tisdag, juli 26, 2016

Om vem som "får" gå i Prideparaden

av TOR BILLGREN

1. Ingen kan göra sig ”förtjänt” att gå i Prideparaden. Det är inget man kan kvala in till. En plats i paraden är ingen samhällelig hedersplats. Pride är ingen tacklista. Utan det är en manifestation för hbtq-personers och andra normöverskridares rätt att ta plats i samhället, och för dem som solidariserar sig med dessa grupper.

2. Om man påminner om att Pride främst handlar om olika aspekter av sexualitet, riskerar man snabbt att anklagas för att vilja avpolitisera och banalisera Pride. Jag håller inte med om det. Det viktigaste arbetet i hbtq-kampen har alltid skett på det personliga planet. Av människor som är öppna med sin sexualitet på stan, på jobbet och inför sina familjer. Som kräver att få dubbelsäng istället för två enkelsängar på hotellrummet. Som markerar mot hbtq-fientlig humor på jobbet. Som bedriver inkluderande skolundervisning. Som inför sina församlingar och resten av samhället visar att det är möjligt att vara hbtq-person och religiöst troende. Det är en många gånger osynlig kamp och den har ägt rum länge. Och den är i högsta grad politisk. Och lika viktig oavsett om den som utför kallar sig liberal eller kommunist. Att påstå något annat är att osynliggöra och pissa på generationer av hbtq-personers strävanden och risktagande genom decennierna.

Triggervarning: Punkt 3-5 handlar om polisen. 

3. Det är utmärkt att gaypoliser medverkar i Prideparaden, eftersom det signalerar att det görs viktigt arbete för att förbättra bemötandet av hbtq-personer och utredandet av t.ex. hatbrott. Vad har de som motsätter sig polisens medverkan för idéer om hur brottsbekämpning ska gå till? Vem ska man vända sig till om man blir utsatt för ett brott? Vem ska utreda det?

4. Ett argument som ofta hörs mot polisens medverkan är att poliskonstaplar medverkar vid utvisningar av hbtq-flyktingar som fått avslag på sin asylansökan. Men att rikta det missnöjet mot poliser är irrationellt, eftersom de inte har med besluten att göra. Om någon ska kritiseras för utvisningar är det
a.) de politiska partierna som stiftar lagarna.
b.) tjänstemännen som utreder asylansökningarna, det vill säga jurister och socionomer.
Att ge sig på polisen för utvisningar är som att klandra arbetarna i kolgruvorna för klimatförändringarna.

5. Ett argument mot polisens medverkan är att deras närvaro gör att paraden inte blir ett ”tryggt rum” för hbtq-personer som har negativa erfarenheter av polisen. Om man ska vara konsekvent med argumentet om trygga rum riskerar man snabbt att hamna på tunn is. För frågan som infinner sig är: ”Tryggt rum för vem?”.
a.) Kan man över huvud taget välkomna företrädare för kyrkor, moskéer och andra församlingar i paraden? Det är ju i dessa rum som det värsta förtrycket formulerats och upprätthållits genom tiderna.
b.) Ska LO kunna medverka? En tredjedel av LO:s medlemmar är SD-sympatisörer. Hur påverkar det tryggheten för hbtq-personer som känner sig hotade av SD?
c.) Psykologer och psykiatriker har förpestat livet för hbtq-personer genom tiderna. Ska de stoppas från att medverka som grupp?
d.) Läkare och operationssjuksköterskor har utfört tvångssteriliseringar på transpersoner i decennier. Ska dessa yrkesgrupper uteslutas?
e.) Och så vidare.

6. Den som känner behov av att angripa hbtq-personer i Prideparaden för att de inte delar ens tro eller politiska övertygelse, kanske helt enkelt befinner sig på fel plats.

 7. Happy Pride.

Om Pride Järva

av TOR BILLGREN

1. Några punkter om Pride Järva som äger rum den 27 juli i Stockholmsområdet.

2. Den politiska rörelse som Pride Järva vuxit fram ur är traditionellt sett endast intresserad av sexuella minoriteters rättigheter så länge dessa kan användas som slagträn i kampen mot andra minoriteter, i detta fall muslimer. Evenemangets syfte är att så split och bidra till polarisering.

3. Denna rörelses engagemang för hbtq-personer (eller i alla fall hb-personer – transpersoner och queera brukar inte omfamnas med samma emfas) klingar alltså falskt. Det är en falskhet som ständigt förstärks genom uttalanden av SD-politiker, som Björn Söders klassiska utläggningar om ”sexuella avarter” och Jimmie Åkessons uttalanden om Prideparaden i Almedalen tidigare i sommar. Vi ska inte heller glömma tidningen Dispatch Internationals artikelserie om Pride för två år sedan. En stor del av det teoretiska stoffet var hämtat från konservativt kristna rörelser i USA, som lägger stora resurser på att verka för försämrade villkor för hbtq-personer. Bland annat åberopade tidningen en ”expert” som i andra sammanhang förespråkar kriminalisering av homosexualitet. I länken finns mer utförliga kommentarer om granskningen.

 4. Det är dock inte svårt att se varför Pride Järva har kunnat uppstå. De mer etablerade politiska och opinionsbildande krafterna i landet har ofta legat lågt när det gäller att problematisera antihomosexuella attityder som motiveras av islam. Kritiken har ramlat mellan olika hänsynstaganden, vilket har lett till att muslimska hbtq-personers förtryckare sällan utmanas eller kritiseras. Tvärtom läggs mycket energi på att önsketänka bort religionens betydelse i sammanhanget. Detta vacuum har lämnat fältet öppet för populistiska spektakelmakare, som nu har tagit något som kan misstas för ett initiativ i frågan.

5. Därmed inte sagt att manifestationer som Pride Järva skulle vara principiellt otänkbara. Huvudfokus måste dock vara solidaritet med muslimska hbtq-personer som bor i de aktuella områdena. (Eller hbtq-personer som kommer ur andra konservativt religiösa sammanhang, som den katolska kyrkan, Livets Ord, den syrisk-ortodoxa, Mekane Yesus, osv.) Evenemangen måste utformas utifrån deras villkor och önskemål, och ske i samarbete med lokala organisationer.

6. Man ska heller inte glömma att det de facto sker ett ständigt jobb med attitydförändringar och normkritik inom olika grupper, organisationer och församlingar. Bästa sättet att bidra till förändring är att stödja dessa krafter.