måndag, februari 22, 2010

Bokrecension: Eli Levén - "Du är rötterna..."

av TOR BILLGREN



Eli Levén
”Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats”
Norstedts

”Vad finns det för svar inuti mig”, frågar sig Sebastian när han förlorar oskulden över badkarskanten åt en av sin brors kompisar under vad som rent juridiskt är en våldtäkt. Men Sebastian ser det inte så. Han inser istället att han tycks ”bära på något andra vill åt”. Är han utvald?
'
Eli Levéns (f. 1984) debutbok verkar vara en minnesskrift över denne Sebastian. I prologen beskriver en röst hur han står bunden vid ett träd som helgonet med samma namn, halvnaken och genomborrad av pilar – ett motiv som de senaste tusen åren eller så har varit ett populärt motiv för konstnärer och författare som velat skapa antydningar om kärlek mellan män. Som i Thomas Manns ”Döden i Venedig” och Evelyn Waughs ”En förlorad värld”.

Eli Levéns Sebastian är en pojktransa, som till viss del verkar vara formad efter författaren själv. När vi möter honom dansar han omkring ”som en fjäril genom sin mammas vardagsrum klädd i en av hennes klänningar”. Han sminkar sig slampigt, sniffar, super, knarkar och har sex med okända män. Kryssar omkring i en stereotyp gayvärld och spelar med i det rigida sexspelet på bastuklubbar och pissoarer. Hoppar av skolan.

Men så inleder han en passionerad och vacker relation med den formellt heterosexuelle Andreas. Killar är inte hans grej, förklarar han gång på gång – men det råder inga tvivel om att han verkligen älskar Sebastian. De utforskar varandras kroppar, dansar tango på hustak och reser till Paris.

Samtidigt känner Sebastian hur något växer inom honom. Något som ibland blommar ut i form av den ståtliga och självsäkra kvinnan Ellie och som Sebastian drömmer om att en dag utvecklas till fullt ut.

”Du är rötterna…” är en bländande vacker liten bok, omsorgsfullt frammejslad med poesi som gör att man känner karaktärernas närvaro på ett påträngande konkret sätt. Andreas har auberginemuskler, hans hårbotten ”luktar av mat och sockrigt fett”, skrevet som ”pannkakssmet”. ”Sängen är våt och luktar surt kött, rostbiff.” Barndomsskildringarna får mig att tänka på fotografen Preben Holsts examensutställning ”The Last of Summers”, där han skildrade barn/ynglingar i gränstrakterna mellan oskuld och lust (KHM i Malmö, december 2008). Tonåren bubblar av håkanhellströmsk och naiv livsbejakelse. Det fula, slampiga och torftiga upphöjs till något vackert och oemotståndligt, och det uppstår paralleller till Gus Van Sants film ”På drift mot Idaho” (1991). Precis som filmen genomsyras boken av den erotiska laddningen mellan bögen och heterokompisen – en laddning som sällan är ömsesidig, och kanske just därför ofta uttrycker sig som en besatthet. Det finns knappast någon homosexuell som inte någon gång har drömt om att förföra (eller ännu hellre: bli förförd av) någon av sina straighta (eller hemligt bisexuella) vänner. Och när det väl sker, ackompanjeras det av pukor och basuner. Ett underbart exempel är Allen Ginsbergs dikt ”Many Loves”, som handlar om hur Kerouac och gänget efter en lång festnatt sover över hos en bekant. Ginsberg hamnar i en tältsäng med den sköne Neal Cassady och ligger stelt och balanserande på sin sida, livrädd för att råka nudda den åtrådde. Men så händer det oerhörda: Neal lägger sin arm över Allens bröst och viskar ”Draw near me”…

Och det är en viskning som också susar genom ”Du är rötterna…”. Martyren S:t Sebastians brott var att han inspirerade ädla romare att överträda gränsen till det förbjudna: att konvertera till kristendomen. På samma sätt drar romanens Sebastian med sin blotta natur till sig hockeygrabbar och machokillar och låter dem viska i hans öra.

Men Eli Levén framställer inte det maskulina som något önskvärt eller idealt. Tvärtom, överläget finns ständigt hos den veke Sebastian, som omvandlar sin låga position till styrka. Han får på käften av en nazikille – men blir tacksam: ”han har gett mig en glimt av hans själ”, tänker han medan blodet forsar ur näsan. Våldshandlingen blir ett uttryck för något sårbart och mjukt. Det passiva mottagandet blir att ha kontroll.


Gustave Moreau: S:t Sebastian. "Helgonets händer är precis bakom huvudet och armbågarna pekar ut från kroppen som om han knyter ett band kring sin skalle. Som Rambo. Hans ögon är skräckslagna."

Sebastian och Andreas är representanter för en ny generation. En ny mänsklighet, för vilken aidshysterin, homofrigörelsekampen och den slentrianmässiga aversionen mot homosexualitet ligger begravd i historien. Sebastian underkastar sig inte normerna i gayvärlden, han utnyttjar dem till något eget. Andreas låter sig inte hindras i sin kärlek till Sebastian för att han råkar vara kille, utan utforskar den förutsättningslöst och skiter i att omvärlden tror att han är bög.

Slutet är gåtfullt. Sebastian är borta och superkvinnan Ellie vankar av och an i en lägenhet med resårmadrass och vattenkokare på golvet. Har hon alltså äntligen blommat ut och lämnat sebastianskalet bakom sig? Tänkbart. Men det kan också vara tvärtom. Att det är Ellie som är avlägsnad från Sebastian och att han har lämnat henne där i lägenheten. Intervjun med författaren i första numret av tidningen Mums (oktober 2009) ger antydningar i den riktningen. Och helgonet dog ju heller inte av pilarna, utan levde vidare.

En annan intressant detalj i Mumsartikeln är att huvudpersonen där har namnet Alex. Visst det kan ha varit för att hålla parallellen till S:t Sebastian hemlig. Men det kan också tyda på att helgonallegorin är en sen efterkonstruktion – en slumpmässig upptäckt av gemensamma beröringspunkter. Jag vill att det ska vara så.

Publicerad i Sydsvenskan den 22 februari 2010


______________________________________
Andra recensioner

Svenska Dagbladet
Destruktiv och ömsint Eli Levén
Paulina Helgeson

Helsingborgs Dagblad
Kroppsvätskornas höga visa
Jenny Högström

Tidningen Kulturen
Heteradelfo heter ett osynligt syskon som bor i mig
Crister Enander

Bokhora
Johanna Karlsson

Kulturnytt
Känslan huvudperson hos Eli Levén
Marie Lundström

Lilla O
En av vårens debutanter
Lilla O

Expressen
Johan Hilton

Aftonbladet
Helgon och hora
Viktoria Jäderling

3 Comments:

Anonymous Eric L said...

Jag läste recensionen i SDS i dag. Jättebra text Tor! Måste läsa boken nu.

måndag, februari 22, 2010 12:20:00 em  
Blogger Tor Billgren said...

Trevligt att du gillade texten, Eric. Det är en fin lite bok. Mycket snabbläst.

onsdag, februari 24, 2010 8:06:00 fm  
Blogger Fredrik Stangel said...

En väldigt bra recension.

torsdag, februari 25, 2010 11:11:00 fm  

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home