"Våra motståndare är tröttare än vi tror"
av BENGT HELD
Jag träffade Barbro Westerholm 1998. Det var verkligen intressant. Jag hade ju läst om henne i gaymedia. Hon hade varit inblandad när socialstyrelsen 1979 avskaffade sjukdomsförklaringen av homosexuella. Sedan hade hon varit en av de politiker som mest engagerat sig för partnerskapsreformen i början av 1990-talet.
Hon hade precis blivit etta när RFSL granskat vilka ledamöter som gjort mest för homorättigheter (man sa homorättigheter 1998, inte HBT-rättigheter) 1994-1998. Det var tydligt att det var en lättnad för henne att hon fått det erkännandet. "Efter många år med intern kritik i partiet så betyder det här ett erkännande av mitt arbete" menade Barbro Westerholm när hon talade vid ett fp-möte 1998.
Jo, jag vet. Men alla vet det inte. På 1990-talet så var det politiker främst från kds (kd idag) som offentligt framförde homofientliga uttalanden, men även sådana från m och c. När det däremot gäller fp och s (och till viss del v och mp) så skrev man mycket sällan något homofientligt offentligt. Istället blev det en intern kritik där partikamrater riktade sina giftpilar mot tex Barbro Westerholm i fp. Eller Mona Sahlin i s. Eller Tasso Stafilidis i v. Etc.
I folkpartiet var det främst en frikyrklig falang med äldre män som igen och igen internt attackerade partiledningen (och Westerholm) i fp för att de följde "homolobbyn". I socialdemokraterna var det ofta inte kristna utan istället t.ex. industriarbetare som kritiserade Sahlin för att hon engagerade sig för "bögarna" och inte "arbetare". Som om en arbetare inte skulle kunna vara bög också. Få vet om det här eftersom det hanterades internt i partierna men fråga vilken fp- eller s-politiker som var engagerad på 1990-talet och de kan berätta hur det var.
Idag är situationen helt annorlunda inom fp och s. Inom fp är det redan i princip konsensus om att jobba för lika rättigheter och HBT-reformerna och det börjar närma sig konsensus även inom s.
Men för 10 år sedan var det helt annorlunda.
Därför ställde jag frågan till Westerholm 1998
"Hur orkar du? Jag frågar dig inte det här som politiker utan som människa. Hur orkar du hantera att få sådan kritik år efter år av partikamrater för att du engagerar dig för homosexuellas rättigheter?"
Barbro Westerholm svarade "Våra motståndare är tröttare än vi tror".
Och visst fick hon rätt. Efter några år så blev det både inom folkpartiet och socialdemokraterna helt accepterat att jobba för HBT-personers rättigheter. De som var emot 1998 tystnade. Eller ändrade sig ibland. Idag är det tvärtom de inom s och fp som är emot någon HBT-reform som blir ifrågasatta.
I höst ska Svenska kyrkan avgöra om de ska besluta om att tillåta äktenskapsceremonier inom samfundet. Med all sannolikhet så blir det ett ja. Och det vet också de som är emot reformen och menar att homorelationer är en synd.
Ni som är kristna homosexuella inom Svenska kyrkan. Jag vill att ni ska vara förberedda på att det blir attacker på er och era relationer och det kan bli värre och värre fram till kyrkomötet i höst eftersom många som ogillar era relationer konstaterar att de sannolikt förlorar.
Då är det viktigt att konstatera likt Barbro Westerholm "Våra motståndare är tröttare än vi tror". Deras desperata och extrema argument kan vara ett tecken på att de vet att förlorar.
Det blir konflikter det närmaste halvåret i Svenska kyrkan. Men sedan, efteråt, då blir det ofta reaktioner som "vad var det vi egentligen vi bråkade om".
Jag träffade Barbro Westerholm 1998. Det var verkligen intressant. Jag hade ju läst om henne i gaymedia. Hon hade varit inblandad när socialstyrelsen 1979 avskaffade sjukdomsförklaringen av homosexuella. Sedan hade hon varit en av de politiker som mest engagerat sig för partnerskapsreformen i början av 1990-talet.
Hon hade precis blivit etta när RFSL granskat vilka ledamöter som gjort mest för homorättigheter (man sa homorättigheter 1998, inte HBT-rättigheter) 1994-1998. Det var tydligt att det var en lättnad för henne att hon fått det erkännandet. "Efter många år med intern kritik i partiet så betyder det här ett erkännande av mitt arbete" menade Barbro Westerholm när hon talade vid ett fp-möte 1998.
