tisdag, juni 03, 2008

Homosexuella i nazityskland, del 1: Förföljelsen

De senaste åren har det kommit två bra böcker som på olika sätt berör homosexuellas villkor i nazityskland: antologin Kärlekens Pris (redaktör: Manu Seppänen Sterky) och Undantagsmänniskor – en svensk HBT-historia av Svante Norrhem, Jens Rydström och Hanna Winkvist. Det är ur dessa jag hämtar fakta till nedanstående sammanfattning.

Under Weimarrepubliken 1919 – 1933 förbättrades villkoren för homosexuella något i Tyskland. Homosexuella handlingar var fortfarande förbjudna enligt den ökända paragraf 175, men det växte ändå fram en subkultur i städerna och det bedrevs vetenskaplig forskning på området. Mest känd är Magnus Hirschfelds Institut für Sexualwissenschaft som grundades 1919. Det fördes även politiska diskussioner om att avskaffa § 175 och frågan var uppe i riksdagen 1927. Så här svarade Wilhelm Frick, ledamot för NSDAP och senare Hitlers inrikesminister, på det socialdemokratiska förslaget om att § 175 skulle hävas:


– Vi, däremot anser att dessa §175-människor [...] måste jagas med all kraft, eftersom sådana laster måste leda till det tyska fokets undergång.

I de nazistiska propagandaorganen eskalerade hetsen. Völkischer Beobachter skrev i augusti 1930, att eftersom "[...] judesjälens alla ondeskefulla drifter" förenas i homosexualiteten, måste de "när det av lagen framgår vad de är, tarvliga, vilsekomna Syrier, de allra värsta, genom hängning och utvisning straffas för sina brott..."

Efter maktövertagandet 1933 började den verkliga förföljelsen. Det fanns dock ingen helhetsplan för bekämpandet av homosexualitet. Ingen "slutgiltig lösning av homofrågan". I sitt utmärkta kapitel i Kärlekens pris betonar forskaren Günter Grau istället förföljelsens "processartade och slumpmässiga" natur. Här ingick bland annat:

- krossandet av de vetenskapliga institutionerna och homoföreningarna
- intensifieringen av Gestapos aktioner mot mötesplatser för homosexuella
- skärpningarna av bestämmelserna i § 175
- inrättandet av Rikscentralen för bekämpning av homosexualitet och aborter

Mordet på SA-chefen Ernst Röhm 1934 användes också i den antihomosexuella propagandan. Under slutet av 30-talet började män som dömts enligt §175 att skickas till koncentrationsläger. Alla som dömdes deporterades dock inte och på grund av den bristfälliga statistiken är det mycket svårt att få en bild av antalet.

Undantagsmänniskor talar om "ca 10.000, men det kan vara så få som 5.000 eller så många som 15.000". Günter Grau skriver i Kärlekens Pris att "[d]et förefaller realistiskt att utgå från cirka 5.000 till 6.000 personer hamnade i koncentrationsläger. Endast omkring en tredjedel av dessa överlevde."

Ett tidigare, mindre officiellt minnesmärke i Wien består av en rosa triangel med texten "Totgeschlagen, totgeschwiegen", d.v.s. Ihjälslagna, ihjältigna. Devisen sammanfattar på ett sorgligt sätt hållningen gentemot de homosexuella offren efter kriget. Deras existens erkändes inte, än mindre tillerkändes de någon form av kompensation. Huvudskälet till detta vara att homosexualitet var kriminellt i Tyskland redan före 1933... Och även efter nazismens fall. I DDR hävdes förbudet 1968, i Västtysland 1969 och i Österrike 1971.

Det är först under de absolut senaste åren som homosexuella har tillerkänts offerstatus för nazismens förföljelser. I Tyskland skedde det 2002. I Österrike 2005, men egentligen utan politiskt eller folkligt stöd. Enligt den österrikiske homoaktivisten Kurt Krickler har "alla framgångar för hbt-personer i Österrike har kommit genom EU-direktiv eller genom domstolsutslag i Österrike eller i europadomstolen för mänskliga rättigheter".

4 Comments:

Blogger Charlotte said...

Intressant. Jag ser fram emot fortsättningen.
Du känner kanske redan till den men jag vill ändå passa på & göra reklam för en väldigt bra dokumentärfilm på temat, den heter just Paragraph 175. Man kan läsa lite om den här:
http://www.triangles-roses.org/telling_pictures.htm

tisdag, juni 03, 2008 12:41:00 em  
Anonymous Anonym said...

Tor

Intressant artikelserie från dig.

"Under Weimarrepubliken 1919 – 1933 förbättrades villkoren för homosexuella något i Tyskland. området."

Få vet idag hur långt gayrörelsen faktiskt kom i vissa delar, främst Berlin, i Tyskland i början på 1900-talet.

Redan vid sekelskiftet började en gaykultur utvecklas i Berlin och efterhand blev det mer öppet och ryktet spred sig på 1920-talet till andra länder om "dekadensen i Berlin". Det var första gången sedan antikens Grekland och Romarriket som någon del i världen hade en typ av "gaykultur.

En besökare berättar att när han besökte en gaybar i Berlin på 1920-talet så var det en show i lokalen med en svart man iklädd bara kalsonger som dansade med en orm runt halsen. Även idag skulle det vara något extremt men då var det ju chockerande för många givetvis. Sedan existerade det givetvis ett antal mer "vanliga" gaybarer med mer diskreta gäster.

Hur radikal och före sin tid Berlin var då visar sig när nazisterna 1933 inom några månadera helt raderade varje tecken av gaykultur. Det skulle nämligen dröja till 1960-talet i New York och San Fransisco innan något område återigen fick en typ av gaykultur. Trots att nazisterna förlorade 1945 var det först i början av 1970-talet som några områden i Europa fick en homokultur på samma nivå som i Berlin på 1920-talet.

