2009 - - - Höjdpunkter och bottennapp

av TOR BILLGREN

Välkomna till årets Årets-lista. Innehållet sammanfaller delvis med den kronologiska genomgången i förra inlägget. Här ligger 2007 och 2008 års listor.

Årets mest förtalade
2009 var det 200 år sedan Charles Darwin föddes och 150 år sedan han publicerade sina epokgörande teorier i Om arternas uppkomst. Och den konservativa kristenheten utlöste som väntat en veritabel tsunami av lögnaktiga påståenden, avsiktliga förvanskningar och vantolkningar av hans person och teorier. Darwin utnämns till rasismens och nazismens fader och ansvarig för folkmord och krig. Den vanligaste tankevurpan är att de religiösa opinionsbildarna bortser från att Darwin var vetenskapsman och alltså presenterade teorier baserade på observationer, och istället behandlar honom som en ideolog som publicerade politiska visioner.

Årets antihomosexuella stjärnskott
Denna utmärkelse delas i år av den amerikanska BH-modellen Carrie Prejean och den svenske wannabe-dissidenten och Mohamed Omar. Prejean blev snabbt antygaylobbyns favoritpinuppa efter att hon gått miste om Miss USA-titeln för att hon, som de påstod, hade ”försvarat det traditionella äktenskapet” under tävlingen. Denna förföljelsemyt rasade senare.

Under året kom Mohammed Omar ut ur garderoben som diktaturslickande islamist, och har publicerat en mängd intervjuer med andra kvasidissidenter och haverister om livsåskådning, den judiska världskonspirationen, Stora Satan och – förstås – homosexualitet. I intervjun med Åke Green, fick vi t.ex. veta att "Homosexualitet [inte är någon] läggning. Det är något man väljer. En livsstil man bejakar därför att man söker sexuell spänning" och att "den kärlek som de homosexuella känner till varandra är egoistisk och den går ut på att tillgodose sina egna egoistiska kärleksbehov… En sådan kärlek är inte god utan självisk". Teologen och medeltidsforskaren Alf Härdelin såg martyrskapet som en tänkbar lösning om "Överheten vill tvinga katolska präster att viga homosexuella". Och Jan Myrdal svamlade utförligt om något han kallade "stjärtgossetillvaron".

Jag riktar därmed ett stort tack till Mohamed Omar för att han lagt ner så omfattande arbete på att exponera denna väldiga mängd halsbrytande antigayretorik. Jag hade sannerligen inte kunnat göra det bättre själv.

Årets film 1
Gus van Sants film om den förste öppet homosexuelle som valdes till ett officiellt ämbete i USA är skrämmande aktuell med paralleller till de senaste årens antigaykampanjer i USA där homosexuella förnekats rättigheter genom folkomröstningar. Sean Penn gör en lysande insats som Harvey Milk och soundtrackets generösa associationer till min favoritopera Tosca gjorde mig särskilt berörd.

Årets film 2
Vi trodde att det inte kunde bli värre än Maria Hallmans reklamfilm för sin bok Homosexualitet är synd. Men så kom National Organization for Marriage med ett utsökt pekoral om hur samkönade äktenskap hotar vanliga, schyssta heterosexamerikaners frihet. Filmen fick mig osökt att associera till två Stanley Kubrick-filmer, The Shining och 2001. Håll i er:



Årets artist
2009 var det 5 år sedan den sydafrikanska sångerskan Brenda Fassie avled. Men för mig är hon årets artist, eftersom jag inte kände till henne innan. Hon hade sin storhetsperiod under 80- och 90-talet och kallades ”Township Madonna” och skapade rubriker för sitt vilda leverne och sin bisexualitet. Hennes dödsbädd besöktes av såväl Nelson Mandela som dåvarande presidenten Thabo Mbeki. Hon avled den 9 maj 2004, 39 år gammal. En av mina favoritlåtar är Weekend Special från tiden då hon ingick i gruppen Brenda in the Big Dudes.



Årets bok



Dodo Parikas HBT speglat i litteraturen är en sammanställning av böcker som på olika sätt har HBT-anknytning. Ett mycket lyckat kalenderbitarprojekt med hundratals lästips.

Årets vederstyggligaste kristna mission
När den antihomosexuella kristenheten förlorat slaget om synen på homosexualitet och äktenskap på hemmaplan, reser de till länder där jordmånen för anithomosexuella strömningar redan är god och för att sprida sin demoniserande propaganda, t.ex. i forna kommunistdiktaturer och tredje världen. I slutet av 2008 föreläste Åke Green om ”riskerna med homolobbyns framfart” i Etiopien – där homosexuella handlingar redan ger ett års fängelse. I mars deltog prominenta kristna ledare i en antihomosexuell konferens i Uganda, som inspirerade till ett nytt lagförslag, där "grov" homosexualitet straffas med döden. Under årets slut kom det uppgifter om att de hårdaste straffen möjligen inte kommer att bli aktuella, men än så länge har inget definitivt beslut fattats.