Jo, jag vet. Men alla vet det inte. På 1990-talet så var det politiker främst från kds (kd idag) som offentligt framförde homofientliga uttalanden, men även sådana från m och c. När det däremot gäller fp och s (och till viss del v och mp) så skrev man mycket sällan något homofientligt offentligt. Istället blev det en intern kritik där partikamrater riktade sina giftpilar mot tex Barbro Westerholm i fp. Eller Mona Sahlin i s. Eller Tasso Stafilidis i v. Etc.
I folkpartiet var det främst en frikyrklig falang med äldre män som igen och igen internt attackerade partiledningen (och Westerholm) i fp för att de följde "homolobbyn". I socialdemokraterna var det ofta inte kristna utan istället t.ex. industriarbetare som kritiserade Sahlin för att hon engagerade sig för "bögarna" och inte "arbetare". Som om en arbetare inte skulle kunna vara bög också. Få vet om det här eftersom det hanterades internt i partierna men fråga vilken fp- eller s-politiker som var engagerad på 1990-talet och de kan berätta hur det var.
Idag är situationen helt annorlunda inom fp och s. Inom fp är det redan i princip konsensus om att jobba för lika rättigheter och HBT-reformerna och det börjar närma sig konsensus även inom s.
Men för 10 år sedan var det helt annorlunda.
Därför ställde jag frågan till Westerholm 1998
"Hur orkar du? Jag frågar dig inte det här som politiker utan som människa. Hur orkar du hantera att få sådan kritik år efter år av partikamrater för att du engagerar dig för homosexuellas rättigheter?"
Barbro Westerholm svarade "Våra motståndare är tröttare än vi tror".
Och visst fick hon rätt. Efter några år så blev det både inom folkpartiet och socialdemokraterna helt accepterat att jobba för HBT-personers rättigheter. De som var emot 1998 tystnade. Eller ändrade sig ibland. Idag är det tvärtom de inom s och fp som är emot någon HBT-reform som blir ifrågasatta.
I höst ska Svenska kyrkan avgöra om de ska besluta om att tillåta äktenskapsceremonier inom samfundet. Med all sannolikhet så blir det ett ja. Och det vet också de som är emot reformen och menar att homorelationer är en synd.
Ni som är kristna homosexuella inom Svenska kyrkan. Jag vill att ni ska vara förberedda på att det blir attacker på er och era relationer och det kan bli värre och värre fram till kyrkomötet i höst eftersom många som ogillar era relationer konstaterar att de sannolikt förlorar.
Då är det viktigt att konstatera likt Barbro Westerholm "Våra motståndare är tröttare än vi tror". Deras desperata och extrema argument kan vara ett tecken på att de vet att förlorar.
Det blir konflikter det närmaste halvåret i Svenska kyrkan. Men sedan, efteråt, då blir det ofta reaktioner som "vad var det vi egentligen vi bråkade om".
posted by Bengt Held at torsdag, maj 21, 2009
23 Comments:
Det blir konflikter det närmaste halvåret i Svenska kyrkan. Men sedan, efteråt, då blir det ofta reaktioner som "vad var det vi egentligen vi bråkade om".
Jag tror du har fel i detta. Se bara hur lång tid det tog för bråket i kvinnoprästfrågan att lägga sig. Jag gissar att det kommer att ta minst tjugo år för de konservativa att tolerera samkönade äktenskap.
"Jag gissar att det kommer att ta minst tjugo år för de konservativa att tolerera samkönade äktenskap."
Vem bryr sig vad konservativa tolererar eller inte tolererar, de tillhör "by gone" och "good riddens" generationen och har inte längre makten att definiera toleransnivåerna, och den kommande generationen behöver varken tolerera eller bli tolererad, utan respektera och bli respekterad.
Jag delar både Bengts optimism och Christophers pessimism. Visserligen lättar det slentrianmässiga motståndet i takt med att homosexuella blir allt synligare i samhället, och att villkoren för hbt-personer förbättras. Samtidigt hårdnar det extrema motståndet. Det hårdnar och organiserar sig. För några år sedan bildades RKTL, som var tänkt som en uppenbar pendang till RFSL. Det var visserligen ett enmansprojekt som mer eller mindre rann ut i sanden. Men så bildades Claphaminstitutet, som har mer akademiskt kött på benen. Ifrågasättandet av homosexuellas rättigheter är ett av institutets grundpelare, och de gör det med retorisk finess och intellektuell tyngd.
