Ljus i tunneln

av TOR BILLGREN

Läs No tears for queers-författaren Johan Hiltons text i dagens Expressen! Han återbesöker sin hemstad Borås, och skildrar erfarenheter som alla som har vuxit upp i garderoben i småstadshålor känner igen sig i. Några citat:

...Borås är en av få platser i världen där jag aldrig skulle gå hand i hand med min pojkvän. Det har egentligen inte så mycket med staden som fysisk plats att göra – Borås har inte högre kriminalitet och är definitivt inte särskilt mer hotfull än någon annan sömnig svensk mellanstad – som med min egen psykologiska bild av den.

Jag tror att det kan sägas handla om en efterhängande skam över vem och vad jag är. En fånig skam över att vara bög och som var så djupt rotad i mig som tonåring att jag fortfarande nästan omärkligt anpassar mig efter den även när jag kommer tillbaka som vuxen.

De flesta som har befunnit sig i garderoben vet vad jag menar. Också när man slagit upp dörren och klampat ut ur garderoben finns erfarenheterna av den fortfarande kvar i det mentala bagaget, om än mer som ett minne än en realitet.

Om mobbing, maktutövning och kontroll:

Också den bukett av hotfullt kraxande 12-, 13-, 14-åringar som jag själv ingick i var fenor på att koppla kontrollen över andra killar med hjälp av verbalt sexualiserad kastrering. Bögjävel. Det är de flesta pojkar i den åldern. Bögjävel. Och har dessutom någon gång utnyttjat det. Även jag, den lille bögquislingen.

I stadsdelen Bergdalen i Borås cyklade vi förbi den lite fjolligt beskedlige skolkamratens hus och vrålsjöng ”Bögen på kullen, det är vad vi vill ha” så högt vi kunde till Peps Perssons ”Lived po lanned”-slinga, tills killens mamma skräckslaget tittade ut genom fönstret. Spred sexualneurotiska rykten om varandra, någon av oss skulle ha spanat in de andra killarna i duschen. Ropade ”fikus” efter en medelålders man på min gata och som bodde tillsammans med sin gamla mamma i ett litet hus. Om honom sades det att han gillade att kleta in sina unga älskare med Big Mac under sexakten.

Rykten, utspel, attacker som gav oss en försmak på den patriarkala maktens rus, att tillfälligt få vara en herre på täppan, få uppleva känslan av att ha någon annan under klacken och därefter trycka ned den så hårt det bara gick. Inte minst för en sådan som jag, som därmed kunde skjuta över homostämpeln på någon annan och själv undkomma andras misstankar. Och så det bestämda minnet av att aldrig ha hört eller sett en vuxen reagera när vi kallade varandra för ”bögjävlar”.

På det hela taget är dock artikeln mycket positiv. Läs och förstå.