tisdag, april 27, 2010

Om att "markera" mot gaybröllop

av TOR BILLGREN

Ni har väl inte missat DN:s etikettexpert Magdalena Ribbings eleganta bemötande av en frågeställare som ville "markera" mot gaybröllop? Jag citerar frågan och svaret i sin helhet:

Fråga: Vi har blivit inbjudna till ett så kallat "gaybröllop" på min mans sida av släkten. Kalla mig gärna konservativ men jag anser att äktenskapet är något som är förbehållet mannen och kvinnan. Hur markerar jag min ståndpunkt på ett vänligt sätt utan att såra bröllopsparet?

Svar: Det bästa är att du tackar nej. Din man kan ju gå på bröllopet utan dig. En bröllopsgäst som har behov av att som du skriver, markera sin ståndpunkt mot den aktuella vigseln, gör bäst i att avstå från att närvara.

Du har din uppfattning och den har du rätt till. Men de två som ingår sitt lagliga äktenskap ska också respekteras, liksom svensk lag ska respekteras. Och då bör inte den med en syn motstridig den som manifesteras i denna vigsel närvara.

Så tacka vänligt nej, skriv eller säg att du är förhindrad, och låt din man som såvitt jag förstår av ditt mejl är mer tidsenlig och tolerant, gå ensam på bröllopet. Det är både korrekt och rimligt i denna situation. Det är inte heller sårande för dessa två som gifter sig att du är frånvarande. Vem vill ha en protesterande gäst på sitt bröllop?

Oavsett vad du skulle säga eller göra för att som du vill, markera din ståndpunkt ,skulle det framgå att du är emot vigseln, och då ska du inte heller närvara. Man måste inte gå på ett bröllop, till skillnad från vad många tror. Man har sin fulla rätt att tacka nej. Gör det.

Magdalena Ribbing
Hon kunde visserligen gärna haft lite mer is i magen och besparat sig insinuationerna. Här ligger några läsarkommentarer på inlägget.

fredag, april 23, 2010

Prideparad i East London, Sydafrika

av TOR BILLGREN


Bild från Afrikagrupperna, Sydafrika

Från Viktoria Olaussons blogg:
I lördags arrangerades East Londons första Prideparad! [...] Plakaten framförde budskap som ”Att våldta mig kommer inte att förändra mig” med referens till flera fall av våldtäkt särskilt riktade mot lesbiska, och ”Min syster är gay men hon är fortfarande min syster”.

Läs hela inlägget: Modig marsch i East London. Och om någon har missat mitt OBS-inlägg om antihomosexualitet i Afrika, så ligger det här.

måndag, april 19, 2010

Kommentarer på text om kardinalfel: 2

av TOR BILLGREN

Min text om kardinal Bertones uttalande om homosexualitet och pedofili har mötts av kommentarer. Här kommer den andra, författad av Anders Piltz, professor emeritus i latin och dominikanerpräst i Lund:

Vatikanens statssekreterare kardinal Tarcisio Bertone, som vet mer om fotboll än om sexologi, har gjort ett uttalande om homosexualitetens roll i de så kallade pedofilskandalerna inom kyrkan. Vatikanens presstalesman sade i torsdags att kyrkliga myndigheter inte har någon kompetens att uttala sig om psykologi och medicin. Så sant.

De trista fakta som ligger till grund för Bertones utspel är tillgängliga på nätet (Vatican Information Service). Alla anmälningar mot präster går till den lokala polisen och samtidigt till Troskongregationen i Rom. Där har man under 2001-2010 behandlat 3000 anmälningar (rörande 0,7 procent av det katolska prästerskapet i världen). En tiondel rör pedofili, alltså sex med barn före puberteten. Resten gäller så kallad efebofili, övergrepp på ungdomar i tonåren eller däröver. I sextio procent av fallen är offren av samma kön som förövaren.

Jag överlåter åt sexologerna att bedöma dessa uppgifter. Men jag tror inte att Tor Billgrens anklagelser mot kyrkan för att mörka fakta (under de tankeväckande rubrikerna ”Katolikhyllan. Lögnen blir svar”) bidrar till ett vettigt samtalsklimat.

