tisdag, juni 03, 2008

Homosexuella i nazityskland, del 3: Monumentet

Monumentet har titeln The Kiss (National Memorial for the Homosexual Victims of the Nazi Regime), och är placerat alldeles vid Peter Eisenmanns berömda Hololcaust memorial, som består av 2711 betongblock placerade i raka rader.




Elmgreen & Dragsets verk påminner om Eisenmanns, men består bara av ett block. Och stående som det gör, för sig själv, för det tankarna till en bunker. Genom ett litet fönster syns en film där två män som kysser varann i slow motion.

Bunkern associerar till att homosexualitet under nazitiden var – och på många håll fortfarande är – något som man måste smyga med och dölja för att inte råka ut för repressalier. Den symboliserar även själva repressalierna: inspärrandet, fängslandet. Samtidigt representerar de tjocka väggarna också den enskildes okränkbarhet och privatlivets helgd.

Fönstret symboliserar samhällets övervakningsmekanismer. Kyrkans och statens strävan efter att kontrollera och utöva makt över de enskildas privatliv – även det mest intima. Men det är också en öppning utåt: en utväg ur garderoben och förnekelsens bojor.

Filmen med de kyssande männen är briljant. Dels för att den är vacker och sensuell (den är filmad av Robby Müller, som bl.a. också filmat Dancer in the Dark och Coffee and Cigarettes och regisserad av Thomas Vinterberg). Dels för att den väcker just de reaktioner som är grunden för all förföljelse av homosexuella (och det mesta av allt övrigt motstånd mot homosexeullas förbättrade villkor.) Följande är ett utdrag ur Per Eurenius reportage om invigningen, som sändes i Kulturnytt den 29 maj:


”Jag har inget emot homosexualla, men tycker ändå inte om att se två män som kysser varann”, säjer heterobesökaren, sen han kikat i rutan en stund. ”Monumentet säjer mej ingenting”, lägger han till.



Den intervjuade personen tycks vara helt omedveten om att hans kommentar säger mer om förföljelsen av homosexeulla, än vad hundra monument hade kunnat göra. Det är uttalanden som detta som är själva monumentet. Personen ställer sig frågande, men utgör istället själva svaret.




Elmgreen & Dragset: The Kiss (National Memorial for the Homosexual Victims of the Nazi Regime), 2008

3 Comments:

Blogger Charlotte said...

"Monumentet säger mig ingenting"....tihi. Tala om förnekande.

tisdag, juni 03, 2008 12:47:00 em  
Anonymous Anonym said...

Det har varit en ganska vild debatt inom tysk homorörelse om monumentet eftersom bara visar två män och inte två kvinnor. Många ville det skulle visa både ett manligt par och ett kvinnligt par. Vad jag vet blev det till sist bara ett par, ett manligt sådant.

Jag får säga att debatten verkligen är berättigad. HBT-rörelsen är inte befriad från de patriarkala strukturer som existerar i övriga samhället.

Är det någon som gissar att man skulle valt ett lesbiskt par att representera BÅDE bögar och lesbiska i någon situation, monument, barer, festivalet. Nej, då blir det kallat ett evenemang för lesbiska.

Däremot är det ofta man har två bögar som förväntas representera både bögar och lesbiska.

En gaybar där 90 % av gästerna är män kan utan problem bli kallat för att ställe för homo- och bisexuella alltså för båda könen. Däremot blir en gaybar där 90 % av publiken är kvinnor kallat för ett ställe för lesbiska.

Ungefär som när moderaterna, ssu, naturskyddsföreningen ja vilken förening som helst arrangerar möten. Är
90 % av de som är med på mötet kvinnor så blir det kallat för "kvinnomöte". Men om 90 % av de som är med där är män så kallas det ... möte. Inte "mansmöte" som man i logikens namn borde säga då.

Bengt Held

tisdag, juni 03, 2008 7:49:00 em  
Anonymous Anonym said...

Jag läser i en artikel i Sydsvenska dagbladet idag att man tydligen ska byta ut filmen då och då och har en film med ett manligt par och en film med ett kvinnligt par.

Bra.

Bengt Held

onsdag, juni 04, 2008 11:01:00 fm  

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home