lördag, maj 02, 2009

Könstillhörighetslagen. Del 4. Kan transsexuella vara bra föräldrar?

av BENGT HELD

Visst är det en något provocerande fråga. Men när väl debatten startar på allvar om att införa en ny könstillhörighetslag (vilket den tyvärr ännu inte gjort) så blir det här en av de mest kontroversiella aspekterna. Ska man försvåra eller förenkla för transsexuella att skaffa barn?

Vi kanske ska börja med att reda ut de två olika delarna.

Först handlar det om vi ska ha kvar kravet att en person måste vara steril för att få juridiskt byta kön. Sedan Sverige fick en könstillhörighetslag har det varit ett krav. När riksdagen införde lagen 1972 så menade de att transsexuella inte är lämpliga som föräldrar och så har attityderna generellt i samhället varit länge därefter också.

Könstillhörighetsutredningen som lämnade sin rapport 2007 föreslog visserligen att man skulle avskaffa sterilitetskravet men å andra sidan ville utredningen istället införa ett kastreringskrav, alltså att ta bort personens könskörtlar (testiklar respektive äggstockar). Ett mycket mer drastiskt krav. RFSL och föreningar för transsexuella har med rätta protesterat emot det.

Värt att notera är att flera länder t.ex. Storbritannien och Spanien tillåter människor att juridiskt byta kön utan att de opererar sig. Även transvestiter kan där få möjlighet att "byta kön" om en läkare bedömt att det är viktigt för dem.

Den andra delen handlar om sjukvården ska göra det enklare för transsexuella att få egna biologiska barn efter "könsbytesoperationen" genom att tillåta dem att spara könsceller (sperma respektive äggceller) före operationen. Idag är det tillåtet för vissa grupper t.ex. cancerpatienter att spara könsceller om de får en behandling som riskerar att göra dem sterila. Men Socialstyrelsens tolkar könstillhörighetslagens sterilitetskrav som att det är olämpligt att transsexuella blir föräldrar. Därför säger Socialstyrelsen idag nej till att tillåta transsexuella att spara sina könsceller.

Vilka är då argumenten emot att möjliggöra och förenkla för transsexuella att bli biologiska föräldrar? Några av dem vanligaste är följande.

Argument 1. Barnen till transsexuella riskerar att bli mobbade med en biologisk pappa som är kvinna eller en biologisk mamma som är en man.

Mitt svar. Barn kan bli mobbade av tusen olika saker, att föräldrarna är tjocka, rödhåriga, frikyrkliga, muslimer etc. Ska man då för säkerhets skull även göra det svårare för dem att skaffa barn? Det här argumentet avfärdades ju principiellt redan när Sveriges riksdag sa ja till homoadoptioner 2002. När det existerar fördomar, så ska man ju bekämpa de fördomarna, inte använda det som ursäkt för att hindra någon grupp i samhället att få del av rättigheter som andra har.

Argument 2. Ett barn behöver både en pappa och en mamma. För en del barn i transsexuella familjer blir det inte en sådan situation.

Mitt svar. Det är ju en åsikt man får respektera. Men eftersom vi idag tillåter både adoptioner för samkönade par och inseminationer för lesbiska par blir det ju helt ologiskt om riksdagen skulle använda det argumentet emot transsexuella. Forskning från t.ex. Amerikanska psykologförbundet visar att barn i samkönade familjer har samma sociala och emotionella utveckling som barn i olikkönade familjer. Det är ett tecken på att det avgörande för ett barn inte kan vara att bo ihop med både en man och en kvinna. Barnet kan få manliga och kvinnliga förebilder trots det. Det måste ju gälla även för barn i transsexuella familjer där det inte är traditionella könsroller.

Argument 3. Ett barn kan bli förvirrat av att bo med en biologisk pappa som är en kvinna eller en biologisk mamma som är en man.

Mitt svar. Det här menar jag själv är det mest seriösa argumentet som man inte enkelt kan avfärda. Jag resonerade med mig själv innan jag började jobba för att transsexuella ska få spara könsceller. Är det verkligen bra för barnet?
Erfarenheten visar att barn kan hantera även annorlunda situtioner om de får förklarat för sig hur det är när de är mogna för det. Vad det till sist handlar om är ju om transsexuella generellt är så dåliga föräldrar att det är olämpligt att förenkla för dem att få barn. Men likaväl som att det inte är den sexuella läggningen som avgör hur bra en förälder är, lika lite är det könsidentiteten. Det avgörande måste vara förmågan att ge barnet kärlek och trygghet. Och inget tyder på att transsexuella skulle vara sämre på det än andra.

