"Det är nu vi kan fokusera på det verkliga arbetet"

Vi får inte luta oss tillbaka och tro att allt är frid och fröjd i och med beslutet om könsneutrala äktenskap, är kontentan av Jon Voss' mycket läsvärda artikel på qx.se idag. Det är nu det verkliga arbetet börjar: arbetet för att hjälpa de miljontals hbt-personer som förtrycks och lider i resten av världen. Jag tar mig friheten att klippa ut ett långt stycke:

Det är nu vi kan fokusera på det verkliga arbetet. Arbetet som tålmodigt med syfte att bryta tystnad och visa öppenhet skall bryta ner diskriminering och fördomar. Ett arbete som skall göra det självklart att kunna välja partner oavsett kön, att inte betraktas och behandlas annorlunda för att man är homo- eller bisexuell. Och ett arbete som skall leda till att hbt-personer inte skall utsättas för hatbrott och våld på grund av vår förmåga till kärlek eller vår könsidentitet.

Detta arbete känner inga nationella gränser. Om vi och en rad länder till har nått långt i vårt rättighetsarbete så befinner sig stora delar av världen fortfarande på startplattan, om ens där. Inte ens det mest basala kravet att förmåga till kärlek inte skall straffas, vare sig med döden eller på annat sätt, är säkrat för alla hbt-personer.

Att vi idag möts av respekt och behandlas som jämlika skapar ett hatfyllt motstånd. Det internationella engagemanget är nödvändigt såväl för att bidra till drägliga levnadsförhållanden för hbt-personer över hela världen som för att försvara våra framgångar här hemma.

Den nuvarande Påven, starka evangelistiska strömningar, islamistiska och ortodoxa samfund och rörelser liksom värdekonservativa politiska riktningar är djupt engagerade i att förhindra människor att leva i samkönade relationer, njuta samkönad sexualitet såväl som att själva välja sitt könsuttryck.

I takt med att vi möts av respekt i demokratier blir dessa grupper allt mer aggressiva. Dessa grupperingars mål är inte bara att i länder där de har inflytande förhindra att hbt-personer erkänns grundläggande rättigheter utan dessutom att ta ifrån oss våra. Deras enda möjlighet att lyckas är att vi nu lutar oss tillbaks och vaggas in i nationell liknöjdhet.

Nu firar vi och kan stolt konstatera att vår strategi att leva öppet och att inte acceptera tystnaden gett resultat. Därefter tar vi nya tag och tar vårt ansvar för att våra framsteg permanentas och omfattar alla oberoende av nationalitet, kön, tradition eller religiös tillhörighet.