fredag, april 10, 2009

Hopp.

Det här är väl det närmaste jag hamnar att jag likt en präst har en "predikan" här på bloggen. Det vore dock förmätet att kalla det för det. Men det är definitivt en mer personlig artikel än jag brukar skriva. Själv definierar jag mig inte som kristen men är intresserad av teologisk debatt och konstaterar att det existerar gott och ont.

Hopp.

Långfredag. Den tragiska dagen. Då Jesus dog. Ja, ni som är kristna vet vad jag talar om. Ni som inte är kristna kanske inte fattar exakt men vet nog att egentligen är påsken kristendomens viktigaste helg.

Att tala om det där ordet, Hopp, en långfredag kan för en del kristna tyckas vara ett hån. En provokation. Hur kan man snacka om hopp när Jesus blivit torterad och dött? Ungefär som att många människor idag blir fängslade, torterade och förföljda av olika orsaker. I Burma, Iran, Somalia etc, vi vet alltför väl genom nyheterna det.

Men trots det. Kanske ordet Hopp är rätt idag, särskilt idag. För är det inte när det är som mörkast som Hopp är som viktigast. Är det inte det som är essensen i påskbudskapet.

När Anna Lindh blev mördad så skrev Cecilia Wikström, nu riksdagsledamot för folkpartiet och tidigare har hon jobbat som präst i Svenska kyrkan, följande som en bön som publicerades i RFSL:s tidning.

"Ge oss kraft att likt Anna kämpa för alla människors okränkbara värde. Låt oss inte förlora hoppet. För om vi förlorar hoppet, då har den ondska som tagit Annas liv även tillåtits ta en del våra liv"

Vissa citat blir så tydliga. Det här är ett av dem. För är det inte så? Ondskan gillar hopplöshet. Även om man inte är kristen eller religiös kan man väl konstatera att det existerar gott och ont. Hur vi sedan definierar de där orden kan vi sedan vara oense om.

I gamla filmer var det så enkelt. Det var de Goda som kämpade mot de Onda. I verkligheten så är det mer komplicerat. I verkligheten så har vi människor både godhet och ondska inom oss. Varenda en av oss.

Men återigen till det där med Hopp. Och hopplöshet. En del gissar att det blir revolutioner och uppror när folk har det som besvärligast. Så är det inte. Det är först när folk börjar få hopp det blir förändring. Ett klassiskt exempel är Frankrike där kungadömet på 1780-talet till sist måste försöka reformera sig och startade en försiktig demokratisering. Strax därefter startade franska revolutionen. Folk hade börjat få hopp.

Vi kan tycka att diktatorer är grymma och obegåvade när de hänsynslöst slår ner uppror redan från starten. Varför inte vänta och avvakta tills folk lugnat sig? Diktatorerna är givetvis grymma men inte obegåvade. De vet att folk som börjar få hopp är farliga för Systemet. Diktaturer vill sprida hopplöshet. Då blir det människor som inte revolterar.

Ibland är det en enkel situation som avgör. Bortom de stora nyheterna.

Berlin 1989. Hundratusentals människor har samlats i östra Berlin för att protestera mot förföljelsen i kommunistdiktaturen DDR. Diktaturen håller på att ramla sönder. Kommunistpartiets styrelse är i krismöte. Vad ska man göra? Ordförande Honecker lyfter till sist telefonluren för att ge militären order om att skjuta mot befolkningen. Det skulle sprida hopplöshet. Men också mörda massor av människor.

En annan ledamot i kommunistpartiets styrelse lägger sin hand på Honeckers arm och säger "nej". Honecker släpper telefonluren vresigt. I den stunden visste båda att nu var det förlorat. Folket hade fått hopp och när de två inte gjorde något skulle det bli en förändring av hela samhället.

Vi människor kan acceptera och hantera olika situationer. Men helt avgörande är att vi har ett Hopp. Att det senare ska bli bättre.

Långfredagen. Hopplöshet. Liv blir död.

Påskdagen. Hopp. Död blir liv.

En kristen paradox. I verkligheten är det mer komplicerat. Men vi har alla det där att hantera. Hopp och hopplöshet.

Sprider vi Hopp till våra vänner och bekanta? En långfredag menar kanske vissa kristna är helt fel dag att sprida ett sånt positivt budskap.

Kanske. Eller så är det extra viktigt en sådan dag.