7 Comments:

Anonymous mirakelpojken said...

Apropå argument 2 så är det ett etablerat faktum i beteendegenetik att föräldrars uppfostringsstil inte påvekar barnets personlighet (tvärtemot vad folk ofta tror). Grovt sett beror hälften av variationen i folks personlighet på genetiskt arv, och andra hälften på "non-shared environment", dvs. på miljöfaktorer som inte är hemmamiljö (inkl. slump förstås). Mer om detta kan man läsa i Judith Harris böcker.

söndag, maj 03, 2009 3:03:00 fm  
Blogger Johan said...

Mirakelpojken

Det råder säkert delade meningar om detta bland forskare inom detta område. Jag är inte forskare inom detta område, men jag vet så mycket att man inte bara kan referera till vad en forskare säger. Det ligger säkert mycket i det du (och Harris) säger, att genetiken och "non-shared environment" spelar en stor roll för personligheten, men jag tror inte att man helt kan bortse från hemmiljön och föräldrarnas påverkan. Allt spelar säkert roll i en kombination, och dessa faktorer kommer att interagera. Och jag tror säkert att man kan hitta andra forskare inom detta område som har dragit lite andra slutsatser än Harris om man bara letar. Forskning/vetenskap är inget absolut sätt att nå sanningen, utan revideras hela tiden efterhand med nya insikter och olika forskares arbeten. Detta är egentligen styrkan i vetenskaplig forskning. Så det finns inga egentliga bevis eller hårda fakta som så många brukar prata om (bevis finns bara inom matematiken när det gäller ekvationer). Det finns bara belägg för den ena eller andra hypotesen (t.ex. statistiskt signifikanta).

Därmed inte sagt att jag skulle vara emot att transsexuella skulle ha och uppfostra barn. Och jag tror inte heller att de inte skulle vara bra föräldrar, det tror jag absolut att de kan vara. Jag håller med Bengts slutkläm att det till syvende och sist alltid handlar om hur mycket kärlek, trygghet och respekt man kan ge som förälder som är det avgörande. Min poäng med detta inlägg var mer ett svar på Mirakelpojkens inlägg och ge lite info om forskningens generella natur.

måndag, maj 04, 2009 1:12:00 em  
Anonymous mirakelpojken said...

"Det råder säkert delade meningar om detta bland forskare inom detta område. [...] Och jag tror säkert att man kan hitta andra forskare inom detta område som har dragit lite andra slutsatser än Harris om man bara letar." Naturligtvis kan man hitta forskare med andra åsikter än Harris. Det är ett trivialt påstående vad gäller vetenskap. Inte lika trivialt är att det finns två läger inom utvecklingspsykologin, där de klassiskt psykodynamiskt skolade utvecklingspsykologerna är ett och beteendegenetikerna är det andra. Den största skillnaden är att den första gruppen konsekvent inte tagit hänsyn till genetiskt arv i sina studier utan sett likheter mellan föräldrar och barn som belägg för socialt arv. De senare känner dock uppenbarligen till detta, samt alla andra rena och blandade effekter mellan arv och miljö.

Naturligtvis finns det inga eviga sanningar i vetenskap - då vore det inte vetenskap, men man kan i bästa fall som i fysik eller biologi komma asymptotiskt nära sanningen, vilket bl.a. syns på om det finns konsensus bland de som forskar om saken. Det som revideras kommer då heller inte vara grundteorierna utan detaljer om hur det gått till eller dylikt.

"Allt spelar säkert roll i en kombination, och dessa faktorer kommer att interagera." Det är ett rimligt agnostiskt förhållningssätt när det inte finns någon forskning, men det gör det alltså. T.ex. är syskonordningens roll för personlighet är en populär föreställning nu för tiden, men det finns inga seriösa belägg för och många belägg mot den hypotesen. Man kan säga att den är falsifierad helt enkelt och att syskonordningen inte spelar någon roll för personligheten. Ingen evig sanning förstås, men sannolikt inget som kommer visa sig vara fel.

Annars bör man som Johan ha en ödmjuk inställning i vetenskap, som folk i allmänhet förmodligen tror är enklare och säkrare än vad det är. Dock - av alla sätt att få kunskap är vetenskap hittills den säkraste.

måndag, maj 04, 2009 9:29:00 em  
Blogger Johan said...

