Ta all homofientlighet på allvar

av TOR BILLGREN

Ett av sommarens teman i medierna har varit splittringen inom hbt-rörelsen i samband med årets Stockholm Pride. I bakgrunden ligger delvis olika föreställningar kring om och hur kampen ska fortsätta, nu när de flesta juridiska orättvisor är undanröjda, när kyrkan förlorat sina tolkningsföreträden, när bögar och flator är en allt vanligare syn i det offentliga rummet, bland bröllopsgästerna, i medier och så vidare. En däst självgodhet har spritt sig i rörelsen, något som provocerar mer radikala aktivister, som vill utvidga kampen till allt från att störta kapitalismen till att avskaffa försvarsmakten.

För en hbt-rörelse borde det väl dock vara mer relevant att fokusera på homofientlighet. Och trots de senaste decenniernas framsteg frodas den fortfarande på många håll – ofta ostörd och oemotsagd. Till exempel inom de islamska samfunden. I den etiopiska Mekane Yesus-kyrkan, som har många anhängare i Sverige. I de katolska och ortodoxa kyrkorna, och så vidare. Vilket stöd får hbt-personer som lever i dessa sammanhang? Vem lyfter fram deras situation? Vem kritiserar deras förtryckare?

Om vi menar allvar med att dessa samfund är en del av svenskt samhällsliv, måste deras syn på hbt-frågor också tas på allvar och problematiseras. Att ständigt undanta dem eller se mellan fingrarna är i förlängningen exkluderande. ”Gör som ni vill i era reservat”-attityden kan inte bidra till något annat än utanförskap.

Detta är särskilt viktigt just nu, när högerpopulistiska krafter låtsas brinna för homosexuellas rättigheter – fast bara för att kunna använda gruppen som slagträ i kampen mot islam och invandring. Att avstå från att diskutera islamskt motiverad homofobi för att man inte vill ge Sverigedemokraterna vatten på sin kvarn är ett fegt svek mot homosexuella muslimer. Det måste finnas demokratiskt hållbara sätt att närma sig dessa frågor på. Och nej, det är inte att sparka nedåt. Religion är makt.

Eller har jag fel? Ska man vara avvaktande? Måste saker få ta sin tid? Är det viktigare att bygga starka relationer mellan olika kulturer, innan man ger sig in i de känsliga frågorna – trots att det innebär att hbt-personer kommer i kläm?

Jag vet inte. Saken måste diskuteras utförligt. Vilka strategier är framgångsrika, vilka är kontraproduktiva? Kan det vara så att den förhållandevis snabba utvecklingen i Skandinavien har bidragit till att pendeln att svängt på ett olyckligt sätt i delar av Baltikum och Ryssland, där lagar som förbjuder ”homopropaganda” införts de senaste åren? Eller i Moskva, där man förbjudit homosexuella från att demonstrera för sina rättigheter i hundra år framöver, och kastat feminister i fängelse för att de protesterat mot patriarkatet i en kyrka? Situationen försämras även i en del afrikanska länder, som Zimbabwe och Uganda, där alltför högljutt västligt engagemang ofta får motsatta effekter, eftersom man – av förståeliga skäl – inte gärna tar order från västvärlden.

Det värsta som kan hända är om denna komplexitet leder till att frågan om hbt-personers villkor i marginaliserade grupper i Sverige, eller i resten av världen för den delen, relativiseras bort eller faller mellan stolarna. Det är just för att den är jobbig och snårig, som den måste ventileras. I många fall gäller det livet.

Publicerad i Expo, nr 3 2012 (september)