Publicerad i Sydsvenskan den 18 april 2010

Mitt svar:

Det är glädjande att Anders Piltz och Vatikanens presstalesman markerar avstånd från kardinal Bertones uttalande om homosexualitet och pedofili genom att fastställa att ”kyrkliga myndigheter inte har någon kompetens att uttala sig om psykologi och medicin”. Tänk om den hållningen kunde vara begynnelsen på en mer nyanserad och vetenskapligt förankrad syn på homosexualitet från Vatikanens sida.

Nu är det är inte bara fotbollstokiga kardinaler som uttalar sig utanför sin kompetens. Jag har t.ex. ofta förundrats över en vändning i självaste katekesen, där kyrkan förklarar att homosexuella handlingar är fel, bland annat för att de inte har ”sitt ursprung i en känslomässig komplementaritet” (punkt 2357). Vad vet kyrkan om detta? Den gamla leken med skruvar och muttrar är välkänd, men varifrån kommer idén om att det skulle saknas känslomässig komplementaritet i homosexuella sammanhang? Det är just den typen av huvudlösa spekulationer som lägger grunden för samtalsklimatet Anders Piltz beklagade i söndagens tidning.

Kommentarer på text om kardinalfel: 1

av TOR BILLGREN

Min text om kardinal Bertones uttalande om homosexualitet och pedofili har mötts av kommentarer. Här kommer den första, författad av Bengt Malmgren, läkare och katolik i Stockholm:

Bertones uttalande var olyckligt då det kunde tolkas som att homosexuella som grupp är mer benägna för pedofili än folk i allmänhet. Det finns inga vetenskapliga bevis för detta. Bertones kommentar hänförde sig till de undersökningar som gjorts av prästers sexuella övergrepp på minderåriga – Där överväger homoerotik. I John Jay-undersökningen från USA som publicerades 2004 konstaterades t.ex. att 80% av offren var pojkar.

Tor Billgren, jag tycker du gör ett kardinalfel när du drar ut så mycket slutsatser ur ett lösryckt uttalande. Det skall absoluut inte ses som att frågan om övergreppen nu är utredda. Katolska kyrkan är bara i början av den processen. Påven har dock oförtjänt fått bära hundhuvud för mycket av Katolska kyrkans misslyckande. Han är en av dem som nu verkligen tar tag i problematiken. Jag skriver om detta mycket på min blogg.

Postades i kommentarfältet till inlägget Ödesdigert kardinalfel
Mitt svar:

Hej Bengt M

1. Det är vanligt att dra automatiska paralleller mellan företeelsen man-som-förgriper-sig-på-pojkar och fenomenet homosexualitet. Du verkar inte göra det, men jag vill ändå understryka att dessa paralleller inte på något sätt är en självklarhet. Se t.ex. Mark E. Pietrzyks studie Homosexuality and Child Sexual Abuse: Science, Religion, and the Slippery Slope

[T]he homosexual male is sexually attracted to masculine qualities whereas the heterosexual male is sexually attracted to feminine characteristics, and the sexually immature child’s qualities are more feminine than masculine.

2. Antalet manliga offer tycks för övrigt pendla avsevärt. Du talar om 80%, Anders Piltz talade om 60% i gårdagens Sydsvenskan. Hur kan två seriösa studier skilja sig så oerhört från varandra?

3. "Katolska kyrkan är bara i början av den processen", skriver du. Just det. Och det är ju därför det är vansinnigt och mycket anmärkningsvärt att en av Vatikanens mest inflytelserika personer spekulerar om dess utgång. Allt sökande efter sanningen måste vara förutsättningslöst och oberoende. Att bestämma sig för ett svar på förhand sänder ut obehagliga och oseriösa signaler.

Men det tycks vi ju vara överens om...

fredag, april 16, 2010

Ödesdigert kardinalfel

av TOR BILLGREN

Det finns ingen anledning att förvånas över den inflytelserike kardinalen Tarcisio Bertones utspel i veckan om att övergreppsskandalerna inom den katolska kyrkan kan förklaras med homosexualitet. Det är en pseudovetenskaplig klyscha som kommer att upprepas så länge det finns desperata människor som behöver skjuta undan uppmärksamheten från sig själva med irrbloss.