Den motsvarande utvecklingen i USA ska vi inte tala om. Där är det ett lukrativt heltidsjobb att bekämpa homosexuella. En smaklös och guldklirrande industri, som knappast lägger mindre krut på verksamheten av att delstat efter delstat inför homoäktenskap. Homoäktenskapets korta historia i Kalifornien visar att utvecklingen kan backa lika snabbt som den går framåt.
Sanna:
Problemet för Svenska Kyrkan är ju att de liberala inte är lika aktiva som de konservativa. Utan de konservativa är kyrkan helt tom på söndagarna. Så om alla yngre kristna går över till frikyrkorna så står Svenska kyrkan där med stora lokaler som bara används för bröllop och begravningar. Så är det redan nu, och jag gissar att äktenskapsfrågan har sådan tyngd för många att det riskerar att förvärra situationen.
Personligen påverkas jag inte. Jag är inte kristen.
Vill bara tipsa om lite grejor som jag läst idag som gjort mig rejält illamående och (för första gången sedan jag var fjorton år) fått mig att skämmas över min bisexualitet och längtan efter att en dag få barn
http://www.aftonbladet.se/wendela/article5196147.ab
och så en blogglänk med en väldigt lång kommentar om hur barn i HBT-familjer mår jättedåligt:
http://hunddolores.blogspot.com/2009/05/ska-homosexuella-ha-barn.html
Jag vill förtydliga när jag skriver att det efteråt blir reaktioner som "vad var det vi bråkade om" så syftar jag på mainstreamfalangen inom Svenska kyrkan. För jag lovar att även biskoparna och de som är homovänliga inom svenska kyrkan nu känner ett visst obehag av att det är så mycket bråk om det här. Men om ett år har det lugnat sig. Visserligen så är det ännu folk inom tex Kristdemokrater i Svenska kyrkan, Sverigedemokraterna och Frimodiga kyrka men de betraktas om ett år ungefär som de betraktades i slutet avv 1990-talet som varit emot partnerskapsreformen 1994. De har förlorat. låt dem då sura några år, sedan accepeterar även de hur det är. Och så blev det ju, kd sa ja till partnerskapsreformen 2003 och sd 2006.
Bengt
Anonym:
Varför skäms du för din bisexualitet? Vad har din läggning med surrogatmödrar att göra? Om du inte gillar surrogatmödraskap så står det dig fritt, men tro inte att detta har någonting specifikt med homo- eller bisexualitet att göra. Många par som inte kan få barn på egen hand tar hjälp av surrogatmödrar.
Anonym
"och så en blogglänk med en väldigt lång kommentar om hur barn i HBT-familjer mår jättedåligt"
Att både du och den som lämnade den kommentaren är anonyma är helt förväntat. Den här typen av storys är det också om invandrare. En "anonym läkare" berättare att de flesta invandrare beter sig illa på vårdcentraler. en "anonym människa på skattekontoret" berättar hur invandrare hotar dem för att få mer pengar efter skatt.
Den här typen av mytomaner kan man helt strunta i. De säger sig vara "nationalister", "värna sitt land" etc. men de har inte kurage nog att ha med sitt eget namn.
Var alltid skeptiskt mot den här typen av historier. Konkta istället någon som har de här jobben och kolla vad de har för erfarenhet av homosexuella, invandrare etc. Det kan givetvis existera problem men vissa anonyma människor har en egen agenda när de sprider saker på internet.
Bengt
Christoffer: Det var inte surrogatmödrar jag fastnade på och fick dåligt samvete för, utan den anonyma som skrev om alla barn till HBT-personer som tydligen hade farit extremt illa...
Anonym
Om jag skriver att barn till kd-politiker far hemskt illa blir det då sant?
Bengt
Anonym:
Med viss erfarenhet från familjerätt kan jag säga att det vimlar av barn till heterosexuella som far illa. Den anonyme barnexperten är inte seriös.
