8 tankar om filmen "Milk"

av TOR BILLGREN


Sean Penn som Harvey Milk (1930-1978) – den förste öppet homosexuelle som valdes till ett politiskt förtroendeuppdrag i USA.

1. Det är slående hur lite som har hänt inom antigayretoriken på 30 år. Det är samma argument, samma vanföreställningar, samma rädslor som är så typiska för dagens antigayaktivister. Skillnaden är att de som står i främsta ledet idag är mer sofistikerade än sina föregångare. Den mest groteska retoriken har fått backa några steg, men utgör fortfarande stommen i antigayideologin.

2. Det är också slående – och framför allt tragiskt – hur oerhört långsamt utvecklingen för homosexuellas rättigheter går. I slutet av 70-talet kämpade homoaktivsterna i USA mot en lag som innebar yrkesförbud för homosexuella lärare (Proposition 6). Idag kämpar de för äktenskapet, det vill säga juridisk, ekonomisk och social trygghet. I en central scen i filmen ber ägaren till bögtidningen The Advocate Milk att ta det lite lugnt med sitt rättighetskampanjande och inte gå fram för hårt, eftersom det tar tid att vinna allmänhetens acceptans. "I'm not asking for anyone's acceptance. I don't have time", svarar Milk. Och det är precis vad det handlar om. Medan allmänheten unnar sig lyxen att känna efter, vänja sig vid att homosexuella finns, vela och be Gud om råd förflyter den enskilde homosexuelles liv och tar slut.

3. Proposition 6 röstades ned med siffrorna 58,4 % - 41,6 % vid en folkomröstning i samband med valet 1978. Visst kan man tycka att det var en överväldigande majoritet, men det är ändå mycket skrämmande att tänka sig att hela 41,6 % av de 6,8 miljoner som röstade faktiskt ville förbjuda homosexuella att arbeta som lärare.

4. Kampen för lika rättigheter går inte av sig själv. Den förs av människor som investerar tid, pengar och engagemang i arbetet. I många fall också sitt liv. Man får aldrig luta sig tillbaka och inbilla sig att allt är frid och fröjd, det finns alltid krafter som vill beröva en från de rättigheter man har kämpat för. Här i Sydafrika gick det svarta separatistpartiet AZAPO (som sitter i parlamentet) till val på att kräva folkomröstning om homoäktenskap, något som naturligtvis hade lett till att reformen hade rivits upp, eftersom en överväldigande majoritet av befolkningen är starkt negativa till homosexualitet. I EU lagstiftar före detta kommunistländer mot homosexuellas rättigheter. I Kalifornien röstades homosexuellas rätt att ingå äktenskap bort vid en folkomröstning förra året. I Uganda orkestrerar kyrkan regelrätta förföljelser av den redan hårt utsatta hbt-befolkningen. Och så vidare.

5. Grogrunden för negativa föreställningar om homosexualitet är tystnad och osynlighet – att det råder en sådan skam kring homosexualitet att homosexuella gömmer sig i garderoben och finner sig i den demoniserande propagandan. Milk handlar om att göra uppror genom att vara synlig. Att göra skillnad genom den enkla handlingen att vara öppen med sin sexualitet och visa att man finns till.

6. Det är effektiviteten i denna öppenhetsaktivism som Stanley Sjöberg och arrangörerna bakom Jesusmanifestationen sent omsider har upptäckt. Den 2 maj arrangerar de möten och parader genom Stockholms innerstad för att visa att kristenheten inte är ett abstrakt begrepp, utan individer av kött och blod. De som under alla år har kritiserat Pridefestivalen som hårdast, anammar nu dess mest centrala uttryck: aktivism genom synlighet och öppenhet. Välkommen ut på gatan, kristna bröder och systrar.

7. Filmen saknar strängt taget sexscener. Det är inget jag gnäller över, men ändå ett faktum som är värt att notera, eftersom Milks liv knappast var sexfritt; det rumlades en hel del sänghalmen i Castro i slutet av 70-talet. Anledningen att Gus Van Sant valt att göra en så påfallande politiskt korrekt film är den utbredda vanföreställningen om att tolerans, respekt och rättigheter är något som måste förtjänas. För att vara värda lika rättigheter i allmänhetens ögon, måste homosexuella vara snälla. De ska vara roliga och finnas till som en tillpiffande faktor i de heterosexuellas liv, och framförallt få dem att känna sig goda och toleranta. Men homosexuella ska INTE ha sex. Frånvaron av sexuella inslag i Milk är en eftergift gentemot det polariserade debattklimat som råder kring homofrågan i USA. Hade filmen skildrat den sexuella frihet som präglade kretsen kring Milk hade den kunnat fungera kontraproduktivt i opinionsbildningen kring homoäktenskapet. Absurt och galet, javisst. Men tyvärr så det fungerar.

8. Giacomo Puccinis opera Tosca går som en röd tråd i filmen (händelsevis med just den Maria Callas-inspelning som gjorde mig själv till Tosca-älskare för inte så längesen). Både musikaliskt och som referens: den som mördar hjälten i Tosca är nämligen precis som i Milk en polis. I operan är det den ondskefulle och sluge Scarpia, i filmen den tragiske expolisen Dan White. Det sista Milk får se i livet i Van Sants film, är Tosca-affischerna på andra sidan gatan. Han dör med musiken i öronen, medveten om att hans eget liv slutar på samma sätt som Caravadossis – genom en polismans svek. Den övriga musiken i filmen är som så ofta i Van Sants filmer komponerad av Danny Elfman, mest känd för The Simpsons-signaturen.

Ett annat Callas-moment i bögfilmskanon är Tom Hanks stillsamma och tårdrypande dans med sin droppställning i Philadelphia, samtidigt som Maria Callas sjunger arian "La mamma morta" ur Umberto Giordanos opera Andrea Chénier.