tisdag, juni 23, 2009

Om ateismdebatten och digitalt meningsutbyte

av TOR BILLGREN

Debatten om Humanisternas annonskampanj och Guds existens går vidare. Jag var inte särskilt imponerad av Göran Rosenbergss båda texter i DN; han fixerar sig vid spekulationen att kampanjen har kostat flera miljoner, och spelar ut förintelsekortet på ett billigt och omotiverat sätt. Lika billigt som Christer Sturmarks respektlösa insinuationer om Rosenbergs förstånd och intellekt.

Debatten får mig att reflektera över det digitala meningsutbytet natur. Snabbheten och gränslösheten är förstås fantastiska fördelar. Man kan publicera en replik omgående och det finns inga begränsade format att ta hänsyn till. Men snabbheten och gränslösheten kan också försvåra och försämra debatten. Det öppnar t.ex. för att skriva i affekt; att man efter att ha läst något som gör en förbannad sätter sig och skriver en tiotusenteckenstext, istället för att låta vreden svalna och argumenten mogna och spetsa till sig själva. Härvid offras renodling, besinning och finess.

Den som inte bemöter ett inlägg eller en kommentar efter femton minuter betraktas ha kapitulerat. En obesvarad anklagelse ses som en seger för motståndaren – trots att orsaken till tystnaden inte är brist på argument, utan brist på stridsvilja. Ibland föredrar man kanske att ligga i hängmattan och läsa Slas istället för att ägna sig åt digitala hårklyverier.

Det är således inte längre argumentens kvalitet som utgör skiljelinjen i debatten, utan tillgången till Internet och viljan (och resurserna) att lägga större delen av sin tid på hobbydebatterande vid laptopen.

Senare delen av debatten har kommit att handla om huruvida ateismen är en tro. Och jag blir lika förvånad varje gång jag ser denna religiösa relativism, detta behov att degradera sig själv – jag har i tidigare inlägg kallat det retoriskt självskadebeteende. Varför tycker inte troende att religionen är bra nog? Varför denna ständiga strävan efter att antingen "upphöja" tron till vetenskap, eller "sänka" vetenskapen eller ateismen tilll tro? Notera citationstecknen; den hierarki som är premissen för detta beteende existerar inte i sig själv, utan uppstår först i det ögonblick någon konstruerar den genom att t.ex. hävda att ateism är en tro.

Christer Sturmark avslutar sin senaste text på Newsmill med ett bra exempel, som jag gärna skulle se som utgångspunkt för kommande artiklar och bemötanden. Han vänder sig till Göran Rosenberg i texten.

Tänk dig en person, helt ofärgad av och ovetande om den kristna teologin och Bibelns berättelser. Denna person aldrig har hört talas om religion, skapelsemyter eller gudar. Hon promenerar i en park och njuter av naturens mångfald och den rikedom som evolutionen har frambringat. Så möter hon en kristen person som berättar att någonstans i vår tillvaro (eller utanför vår tillvaro) finns ett slags personligt väsen med ett okroppsligt medvetande, som vill något med människors liv och förmår ingripa i enskildas livssituation. Detta personliga medvetande sände dessutom sin enfödde son till jorden för våra synders skull för ungefär 2000 år sedan. Denna person lyssnar noga på vad den kristne har att berätta, och säger sedan: "Nej, det där tror jag inte på, det förefaller inte troligt. Snarare osannolikt."

Menar Rosenberg verkligen att båda dessa personer i parken ger uttryck för olika slags religiös tro? Det torde vara uppenbart för alla att ateism inte är en tro i den mening som de försöker hävda. Att påstå detta är samma sorts logiska felslut som att påstå "att inte spela fotboll är också en sport." eller "att inte samla frimärken är också en hobby".

8 Comments:

Anonymous Lars Flemström said...

Religionssurrogat?

tisdag, juni 23, 2009 12:55:00 em  
Blogger Tor Billgren said...

Hur menar du, Lars?

tisdag, juni 23, 2009 1:02:00 em  
Blogger Johan said...