Människor är alltid individer. Din bisexualitet gör inte dig till en sämre förälder bara för att det går att hitta dåliga föräldrar som är bisexuella. Jag tycker därför det vore synd om du avstod från att skaffa barn bara för att du låtit dig luras av en anonym person som indirekt påstår sig veta något om dig och din förmåga.
Den värsta homofobin är den som internaliseras av bi- och homosexuella själva. Låt aldrig någon tala om för dig vem du är!
Observera att frågan inom Svenska kyrkan endast gäller om samkönade vigslar ska kunna ske i kyrkans egen regi, inte om vanliga medlemmar ska tillåtas leva i homosexuella relationer. Det är tillåtet redan nu och har varit tillåtet i Svenska kyrkan lika länge som det har varit tillåtet enligt lagen. Frågan gäller inte heller om enskilda präster ska ha rätt att ta uppdrag som borgerliga vigselförrättare och då även viga samkönat. Och inget hindrar väl en borgerlig vigselförrättare att viga i enlighet religiösa vigselritualer.
Ett eventuellt nej av kyrkomötet kommer inte att hindra någon kyrkomedlem att ingå samkönat äktenskap. Det därför inte om homosexuellas rättigheter, utan om att tvinga kyrkan på knä. Kommer det att kännas bra ens för homoparen själva? Vi får vara glada så länge ingen präst kan tvingas att medverka. Därför måste vi organisera någon form av försvar för religionsfriheten och för prästers rätt att följa sina samveten utan att utsättas för trakasserier.
Jag räknar med stöd även från homosexuella som inte håller med oss i sakfrågan. Varför skulle vi då attackera de homosexuellas relationer? Ska vi inte tillsammans kunna förvara religions- åsikts- och tankefriheten? Dessa friheter är ju bra att ha även för de homosexuella själva.
Det hade varit möjligt att övertyga kyrkomötet att säga nej, om vi hade sluppit Kristdemokraternas elefantdans i porslinsbutiken, när de under hycklande tal om likhet inför lagen försökte avskaffa äktenskapet och ersätta det med något slags partnerskapsregistrering för alla.
Motståndet kommer INTE att blåsa över på något år, eftersom Guds ord är evigt. Men kyrkan kommer inte att sönderslitas av strider på samma sätt som skett i kvinnoprästfrågan. Om homovigslarna inte blir fler än partnerskapsförrättningarna (0,8 % jämfört med heterovigslarna) så blir homovigslarna en så liten del av kyrkans verksamhet, så att konflikter lätt kan undvikas.
Förstår inte debatten.
Vi har idag en juridiskt giltig könsneutral äktenskapslag. Varför ska Svenska kyrkan behöva ta ställning till denna och ompröva sin religion? Detta är ingen fråga för Svenska kyrkan som jag ser det.
Lars
"Ett eventuellt nej av kyrkomötet kommer inte att hindra någon kyrkomedlem att ingå samkönat äktenskap. Det därför inte om homosexuellas rättigheter, utan om att tvinga kyrkan på knä."
Så du menar att i en situation där allt tyder på att det är en majoritet bland såväl Svenska kyrkans medlemmar, bland dess biskopar, bland dess präster och bland dess kyrkopolitiker, då är det att tvinga kyrkan på knä att göra som de flesta vill. Däremot är mer rätt att kyrkan ska följa dig trots att du är en liten minoritet. Förklara den logiken närmare om du kan.
Bengt
Lenka
"Förstår inte debatten.
Vi har idag en juridiskt giltig könsneutral äktenskapslag."
Ja, det är tack var din sida förlorade äktenskapsdebatten. Som om du nu skulle ha någon trovärdighet i att hänvisa till rätten för samkönade par att ingå borgerliga äktenskap, när du gjorde allt för att argumentera emot den reformen för några några månader sedan. Men det är väl som med partnerskapreformen, den gillade konservativa först när de kunde använda den för att säga nej till nya mer radikala reformer.
"Varför ska Svenska kyrkan behöva ta ställning till denna och ompröva sin religion? Detta är ingen fråga för Svenska kyrkan som jag ser det."
Svenska kyrkan är suverän att
1. Avgöra om de ska förrätta juridiska giltiga vigslar.
2. Vilka par de ska viga bland de par som har rätt att ingå äktenskap enligt nuvarande lag.
Vill du Lenka inskränka Svenska kyrkans religionsfrihet genom att försöka stoppa den här processen? Du får väl som andra acceptera och respektera det kyrkomötet avgör i höst.
