Debatt med Queers against pinkwashing

av TOR BILLGREN

I somras debatterade jag begreppet "pinkwashing" med med nätverket Queers Against Pinkwashing. Det började med denna krönika i Sydsvenskan den 4 augusti 2012:

Årets Prideglosa nummer ett är ”pinkwashing”.Ett träffande begrepp som beskriver hur högerpopulistiska rörelser utger sig för att vara gayvänliga, och därmed försöka skyla över resten av sin fördomsbaserade politik. Syftet med denna rosafärgade retorik är förstås att angripa muslimer.

Den manifestation som islamfientliga English Defense League genomför idag i Stockholm – samtidigt som Prideparaden – är ett tydligt exempel. Ett annat är den debattartikel Jimmie Åkesson skrev i Aftonbladet i mars 2010, där han drev tesen att Sverigedemokraterna är ett parti för hbt-personer. Det är naturligtvis skrattretande, eftersom partiet fortfarande förespråkar diskriminering på grund av sexuell läggning. Dessutom haglar de homofientliga uttalandena som aldrig förr. I veckan kunde vi till exempel i tidskriften Expo läsa hur SD:s ordförande i Härryda konstaterade att det inte går att förbjuda homosexualitet, eftersom det är för dyrt att internera och lobotomera homosexuella. Pinkwashing är ett klockrent uttryck för att beskriva SD:s oärliga krumbukter i frågan.

Men ibland får jag en känsla av att begreppet också används för att slippa diskutera känsliga och komplicerade frågor. Som hos det svenska nätverket Queers Against Pinkwashing. Deras aktivism är nästan helt inriktad mot Israel, som påstås framställa sig som ett paradis för bögar och flator – bara för att kunna peka ut de arabiska grannländerna som homohelveten.

Men där stannar resonemanget. Följfrågan om hur det de facto är för homosexuella i arabvärlden uteblir. Det är som att det skulle vara fel att påpeka att muslimska länder ofta är repressiva mot hbt-personer och att muslimska samfund i regel är homofientliga.

Naturligtvis finns det goda skäl att kritisera Israels ockupationspolitik. Men att i samma andetag närmast beklaga sig över att landet har liberala hbt-lagar, är kontraproduktivt. Det är inte mindre homovänlighet som behövs i Mellanöstern.

Tänk om de som har djupa kunskaper om islam och är engagerade i kampen mot islamofobi och hbt-fientlighet, istället kunde försöka bidra med argument kring hur man kan bemöta muslimsk homofobi på ett retoriskt hederligt och demokratiskt hållbart sätt? Detta är förstås extra angeläget just nu, när hbt- personer används som slagträ i högerpopulistiska rörelsers kamp mot just islam. Att ställa grupper mot varandra är ett av de äldsta och billigaste tricken i boken. Det är ett stöd som man aldrig kan acceptera, eftersom det är falskt.

Att belysa och problematisera homofobi som inspireras och upprätthålls av islam handlar förstås inte om att angripa muslimer. Tvärtom – syftet är att stödja muslimer, det vill säga de många bögar och lesbiska som lever i religiös och social utsatthet. Solidaritetsperspektivet måste ändras – från den abstrakta massan till den förtryckta individen.

* * * * * *

Queers against pinkwashing svarade den 15 augusti:

Den 7 augusti skrev Tor Billgren om pinkwashing, och att vi i QAP (Queers Against Pinkwashing) använder begreppet för att slippa diskutera ”känsliga och komplicerade frågor” gällande Israel och Palestina.

Vi använder termen pinkwashing för att beskriva Israels pr-arbete, som under namnet Brand Israel sedan 2005 syftar till att omvandla statens image från ockupationsmakt till ”Mellanösterns gayparadis”. Det handlar givetvis inte om att vi är emot Israels liberala gay-lagstiftning, utan om hur staten utnyttjar den retoriskt.

Det är lättare att leva som öppen i Tel Aviv än i delar av Västbanken, vi har aldrig sagt något annat. Det vi kritiserar är hur detta faktum används, enligt modellen; kolla på palestinierna – de behandlar sina bögar och flator så illa att de förtjänar att ockuperas.

Tor Billgren frågar hur man kan argumentera mot muslimsk homofobi på ett ”hederligt och demokratiskt” sätt. Vi tror inte det är någon skillnad på att bemöta homofobi från muslimer än från andra grupper. Homofobi ska inte bemötas för att personen är muslim, utan för att personen är homofob, och det är viktigt att se och förstå skillnaden.

Det finns inget fel i att belysa homofientlighet i muslimska länder, det är bra. Men genom att ompaketera en hel religion och hela länder som homofoba framställer man det som att där inte finns några hbtq-personer. Den palestinska hbtq-organisationen Aswat säger: ”Tror du på palestinska queers rättigheter måste du arbeta mot ockupationen. Den hämmar rörelsefriheten, friheten att tala, att leva, att välja och att få vara sig själv.”

* * * * *

Jag bemötte QAP med följande:

Om Israel är homovänligt, har landet all rätt att marknadsföra sig så. Och om de palestinska områdena därmed framstår i negativ dager, är det ett problem som palestinierna måste ta tag i genom att ändra sina attityder mot homosexualitet.

Resonemanget om att omvärlden skulle betrakta Israels ockupation som mer OK, för att bögar och flator behandlas dåligt i de palestinska områdena är absurt. Det krävs mer än så för att vända en ockupation till något positivt. Dessutom är största delen av världen antihomosexuell. Att vara homovänlig kan lika gärna ligga en nation i fatet internationellt sett.

QAP förespråkar en övergripande strategi, istället för att angripa specifikt muslimsk (eller kristen eller judisk) homofobi. Jag menar att kampen måste ske på alla plan. Vi får inte glömma att religioner är maktstrukturer, och att kritik mot religiösa uttryck är maktkritik. Det är just genom problematiseringen av kristendomens antihomosexuella föreställningar som det har vuxit fram en befrielseteologi som kristna homosexuella har kunnat hitta ett hem i – och som påverkat konservativa krafter i liberal riktning. Denna utveckling måste vara möjlig även inom islam.