I backspegeln: dramat om partnerskapet

Bengt har i två utmärkta inlägg koncist beskrivit de senaste decenniernas politiska arbete för att förbättra hbt-personers villkor. Av alla dessa reformer anser jag personligen att det är partnerskapsfrågan som har varit mest dramatisk. Vägen till majoritet i Riksdagen var knölig och full av hinder. Spelet bakom var rafflande. Under sitt invigningstal till Pride 2004, berättade Barbro Westerholm (fp), som var en av de drivande i frågan, utförligt om dramat. Det ligger en film med talet här, se den gärna, det är en av mina favoritfilmer.

Integrationsminister Nyamko Sabuni gjorde 2007 ett patetiskt försök att ge "den borgerliga regeringen" 1994 cred för reformen, vilket är en direkt lögn. Jag skrev om det i inlägget Borgerlig historierevisionism i hbt-frågor.

Riksdagsdebatten som föregick partnerskapsbeslutet finns som permanent länk här till höger. Perioden då saken debatterades var en intressant tid. Politikerna visste inte riktigt hur de skulle hantera frågan och det fanns ingen vedertagen terminologi kring homosexualitet på samma sätt som idag. Många politiker var ytterst grova i sina antihomosexuella påståenden, eftersom det i regel inte gav några opinionsmässiga minuspoäng. Mest klassisk är förstås Tuve Skånberg, som i en debattartikel (eller snarare insändare) motsatte sig partnerskapet med motiveringen att sanktionering av homosexuella relationer är "tecken på en kultur i nedgång, i dekadens och söndervittring, som antikens Rom eller Tredje Rikets orgier." Detta är förmodligen fortfarande hans åsikt eftersom han inte tagit avstånd från uttalandet, men nu när han är direktor för den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet kan han uppenbarligen inte vara lika ärlig längre, och har istället putsat retoriken. Även den konservativa kristenheten anpassar sig tydligen i den politiska korrekthetens namn…