Svenska kyrkan har redan "omprövat sin religion" när de sagt ja till att välsigna samkönade relationer. Och kyrkan har omprövat sin religion inom många andra områden, vilka som ska få vara präster etc
Med ditt resonemang borde Svenska kyrkan 2009 bara tillåta manliga präster. Är du för det?
Bengt
Guds ord är evigt..... ?
Hur skall vi förhålla oss till arbete på helgen, handikappade som vill till kyrkan osv osv? Listan kan göras lång.
Om vi skall använda Bibeln som evig sanning och att slå människor i huvudet med borde vi väl ta med allt? Varför utesluta ngn från vår diskriminering?
//ninni
Bengt,
Nej, detta borde inte vara någon fråga för Svenska kyrkan men har blivit så i alla fall pga politiseringen av kyrkan som jag är stark motståndare till.
Men vi ser ju också hur populärt det är att gå i kyrkan idag med överfyllda kyrkbänkar varje söndag. Eller?
Lars
Du blandar ihop saker som inte har med varann att göra. Det är sant att Svenska kyrkan är ganska "partipolitiserad" (något man kan vara emot givetvis) men det har ju inte något med äktenskapsdebatten att göra.
Här är fakta. For your information.
1. Sedan 1 maj 2009 tillåter staten religiösa samfund med juridisk vigselrätt att viga även samkönade par.
Då måste varje samfund avgöra om de ska göra det eller som idag bara tillåta olikkönade par.
Här har debatten startat både inom Svenska kyrkan och t.ex. inom Missionskyrkan.
Artikel i tidningen Dagen
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=170824
"Svenska missionskyrkan väntar med beslut om deras pastorer ska viga samkönade par.
Den nya äktenskapslagen, som ger par av samma kön samma rätt som par av olika kön att ingå äktenskap, tvingar kyrkorna att ta ställning till om de vill viga par av samma kön eller inte.... I Missionskyrkan kommer frågan att bearbetas under hösten av teologiska kommittén, som sedan lägger fram ett betänkande till kyrkostyrelsen, skriver Sändaren.
-I Missionskyrkan finns ännu ingen skriven ordning som vi kan luta oss mot i det här fallet. Vi behöver bearbeta och förankra frågorna innan vår praxis förändras, säger Olle Alkholm, kyrkosekreterare i Svenska missionskyrkan.... I slutet av året planerar kyrkostyrelsen att presentera ett förslag på hur man ställer sig till den nya könsneutrala lagen."
2. Eftersom du försöker sprida antydningar om att det är partipolitiker i Svenska kyrkan som är för att förätta homovigslar i samfundet medan icke-partipolitiker är emot homovigslar inom samfundet så hänvisar jag till den rapport jag skrev om kyrkostyrelsens folk och deras åsikter om homoäktenskap inom samfundet.
Från min rapport "80 % i Svenska kyrkans styrelse för homoäktenskap".
http://antigayretorik.blogspot.com/2009/02/80-i-svenska-kyrkans-styrelse-ar-for.html#links
"Ibland sprider de som är emot homoäktenskap budskapet att det är teologiskt ointresserade partipolitiker i Svenska kyrkan som vill tvinga på samfundet samkönade äktenskap trots att de som inte är politiker oftast skulle vara emot reformen. Som min rapport visar så är det en myt när man granskar kyrkostyrelsen. För enkelhetens skull så kallar jag även ledamöterna från Folkpartister i Svenska kyrkan och Kristdemokrater i Svenska kyrkan för partipolitiker eftersom de har en partikoppling i namnet och oftast är engagerade även inom respektive parti.
Bland de 24 i kyrkostyrelsen som är för att Svenska kyrkan ska förrätta äktenskap för samkönade par så har 20 (83 %) partipolitisk koppling. Bland de 5 i kyrkostyrelsen som är emot homoäktenskap så har 4 (80 %) partipolitisk koppling. Det är två representanter i kyrkostyrelsen som även är riksdagsledamöter och är med och röstar i riksdagen senare i vår om en könsneutral äktenskapslag. Båda två, Hans Wallmark (m) och Lennart Sacredeus (kd) är emot att Svenska kyrkan ska förrätta samkönade äktenskap. Det här visar alltså att det är en myt att partipolitiker och icke-partipolitiker skulle ha helt olika åsikter om homoäktenskap och att den förstnämnda gruppen generellt skulle vara mycket mer positiv till reformen.
