Agnarsson: Rädsla för Billgren hindrar folk från att vittna om omvändelse
av TOR BILLGREN
"Motiven för en homosexuell livsstil varierar (...) i väldigt hög grad", skrev Ruben Agnarsson på sin blogg för några veckor sedan. Homosexualitet är något man väljer och kan botas ifrån, menade han. Jag kommenterade inlägget och konstaterade bland annat att Världen Idag under sina nio år aldrig lyckats redovisa ett enda övertygande fall av omvändelse från homosexualitet till heterosexualitet. Igår upptäckte jag Agnarssons svar, och det är minst sagt sensationellt:
Mitt svar:
Det finns många exempel på personer som varit homosexuella och blivit heterosexuella. Att de inte träder fram beor kanske på att de då blir påhoppade av Billgren. (...)
Mitt svar:
”Att de inte träder fram beror kanske på att de då blir påhoppade av Billgren”, skriver Ruben Agnarsson. Jag antar att det var ett försök till skämt. Ha ha. Även om det skulle vara lyckat som skämt, svarar det inte på varför människor som genomgått omvändelsen från homosexuell till heterosexuell avstå från att vittna om detta oerhörda mirakel. Människor som blivit frälsta avstår inte från att vittna om detta av rädsla för Christer Sturmark. Människor som spolat kröken avstår inte från att berätta om det av rädsla för Anitra Steen.
Faktum kvarstår således. Världen Idag har under sina nästan tio år inte lyckats redovisa ett enda övertygande exempel på omvändelse från homo- till heterosexualitet. Istället har det handlat om fall där homosexualiteten definieras som ett beteende tätt knutet till missbruk och psykisk ohälsa. Men man blir inte heterosexuell av att sluta supa. Det återstår fortfarande för tidningen att bevisa att en homosexuell person kan bli heterosexuell. Och hur detta går till.
posted by Tor Billgren at måndag, september 27, 2010
22 Comments:
Namnet på tidningen känns nästan lite ironiskt. Vilken värld lever Ruben Agnarsson i egentligen?
Inte samma som jag iallafall.
(Fast, oh crap, jag är ju bisexuell och lever följaktligen i en homosexuell miljö. Konstigt nog helt utan droger och ganska så lite alkohol)
Är förändring möjlig? Kan man gå från att vara "heterosexuell" till att bli "homosexuell" och vice versa? Det kan visst ligga något i att en person i dagsläget inte vågar/vill berätta om en "omvändelse" till heterosexualitet av rädsla för att bli förlöjligad.
/Fredrik
Man måste skilja på självvald "livsstil" och sexuell läggning.
Nej man kan inte ändra sin sexuella läggning, eller sin sexualitet, däremot kan man välja hur man vill uttrycka sin, eller ge uttryck för sin sexualitet.
Till exempel, jag är homosexuell, jag har inte valt att vara homosexuell, och vad detta innebär är helt enkelt att jag inte känner varken emotionell och fysisk attraktion till personer av motsatt kön, i mitt fall män.
Men det jag har valt är att uttrycka min sexualitet i motsats till att undertrycka den.
Jag har inte valt att bli kär i min fru, men valde att agera på den känslan.
Vad det gäller "omvändelse" från homosexualitet till heterosexualitet, så handlar det mer om att undertrycka sin naturliga sexualitet för förmån till hur man vill bli uppfattad.
I grund och botten handlar den självvalda "livsstilen" om att antingen ge uttryck för vår sexualitet eller undertrycka vår sexualitet.
Man måste hålla också i minnet att de som oftast talar om "livsstil", eller ännu oftare om den "homosexuella livsstilen", envist vägrar acceptera att homosexualitet är en sexuell läggning man föds med, därav också argumentet att man kan välja att vara homosexuell eller heterosexuell, de skiljer inte på självvald livsstil och sexuell läggning.
Själva begreppet "homosexuell livsstil" är ordkonstruktion som myntades av höger kristna, värdekonservativa, i USA. Begreppet används öht inte i andra sammanhang än i värdekonservativa kristnas retorik, och argumentation.
Det finns heller ingen riktig definition på vad en "homosexuell livsstil" är, inte ens bland de som myntade begreppet.
Fredrik ställer en begåvad fråga. För visst kan det vara pinsamt för någon i Sverige idag att berätta att vederbörande blivit "omvänd" till att bli hetero. Trots kan man ju tycka att det är något suspekt att ingen har berättat om en sådan omvändelse i Sverige vad jag vet. Det borde väl finnas även konservativt kristna med civilkurage precis som det är många homosexuella som avslöjat att de är homo trots att det inte varit enkelt att berätta det.