Tor
Jag håller med dig om att det inte är logiskt eller att det är ”retoriskt självskadebeteende” att ”upphöja” sin tro till vetenskap eller ”sänka” vetenskapen till en tro. Det borde vara ok och respekterat att man har den tro eller världsbild som man har utan att man ska behöva förvandla eller förvanska den så att den blir mer respekterad av andra människor i samhället. Men det finns olika typer av tro, dvs tro som baserar sig på böcker, litteratur eller kulturell ”uppfostran” som dikterar för den troende hur han/hon ska leva etc (dogmatisk tro) och sen finns det tro som inte bygger på en dogmatisk grund, en tro som utgår ifrån en själv utan att man försöker överföra den till eller övertyga andra. Även om vetenskapen har en helt annan metodologi än religiös tro, där vetenskapen på systematisk väg hela tiden förändrar sitt sätt att se på världen och reviderar sin världsbild (ibland på mindre sätt och ibland mer omvälvande) så finns det dogmatiska inslag även hos vetenskapen, och därmed också tendenser hos människor (ffa de som inte själva sysslar med forskning) till att tro att allt är korrekt och på dogmatisk väg hävda att alla vetenskapliga teorier är sanningen. Detta stänger dörren för verklig vetenskap, där man innan test har utförts bör hålla dörren öppen för olika hypoteser och teorier. För mycket förutfattade meningar om tillvaron finns även hos de människor som är ”vetenskaps-ja-sägare”, och för liten kunskap finns hos allmänheten om den vetenskapliga forskningens verkliga process(er). Vad gäller evolutionsteorin så är det helt klarlagt i) att evolutionen har ägt och äger rum (bl a fossilfynd vittnar om detta), samt ii) vilka generella vägar som denna evolution har tagit (även om detaljer kan skilja sig åt mellan forskarrön), men även om det finns mycket kunskap om iii) hur evolutionsprocesserna sker så är detta långt ifrån klarlagt, speciellt råder det mycket delade meningar om hur nya arter uppkommer (eller ens hur man ska definiera en art). Det finns många frågetecken här, och även inom teorier i annan vetenskaplig forskning (vilket är tjusningen med forskningen att vi kan fortsätta undersökningarna och kontinuerligt slipa till våra modeller av naturen). Med detta vill jag bara säga att det är lätt att slå sig för bröstet och hävda att nånting är mer rätt än andra teorier eller världsbilder, speciellt om man inte är speciellt insatt i ett ämne eller hur vetenskapsprocessen fortgår (som många politiker och mediafolk inte är). Det är betydligt svårare (men i mitt tycke mer eftersträvansvärt) att inta en mer ödmjuk hållning och sluta upp att dogmatiskt förkasta andra människors världsbilder och mer kritiskt granska sin egen personliga världsbild, den världsbild som innehas av ens kultur eller i ens samhälleliga sammanhang.

tisdag, juni 23, 2009 1:23:00 em  
Anonymous Lars Flemström said...

Det finns ju dom som menar att religiös tro är ett slags naturbehov hos människan. Om Gud skapade människan, för att hon ska älska honom, kan ju Gud även ha lagt ner en längtan efter honom i den mänskliga naturen.

Motsvarande spekulationer finns, eller har funnits även bland anhängare av Darwinismen. De menar att de första tecknen på religiös tro hos våra förfäder markerar övergången från apa till människa.

Människor, som inte har hört talas om kristendomen, är ju knappast ateister, utan de har en annan religion. Det står i Gamla Testamentet att folket gjorde avgudar. De tillverkade sina egna gudar. Hur de gamla araberna (före islam) dyrkade egentillverkade avgudar visades mycket åskådligt i filmen om Muhammed, då en man tappade sin "gud" så att den gick sönder - och skyllde på muslimerna.

(Jag måste skjuta in en parantes här: Icke-muslimer ska inte försöka tolka Koranen. Det blir lätt fel. Samma sak som när icke-kristna försöker tolka Bibeln.)

