Om Green och Lively i Expressen
av TOR BILLGREN
För några dagar sedan hörde Expressen av sig och bad mig skriva en debattartikel om hur kristna ledare reser till tredje världen för att missionera mot homosexualitet. Jag har ofta berört ämnet här på bloggen, och även skrivit om det i Expo. Längst ner finns länkar till ett urval av de tidigare bloggtexterna. Huga, jag märker att det redan börjar hetta till bland kommentarerna på Expressen.se. Antar att jag får anledning att återkomma om dem så småningom. Här är artikeln:
Idag får svenska bögar och lesbiska äntligen samma rätt att gifta sig med den de älskar på samma villkor som andra medborgare. Det finns all anledning att fira. Samtidigt får vi inte glömma att en stor del av världens homosexuella lever i en mycket mörk verklighet. I sammanlagt 90 länder och territorier är det kriminellt att älska någon av samma kön som en själv.
Om jag nu skulle skriva att det finns människor som reser till sådana länder för göra livet ännu surare för homosexuella, skulle väl de flesta avfärda det som ett osmakligt skämt. Men det är precis vad som sker.
I december förra året reste pastor Åke Green på inbjudan av den i Sverige stora Yesus Mekane-kyrkan till Etiopien för att delta i ett symposium om homosexualitet. Inför religiösa grupper, samt företrädare för den repressiva och av Amnesty International hårt kritiserade regimen, föreläste han om ”riskerna med gaylobbyns framfart”. Enligt tidningen Världen Idag utmynnade symposiet i en överenskommelse ”där alla landets kyrkor beslöt att gemensamt motarbeta gayrörelsens försök att infiltrera landet”. Detta i ett land där homosexuella handlingar redan är olagliga, och ger minst ett års fängelse.
Nu är det förstås inte märkligt att Åke Green deltar i antihomosexuella konferenser. Han har under sin karriär som självutropad dissident turnerat runt i världen och spridit myter om yttrande- och religionsfriheten i Sverige – trots att han har papper från landets högsta rättsinstans på att han får yttra vilka grovheter och lögner om homosexualitet han önskar, bara han gör det med Bibeln i hand. Men att göra det i land där homosexualitet är straffbart? Beror det på dåligt omdöme? Behov att synas? Eller helt vanlig hjärtlöshet?
Greens Etiopienresa är ett exempel på en mycket oroande trend inom den antihomosexuella kristenheten just nu. Efter att ha förlorat vad de ofta kallar ”det kulturella kriget” på hemmaplan, åker de till länder där homosexuellas fri- och rättigheter redan kränks, för att hjälpa sina kristna bröder och systrar att kväva gayrörelsen i sin linda – om den nu överhuvudtaget existerar.
Det är som att de i takt med att homosexualitet i västvärlden blir allt mindre stigmatiserat, känner ett behov av att förvärra förhållandena i andra länder. Och då är tredje världen ett lovligt byte, eftersom attityderna mot homosexualitet där ofta redan är starkt negativa.
En av de mest notoriska ambulerande antigayaktivisterna är den amerikanske predikanten Scott Lively, vars främsta käpphäst är att nazismen var en homosexuell rörelse. Han menar att världen kommer att bli som nazityskland under 30- och 40-talen om inte homorörelsen stoppas. För två år sedan turnerade han i Ryssland och Baltikum i samarbete med New Generation Church och spred det här budskapet inför jublande församlingar. Och i början av mars i år agiterade han på en antihomosexuell konferens i Uganda – ett land där homosexuella handlingar kan ge livstids fängelse. Efter konferensen har tonläget mot Ugandas homosexuella skruvats upp avsevärt. De hängs ut med namn och bild i tidningarna och läsarna uppmanas att ange homosexuella.