Aevel har i princip rätt i sitt svar. Förutom möjligen två detaljer där jag vill komplettera.
Dels vet ingen om vi helt föds med vår sexuella läggning eller om vi får den delvis de första åren när vi är barn. Det som de flesta forskare är ense om är att när vi är tonåringar och mer medvetet börjar fundera på sådant här är det "avgjort". Men egentligen kvittar det om det är helt medfött eller inte. Individen ska respekteras trots det.
Den andra aspekten som jag saknar i Aevals resonemang är att sexuell läggning inte måste vara något statiskt. Vi människor vill gärna placera saker i motsatser heterosexuell-homosexuell etc.
Men sexuell läggning handlar om en skala från 100 % homo till 100 % hetero där många är bisexuella. Det betyder inte att alla bisexuella är 50 % homo och 50 % hetero som det ofta verkar i samhällsdebatten. Någon kan vara 90 % homo och 10 % hetero och vice verca.
Vissa blir förälskade i båda könen men vill bara ha sex med ett av dem. Vissa vill ha sex med folk från båda könen men blir bara förälskade i ett av dem. Varje människa avgör givetvis vad som är rätt för vederbörande.
Och det är också möjligt att en människa flyttar sin position på den där skalan. Någon som var helt hetero eller helt homo kan bli delvis bisexuell. Och vice verca.
Jag brukar jämföra det med att gilla tomater. En människa som ogillade tomater som 20-åring kan börja gilla äta tomater som 40-åring. Däremot kan ingen avgöra "jag ska gilla tomater".
Jag vet att jag nu kanske komplicerade för en del i debatten konservativa vs HBT-vänliga men det bjuder jag på. Livet är ofta komplicerat. :-)
Bengt
Väldigt vilket tjat om den där Ruben. Läs det här välformulerade angreppet på den lesbiska mobbarbiskopen Eva Brunne istället:
http://adacta.motpol.nu/?p=98
Jag vet inte om en person som länkar till en rent nazistisk blogg är rätt person att tala om "tjat"...
Fredrik:
Vad löjlig du är. Bloggen jag länkade till är inte nazistisk. Däremot verkar det som om blogginnehavaren sympatiserar med Sverigedemokraterna. Men det är klart, i din inskränkta begreppsvärld är väl det samma sak.
Svante
Du gör nog Sverigedemokraterna en otjänst genom att låtsas som att följande är vanlig sd-retorik.
Bloggaren du hänvisar till skriver bl.a. följande i en recension av en bok som bloggaren verkar gilla.
"Den kontroversiella tes som Buchanan lägger fram är emellertid att Storbritannien och Frankrike begick ett historiskt misstag genom att gå i krig med Tyskland. Buchanan visar övertygande att Hitler aldrig önskade något krig med Storbritannien eller Frankrike; hans ambition var att krossa kommunismen och expandera österut, på Sovjetunionens bekostnad. I sin genomgång av de olika anspråk som Tyskland ställde på vissa av sina grannländer under åren som föregick krigsutbrottet, visar Buchanan att Tysklands krav ingalunda var grundlösa. Anspråken handlade i de flesta fall om att återbörda områden som Tyskland berövats genom Versaillefreden; en fred som de flesta dåtida bedömare menade var orättvis och alltför hård mot Tyskland."
Det här är en sådan historieförfalskning att det är sanslöst. För Tyskland handlade inte om att "återta områden man förlorat". Varför ockuperade då för övrigt Tyskland både Österrike och Tjeckoslovakien om det var syftet?
Och Hitler och Stalin hade i en pakt redan före Tysklands anfall mot Polen avgjort hur de skulle stycka Polen mellan sig.
Sverigedemokraterna må vara ett främlingsfientligt och islamofobt parti. Men när du Svante antyder att de också är emot att Storbritannien och Frankrike förklarade krig emot Hitler 1939 är du faktiskt väl elak emot sd. Vad tror du bröderna Ekeroth (sd) med judiskt ursprung tycker om det?
Och för tydlighetens skull - jag är antikommunist. Och antinazist.
Bengt
Bengt:
Inte heller jag hyser några sympatier för vare sig nazism eller kommunism. Ingenting tyder heller på att personen bakom bloggen vi diskuterar gör det.
Vad beträffar Patrick Buchanan, som har skrivit boken som recenseras i det blogginlägg du anser är nazistiskt, borde du veta att han absolut inte är någon nazist. Han är amerikan och vid två tillfällen ställt upp i primaries för det republikanska partiet.
