Hanne Kjöller och Uganda
av TOR BILLGREN
"Hur kan vi kräva att andra länder ska hoppa över de utvecklingsstadier som alla andra moderna länder gått igenom?", frågade Hanne Kjöller på DN:s ledarsida på Luciadagen, apropå regeringens hot om att dra in biståndet till Uganda om landet inför dödsstraff för "grov" homosexualitet.
Och svaret på Kjöllers fråga är: Det är hur lätt som helst. Inga problem!
Hon har dock rätt i sista stycket, att Sverige borde ha reagerat långt tidigare.
Här är texten i sin helhet.
* * *
Bistånd till förtryck
Sverige skickar pengar till stater som kränker grundläggande mänskliga rättigheter. Det är dags att ifrågasätta flödet. Som västerlänning är det plågsamt att läsa den ugandiska parlamentarikern Hon David Bahatis lagförslag ”The Anti Homosexuality Bill, 2009”. Formuleringarna är fjärran det mesta som handlar om människors lika värde. En hel del andra avgörande, mer eller mindre universella principer slaktas glatt på vägen: rätten till liv, rätten till personlig integritet, yttrandefrihet, pressfrihet, konstnärlig frihet, skyldigheten att följa ingångna internationella avtal.
Livstid eller till och med dödsstraff för ”grova” homosexuella handlingar. Förbud med i runda slängar sju års fängelse för alla aktiviteter som kan tänkas uppmuntra eller legitimera homosexualitet. Det innefattar att hyra ut lokaler eller ge ekonomiska bidrag till frivilligorganisationer som arbetar med ”fel” frågor. Alla internationella avtal, protokoll, deklarationer och konventioner som strider mot andan i denna antihomosexualitetslag skall annulleras och inga nya som hotar samma anda ska ingås.
Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Hbt-organisationer, Amnesty International, Human Rights Watch och många fler är på krigsstigen. Det är biståndsgivarna också. Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson sa i Ekots lördagsintervju (28/11) att biståndssamarbetet var i fara och att hon hoppats och trott att Sverige och Uganda efter den långa tiden av bistånd ”skulle börja dela gemensamma värderingar”.
Det är lätt att förstå den svenska upprördheten. Och det är rimligt att fundera över det lämpliga i att subventionera den utveckling som nu – om lagförslaget går igenom – lurar runt hörnet.
Men det finns någonting i biståndsministerns formulering som sätter problemet med bistånd i blixtbelysning. Att Sverige och Uganda skulle börja ”dela gemensamma värderingar” är självfallet inget mål. Gunilla Carlsson är inte det minsta intresserad av att Sverige ska börja närma sig Uganda i synen på homosexuellas rättigheter. Vad hon egentligen säger är att Uganda ska närma sig Sverige. I detta liksom i allt annat.
Det är den ena sidan, den andra är att det finns – eller borde finnas – en uppsättning grundläggande universella mänskliga rättigheter som står över kultur, tradition och religion. Som till exempel rätten till liv. Dödsstraff för homosexualitet är således en sak, attityder eller till och med kriminalisering av homosexualitet en annan. Det är inte så värst länge sedan homosexualitet var förbjudet också i Sverige. Ännu kortare tid sedan homosexuella betraktades som psykiskt sjuka. Hur kan vi kräva att andra länder ska hoppa över de utvecklingsstadier som alla andra moderna länder gått igenom?
Uganda är inte Sverige. Det är ett extremt kristet land där många hör hemma i samma kyrkliga sfär som George W Bush. Det betyder nej till minsta hångel före äktenskapet, nej till aborter och nej till homosexualitet. Om detta kan liberala svenskar tycka vad som helst, men frågan är – kan inte ugandierna också det?
Gunilla Carlsson har mellan raderna sagt att Ugandas skärpta syn på homosexualitet äventyrar fortsatt svenskt bistånd. Det ugandiska svaret är mer tydligt: gör vad ni vill med biståndet – vi gör vad vi vill politiskt.
Inte för att förringa den politiska förändring som måhända väntar, men om regeringen tycker den är så illavarslande att den funderar på att dra in biståndet – måste man fråga sig hur regeringen stått ut med allt som varit: det långa inbördeskriget i norr, att flickor blivit hållna som sexslavar, att presidenten fängslat sin utmanare i valet, för att nu bara nämna något av allt det som utmanat frihet och utveckling i Uganda.
Den hållning som biståndsministern nu demonstrerar är måhända politiskt korrekt. Men sett ur ett mänskligt och demokratiskt perspektiv borde biståndsministern reagerat långt tidigare.
Och svaret på Kjöllers fråga är: Det är hur lätt som helst. Inga problem!
Hon har dock rätt i sista stycket, att Sverige borde ha reagerat långt tidigare.
Här är texten i sin helhet.
* * *
Bistånd till förtryck
Sverige skickar pengar till stater som kränker grundläggande mänskliga rättigheter. Det är dags att ifrågasätta flödet. Som västerlänning är det plågsamt att läsa den ugandiska parlamentarikern Hon David Bahatis lagförslag ”The Anti Homosexuality Bill, 2009”. Formuleringarna är fjärran det mesta som handlar om människors lika värde. En hel del andra avgörande, mer eller mindre universella principer slaktas glatt på vägen: rätten till liv, rätten till personlig integritet, yttrandefrihet, pressfrihet, konstnärlig frihet, skyldigheten att följa ingångna internationella avtal.
