Gallring bland Dagen-kommentarerna

av TOR BILLGREN

Diskussionerna på Emanuel Karlstens blogg (den första och den andra) har sedan länge kantrat från frågan om varför man som kristen blir glad över att yttrandefriheten och det offentliga samtalet stryps kring ett ämne som rör en redan förföljd grupp i Litauen, till det sedvanliga och tvärlåsta repeterandet av antigayretoriska slentrianargument. Här kommer några exempel:

1.
Att det är homolobbyister som ligger bakom alla "Glad"-klickningar under artikeln om Litauens nya lag för att skapa bilden av att homosexuella är förföljda. Denna insinuation motbevisas lätt av att många i de båda diskussionerna hyllar lagen.

2.
Att homorörelsen är en "propagandaapparat som lockar människor in i ett destruktivt levnadsmönster", och att det därför är bra att Litauen antagit den aktuella lagen. Här finns två klassiska antigayretoriska stereotyper:

I: Att homorörelsens agenda är att rekrytera människor för att göra dem homosexuella. Snarrrk! Homorörelsens agenda är att underlätta för dem som är homosexuella genom att sprida adekvat information och skapa opinion för förbättrade villkor för homosexuella.

II: Att det skulle vara destruktivt att leva som homosexuell. Det finns inget i homosexualiteten som i sig är destruktivt. Däremot kan man som homosexuell (eller heterosexuell) individ ägna sig åt beteenden och utföra handlingar som är destruktiva.

3.
Att det är förbjudet att yttra kritik mot homosexuella eller ha synpunkter på homosexualitet. Att man blir förföljd och trakasserad om man gör detta. Det påstås till och med att homofobi skulle vara ett brott. Inget av detta är sant. Det som är förbjudet i lag är att hetsa eller uppmana till våld. HD-domarna mot Åke Green och Leif Liljeström visar att takhöjden för "diskussioner" om homosexualitet "i religiös kontext" i det närmaste är obegränsad. Men kristenheten tycks inte vara nöjda med detta. De VILL att det ska vara förbjudet. Så de påstår det gång på gång på gång. Mot bättre vetande.

4.
Att rättigheter för homosexuella och värnande om deras trygghet skulle stå i motsats till värnandet för kärnfamiljen och heterosexualiteten. Att förbättrade villkor för homosexuella skulle underminera Familjen och Äktenskapet. Detta är ett orsak-verkan-förhållande som är totalt gripet ur luften. Varför skulle det vara så?

5.
Att Elisabeth Ohlson-wallin jämställer Göran Hägglund med nazister i utställningen "In hate we trust". Det gör hon inte. Däremot tar upp om fördomar, ogina föreställningar, antigayretorik och våldsbrott som drabbar homosexuella och deras familjer och pekar på sambandet mellan retorik och handling. Hon kan inte hjälpa att antihomosexuella strömningar främst förekommer bland religiösa och högerextremister. Den som kritiserar konstnären för detta skjuter budbäraren istället för att ägna några allvarliga tankar om varför det förhåller sig på det sättet som hon beskriver.

6.
Och så är det förstås ett himla fokus på själva sexet. Många tycks utgå från att det är människors sexuella praktik, det vill säga vad de gör i sängkammaren, som ska ligga till grund för vilka rättigheter och villkor man ska ha i samhället och inom de religiösa samfunden. Den typen av arugment blir giltiga först i det ögonblick man avkräver räkenskap för hur heterosexuella par har sex med varandra. Ty det finns många sätt att synda sexuellt, även om akten äger rum mellan gifta makar...

7.
En som har lagt många timmar på debatten är antigayideologen Stefan Pehrson (som då och då även medverkar i Världen Idag). Dagens mest sensationella uttalande är att yttrandefriheten bör inskränkas:

Faktum är att det ÄR glädjande att man kan förbjuda tal som hävdar det som är ohållbart. Som kristen bör man inskärpa att att fasthållande vid synden hindrar vägen till Gud. Vi har det ansvaret.

Med det glädjebudskapet drar vi streck för ikväll.