Vad det däremot finns det anledning att oroas och uppröras över – särskilt om man är katolik – är att Vatikanen genom Bertones uttalande har avhänt sig möjligheten att komma till botten med sina problem. Igen. För om kyrkan varit ärlig i sitt uppsåt att reda ut övergreppen och nedtystandet av dessa, hade den startat en förutsättningslös och oberoende utredning. Nu har den istället bestämt sig för svaret på förhand. Och det är ett oerhört märkligt tillvägagångssätt om man är på jakt efter sanningen. Men det kanske inte heller är meningen att den ska komma fram.

Publicerad i Sydsvenskan den 16 april 2010


_________________________________________
Andra medier

DN: Kardinal: Länk pedofili-homosex

DN: Gayrörelse rasar mot uttalanden om pedofili

Dagen: Biskopen satsar all sin tid på öppenhet

Dagen: Skandalen har skakat oss katoliker

onsdag, april 14, 2010

Antihomosexualitet i Södra Afrika

av TOR BILLGREN

Radiomanus: Inslag till OBS i P1

I december förra året greps två män i Malawi i södra Afrika för att de hade genomfört en äktenskapsceremoni mellan varandra. I Senegal har det senaste året flera gravar till homosexuella skändats. I Sydafrika utsätts lesbiska för så kallade korrektionsvåldtäkter i de fattiga kåkstäderna. Och det senaste året har ett lagförslag i Uganda om skärpta straff för homosexuella handlingar uppmärksammats och kritiserats runt om i världen, för att det innehåller långa fängelsestraff och till och med dödsstraff. Men det här är bara toppen av ett isberg av antihomosexuella attityder i Afrika – något Tor Billgren i Kapstaden har studerat närmare:

Jag var i Botswana förra veckan och det var först i planet dit, när jag bläddrade i guideboken, som jag förstod att homosexualitet är olagligt i landet, och straffas med minst sju års fängelse om man tas på bar gärning. Inte ens i Botswana alltså – ett land som betraktas vara ett demokratiskt och ekonomiskt mirakel i Afrika och som är kontinentens minst korrupta – inte ens där råder en nyanserad och vetenskapligt förankrad syn på homosexualitet.

Enligt en opinionsundersökning från 2007 från The Pew Institute i Washington ligger de afrikanska länderna i botten när det gäller tolerans gentemot homosexualitet. Allra värst är det i Mali, där 98 procent procent av befolkningen anser att homosexualitet inte ska accepteras av samhället. Och Etiopien, Nigeria, Kenya, Senegal, Tanzania och Uganda kommer tätt efter.

Och i vissa länder, som Uganda och Malawi, går det alltså från dåligt, till sämre. Varför det just nu då? Det finns flera orsaker. Framförallt handlar det om att homosexualiteten börjar bli synlig i samhället. Homosexuella har de senaste åren börjat ta sig ton och kräva rättigheter. Och denna ökade synlighet, orsakar en negativ reaktion. Människor som inte ens kände till fenomenet, sätter sig på tvären och protesterar mot konstigheterna.

Men det handlar också om att den kristna högern i Europa och USA har förlorat matchen om äktenskap och synen på homosexualitet på hemmaplan – och därför lägger sin energi på regioner där grogrunden för antihomosexuella stämningar redan är god, som Baltikum. Och Afrika, där homosexualitet inte bara anses vara mot Guds skapelsetanke – utan även oafrikanskt.

Denna typ av mission har varit tydligast i Uganda, där det i mars 2009 arrangerades en antihomosexuell konferens med flera prominenta kristna personligheter från USA, som föreläste om homosexualitetens fördärv. Det lagförslag som publicerades några månader senare bär otvetydiga drag av amerikansk högerkristen antigayretorik.

Slentrianmässigt är det lockande att tro att de antihomosexuella värderingarna också hänger samman med dålig utbildning och fattigdom. Och så är det säkert på många håll, men när jag föreslog det för en homosexuell vän som studerar medicin i Zimbabwe, skakade han på huvudet.
– Det är tvärtom, sa han. För ju mer utbildad och framgångsrik man är, desto mer förväntas man passa in i de zimbabwiska sociala strukturerna och normerna.

