Om ateismdebatten och digitalt meningsutbyte

av TOR BILLGREN

Debatten om Humanisternas annonskampanj och Guds existens går vidare. Jag var inte särskilt imponerad av Göran Rosenbergss båda texter i DN; han fixerar sig vid spekulationen att kampanjen har kostat flera miljoner, och spelar ut förintelsekortet på ett billigt och omotiverat sätt. Lika billigt som Christer Sturmarks respektlösa insinuationer om Rosenbergs förstånd och intellekt.

Debatten får mig att reflektera över det digitala meningsutbytet natur. Snabbheten och gränslösheten är förstås fantastiska fördelar. Man kan publicera en replik omgående och det finns inga begränsade format att ta hänsyn till. Men snabbheten och gränslösheten kan också försvåra och försämra debatten. Det öppnar t.ex. för att skriva i affekt; att man efter att ha läst något som gör en förbannad sätter sig och skriver en tiotusenteckenstext, istället för att låta vreden svalna och argumenten mogna och spetsa till sig själva. Härvid offras renodling, besinning och finess.

Den som inte bemöter ett inlägg eller en kommentar efter femton minuter betraktas ha kapitulerat. En obesvarad anklagelse ses som en seger för motståndaren – trots att orsaken till tystnaden inte är brist på argument, utan brist på stridsvilja. Ibland föredrar man kanske att ligga i hängmattan och läsa Slas istället för att ägna sig åt digitala hårklyverier.

Det är således inte längre argumentens kvalitet som utgör skiljelinjen i debatten, utan tillgången till Internet och viljan (och resurserna) att lägga större delen av sin tid på hobbydebatterande vid laptopen.

Senare delen av debatten har kommit att handla om huruvida ateismen är en tro. Och jag blir lika förvånad varje gång jag ser denna religiösa relativism, detta behov att degradera sig själv – jag har i tidigare inlägg kallat det retoriskt självskadebeteende. Varför tycker inte troende att religionen är bra nog? Varför denna ständiga strävan efter att antingen "upphöja" tron till vetenskap, eller "sänka" vetenskapen eller ateismen tilll tro? Notera citationstecknen; den hierarki som är premissen för detta beteende existerar inte i sig själv, utan uppstår först i det ögonblick någon konstruerar den genom att t.ex. hävda att ateism är en tro.

Christer Sturmark avslutar sin senaste text på Newsmill med ett bra exempel, som jag gärna skulle se som utgångspunkt för kommande artiklar och bemötanden. Han vänder sig till Göran Rosenberg i texten.

Tänk dig en person, helt ofärgad av och ovetande om den kristna teologin och Bibelns berättelser. Denna person aldrig har hört talas om religion, skapelsemyter eller gudar. Hon promenerar i en park och njuter av naturens mångfald och den rikedom som evolutionen har frambringat. Så möter hon en kristen person som berättar att någonstans i vår tillvaro (eller utanför vår tillvaro) finns ett slags personligt väsen med ett okroppsligt medvetande, som vill något med människors liv och förmår ingripa i enskildas livssituation. Detta personliga medvetande sände dessutom sin enfödde son till jorden för våra synders skull för ungefär 2000 år sedan. Denna person lyssnar noga på vad den kristne har att berätta, och säger sedan: "Nej, det där tror jag inte på, det förefaller inte troligt. Snarare osannolikt."

Menar Rosenberg verkligen att båda dessa personer i parken ger uttryck för olika slags religiös tro? Det torde vara uppenbart för alla att ateism inte är en tro i den mening som de försöker hävda. Att påstå detta är samma sorts logiska felslut som att påstå "att inte spela fotboll är också en sport." eller "att inte samla frimärken är också en hobby".