Får inte RFSL-medlemmar samlas i kyrkolokaler?

Elisabeth Ohlson Wallins kommande utställning In hate we trust på Norrköpings Stadsmuseum har redan skapat debatt. Journalisten och kyrkopolitikern Bengt Olof Dike skriver idag ett debattinlägg i Dagen, där han redogör för finansieringen och försöker skapa opinion genom att påvisa att utställningen är dyr. Ja, så är det med utställningar... Han har även funnit en oegentlighet beträffande stiftets eventuella medverkan i utställningen.

Han beskriver upprört hur det gick till när fotografen fick låna det kapell där hon tog den beryktade bilden av en kyrkoförsamling som gör nazihälsningar mot en Åke Green-liknande predikant:

Det var en bild som fick församlingens kyrkoherde och oss i kyrkorådet att gå i taket. Fotografen undanhöll nämligen kyrkoherden att hon hade för avsikt att samla ett stort antal RFSL-medlemmar i kapellet. Då hade hon aldrig fått låna kyrkolokalen.

Det här gör mig förbluffad. Menar Dike att RFSL-medlemmar inte får samlas i kyrkolokaler?

Utställningen handlar om hatbrott och demoniserande attityder mot homosexuella. Det är intressant att Bengt Olof Dike försöker bekämpa utställningen enbart utifrån formella teknikaliteter. Men det är en vanlig strategi för att slippa ta i de verkligt angelägna frågorna. När partnerskapslagen debatterades i Riksdagen 1994 var KDS självfallet emot lagförslaget. Men argumenten handlade inte alls om de homosexuellas villkor och förutsättningar, utan om lagförslagets formella brister. Det är en feg omväg för att slippa deklarera sina obekväma ståndpunkter. Om Bengt Olof Dike tycker att hatbrott och demoniserande attityder mot homosexuella är en oviktig bagatell som inte bör belysas och debatteras, så får han väl skriva ut det i klartext, istället för att försöka göra skattebetalarna upprörda genom att redovisa projektets budget (utan att jämföra med vad utställningar brukar kosta).

Jag har bara sett två av bilderna till utställningen In hate we trust. Nazihälsningen mot "Åke Green" i kapellet, och våldtäkten inför kardinaler med stånd. Konstnärligt är det inget vidare. Det är platt och endimensionellt, teatralt och poserande. Men inte särskilt skandalöst. Nazihälsningen i kapellet är en nära till hands liggande konstnärlig tolkning av det stöd Åke Green fick av extremhögern, och det faktum att hans predikan framför allt var tillgänglig på nazistiska sajter. Våldtäktsscenen är en bild av Vatikanens hållning gentemot homosexuella. Den heliga stolens skrifter om homosexualitet de senaste decennierna har innehållit dehumanisering av samkönade relationer, och konstaterandet att det våld som drabbar homosexuella är de homosexuellas eget fel.

Det är vulgärt att jämställa kristna med nazister och våldsverkare. Men någonstans måste kristenheten fråga sig "Varför tycker de som vi? Varför tycker vi som de?"