Ett vanligt grepp i den afrikanska debatten om homosexualitet är att skylla på kolonialismen. De antihomosexuella aktivisterna hävdar att homosexualitet är ett utlopp för europeisk dekadens. Att det är ett oafrikanskt fenomen som de vita kolonisatörerna smittade kontinenten med.

Det komiska – eller vad man nu ska säga – är att gayaktivisterna också åberopar kolonialismen. De hävdar att det är de anti-homosexuella strömningarna som är ett kolonialt arv, eftersom de formella förbuden mot homosexualitet i länder som Zimbabwe och Uganda infördes först i och med britternas lagstiftning.

Och mycket kan man anklaga kolonialismen för, men knappast för att ha uppfunnit varesig homosexualitet eller homofobi. Varhelst det finns människor finns det homosexualitet. Varhelst det finns machokultur, patriarkala strukturer och stark social kontroll, finns det homofobi.

Det stora undantaget på kontinenten är Sydafrika. Attityderna är visserligen generellt dåliga – 64 procent av befolkningen avvisar homosexualitet enligt undersökningen från Pew-institutet, men det finns ett starkt juridiskt och konstitutionellt skydd. Landet införde som femte i världen äktenskap för homosexuella år 2006.

Det är alltså inga europeiska hbt-organisationer, biståndskommittéer eller FN-organ som kan förändra de negativa attityderna i Afrika. Utan just Sydafrika. Genom att stå upp för landets konstitution och försvara och förklara den utåt, kan Sydafrikas ledare visa att det ryms fler synsätt inom ramen för vad som är afrikanskt.

En som föregått med gott exempel i sammanhanget är ärkebiskop emeritus Desmond Tutu, som satt hela sin trovärdighet och hjältestatus på spel, genom att försvara homosexuellas rättigheter utifrån sin kristna övertygelse.

Det återstår för landets politiska ledning att uppvisa samma mod.

President Jacob Zuma hade chans att ta upp Ugandas antigaylag under sitt statsbesök i mars, men avstod, trots påtryckningar från människorättsorganisationer.

Sänt i OBS i P1 det 14 april 2010

tisdag, april 13, 2010

"Homotolerans leder till acceptans mot barnhandel"

av TOR BILLGREN

Ruben Agnarsson är igång igen. Igår skrev han en ledare där han hävdade att personer som begår övergrepp inom "gayvärlden" visas särskild hänsyn inom media, jämfört med t.ex. katolska präster. Han blir väl bemött i kommentarspåret, samt på bloggarna Helds HBT-nyheter, Trollhare och Mer vänster i Uppsala.

Idag drämmer han till med ett blogginlägg där han drar parallellen att tolerans för något han kallar "homosexuell livsstil", leder till acceptans för övergrepp på barn.

Thailand är kanske det land i världen där den homosexuella livsstilen är mest accepterad. Är det bara en tillfällighet att barnsexhandel och utnyttjande av barn sker helt öppet i landet?

Ja ni hör... Just att homosexuella skulle vara mer benägna att acceptera övergrepp är en antihomosexuell kliché som han har kört med tidigare, bland annat mot mig. I början av mars valde han att missförstå en bokrecension jag skrivit, och överöste mig med insinuanta och förolämpande anklagelser, som jag fick ödsla flera värdefulla arbetsdagar på att nästla mig ur.

Så den här gången tänker jag inte lägga någon tid på Agnarsson. Bara ett inlägg. Jag kunde inte låta bli att kommentera hans oerhört selektiva intresse för övergrepp och riskmiljöer. Den här kommentaren postade jag på hans blogg vid 11.45-snåret idag:

Debatten om övergrepp är viktig, gunås. Ändå lägger du din energi på perifera företeelser som katolska kyrkan om något du kallar "homosexuella miljöer". Varför har jag aldrig sett Världen Idag skiva om det verkliga problemet när det gäller övergrepp mot barn - nämligen Familjen? DÄR har du den överväldigande majoriteten av övergrepp och våldtäkter. DÄR har du den verkliga högriskmiljön för barn och ungdomar.