Det är ur det här perspektivet den svenska lagen om könsneutrala äktenskap kommer att göra mest skillnad. Lagen kommunicerar nämligen ett otvetydigt och starkt budskap ut i världen – ett budskap om att en annan verklighet är möjlig för de miljontals homosexuella som lever under statlig, social, religiös och kulturell förföljelse. I länder som Burundi, där homosexualitet kriminaliserades förra veckan. I Irak där bögar mördas av islamister. Och i Etiopien, där en svensk pastor för inte så längesen predikade om hur farligt det är att ge homosexuella rättigheter.
Men det är också ett budskap som kan användas av den antihomosexuella kristenhetens propagandamaskineri för att sprida ytterligare rädsla och myter om homosexualitet runt om i världen. Vi får aldrig luta oss tillbaka och tro att allt är frid och fröjd. De är nu den verkliga utmaningen börjar – den internationella.
För några dagar sedan hörde Expressen av sig och bad mig skriva en debattartikel om hur kristna ledare reser till tredje världen för att missionera mot homosexualitet. Jag har ofta berört ämnet här på bloggen, och även skrivit om det i Expo. Längst ner finns länkar till ett urval av de tidigare bloggtexterna. Huga, jag märker att det redan börjar hetta till bland kommentarerna på Expressen.se. Antar att jag får anledning att återkomma om dem så småningom. Här är artikeln:
Idag får svenska bögar och lesbiska äntligen samma rätt att gifta sig med den de älskar på samma villkor som andra medborgare. Det finns all anledning att fira. Samtidigt får vi inte glömma att en stor del av världens homosexuella lever i en mycket mörk verklighet. I sammanlagt 90 länder och territorier är det kriminellt att älska någon av samma kön som en själv.
Om jag nu skulle skriva att det finns människor som reser till sådana länder för göra livet ännu surare för homosexuella, skulle väl de flesta avfärda det som ett osmakligt skämt. Men det är precis vad som sker.
I december förra året reste pastor Åke Green på inbjudan av den i Sverige stora Yesus Mekane-kyrkan till Etiopien för att delta i ett symposium om homosexualitet. Inför religiösa grupper, samt företrädare för den repressiva och av Amnesty International hårt kritiserade regimen, föreläste han om ”riskerna med gaylobbyns framfart”. Enligt tidningen Världen Idag utmynnade symposiet i en överenskommelse ”där alla landets kyrkor beslöt att gemensamt motarbeta gayrörelsens försök att infiltrera landet”. Detta i ett land där homosexuella handlingar redan är olagliga, och ger minst ett års fängelse.
Nu är det förstås inte märkligt att Åke Green deltar i antihomosexuella konferenser. Han har under sin karriär som självutropad dissident turnerat runt i världen och spridit myter om yttrande- och religionsfriheten i Sverige – trots att han har papper från landets högsta rättsinstans på att han får yttra vilka grovheter och lögner om homosexualitet han önskar, bara han gör det med Bibeln i hand. Men att göra det i land där homosexualitet är straffbart? Beror det på dåligt omdöme? Behov att synas? Eller helt vanlig hjärtlöshet?
Greens Etiopienresa är ett exempel på en mycket oroande trend inom den antihomosexuella kristenheten just nu. Efter att ha förlorat vad de ofta kallar ”det kulturella kriget” på hemmaplan, åker de till länder där homosexuellas fri- och rättigheter redan kränks, för att hjälpa sina kristna bröder och systrar att kväva gayrörelsen i sin linda – om den nu överhuvudtaget existerar.
Det är som att de i takt med att homosexualitet i västvärlden blir allt mindre stigmatiserat, känner ett behov av att förvärra förhållandena i andra länder. Och då är tredje världen ett lovligt byte, eftersom attityderna mot homosexualitet där ofta redan är starkt negativa.