Livstid eller till och med dödsstraff för ”grova” homosexuella handlingar. Förbud med i runda slängar sju års fängelse för alla aktiviteter som kan tänkas uppmuntra eller legitimera homosexualitet. Det innefattar att hyra ut lokaler eller ge ekonomiska bidrag till frivilligorganisationer som arbetar med ”fel” frågor. Alla internationella avtal, protokoll, deklarationer och konventioner som strider mot andan i denna antihomosexualitetslag skall annulleras och inga nya som hotar samma anda ska ingås.
Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Hbt-organisationer, Amnesty International, Human Rights Watch och många fler är på krigsstigen. Det är biståndsgivarna också. Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson sa i Ekots lördagsintervju (28/11) att biståndssamarbetet var i fara och att hon hoppats och trott att Sverige och Uganda efter den långa tiden av bistånd ”skulle börja dela gemensamma värderingar”.
Det är lätt att förstå den svenska upprördheten. Och det är rimligt att fundera över det lämpliga i att subventionera den utveckling som nu – om lagförslaget går igenom – lurar runt hörnet.
Men det finns någonting i biståndsministerns formulering som sätter problemet med bistånd i blixtbelysning. Att Sverige och Uganda skulle börja ”dela gemensamma värderingar” är självfallet inget mål. Gunilla Carlsson är inte det minsta intresserad av att Sverige ska börja närma sig Uganda i synen på homosexuellas rättigheter. Vad hon egentligen säger är att Uganda ska närma sig Sverige. I detta liksom i allt annat.
Det är den ena sidan, den andra är att det finns – eller borde finnas – en uppsättning grundläggande universella mänskliga rättigheter som står över kultur, tradition och religion. Som till exempel rätten till liv. Dödsstraff för homosexualitet är således en sak, attityder eller till och med kriminalisering av homosexualitet en annan. Det är inte så värst länge sedan homosexualitet var förbjudet också i Sverige. Ännu kortare tid sedan homosexuella betraktades som psykiskt sjuka. Hur kan vi kräva att andra länder ska hoppa över de utvecklingsstadier som alla andra moderna länder gått igenom?
Uganda är inte Sverige. Det är ett extremt kristet land där många hör hemma i samma kyrkliga sfär som George W Bush. Det betyder nej till minsta hångel före äktenskapet, nej till aborter och nej till homosexualitet. Om detta kan liberala svenskar tycka vad som helst, men frågan är – kan inte ugandierna också det?
Gunilla Carlsson har mellan raderna sagt att Ugandas skärpta syn på homosexualitet äventyrar fortsatt svenskt bistånd. Det ugandiska svaret är mer tydligt: gör vad ni vill med biståndet – vi gör vad vi vill politiskt.
Inte för att förringa den politiska förändring som måhända väntar, men om regeringen tycker den är så illavarslande att den funderar på att dra in biståndet – måste man fråga sig hur regeringen stått ut med allt som varit: det långa inbördeskriget i norr, att flickor blivit hållna som sexslavar, att presidenten fängslat sin utmanare i valet, för att nu bara nämna något av allt det som utmanat frihet och utveckling i Uganda.
Den hållning som biståndsministern nu demonstrerar är måhända politiskt korrekt. Men sett ur ett mänskligt och demokratiskt perspektiv borde biståndsministern reagerat långt tidigare.
posted by Tor Billgren at onsdag, december 16, 2009
5 Comments:
Det var en av de sämst formulerade ledarna hos DN på ett långt tag. Jag visste inte vem som låg bakom men uppenbart ett lågvattenmärke ur ett intelektuellt perspektiv. Ytterligare en anledning att gå över till SVD som håller en mycket högre klass. Helt sjuka cirkelresonnemang som förs i ledaren i något slags förvirrat "dom har rätt att med vårt bistånd stifta lagar emot homos eftersom dom är "kristna" konsensus. Är Hanne Kjöller helt dum i huvudet?
Öh, men nu är det inte det som Hanne Kjöller skriver i ledaren...
Hon skriver onödigt långt och flummigt. Det enda hon vill ha sagt är att sverige inte ska skicka bistånd till uganda, oberoende om de har antihomolagar eller inte.
Hon har kommit ut som kulturrelativist, helt enkelt.
Självklart är det rätt att försöka påverka även ugandiska attityder så att de blir mer lika de som (vi hoppas att) vi har här. Alla attityder och kulturyttringar är inte likvärdiga. En del är bra, andra är inte bra. De som inte är bra ska man bekämpa.
Hanne Kjöller visar sig mycket riktigt vara kulturrelativist (inte förvånad) men har också väldigt lite koll på den ugandiska och östafrikanska verkligheten när det gäller attityder till sex och vilken roll religionen spelar för dubbelmoralen, som är stor och en viktig orsak till tidigare höga aidstal och nu återigen stigande siffror. Hennes resonemang är huvudlöst. Hon fattar inte vad bistånd är och borde vara. Hon tycks inte veta att mer än 50 procent av Ugandas statsbudget är biståndsberoende. Att hon dessutom inte kopplar ihop Kill Gay Bill med importerad bibelfundamentalism och krypskytte från kristna fascister i USA är bedrövligt rent publicistiskt (journalist är hon väl inte...).
Skicka en kommentar
<< Home