Tvärtom så har det visat sig att de som främst jobbar emot reformen oftast själva är partipolitiker.
Till sist vill jag kommentera det du skriver om Svenska kyrkans popularitet.
"Men vi ser ju också hur populärt det är att gå i kyrkan idag med överfyllda kyrkbänkar varje söndag. Eller?"
Ja, och om Svenska kyrkan varit helkonservativ, homofientlig och bara tillåtit manliga präster och haft samma budskap som Åke Green och andra svartrockar så hade givetvis miljontals svenskar besökt mässorna varje söndag eller hur?
Notera dessutom att Svenska kyrkan vad jag vet har lika många gudstjänstbesökare en vanlig söndag än alla de andra kristna samfunden i Sverige har tillsammans.
Bengt
Du är för härlig, Bengt. Du är också grymt skicklig på att ta fram statistik och undersökningar. Sådant imponerar.
Ge mig ett år så kanske jag också kan bli skribent på denna blogg :)
Trevlig helg!
/ Lars
Bengt.
Som du förstår var det jag skrev inte avsett som kritik mot någon som utnyttjar sin rätt att påverka Svenska kyrkan i ena eller andra riktningen. Den rätten har även jag, fastän du skriver att jag tillhör en liten minoritet. Hade jag inte behövt spilla en massa tid på att försvara homosexuellas rätt att ingå äktenskap enligt lagen mot kd:s krumbukter, hade antagligen fler tyckt som jag om homovigslar i kyrkan. Jag är alltså inte den Lars, som har motarbetat homopars rätt att gifta sig borgerligt.
Jag skriver inte här för att missionera eller för att övertyga läsarna om att de bör tycka som jag. Personer som är intresserade av kristen tro för att bli frälsta uppmanar jag att ta kontakt med någon kyrka!
Jag skriver för att klargöra positioner, så att vi kan undvika onödiga konflikter mellan "homorörelsen" och bekännelsetrogna kristna. Det vi är oeniga om, är vi oeniga om. Och bör kunna hantera under ömsesidig respekt, om vi befriar oss för skenbara tvister i sådana frågor där vi egentligen är överens.
När vi diskuterade homosexuellas rätt att vara medlemmar i kyrkor utan att behöva leva i celibat, stödde jag den rätten med hänvisning till ecclesiologin (= läran om kyrkan), och inte med hänvisning till vad majoriteten tycker. Det är samma här.
Homosexuella har (enligt lagen) rätt att bilda nya religiösa samfund, som ansöker om vigselrätt. Jag avfärdar emellertid den tanken, med hänvisning till trosbekännelsen: "Jag tror på en enda, helig, apostolisk och allmännelig kyrka."
Man bruakr likna kyrkan vid ett äktenskap mellan Kristus och den fallna mänskligheten. Vem företräder då Kristus i kyrkomötet? Det "kyrkopolitikerna", de av medlemmarna valda ledamöterna, göra. Detta står inte klart för alla ledamöter, men är egentligen inte konstigare än att styrelseledamöterna i en stiftelse ska följa stiftelseurkunden, och inte vad de själva tycker i egenskap av privatpersoner, politiker eller något annat.
(En stiftelse bildas vanligen genom att någon avliden person har testamenterat sin förmögenhet till något speciellt syfte, som framgår av testamentet eller annan stiftelseurkund. Härigenom kan den avlidna personen fortsätta att bestämma över sin egendom, vad den ska användas till, efter sin död. Nu tror visserligen kristna att Jesus lever, men han har ju dock lämnat efter sig ett Testamente, där hans vilja kommer till uttryck.)
Svenska kyrkan är ett trossamfund, som lyder under en särskild lag. Trossamfund är en i Sverige ny juridisk figur, med kontinentaleuropeiska förebilder, som alltså utgår från den religiösa föreställningen att en gud eller annat andeväsen den egentliga fullmaktsgivaren för dem som har att besluta i "föreningen".
Att Svenska kyrkan ska vara ett demokratiskt trossamfund har frikyrkliga förebilder, när man samlades till församlingsråd och sökte Guds vägledning i de beslut som skulle tas. Guds vilja kan alltså komma till uttryck genom majoritetsbeslut, men då ska mötet verkligen söka Guds vägledning. Några absoluta garantier för att majoriteten alltid har rätt, kan vi dock aldrig få.