Mirakelpojken

Jag håller med dig i det du skriver ovan om vetenskap/forskning. Tack för ditt svar och klargörande vad gäller denna specifika forskning. Är du själv forskare inom detta område? Det låter som om du skulle vara det.

tisdag, maj 05, 2009 12:54:00 em  
Blogger Johan said...

Ett litet inlägg till dock. Eftersom jag är forskare i biologi/ekologi så vet jag att det är många forskare som har menat att antingen arvet eller miljön spelar absolut störst roll men nu brukar de flesta ha sansat sig, och för det mesta brukar det inom rimlig tid bli så att konsensus bland forskare blir att det är både genetik och miljön (tillväxtbegränsingar, uppväxt, social tillvaro och andra förhållanden etc) som interagerar och ger upphov till olika biologiska organismers karaktärer och egenskaper (inkl. personlighet). Jag vet inte hur teorierna har skiftat vad gäller just detta forskningsfält angående hur mycket barns uppväxtmiljö spelar roll för deras egenskaper. Det är ju en ganska extrem hållning att genetik skulle vara den faktor som betyder mest (förutom då slumpen och yttre miljöfaktorer) och att uppfostran eller föräldrars inverkan skulle ha noll betydelse för ett barns personlighet. Säger Harris verkligen så? Jag tror inte detta stämmer, och jag tror att en sådan forskning eller slutsatserna av den kommer att revideras många gånger den närmaste framtiden i så fall.

tisdag, maj 05, 2009 5:15:00 em  
Anonymous mirakelpojken said...

Nej, jag är inte forskare.

Vad gäller arv och miljö så får man skilja på ett par frågor. Dels vad som gett upphov till en viss egenskap och dels hur mycket av resp. som ligger bakom variationen i egenskapen. För en individ är det oftast meningslöst att säga att arv eller miljö står för en viss andel av en egenskap. Det är allt som oftast ett samspel mellan arv och miljö (utom i enstaka fall) som resulterat i egenskapen.

När det gäller variationen av en egenskap är det dock meningsfullt att säga att en viss del av den beror på arv eller miljö. T.ex. beror variationen av vilket språk vi pratar (förmodligen) helt på miljön.

Visst finns det fortfarande biologister resp. sociologister som försöker förklara allt inom sitt område, men de är förhoppningsvis i stark minoritet. Av den litteratur jag läst inom utvecklingspsykologi känner jag inte till någon som på allvar hävdat att "genetik skulle vara den faktor som betyder mest". Däremot finns det flera beskyllningar om att andra skulle tycka så.

Annars verkar det som "shared environment", d.v.s. den miljön som de som växer upp i samma hem delar, inte spelar någon roll för deras personlighet som vuxna (dock med möjligt undantag för extrema förhållanden som misshandel, incest, hindrande av umgänge med jämnåriga mm). Detta är ett vedertaget faktum i beteendegenetiken. Du kan läsa mer om den historiska acceptansen av dessa resultat i forskningsfältet i boken The Blank Slate (kap. 19) av Steven Pinker.

Harris bidrag är en hypotes om vad de cirka 50% av variationen som beror på den unika miljön består av (förutom slump).

tisdag, maj 05, 2009 9:54:00 em  
Blogger Luka(s) said...

Jag måste erkänna at ja gär väldigt förvånad över din analys.

Varför skulle seriösa riksdagspolitiker rösta igenom ett förslag om forsatt tvångssterilisering/alt. tvångskastrering av en grupp människor?
Utan medicinska skäl?

Finns det någon antydan bland dem till denna tvekan som du själv tycks drabbad av?

Jag tror tvärtom att det är det minst kontroversiella kravet.

Eftersom det ju inte handlar om ett val mellan att underlätta eller försvåra att transsexuella blir föräldrar.
Utan om ett val mellan att låta bli att ingripa alls, eller omöjliggöra att transsexuella kan bli biologiska föräldrar.

Tvångsvisa ingrepp i människors kroppar utan att det finns ett giltigt skyddsmotiv (skydd av demokratin, landets säkerhet, folkhälsan etc) och utan att ingreppet är proportionellt i förhållande till syftet, det är grundlagstridigt.

Det går alltså inte att stifta ny lag som kräver tvångskastrering, så enkelt är det. Tvångskastrering och tvångssterilisering är barbari, och det tror jag riksdagens ledamöter inser.

tisdag, juni 23, 2009 5:34:00 em  

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home