När ett folk mister tron på sin gamla religion, tar nya religioner över. Paulus tog själv fasta på detta under sin missionsresa till atenarna. Ett slags religiöst vacuum, när folk tappade tron på de gamla gudarna, präglar även övergången från hedendom till kristedom. Man klagade på att de gamla gudarna var "kraftlösta".

Detta gäller de relativt få militära drabbninarna mellan kristan och hedningar i vårt land. De besegrade behövde knappast tvångsdöpas. Man trodde allmänt på den tiden att gudarna gav seger i krig, och nu hade hednagudarna svikit.

Med religionssurogat menar jag filofiska eller liknande läror, som åtminstone delvis tjänar samma syfte / fyller samma behov som en religion (förklarar vårt ursprung, mm) men in inte är en religion i egentlig bemärkelse.

Att definiea skillnaden mellan en religion och en livsåskådning i allmänhet är inte så lätt. En vetenskap som "övertolkas" kan enligt min mening tjäna samma syfte som en religion, utan att vetenskapen i sig blir en religion.

Science fiction är en litterär genre, som när den är som bäst, inte strider mot några redan gjorda vetenskapliga upptäckter, det som berättas är alltså "möjligt". Så det finns nog ändå ett gränsområde mellan vetenskap och religion. Skapelsetroende menar att Darwins lära går utöver den (mikro-) evolution som kan bevisas experimentellt. Har just skrivit ett inlägg om Darwin på min blogg.

tisdag, juni 23, 2009 2:05:00 em  
Anonymous Anonym said...

Jag har följt samma debatt på newsmill, där jag tycker att två av artiklarna sticker ut på ett positivt sätt. Den ena är den av Peter Dahlgren som levererar och utvecklar ytterligare bra argument för varför ateismen inte kan ses som en tro. Den andra, som jag tycker bäst om hittils, är skriven av Greger Morin, som tar upp lite andra vinklar än de vi hittills sett i debatten. Dessa två sticker ut i förhållande till det i övrigt förutsägbara debattbruset på newsmill.

/af

tisdag, juni 23, 2009 6:14:00 em  
Anonymous Christopher Aqurette said...

Problemen med Humanisterna är flera. Framför allt att de inte förstår skillnaden mellan sekularism och ateism, men också att de inte förmår se att religion också är kultur. Det är naivt att tro att människan som "promenerar i en park och njuter av naturens mångfald och den rikedom som evolutionen har frambringat" skulle göra detta i total avskildhet från andra människor. Sannolikt skulle hon diskutera sina erfarenheter av världen med andra och söka svar på frågor hon inte får av det hon ser om kring sig. Det är där någonstans som de existentiella frågorna kommer in, vilket leder vidare till teorier om det övernaturliga, människans ursprung, etiken och naturlagarna.

Precis som människan i naturtillståndet "hamnar i en stat utan att egentligen anstränga sig" (Nozick) så hamnar människan i en kultur delvis byggd på myter och vidskepelser utan att anstränga sig.

tisdag, juni 23, 2009 7:30:00 em  
Anonymous Sanna said...

Det största felet med Humanisterna är att de så ofta sätter likhetstecken mellan humanism och ateism.

Även då jag har en gudstro så räknar jag mig som humanist, och delar många värderingar med sekulära humanister. Jag ser heller ingen självklar konflikt mellan sekulär humanism och religiös humanism.

tisdag, juni 23, 2009 8:17:00 em  
Anonymous Björn said...

Jag är troende men jag vill inte leva i ett samhhälle där folk sätter tro över vetande eller där barn sätts i religiösa friskolor av sina föräldrar som ett medvetet sätt att isolera dem från den rikedom av mångfald som finns av människor och för att styra in dem på "en väg" som de anser den rätta.

Jag stöder fullt ut humanisternas krav på slopade statliga bidrag till religiösa frisksolor. Sverige är enda landet i välden där staten betalar för religiös indoktrinering genom bidrag till religiösa friskolor, helt sjukt. Mina skatte pengar betalar tex Livets Ords skolor där man i sann fundokristen anda lär ut att jag är sjuk/felaktig som människa till följd av att jag är homo.

onsdag, juni 24, 2009 7:11:00 fm  

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home