Normkritik är en överlevnadsstrategi
av TOR BILLGREN
I ett ovanligt surt blogginlägg kommenterar Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund idag de andliga arrangemangen kring sommarens Stockholm Pride, som kommer att genomföras i samarbete med Studieförbundet Sensus. Visst, arrangörerna använder ordet spirituell på ett angliserat och inkorrekt sätt, men den typen av språkliga förskjutningar kan väl knappast vara en nyhet.
Hon muttrar över den normkritiska inriktningen på arrangemanget, särskilt seminariet "Varför påven har fel om sexualitet och kön", och uppmanar indirekt Sensus kristna medlemsorganisationer att avbryta samarbetet med studieförbundet.
Men normkritik för en person som skiljer sig från mängden är inget annat än en överlevnadsstrategi. Normkritik handlar om att trots utanförskap hitta en gemenskap och ett existensberättigande. Jag begriper inte hur man argumentera för att frysa ut en organisation som erbjuder en plattform för detta.
Och hur kan det vara kontroversiellt att påstå att påven har fel om sexualitet och kön, när den officiella hållningen från Katolska Kyrkan är att homosexuella handlingar inte har ”sitt ursprung i en känslomässig komplementaritet” (katekesen #2357). Så länge påven förkroppsligar en sådan lära, har han fel. Det är väldigt enkelt.
Även dagens fråga kretsar kring Sensus och Pride.
Hon muttrar över den normkritiska inriktningen på arrangemanget, särskilt seminariet "Varför påven har fel om sexualitet och kön", och uppmanar indirekt Sensus kristna medlemsorganisationer att avbryta samarbetet med studieförbundet.
Men normkritik för en person som skiljer sig från mängden är inget annat än en överlevnadsstrategi. Normkritik handlar om att trots utanförskap hitta en gemenskap och ett existensberättigande. Jag begriper inte hur man argumentera för att frysa ut en organisation som erbjuder en plattform för detta.
Och hur kan det vara kontroversiellt att påstå att påven har fel om sexualitet och kön, när den officiella hållningen från Katolska Kyrkan är att homosexuella handlingar inte har ”sitt ursprung i en känslomässig komplementaritet” (katekesen #2357). Så länge påven förkroppsligar en sådan lära, har han fel. Det är väldigt enkelt.
Även dagens fråga kretsar kring Sensus och Pride.
posted by Tor Billgren at tisdag, juni 09, 2009
9 Comments:
Dagens fråga var ju det värsta! Otroligt klumpigt och ledande formulerat...
Det där med inte ha ”sitt ursprung i en känslomässig komplementaritet” är väl ändå ganska konstigt som kritik?
För det är ju menat som kritik.
Men eftersom "komplimentaritet" enligt Roms föreställningar/definition är olika kön, så kan man ju bara konstatera att samma kön inte är och inte kan vara - och att det inte kan vara kritik att inte vara vad man inte är... För det är man ju inte ;=)
ES formuleringar och uppmaningar tycker jag pekar på att hon missförstått studieförbundens roll som folkbildare. Folkbildning handlar om att mötas och samtala - inte om att alla ska tycka likadant, annars drar man sig undan.
Själva uttrycket "normkritik som överlevnadsstrategi" skulle kunna appliceras på den kristna kyrkan idag. Normkritiken - kritiken av det sekulariserade samhällets normer - måste vara en överlevnadsstrategi för kyrkan.
Katolska kyrkan anser att det finns större skillnader mellan män och kvinnor än det sekulariserade svenska samhället medger, och att skillnaderna inte bara är biologiska / anatomiska. Det är alltså dessa känslomässiga skillnader som är komplementära.
Jag hörde en gång ett föredrag av en katolsk nunna om det att kvinnan skapades av mannens "revben". Detta innebar att något togs från mannen. Kvinnan är inte en exakt kopia av mannen, och han är inte heller exakt densamma efter skapelsen av kvinnan som han var innan hon skapades.
Lars
1. Javisst kan man vända på resonemanget också, och applicera det på kristenheten i det sekulariserade samhället.
2. Den känslomässiga komplementeringen sker på individnivå. Och den har Den Heliga Stolen inte kompetens att bedöma. Att påstå att homosexualitet inte har sitt ursprung i känslomässig komplementaritet är ge sig ut på tunnare is än vad man klarar av.
Tor
Den Heliga Stolen har nog kompetens att bedöma sin egen lära. Men visst kan det vara så, på individnivå att olika personligheter, etc kompletterar varandra även om man tillhör samma kön.
Men den rådande heteronormen i det svenska samhället just nu är "lika barn leka bäst" (alltså även om man har olika kön) och inte "maka söker kaka". Så fick jag det sagt. Det finns inte bara EN heteronorm...
Vad menas egentligen med "kaka" i det där ordstävet?
Kritik mot heteronormen är väl med dagens språkbruk en form av heterofobi och därmed något intolerant och kränkande som inte hör hemma i ett samhälle där alla människor är lika mycket värda?
Undrar Lasse
Hur menar du nu, Lasse? Förtydliga, gärna med exempel.
Skicka en kommentar
<< Home