Glad påsk önskar jag alla bloggbesökare här. Det är tack vare att här är så många begåvade besökare som jag sagt ja till att vara bloggdelansvarig.

10 Comments:

Blogger Göran Koch-Swahne said...

Du får kalla't vad Du vill - jag tackar ändå ;=)

fredag, april 10, 2009 9:29:00 em  
Blogger håkan said...

Tack för din "Påsk-predikan"!
Tar den till mitt hjärta.

Glad Påsk
Håkan
http://web.me.com/diakon

fredag, april 10, 2009 11:37:00 em  
Anonymous Lars Flemström said...

Det är nog inte fel att tala om hopp på en långfredag. Det är hoppets dag. Påskdagen är visshetens dag. En något annorlunda vinkling, men en bra förkaring av det traditionella kristna budskapet.

När Jesus gick omkring på jorden och förlät människor deras synder, så måste man fråga vilken makt hade han att göra det. Att dra ett streck över folks synder är en sak, men tar det bort syndens konsekvenser? Detta sker emellertid genom att Jesus offrar sig själv på korset, som ett offerlam. Det ger hopp. Ingen synd är för stor för att inte förlåtas.

Offerlammet är ett återkommande motiv - med tydliga rötter i Gamla Testamentet, i den kristna religionen. Betydelslen av uppståndelsen brukar förklaras med att "döden kunde inte behålla honom". Men det är alltså inte bara uppståndelsen som är påskens mirakel. Utan även försoningen. När Jesus dör på korset försonas den syndiga mänskligheten med Gud. Och det ger hopp.

Sedan heter det att Jesus ska komma åter för att döma levande och döda. Det kan ju låta hårt och fördömande - för vår tid som genom dålig kristendeomsundervisning har missat viktiga delar av det kristna budskapet.

Men tack vare Jesu död på korset går vi till domedagen med hopp om att våra synder inte ska läggas oss till last, med hopp om att få del av det eviga livet.

Gud välsigne er alla!

lördag, april 11, 2009 9:15:00 fm  
Blogger Kefas-JDFK said...

Detta hör nog bland de finaste texterna jag har läst kring påsk av en icke-kristen(?).

http://www.youtube.com/watch?v=xGXRgA75czE - och här lite om kalken.

lördag, april 11, 2009 4:34:00 em  
Blogger Sus--IE said...

Förstår inte varför du menar att din text skulle vara provocerade för kristna.
Det är väl viktigt att just i långfredagens predikan få med att det finns ett hopp.
Det du skriver är bra. En bra predikan på en långfredag. God teologi!
En annan präst sa en gång att den enda synden är att förlora hoppet.
Det kanske låter hårt, men precis som du skriver - ondskan vill ha hopplösheten - det är i förtvivlans hopplöshet som ondskan kan operera - precis som du skriver.
Tack för dina ord!

lördag, april 11, 2009 5:20:00 em  
Anonymous Anonym said...

Fin predikan! Passar både kristna och icke kristna enligt min mening.

Vad som är en kristen människa är en nöt som inte är så enkel att knäcka. Är det läpparnas bekännelse, är det handlingarna eller rent av hoppet som räknas? Vem avgör?

//ninni

lördag, april 11, 2009 7:59:00 em  
Blogger Kefas-JDFK said...

Ninni: Kristen är en som känner Jesus, själva ordet förekommer först i APG 11:26.

Se Joh 3 för att få svar på dina frågor.

/M

söndag, april 12, 2009 1:51:00 fm  
Blogger Tor Billgren said...

Mycket tänkvärt. Jag associarar även till Charlie Chaplins formidabla tal i slutet av "Diktatorn", han får inspiration till det just när han hör ordet Hopp. "Hope..." säger han, och går upp och håller ett av filmhistoriens främsta tal. Finns säkert på youtube, men jag kan inte länka just nu; sitter på en skraltig linje från Mossel Bay. Ha de.

söndag, april 12, 2009 9:38:00 fm  
Anonymous Anonym said...

Kefas-JDFK: Så enkelt tror jag inte att det är.

//ninni

söndag, april 12, 2009 10:49:00 fm  
Anonymous R said...

Här är Charlie Chaplin-talet:
http://www.youtube.com/watch?v=UIjSnaa22oo

mvh

söndag, april 12, 2009 2:54:00 em  

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home