Marcus Birro kräks

av TOR BILLGREN

Den pånyttfödde katoliken Markus Birro (jag understryker att jag med den formuleringen inte på något sätt vill förringa eller raljera över de erfarenheter som fört Birro närmare sin tro) – som för övrigt nyligen rekryterats som bloggkrönikör i Världen Idag – har fått nog av den feministiska och hbt-gnällande kritiken mot Vatikanen.

Min katolska kyrka är en förlåtande, revolutionär, frimodig, värdig, vacker och tolerant kyrka. Jag känner helt enkelt inte igen mig i denna ständiga svartmålning som media i Sverige ägnar sig åt. Det finns en daglig andlighet som berikar mitt liv, som gör mig till en bättre människa.

Vi ska därmed lägga locket på och vifta bort Vatikanens hållning mot hbt-personer runt om i Europa. Vi ska glömma hur kyrkans inflytande i länder som Polen, Litauen och Lettland blockerar förbättringar av hbt-personers villkor och kränker deras yttrandefrihet och demonstrationsrätt. (Men inte alla katoliker över en kam! Det finns gott om katoliker som drar andra slutsatser av sin tro och Bibeln.)

Birro tycks vara extra irriterad på t:et i förkortningen hbt:

Jag kräks på alla rättänkande predikanter som värnar “transpersoner” som vore dessa en stor, utsatt skara människor i Sverige. Hur många är dessa transpersoner egentligen? Varför hör man ingenting från dem själva? Är det verkligen den grupp människor i Sverige som behöver mest stöd, flest upprörda försvarare?

Varför skulle en viss grupps storlek vara relevant för dessa människors fri- och rättigheter? Måste man komma upp till en viss kritisk massa för att engagemang från andra inte ska framkalla kräkreflexer hos en rättroende katolik? Låt oss säga att tio män och kvinnor på den afghanska landsbygden vill konvertera till kristendomen utan att riskera sina liv. Är de för få för att förtjäna engagemang? Hur många bör de vara? Femton? Hundra? Tusen? Eller räcker det med en? Jag hade hoppats på det... (Inga övriga jämförelser mellan tro och könsidentitet.)

(Tack Emil för tips.)