Ayn Rands kritik av kristendomen

Prästkandidaten Tomas Österberg beklagar sig i dagens Världen Idag över ateismen. "Om Gud inte existerar kan det nämligen inte finnas några objektiva etiska och moraliska värderingar."

Att kristendomen eller någon annan religion skulle vara förutsättningen för etik och moral är inte bara en falsk premiss – den vittnar dessutom om en skrämmande och djupt misantropisk människosyn. Varför skulle en människa utan Bibel i hand vara utlämnad åt djuriska, mordiska och omoraliska drifter?

I boken Och världen skälvde (Atlas Shrugged) från 1957 formulerade författaren och filosofen Ayn Rand en tänkvärd kritik mot den kristna tanken om människans inneboende ondska och behov av ett yttre rättesnöre. Nedanstående textstycke är taget ur John Galts radiotal i slutet av boken (sidan 1067 ff).

*

Fördömelse är början på din moral, förintelse är dess uppsåt, medel och slut. Ditt system börjar med att fördöma människan som ond och kräver sedan att hon praktiserar ett gott som definieras som omöjligt att praktisera. Det kräver, som första bevis på hennes dygd, att hon utan bevis accepterar sin egen förtappelse. Det kräver att hon börjar, inte med en måttstock på värden, utan med en måttstock på ondska som är hon själv, med hjälp av vilken hon sedan ska definiera det goda: det goda är det hon inte är.

Det har ingen betydelse vem som profiterar på den ära hon har avsagt sig och på hennes torterade själ, en mystisk Gud med någon outgrundlig avsikt eller vilken tiggare som helst vars varande sår anses ställa något obegripligt krav på henne – det har ingen betydelse; det god är inte för henne att förstå, hennes plikt är att kräla genom år av botgöring för att sona sitt brott att existera gentemot varje kringströvande indrivare av oförklarliga skulder med noll som enda begrepp på värde: det goda är det som inte är människan.

Namnet på denna monstruösa absurditet är Arvssynden.

En synd utan viljeakt är en örfuil åt moralen och en förmäten självmotsägelse; det som inte kan väljas står utanför moralens välde. Om människan är ond av födelsen har hon ingen vilja, ingen makt att förändra; om hon inte har någon vilja kan hon varken vara god eller ond; en robot är amoralisk. Att betrakta ett faktum som människan inte har möjlighet att välja bort som hennes synd är ett hån mot rättvisan. Att hävda att själva människans natur är syndig är ett hån mot naturen. Att straffa henne för brott hon begick innan hon föddes är ett hån mot rättvisan. Att anse henne skyldig i en fråga där ingen skuldfrihet existerar är ett hån mot förnuftet. Att förinta moralen, naturen, rättvisan och förnuftet med ett enda begrepp är en svåröverträffad ondska. Ändå är DETTA grunden till din morallära.

Göm dig inte bakom den fega undanflykten att människan är född med fri vilja men med en ”tendens” till ondska. En fri vilja belastad med en tendens är som ett spel med falska tärningar. Det tvingar människan att kämpa sig genom spelet, ansvaret och betalningen för spelet medan utgången på förhand är viktad av en tendens hon inte har makt att undfly. Om den tendensen är en följd av hennes egna val kan hon inte besitta den från födseln; om den inte följer av hennes egna val är hennes vilja inte fri.

Vad är innebörden av den skuld som dina lärare kallar Arvssynd? Vad är det onda människan förvärvade när hon avföll från ett tillstånd de anser vara fullkomlighet? Enligt deras myt framgår att hon åt frukten från kunskapens träd – hon förvärvade ett intellekt och blev en rationell varelse. Hon fick kunskap om gott och ont – hon blev en moralisk varelse. Hon dömdes att tjäna sitt bröd genom arbete – hon blev en produktiv varelse. Hon dömdes att känna åtrå – hon förvärvade förmågan till sexuell njutning. Det onda för vilket man fördömer henne är förnuft, moral, skaparkraft, glädje – att de grundläggande förutsättningarna för hennes existens. Det är inte hennes laster som myten om människans syndafall är avsedd att förklara och fördöma, det är inte hennes fel den anser som hennes brott, utan själva hennes natur som människa. Vad den än var – roboten i Edens lustgård som existerade utan intellekt, utan värden, utan arbete, utan kärlek – så inte var den någon människa.

Människans syndafall var, enligt dina lärare, att hon förvärvade de dygder som är en förutsättning för hennes liv. Dessa dygder är enligt deras mått hennes synd. Hennes ondska, hävdar de, är att hon är människa. Hennes skuld, hävdar de, är att hon lever. Detta är vad de kallar en barmhärtighetens moral och en människokärlekens doktrin.

Nej, säger de, de önskar inte döda henne, de önskar bara få henne att förlora sin kropp. De försöker hjälpa henne, säger de, lindra hennes smärta – och de pekar på den sträckbänk de har bundit henne vid, en sträckbänk som drar henne åt två motsatta håll, den sträckbänken är doktrinen som skiljer människans själ från hennes kropp.

De har kluvit människan i två delar och låter den ena hälften bekämpa den andra. De har lärt henne att kroppen och medvetandet är två fiender invecklade i en kamp på liv och död, två antagonister med motsatt natur, motsatta krav, oförenliga behov, så att det som främjar den andra är till förfång för den andra, att hennes själ tillhör ett övernaturligt välde och hennes kropp ett vidrigt fängelse som håller själen i slaveri, bunden till denna jord – och att det goda är att besegra sin kropp, att försvaga den genom år av tålmodig kamp och slutligen gräva sig ända fram till den frihet som väntar bortom graven.

De har lärt människan at hon är ett hopplöst missfoster sammansatt av två element, båda symboler för döden. En kropp utan själ är ett lik, en själ utan kropp är ett spöke – ändå är detta deras bild av människans natur: slagfältet för en strid mellan ett lik och ett spöke, en kropp utrustad med en ond egen vilja och en själ utrustad med kunskapen att allting som är känt för människan är icke-existerande, att endast det existerar som inte är möjligt.

Märker du vilken mänsklig förmåga som doktrinen är avsedd att bortse från? Det var människans förnuft som måste förnekas för att man skulle få henne att sönderfalla i två delar. När hon en gång gett upp förnuftet var hon utlämnad åt två monster som hon vare sig kunde utforska eller kontrollera; en kropp dirigerad av oförklarliga instinkter och en själ dirigerad av mystiska uppenbarelser – hon var utlämnad som det passiva, skövlade offret för en strid mellan en robot och en diktafon.