Kristoislamsk längtan efter apokalypsen

Mats Tunehag skriver idag en intressant artikel om Irans farliga Messiastro:

Irans president Ahmadinejad […] tror helhjärtat på den 12:e imamens återkomst, en islamsk Messias-gestalt som ska upprätta ett islamskt lyckorike. Men hans återkomst föregås av stora omvälvningar, katastrofer, krig och död – en apokalyps. Och hans återkomst kan man påskynda genom att medverka till denna apokalyps.

Vad Tunehag inte nämner är att islam och kristendomen möts i denna fråga som enäggstvillingar. Kristendomen väntar också på sin Mehdi – nämligen Jesus. Även hans återkomst skall ”föregås av stora omvälvningar, katastrofer, krig och död” – hela uppenbarelseboken handlar ju om detta. Och det finns gott om kristna rörelser som gör allt för att medverka till denna apokalyps, till exempel Livets Ord som arbetar aktivt för att uppfylla ett av uppenbarelsebokens villkor för Jesu återkomst, nämligen att alla världens judar skall samlas i Israel. En av missionärerna i denna så kallade Operation Jabotinsky beskev verksamheten så här i Världen Idag i vintras:

– De [judarna] flyger från olika platser i forna Sovjet. Vi hjälper dem att hitta dokument, följer de till flygplatsen och har ett antal så kallade ”fiskare” som hittar och motiverar judarna för att åka, och sedan hjälper dem i hela processen att ta sig till Israel.

För ytterligare kommentar kring denna verksamhet, se mitt inlägg Migration med humanitära och eskatologiska aspekter.

Tunehags artikel är som ett försök att avleda uppmärksamheten från den kristna högerns domedagsromantik och perversa längtan efter jordens undergång, och projicera detta på exakt identiska företeelser hos islam. Om man ska vara drastisk så är ju varje bön efter Jesu återkomst en bön efter jordens förintelse. Maranata!

Jag delar emellertid Tunehags oro över Iran. Min oro över kristna stater är inte lika stor, eftersom världen inte har några kristna teokratier. Däremot finns det starka strävanden åt det hållet, och detta måste uppmärksammas och utmanas.