Pingströrelsen bekänner oförätter

av TOR BILLGREN

Halv sex i eftermiddag hålls en tyst minut under pingströrelsens årliga jättekonferens i Nyhem, ”av omsorg och omtanke med dem som förr i tiden uteslöts ur församlingsgemenskap och tagit skada av det”, skriver Dagen. Därefter spelas en fotbollsmatch mellan föreståndare och medarbetare inom rörelsen, eftersom det ofta just var på grund av sitt idrottande människor blev uteslutna. Ingrid Svanell, verksamhetsansvarig för Pingst nationellt säger så här till Dagen:

– Alla tider har gjort sitt bästa utifrån sitt tätt att tänka, vår tanke är inte att lägga skuld på dem som stod i ledning förr. […]
– Men vi måste fokusera och följa upp dem som kände sig illa behandlade, det är inte bra att bara gå vidare som om ingenting hänt. […]
– Dessutom kan det ju vara bra att fundera på nuet så att vi inte gör om samma misstag. Det är viktigt att vi fokuserar frälsningen och inte runtomkringsaker, som många blev uteslutna för förr. Har vi förändrats eller finns tendensen kvar att stöpa alla i samma form?

Jag önskar pingströrelsen lycka till i det här arbetet. Att kunna erkänna att man haft fel är stort, viktigt och gör ofta ont – inte minst när man företräder en lära som i alla tider har gjort anspråk på att stå för den enda Sanningen. Vi ska inte glömma att de som fattade beslut om uteslutningar och skapade dåtidens policy, var de som var bäst lämpade att tolka Bibeln, de som hade störst teologisk kunskap. Det var de främsta religiösa auktoriteterna. Vad är det som säger att dagens auktoriteter inte kan ha lika fel som det förflutnas?

Den tysta minuten pekar på en styrka och en ödmjukhet som till varje pris måste uppmuntras och uppmärksammas. Men med tanke på debatten efter Saronkyrkans nya policy för medlemskap, misstänker jag tyvärr att många demonstrativt kommer att bryta tystnaden... (Saron är en del av Evangeliska Frikyrkan, men debatten som följde engagerade även pingstmänniskor.)