En av de mest notoriska ambulerande antigayaktivisterna är den amerikanske predikanten Scott Lively, vars främsta käpphäst är att nazismen var en homosexuell rörelse. Han menar att världen kommer att bli som nazityskland under 30- och 40-talen om inte homorörelsen stoppas. För två år sedan turnerade han i Ryssland och Baltikum i samarbete med New Generation Church och spred det här budskapet inför jublande församlingar. Och i början av mars i år agiterade han på en antihomosexuell konferens i Uganda – ett land där homosexuella handlingar kan ge livstids fängelse. Efter konferensen har tonläget mot Ugandas homosexuella skruvats upp avsevärt. De hängs ut med namn och bild i tidningarna och läsarna uppmanas att ange homosexuella.
Det är ur det här perspektivet den svenska lagen om könsneutrala äktenskap kommer att göra mest skillnad. Lagen kommunicerar nämligen ett otvetydigt och starkt budskap ut i världen – ett budskap om att en annan verklighet är möjlig för de miljontals homosexuella som lever under statlig, social, religiös och kulturell förföljelse. I länder som Burundi, där homosexualitet kriminaliserades förra veckan. I Irak där bögar mördas av islamister. Och i Etiopien, där en svensk pastor för inte så längesen predikade om hur farligt det är att ge homosexuella rättigheter.
Men det är också ett budskap som kan användas av den antihomosexuella kristenhetens propagandamaskineri för att sprida ytterligare rädsla och myter om homosexualitet runt om i världen. Vi får aldrig luta oss tillbaka och tro att allt är frid och fröjd. De är nu den verkliga utmaningen börjar – den internationella.
Tor Billgren
Journalist bosatt utanför Kapstaden
Relaterade texter:
Öppet brev till Världen Idag om Åke Green och Etiopien,
Var står Världen Idag i frågan om hets mot folkgrupp?,
Agnarsson tar fakta om fängelsestraff "med en nypa salt"
Nya svar i skriftväxlingen om Green och Etiopien
Kristna ledare kämpar för förföljelse av homosexuella
Dagen skriver bara halva sanningen om konferensen i Uganda
posted by Tor Billgren at fredag, maj 01, 2009
4 Comments:
Personligen har jag haft mycket få problem förknippade med min homosexualitet. Vänner och bekanta bryr sig inte och inga särskilda komplikationer på jobbet. Man vaggas in i en tro att det här med att vara homo liksom inte är någon stor gjej längre. Att politiken har gjort sitt och så att säga är klar med detta. Att Sverige idag är moget, tolerant och fritt från diskriminering.
Det är klart jag vet att allt inte är frid och fröjd även om mitt dagliga liv är problemfritt. Det är klart att jag har noterat sådana galenpannor som Åke Green och andra av hans kaliber. Och ännu mer uppenbart att det är en lång väg kvar att gå blir det när man tittar närmare på kommentarerna till Tors artikel i Expressen. Det gör mig ont att läsa en del av inläggen som blandar missförstånd, generaliserade stereotyper, grumliga teologiska argument och direkt desinformation med intolerans och brist på respekt. Det är uppenbart att det är en lång väg kvar att gå innan vi får uppleva ett samhälle där en liten minoritet som råkat få gåvan att kunna älska personer av samma kön blir respekterade...
ja.. det var ju inte direkt någon kommentar till blogg-inlägget. Mer bara en tanke som för en stund förmörkade mitt sinne denna ljuvliga dag.
Har tittat runt lite bland kommentarerna, och visst har du lockat ut en hel massa stolpskott. Men jag blir samtidigt glad över att de inte får stå oemotsagda många minuter.
Mycket bra text, Tor. En bra blandning av sans och känsla.
Mycket bra formulerat Tor!
Tack!
Tors artikel är viktig. Nu när vi har så HBT-vänliga lagar i Sverige kan det vara lätt för vissa att glömma att så är det verkligen inte i de flesta länder. Det räcker att åka till Baltikum och Polen för att hamna i en helt annan typ av samhälle när det gäller HBT-rättigheter, både kulturellt och juridiskt.
Bengt
Skicka en kommentar
<< Home