___________________________________
Uppdatering

Kl 12.44 fick jag ett mail om att ovanstående kommentar var publicerad, och den syntes också på Agnarssons blogg.

Kl 12.45 fick jag ett mail om att kommentaren var UNpublished. Oh, om man finge vara en fluga på väggen på Världen Idag-redaktionen :-)

Kl 13.07 kommer Ruben Agnarsson med det häpnadsväckande uttalandet i kommentarspåret här nedan, att min kommentar "publicerades av misstag två gånger på Världen idags hemsida" och att den ena därför togs bort. Det är inte sant. Min och K Rosenqvists kommentar publicerades samtidigt kl 12.44. Sedan togs min snabbt bort. Möjligen för att publiceras samtidigt som Agnarsson skrivit ett svar till den. Om Agnarssons version skulle stämma, dvs att den ena av mina kommentarer togs bort, borde ju den andra vara kvar, inte sant? Men så här ser det ut bland kommentarerna på Agnarssons blogg kl 13.23:



Varför, varför, varför måste Agnarsson fara med osanningar beträffande en så oerhört trivial sak? Det är tragiskt och skamligt.

Kl 15.33 postar jag ett Twitterinlägg där jag länkar till denna blogpost med texten: "Här ligger bloggkommentaren som @varldenidag inte ville publicera, och som dess VD ljög om"

Kl 15.46 postar Agnarsson en kommentar här nedan där han meddelar att min kommentar kommit upp på Världen Idags hemsida (15.45 enligt tidsangivelsen på sajten). Bra. Av någon märklig anledning är den dock inte publicerad i diskussionen jag postade den i, utan en annan. En annan märklig detalj är att den är kopierad från denna bloggen, något jag kan se eftersom jag i den version jag postade till Världen Idag hade stavat fel till Familjen (skrev Faniljen). Nåväl. Det behöver inte betyda något annat än teknikstrul till följd av många reaktioner på huvudlösa texter. Jag vill fortfarande vara den där flugan på redaktionsväggen.

16.07 Ruben Agnarsson når den absoluta botten genom att kopiera och klistra in ett gammalt utslitet och flerfalt vederlagt debattinlägg där han anser sig bevisa homorörelsens dolda pedofila agenda.

Så gör man, mina vänner, om man till varje pris vill undvika diskussionen om skandalerna inom den katolska kyrkan, som i nuläget har nått så evinnerligt djupt att den också vidrör världens mäktigaste kristne ledare personligen. Distrahera med något annat! Avled uppmärksamheten! Skyll på någon annan! För varje steg chefredaktör Felicia Svaeren för Världen Idag framåt, dras tidningen tre steg bakåt av Ruben Agnarsson. Det är tragiskt att bevittna.

Om antigayattityder i södra Afrika

av TOR BILLGREN



Jag var i Botswana förra veckan, ett land som betraktas vara ett demokratiskt och ekonomiskt mirakel i Afrika, och som är kontinentens minst korrupta.

Därför blev jag uppriktigt förvånad när jag på flyget dit bläddrade i guideboken och slog upp kapitlet om Gay & Lesbian Travellers och fann att homosexuella handlingar är kriminella i landet, och bestraffas med minst sju års fängelse...

De senaste åren har de starka antihomosexuella attityderna i Afrika aktualiserats genom bland annat gripanden i Malawi, en grym antigaylag i Uganda, likskändningar i Senegal och korrektionsvåldtäkter i Sydafrika. Under veckan kommer jag att tala om detta i OBS i P1, manuset kommer även att publiceras här på bloggen.

Även i Sydafrika är attityderna alltså generellt negativa, i alla fall statistiskt sett. Men på det individuella planet är toleransen hög. Jag och min partner har aldrig haft några problem med att leva öppet som ett par. Inga av våra vänner (och bland dem finns boer, zuluer, sotho, tsonga, färgade, engelsmän, kongoleser, kamerunianer, xhosa, kenyaner, zimbabwier, batswana, norrmän och belgare) har problem med homosexualitet, och vi erkänns som ett par i alla sammanhang. I det här inlägget skriver jag utförligare om attityderna och villkoren för homosexuella i Sydafrika.

...och här ligger några bilder från Botswana-resan.