Vad ska vi ha kyrkan till, om vi inte tror att Gud finns och vill något?
--
Gud gav varje människa en fri vilja, för att varje människa skulle få chansen att frivlligt välja honom. Naturligtvis måste också kyrkan få välja. Om man ska viga homopar eller ej, när detta nu har blivit tillåtet genom lagen. Som enda parti har kd gått emot kyrkans rätt att välja. Om kd fått som de velat hade det varit en grov kränkning av religionsfriheten för oss alla.
Lars: "En stiftelse bildas vanligen genom att någon avliden person har testamenterat sin förmögenhet till något speciellt syfte, som framgår av testamentet eller annan stiftelseurkund. Härigenom kan den avlidna personen fortsätta att bestämma över sin egendom, vad den ska användas till, efter sin död."
Antar att detta är en metafor eller något eftersom döda människor inte kan göra något alls. Dessutom kan visserligen människor ha haft så nära band till den avlidne att de via samvetet skulle skada sig själva om de gick emot vad den avlidne tyckte. De har då ett egenintresse av att följa den sista viljan. Alternativet är att de inte bryr sig om den avlidne men ändå gör som den ville eftersom deras anseende skulle sjunka bland sina bekanta om de svek den avlidnes sista vilja. Den avlidne kan heller inte hindra dem från att tolka om formuleringar mm, vilket säkert är vanligt beroende på hur exakt testamentet är formulerat.
Ursäkta OT-diskussionen. :)
mirakelpojken
Naturligtvis kan en person, medan han lever, bestämma vad som ska hända med hans egendom efter hans död. Det är ju vad man har testamenten till. I stället för att dela ut all sin egendom till olika arvingar kan man bilda en stiftelse för något viss syfte. Du kan läsa mer om stiftelser på denna länk: http://www.lst.se/lst/sv/amnen/Stiftelser/
Alternativet är inte alls att de, som har hand om stiftelsen, struntar i den dödes vilja, och gör som de vill, för då blir de åtalde för brottet trolöshet mot huvudman. Tillsynsmyndigheten (länsstyrelsen) har till uppgift att bevaka i första hand stiftelsens ekonomiska intresse,l men detta innebär ju att pengarna används enligt den avlidnes vilja. Detta gäller även om stiftaren är i livet. Stiftaren har i så fall avstått från äganderätten över stiftelsens tillgångar.
En stiftelse är således varken en ideell förening (har medlemmar), en ekonomisk förening (har medlemmar) eller ett bolag (har ägare). En stiftelse saknar ägare och medlemmar, utan "äger sig själv".
Du har rätt i att det jag skrev är ett slags metafor. Det var ett försök att förklara vad som menas med trossamfund, som är ett i Sverige nytt begrepp. Ett trossamfund kan föreningsrättsligt beskrivas som ett mellanting mellan stiftelse och ideell förening. Åtminstone enligt min mening. Ett trossamfund har medlemmar (som ideella föreningar) men är avsedda för att tjäna ett högre syfte (än medlemmarnas personliga intresse), nämligen att representera Gud här på jorden. Den religiösa urkunden (Bibeln, Koranen etc) kan liknas vid en stiftelseurkund. En likhet mellan stiftelser och trossamfund är att de styrs av dokument, som har upprättats (eller mottagits från Gud) i gången tid.
Samtliga nuvarande svenska trossamfund var före 2000-01-01 antingen offentliga förvaltningar (Svenska kyrkan) eller ideella föreningar (de protestantiska frikyrkorna) eller en stiftelse (Katolska kyrkans svenska del).
Lars: Du bekräftar vad jag menar när du skriver att "Alternativet är inte alls att de, som har hand om stiftelsen, struntar i den dödes vilja, och gör som de vill, för då blir de åtalde för brottet trolöshet mot huvudman." Dvs, det ligger i de efterlevandes egenintresse att följa lagen för att inte bestraffas av levande människor. Det är inte den dödes vilja som styr utan levande människors vilja. Men det är ett behändigt och kortfattat sätt att uttrycka saken, givet att alla vet vad som egentligen händer.
Skicka en kommentar
<< Home