Årets värre-blir-värst
Även i Irak förvärrades situationen för homosexuella. Under året har en tortyr- och mordkampanj dragit över landet, som uppmärksammades flera gånger i media.

Årets Ja’-vill-ju-va’-som-du-u-u
Jesusmanifestationen, som i maj arrangerades för andra året, tar allt mer formen av en kristen Pridefestival. Konceptet är identiskt: att med sin kropp och närvaro visa på ett fenomen som existerar runt om i samhället, och att man står för den man är och det man tror på. Gott så! Men arrangörerna är bittra och missnöjda över att Pridefestivalen får mycket mer medieuppmärksamhet – och nu gör de allt för att lista ut hur Pridefolket lyckas så bra med att locka tidningar och tv. Man skulle kunna säga att de försöker knäcka Sodoms-koden. Vid en konferens i höstas presenterade journalisten Stefan Lundell sina teorier om denna kod. Dagen rapporterade:

Pride handlar mycket om sex, vilket gör sig bra i media, och är spektakulärt och bildmässigt. Dessutom fokuserar de mycket på kändisar och har en utvecklad presstjänst. Det är bitar som Jesusmanistationen kan fundera på om det finns lärdomar att göra, enligt Stefan Lundell. Och det finns fler aspekter.
– Pride har en tydlig konflikt i evenemanget, i det kontroversiella, och man spelar gärna på det genom att bjuda in överraskande invigningstalare som machomännen Jan Guillou och Glenn Hysén. Sånt gillar media.

Personligen tror jag att människor och media har svårt att se mellan fingrarna när det gäller Jesusmanifestationens exkluderande natur – och att den kommer att bedömas och behandlas utifrån denna.

Årets dumstrut
Litauen antog efter många om och men sin lag som förbjuder ”propaganda för homosexualitet” om den riskerar att exponeras för barn. Det vill säga i alla sammanhang, eftersom barn finns överallt. Detta betyder att homosexuellas yttrandefrihet och demonstrationsrätt begränsas, att annonsmaterial och webplatser måste censureras och att vetenskapliga och nyanserade samtal om homosexualitet i skolor och i media förbjuds. I december kom uttalanden om att lagförslaget ska justeras till det bättre.

Årets mest aningslösa hyllning
Denna typ av lagstiftning, samt Rumäniens nyligen antagna äktenskapslag som förbjuder homoäktenskap, kallade Världen Idags Jonas Adolfsson för att ”kaxigt sätta ned foten" i äktenskapsfrågan. Det är obegripligt att man kalla lagar som begränsar vissa människors fria rörlighet, deras yttrandefrihet och demonstrationsrätt för kaxiga. Men det exponerar tydligt de perversa värderingar som genomsyrar tidningen.

Årets äckligaste retorik
Efter tio sekunder på utställningen Dödens Industri kunde jag avgöra att det var Scientologerna som låg bakom, trots att det inte framgick explicit. Efter en minut mådde jag illa. Dödens Industri är en ambulerande utställning som syftar till att demonisera och underminera förtroendet för psykiatrin och skolmedicinen, till förmån för scientologernas pseudovetenskap dianetik. En formidabel uppvisning i aggressiv och oärlig retorik av den absolut lägsta sorten.

Årets Agnarsson
Sveriges kommer att drabbas av katastrofer på grund av lagen om könsneutrala äktenskap, samt kyrkomötets beslut om kyrkliga vigslar för homosexuella. Detta har Ruben Agnarsson slagit fast i två texter under året. Nu sitter han antagligen bara och väntar på en lämplig bussolycka, fartygsförlisning eller storm som kan exploateras för att "bevisa" tesen som han så omsorgsfullt lagt upp bollen för.

Årets jämförelse
Den unge lundaislamisten Porang Zahedi skrev en intressant text på Newsmill i höstas, där han oförblommerat stod för att han är homofob, något som kristna antigayaktivister sällan vågar göra. Textens höjdpunkt var när han jämförde homofobernas lidande i det politiskt korrekta Sverige med de homosexuellas situation i den muslimska världen. Inte illa!

Årets hattande
De konservativt kristna opinionsbildarna har ännu inte lyckats bestämma sig för hur de ska ha det med F-ordet, d.v.s. -fobi. I sammansättningen kristofobi används det som en adekvat benämning på slentrianmässig skepsis och motstånd mot kristendomen, men så fort det handlar om homofobi eller islamofobi åker redaktionens ordböcker fram, och vi får veta att fobi betyder "irrationell rädsla" som framkallar "svettningar och illamående". Jag försökte diskutera saken i Världen Idags kommentarsfält, men utan resultat. Senast den 21 december förekom ordet på tidningens ledarsida. Kristofobi alltså. Suck...