens religiösa innehåll, och skildrar det istället ur ett fundamentalistiskt perspektiv, med fokus på religionens destruktiva potential. Jag antar att det var för att jag nämnde detta faktum, och för att jag försökte förklara varför jag trodde att filmmakarna gjort dessa val, som Agnarsson blev upprörd.

I intervjun (eller snarare förhöret) med Människor och Tros producent, släpper Agnarsson fördämningarna helt:

– Tor Billgren är en ganska anlitad radiojournalist, det här inslaget hade ingenting varken med Världen idag eller homosexualitet att göra, säger producenten Åsa F Vestergren.

Men visst tar han upp ämnet homosexualitet?
– Jo, men det förekommer ju som tema i boken.

Men du påstod ju att han inte tog upp ämnet homosexualitet?
– Han tar inte upp sin egen hållning till homosexualitet. Han lyfter i huvudsak upp ett dolt kristet budskap. Han är ju ganska fascinerad av det.

Är fascinerad rätt ord? Billgren använder begrepp som kvävande slutenhet, fundamentalism och religionens destruktiva potential?
– Vad Billgren konstaterade var att det har hänt ganska mycket sedan tv-serien sändes i början av 1980-talet.

Notera hur Agnarsson på ett synnerligen lömskt och manipulerande sätt framställer formuleringarna "kvävande slutenhet, fundamentalism och religionens destruktiva potential" som att de skulle utgöra min generella hållning till religion. För alla läskunniga torde det emellertid vara mer än tydligt att jag använder formuleringarna för att beskriva den nya filmens framställning av religionen. Läs min text text om En förlorad värld och jämför med Agnarssons artiklar. Det är en utmärkt övning i hur Världen Idag fungerar, och ger en mycket tydlig bild av de retoriska marker som tidningen klafsar i.

I samma artiklar kritiseras även journalisten Vladislav Savic, som också hade ett reportage i fredagens Människor och Tro. Orsaken är att Agnarsson inte delar hans slutsats om säkerhetsläget i Ryssland/Georgien. För att undergräva förtroendet för Savic drar Agnarsson därför in en totalt irrelevant detalj om att Savic för några år sedan orsakade en kritikerstorm mot monarkin, genom att konstatera att kungens uttalande om demokratin i Brunei stod i konflikt med regeringens hållning i frågan. Att på detta sättet försöka kompromettera obekväma röster är en vanlig strategi på Världen Idag. När TV3 2005 sände ett program som kritiskt granskade kristna fosterfamiljer, lade Agnarsson stort krut på att försöka underminera förtroendet för programledaren Robert Aschberg, genom att påpeka att hans farfar "finansierade" ryska revolutionen...

Tidningen länkar till och med till Savics kommentar om kungen och Brunei, för att läsarna själv ska kunna höra hur antirojalistisk och dum han är... Det finns dock ingen länk eller hänvisning till mitt reportage. Det är uppenbart att Agnarsson inte vill att läsarna ska kunna bilda sig en egen uppfattning i frågan, utan helt blint tro på hans vantolkande och felaktiga framställning.