Beundransvärd självkritik från Hedin

I dagens Dagen gör f.d. pingstledaren Sten Gunnar Hedin först något som är mycket vanligt i den kristna argumenteringen mot könsneutrala äktenskap, men sedan något som är ytterst ovanligt.

Det vanliga är att han hänvisar till historien och traditionen:

Men för Vägens folk [dvs de kristna] är de flertusenåriga traditionerna en styrka. En styrka som bär oss från dåtid till samtid och bortom kommande tider vi inte ens kan skönja. Vi är stolta över traditionen som förvaltar vår teologi.

Han åberopar alltså det historiska argumentet, som annars vanligen formuleras med den retoriska frågan ”Varför ändra på något som fungerat bra i tusentals år?”. Jag har ofta kritiserat detta argument genom att ställa motfrågan om vad det är som har fungerat och för vem? För parallellt med den "lyckliga" historien om äktenskapet, finns den tragiska historien om hur personer med samkönad sexualitet har behandlats. Om man vill bli tagen på allvar i debatten, kan man därför självfallet inte använda det historiska argumentet utan att kommentera situationen för homosexuella under samma period.

Det ovanliga i Hedins artikel, är att han gör just detta:

Låt mig samtidigt utrycka glädje över civil lagstiftning som underlättar de homosexuellas liv. Vi vet påfrestningarna och utsattheten som homosexuella upplever. Den kristna historien innehåller inslag som vi knappast kan känna någon stolthet inför, med tanke på den övertygades sätt att bemöta sin homosexuella medmänniska.

Detta är mycket glädjande och det är synd att Hedin inte kunde tala samma klarspråk när han var föreståndare för pingströrelsen.

Hedins artikel innehåller även ett teologiskt försvar av äktenskapet som en förening mellan man och kvinna:

Bibeln börjar med skapelsen av manligt och kvinnligt till Guds avbild - "till man och kvinna skapade han dem". Den heliga skrift slutar med bilden av bruden som gjort sig i ordning för brudgummen, för "Lammets bröllop".

Äktenskapets djupa livs- och kärleksgemenskap uttrycks i vigselritualet som en hemlighet som visar på Skaparens relation och kärlek till människan samt på förhållandet mellan Kristus och Kyrkan.

Det är både poetiskt och vackert. Men så finns det ju en verklighet också: Internationellt sett finns det ETT civilstånd som gäller för att signalera att två personer hör ihop som en enhet, nämligen just äktenskapet. Ett par som inte kan visa att de lever i ett äktenskap får det svårare när det gäller visum, arbete och bosättning i utlandet. Partnerskapet är antingen ogiltigt eller okänt. Är det då verkligen rimligt att exkludera homosexuella från äktenskapsinstitutionen med hänvisningar till hemligheter och "Lammets bröllop"?