Varför menar du att man måste vara nazist bara därför att man ifrågasätter dogmen att Tyskland ensamt bar skulden till krigsutbrottet?
Svante
Jag vet inte om du är en människa som kritiskt kan läsa en bloggpost. Jag noterar att du och jag tolkar bloggen totalt olika.
Det här är en sidodebatt som jag inte önskar hålla på med igen och igen. Om däremot andra vill föra den har jag inget som helst om det. Jag har framfört min poäng.
Jag önskar Tors bloggbesökare trevlig helg.
Bengt
Visst, Bengt. Men din poäng är väldigt fördomsfull och korkad. Det du säger är att man automatiskt är nazist om man menar att det var oklokt av England och Frankrike att förklara krig mot Tyskland 1939. Läs lite om den brittiske historieprofessorn AJP Taylor och de slutsatser han kom fram till, så förstår du kanske att verkligheten är mer komplicerad än så.
http://en.wikipedia.org/wiki/A._J._P._Taylor
Den som jämställer hycklaren Buchanan med den store historikern Taylor, borde omedelbart som en direkt följd av det underkännas på varje metodkurs i historia.
Fredrik:
Nu är i och för sig inte Buchanan någon hycklare, men visst, om man jämställer honom med Taylor när det gäller historiska kunskaper är man fullständig idiot. Men det är det såvitt jag vet ingen som har gjort.
När det gäller andra världskrigets utbrott säger emellertid Buchanan exakt samma sak som Taylor: Hitler ville inte ha krig med Frankrike och Storbritannien, han hade inga planer på världsherravälde och det var oklokt och onödigt av Storbritannien och Frankrike att förklara krig mot Tyskland.
Att Buchanan och Taylor tycker så lika beror sannolikt på att Buchanan har läst och tagit intryck av Taylors klassiska verk The Origins of the Second World War.
Svante
Eftersom du inte respekterar att jag inte ville hålla på att debattera det här och har svårt läsa innantill vad jag skrivit skriver jag en replik till.
Det är du Svante som är fördomsfull och korkad.
Jag skrev
"Det här är en sådan historieförfalskning att det är sanslöst. För Tyskland handlade inte om att "återta områden man förlorat". Varför ockuperade då för övrigt Tyskland både Österrike och Tjeckoslovakien om det var syftet?
Och Hitler och Stalin hade i en pakt redan före Tysklands anfall mot Polen avgjort hur de skulle stycka Polen mellan sig."
Vilka av de här orden har du svårt att förstå? Att en bloggare okritiskt skriver om att Hitlers syfte med attacken på Polen var att "återta förlorade områden" från första världskriget visar bara hur historielös både bloggaren - och tydligen du själv - är.
Bengt
Varje historiskt intresserad människa vet väl om att Hitler redan före anfallet träffat en deal om att stycka Polen tillsammans med Sovjet.
Hur någon idag då kan framför teorier som att Hitler anföll Polen för att återfå områden förlorade i första världskriget är obildat - för att uttrycka det milt.
Bengt
Bengt:
Ingen tvingar dig att fortsätta skriva kommentarer här. Du slutar när du vill.
Om du hade elementära historiska kunskaper skulle du veta att Tyskland under en lång tid innan angreppet mot Polen hade begärt att Polen skulle lämna tillbaka staden Danzig (som till 90% bestod av tyskar) till Tyskland. Danzig hade tagits från Tyskland i Versaillefreden. Det tyska kravet på att få tillbaka Danzig var högst rimligt. Ändå tillbakavisades det blankt av polackerna som vägrade att ens sätta sig vid förhandlingsbordet för att diskutera saken.
Om du läser blogginlägget ordentligt kommer du att se att det inte står att syftet med det tyska angreppet mot Polen var att återta förlorade områden. Det står att de krav som Tyskland ställde på sina grannländer INNAN kriget bröt ut ofta var rimliga och syftade till att återfå områden som förlorats i Versaillefreden. När tyskarna väl bestämt sig för krig passade man på att ockupera större delar av Polen. Men om polackerna hade gått med på att återlämna Danzig, hade Tyskland inte gått till angrepp.
Svante
"Men om polackerna hade gått med på att återlämna Danzig, hade Tyskland inte gått till angrepp."
Återigen, om det här vore sant varför ockuperade då Hitler först Österrike, och trots att han tvingat till sig de delar av Tjeckoslovakien där det bodde många tysktalande, sedan övriga Tjeckoslovakien. Det avslöjar tydligt hans strategi.