"Det fördes även politiska diskussioner om att avskaffa § 175 och frågan var uppe i riksdagen 1927."

Tyskland var också det första landet med poltitiska partier som vi idag skulle kalla homovänliga, dvs de jobbade positivt för homosexuellas rättigheter, nämligen socialdemokraterna och kommunistpartiet. Många homosexuella engagerade sig i de två partierna och även en del heterosexuella där visade viss solidaritet även om det givetvis var kontrolversiellt och man hade homofientlighet inom den tyska vänstern precis som i övriga samhället.

Medan socialister, och liberaler, i alla andra länder totalt nonchalerade homosexuellas rättigheter då trots att man i sina högtidstal talade vackert om allas lika värde och lika rättigheter, så konstaterade många i den tyska vänstern att man i konsekvensen namn borde jobba även för att legalisera homosexuella relationer om man argumenterade för jämlikhet. En viktig orsak var säkert att så många homosexuella var relativt öppna i främst Berlin vilket påverkade vänsterfolket där. Det var nog också också en orsak till att nazisterna aldrig blev lika populära i Berlin som i de flesta andra delar av Tyskland. Befolkningen i Berlin var helt enkelt något mer tolerant när det gäller folk som var annorlunda oavsett om det var judar eller homosexuella. Nazisterna själv sa ibland att de hatade storstäder eftersom det var svårare där att få folk att följa de nazistiska idealen om att offra sin individualitet för nationen och partiet.

"Mordet på SA-chefen Ernst Röhm 1934 användes också i den antihomosexuella propagandan."

Det som är tragiskt är att socialdemokraterna i Tyskland som tidigare varit relativt homovänligt blev desperata när de såg nazisterna blev populärare och populärare. Som en panikåtgärd startade de i början på 1930-talet en inofficiell kampanj mot nazistpartiet och kallade det för ett "bögparti" med hänvisning till att Röhm och en del andra i nazistpartiet var homosexuella.

Det var givetvis en moralisk kollaps i sig från socialdemokraternas partiledning, man svek helt de många homosexuella som engagerat sig i det socialdemokratiska partiet.

Men det fick också motsatt effekt. Dels så legitimerade socialdemokraterna nazisternas egna hatkampanjer mot minoriteter genom att själv använda samma metod för att få fler röster. Dels så undvek Hitler att offentligt besvara rykteskampanjen och lyckades därmed mer bli en statsmannatyp som ägnade sig åt viktigare saker än att diskutera partikamraters sexualitet.

Hitler var också en politiker som visste värdet av offentlig propaganda. Han erkände själv att han hämtat inspiration från kommuniströrelsen inom det området. Och senare kommunistdiktaturer har som bekant gjort likadant, Sovjet använde mycket resurser åt sprida propaganda med diverse förvanskningar av verkligheten.

För övrigt är en orsak till att kommunistpartiet i Tyskland av Sovjet tilläts (fram till 1950-talet avgjorde Moskva politiken för alla länders kommunistpartier) vara relativt homovänligt var att Sovjet först 1934 startade officiella kampanjer mot homosexuella och skicka bögar och lesbiska till arbetsläger och mentalsjukhus. Något Sovjet gjorde fram till 1980-talet.

Ett exempel på nazistisk propaganda är att Hitler och nazisterna tillfälligt avbröt förföljelsen av homosexuella i Berlin 1936 när det var OS där. De tom öppnade några gaybarer som de sedan direkt stängde när OS var över. De visste att en del utländska journalister var homosexuella och ville att även de skulle skriva positiva reportage om hur väl Tyskland fungerade.

Vi kan nog vara ganska säkra på att kommunistpartiet i Kina resonerar likadant i sommar. En fasad av relativ tolerans när det är OS i Peking.

Bengt Held

tisdag, juni 03, 2008 3:04:00 em  
Blogger Tor Billgren said...

Tack för utvikningarna! (Beträffande den grekisk/romerska "gaykulturen" innehåller Undantagsmänniskor intressanta nyanseringar av hur det är rimligt att anta att det förhöll sig med den saken. Tror jag ska beröra det i ett utförligare inlägg i framtiden.)

tisdag, juni 03, 2008 3:43:00 em  
Anonymous Anonym said...

Tor

Beträffande den grekisk/romerska "gaykulturen"

Ja, jag skrev ordet gaykultur inom citationstecken för antikens variant var ju helt annorlunda än den variant vi haft de senaste 100 åren. Mycket av den enkla orsaken att man i antiken inte delade in människor i homosexuella och heterosexuella. Det var först i slutet på 1800-talet man började göra det.

Det jag kallar "gaykultur" är kulturer, geografiska områden etc där NÅGON TYP av samkönade sexuella relationer varit accepterat och ibland även respekterat.

I antikens Grekland var det inte en jämställd vuxenrelation utan att män som var gifta med en kvinna kunde ha en ung tonårskille som älskare bredvid i syfte att göra honom till man. I vissa soldatstäder var homosexuella relationer delvis accepterade som tillfällig sex eftersom det existerade många mer män och kvinnor i de städerna.

Dessutom var acceptansen för giftas tillfälliga relationer bredvid, med folk av samma eller motsatt kön, oftast reserverat för överklassen i antikens Romarriket.

Både kristna som använder Bibelcitat och en del homosexuella idag som hyllar antikens Grekland gör ofta felet att de likställer den tidens "gaykultur" med den vi har haft inom vissa områden av världen de senaste 100 åren. Men ett offentligt par som Gardell och Levengood skulle sannolikt varit en omöjlighet i antikens Grekland eller Romarriket.

Bengt Held

tisdag, juni 03, 2008 6:12:00 em  

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home