Bokrecension: Den moderna homofobin

av TOR BILLGREN



Den moderna homofobin
Eva Borgström (red)
Charlie by Kabusa

För några månader sedan blev jag kontaktad av en ung palestinier som bad mig radera ett inlägg på min blogg där han nämndes vid namn. Jag hade skrivit om ett offentligt seminarium där han frispråkigt berättat om sina erfarenheter som öppet homo­sexuell muslim. Men nu hade saker förändrats till det värre och han kände sig inte längre trygg av att kunna identifieras som bögmuslim på internet. Så naturligtvis raderade jag inlägget.

Det är ingen överraskning att det fortfarande finns brutala homofientliga strömningar, både i Sverige och resten av världen. Ska man vara petnoga är de norm, statistiskt sett. Lagar kan förändras till det bättre över en natt, men attityder och fördomar tar generationer att få bukt med. Den gamla klyschan om att friheten ständigt måste erövras är tragiskt sann.

Därför var det med stor förväntan jag gav mig i kast med antologin ”Den moderna homofobin”. Fjorton pinfärska texter författade av främst göteborgska akademiker och hbt-aktivister. Men trots att islam länge har varit ett självklart fenomen i det svenska samhället och en av de största religionerna i landet, bortser boken nästan helt från homosexuella muslimers situation. Historieprofessorn Gunlög Fur tangerar frågan i sitt bidrag, kriminologiprofessor Eva Tiby likaså, men utan att fördjupa diskussionen.

Antihomosexuell retorik rotad i protestantism, katolicism och frikyrka har debatterats och bemötts i decennier. Därmed får det vara dags att gå vidare. Det finns massor av svenska hbt-personer som tillhör andra kristendomsvarianter och religioner än de som redan har stötts och blötts. Hur är det till exempel i syrisk-ortodoxa församlingar?

Problematiken är högaktuell. Under sommaren har Svenska Dagbladet uppmärksammat hur de muslimska organisationerna Sveriges Imam Förbund och Troende Unga Framtida Förebilder (TUFF) använt statsbidrag för att finansiera extremt homofientlig ”information”.

Detta samtidigt som vi har ett politiskt klimat i Sverige (och Europa) där populistiska krafter använder homosexuella som slagträ i sin kamp mot islam. Denna typ av polariseringar är oacceptabla i ett demokratiskt samhälle och därför behövs ett samtals­klimat där vi kan diskutera homofobi och islamofobi som två problem som förtjänar att tas på lika stort allvar.

Det är en svår balansgång. Debatten är full av fallgropar och bluff- retorik. Som att tolerans, respekt och människovärde är saker som måste förtjänas, eller att individer är kollektivt ansvariga för ”sin grupps” åsikter och handlingar. Därtill måste man förhålla sig till de perverterade föreställningarna om islam som terrordådet i Oslo är ett uttryck för.

Frågans komplexitet gör att den oftast ignoreras. De som ser mellan fingrarna på homofobi motiverad av islam tror att de skyddar en redan utsatt grupp. Men i själva verket sviker de människor som ofta är ännu mer utsatta. Parians paria.

Istället för att ge läsarna teoretiskt kött på benen och argument för att navigera i dessa förrädiska retoriska farvatten uppehåller sig ”Den moderna homofobin” mest vid förargligheter som svenskfödda homoakademiker kan råka ut för i korridorer och personalrum. Och visst finns det ett vardagsförtryck. Visst finns det ett hat. Visst ska man tala om det. Men när ska vi belysa och problematisera situationen för hbt-personer med rötter i kulturer som präglas av starka patriarkala, kollektivistiska och religiösa strukturer? Bokens prioriteringar känns som att beordra manskapet på en sjunkande skuta att putsa kaffesilvret istället för att bemanna länspumparna.

Nu är den största behållningen istället de texter där författarna angriper ämnet homofobi utifrån sin egen aktivisthistoria. Prästen Lars Gårdfeldt berättar om sin kamp för att få sitt kanadensiska äktenskap erkänt i Sverige, läkaren Anna Westerståhl om att vara genushäxa på landets största sjukhus, den framlidna FI-talespersonen Stina Sundberg om den konfliktfyllda starten av Kvinnofolkhögskolan i Göteborg.

Dessa historier är bra påminnelser om att det inte är politiker och journalister som driver utvecklingen för lika villkor framåt, utan enskilda individer och deras envishet, stolthet och mod att bryta tystnaden. Det vill säga precis vad den unge palestiniern försökte göra genom att komma ut och vittna om sina erfarenheter på det där seminariet. Att mekanismerna och förtrycket som fick honom att kontakta mig inte bearbetas i en bok som gör anspråk på att handla om modern homofobi är skamligt, förbluffande och deprimerande.

Publicerad i Sydsvenskan den 29 juli 2011