Och det var Hitlers svek i Tjeckoslovakien, att han först lovade Chamberlain att bara vilja ha delar av Tjeckoslovakien men sedan ockuperade resten av landet i strid med vad han lovat, som var en viktig orsak till att Storbritannien och Frankrike förklarade krig emot Tyskland.
Att jag ska behöva förklara sådana här enkla historiska fakta som varje 10-åring får lära sig i skolan för dig är nästan absurt.
Jag är själv mycket intresserad av Tyskland och dess kultur men att på något vis försöka bagatellisera Hitlers attacker på sina grannländer är något som jag varken tror gagnar eller är önskat av de flesta tyskar idag.
Bengt
"Ockuperade Österrike". Ta inte i så du spricker. Österrike och Tyskland hade en lång tradition av samarbete och nära allianser. En stark opinion i Österrike ville ansluta sig till Tyskland, men det förbjöds av Versaillefördraget. "Ockupationen" av Österrike genomfördes utan att ett skott avfyrades. Tyskarna möttes av hundratusentals jublande österrikare. I en påföljande folkomröstning röstade över 90 % av österrikarna för anslutning till Tyskland. Bara en fullständigt historielös person kan se Anschluss som ett tecken på att Tyskland hade för avsikt att ockupera hela Polen. Sakerna har inte med varandra att göra.
Vad beträffar Tjeckoslovakien var det tyska kravet på att få Sudetenland helt rimligt och legitimt. Det var ett område som hade tillhört Tyskland fram tills Versaillefreden. Befolkningen utgjorde till övervägande delen av tyskar som ville tillhöra Tyskland. Efter att Sudetenland överlämnades brakade hela den tjeckoslovakiska statsbildningen ihop. Tyskland ockuperade då Tjeckien (men inte Slovakien), vilket väl knappast går att försvara. Men Tyskland var inte det enda landet som roffade åt sig territorier som tidigare tillhört Tjeckoslovakien. Polen och Ungern försåg sig också.
Det du måste ha klart för dig är att de tjeckiska områden som Tyskland lade beslag på var territorier som traditionellt varit en del av den tyska/österrikiska intressesfären. Tjeckoslovakien var en helt ny stat som skapats av territorier som brutits ut ur Österrike-Ungern i Versaillefreden.
Båda de exempel du tar upp visar i själva verket att det Hitler var ute efter var att införliva delar av de gamla tyska och österrikiska kejsardömena med Tyskland. Därefter hade han för avsikt att ta upp kampen med Sovjetunionen, som han såg som Tysklands dödsfiende. Det kan inte tas som intäkt för att Hitler planerade att lägga hela Europa under sig.
Svante
Jag kan väl kontra med att du inte heller ska ta i så du spricker. Det är väl tydligt vi har olika åsikter om Hitlers ambitioner.
Bengt
Om man "tar intryck" av en historiker som Taylor, är det kanske lämpligt att man också tar något mått av intryck av den pålästhet, diskussionsvilja och saklighet som präglar Taylors historiska verk.
Att jämföra eller på något sätt antyda ett jämställande av Buchanan och Taylor kan på sin höjd vara klok brittisk energipolitik, då man på detta sätt torde kunna försörja hela Storbritannien med elektricitet genom att koppla en generator till den roterande Taylor i sin grav.
Tack alla inblandade för detta historiska sidospår. Kanske det är läge att sätta streck här någonstans?
Tänkte skriva en kommentar om bloggposten, men har visst hamnat i en WWII-front istället....
Nåväl, tillbaks till Agnarsson.
En alltid lika roande kommentar från någon som har extrema åsikter han/hon inte får gehör för är:
"många tycker som jag, men de vågar inte säga det!".
Förutom den imponerande talangen i tankeläsning (hur vet man tvärsäkert att andra människor håller med en om de inte säger/visar det?) undrar jag vad den kommentaren säger om personen?
Tänker man aldrig "hmm... nu har jag pratat om det här i åratal och andra bara säger emot, skrattar eller rycker på axlarna... kan det vara så att ingen tycker som jag i det här fallet?"
Tror man verkligen på att ingen annan "vågar" säga Sanningen som man själv känner den? Jag menar, människor i diktaturer, som riskerar långt mer än att bli "påhoppade" i en blogg och förlöjligade - dvs tortyr, fängelse och död - vågar motarbeta regimen politiskt eller följa sina hjärtan....
Så varför skulle då inte f d homosexuella (som knappast riskerar tortyr, fängelse och död nu när de är hetero) våga stå upp och berätta hur glada de är?
Kan det bero på att de inte finns...?
Skicka en kommentar
<< Home