På vilket sätt ska samhället markera det ideala, Skånberg?
På sin blogg försöker Tuve Skånberg förklara vad han egentligen menade med sina uttalanden i Dagen om KD:s förslag till ny, homoinkluderande familjepolitik. Han sa bland annat att "det [är] viktigt att samhället uttalar vilken typ av familj man vill stödja. Det är den där barn lever med sin biologiska mamma och pappa. Samhället måste stå för det ideala."
Jag kommenterade uttalandet med att fråga på vilket sätt han menar att samhället ska markera vad som är det ideala respektive det icke-ideala. Men något konkret svar lämnas inte på bloggen. Bara följande luddiga formulering:
Hur kan då samhället lyfta fram och förorda en familjebildning där barnen får växa upp med sina föräldrar, utan att därmed diskriminera de som väljer annorlunda? De redskap som samhället har för normöverföring är skolans läroplan, familjerådgivning, barn- och mödravårdscentral, och även den normbildande och opinionsskapande verkan som politiska beslut kan ge.
I en lång (men läsvärd) bloggkommentar ger prästen Liselotte Malmqvist dessa ord konkret innebörd. Hennes utgångspunkt är att det redan finns barn som lever under "ickeideala" former (regnbågsfamiljer, skilsmässor, adoptioner etc), och att man måste ta hänsyn till detta faktum vid utformandet av en barncentrerad familjepolitik:
Du talar om normöverföringen, men är det inte så att man i skola redan möter barn som är i dessa relationer, att man på barn- och mödravård möter mammor som redan är på väg att bli föräldrar i dessa relationer? Hur ska man i familjerådgivningen om ett homosexuellt par kommer dit för att få stöd och hjälp hålla samman hjälpa dem? “Avprogrammering?”. Ett onödigt hårt ord, jag vet.
Det finns idag mycket effektiva sätt för denna normöverföring. Det räcker att skicka hem en blankett från skola eller församling och på den skriva underskrift av, telefonnummer till: mamma och pappa istället för vårdnadshavare. Och därtill räkna med att barnet bor på en och samma adress alltid. Så har man tydligt slagit fast normen både till barn och föräldrar och sagt vad samhället tycker i frågan.
Det är, som Malmqvist visar, mycket svårt att föreställa sig hur samhällets markerande av det ideala inte skulle gå ut över barnen och stigmatisera dem.
posted by Tor Billgren at tisdag, juni 02, 2009
9 Comments:
Ett intressant problem, Tor - och Liselottes text är tänkvärd - men det problemet måste vi ALLA, inte bara Tuve, brottas med. Hur tar man avstånd från polygami eller incest (om än aldrig så frivillig) utan att stigmatisera polygama eller incestuösa familjer? Hur tar man - för att ta det extremaste exemplet - avstånd från våldtäkt utan att stigmatisera barn som, likt Christina Doctare, blivit till på det viset?
Om man nu anser att det är en fördel för ett barn att ha en pappa jämfört med att ingen ha (vare sej det nu handlar om ensamstående mamma eller två mammor) är det väl inte så himla mycket konstigare än att anse att det är en fördel för ett barn att - allt annat lika - ha två föräldrar jämfört med att endast ha en? (Men jag vet ju att även en del ensamstående känner sej kränkta av dylika värderingar - medan andra själva delar dem). Eller om man tycker att det - allt annat lika - är en fördel för ett barn att ha en mamma jämfört med att ingen ha? (Vare sej det nu handlar om en ensamstående pappa eller två pappor).
Men även jag tycker att Tuve uttryckte sej klumpigt. Och vad samhället i bemärkelsen stat och kommun ska sanktionera/uppmuntra i fråga om familjebildningar är absolut en knepig fråga. (Neutrala till alla kommer och bör vi aldrig att bli, däremot måste alla barn ges tydligt stöd (dock inte nödvändigtvis skyddas från våra värderingar kring ex.vis polygami eller extrem endogami).
Det viktiga är väl att barn har BRA föräldrar? Sen kvittar deras antal eller sexuella läggning tycker ja.
Ju fler olika familjebildningar vi har ju mindre stigmatisering blir det av barnen.
Andreas H
Du skrev: "Hur tar man avstånd från polygami eller incest (om än aldrig så frivillig) utan att stigmatisera polygama eller incestuösa familjer?"
Varför tar du exempel med incest i det här sammanhanget?
Incest är straffbart eftersom det handlar om sexuella övergrepp, det är inte sk regnbågsfamiljer, ombildade familjer med styvföräldrar och styvsyskon, familjer med adopterade barn eller fosterbarn, familjer med ensamstående vuxna.
Tycker du att det går att jämföra familjer där incest förekommer med dessa andra familjeformer??
/Emma
Det är väl ändå mänskligt att sträva mot någonting bättre. Men det är också en kristen dygd att vara nöjd med det man har. Det är bra för barn att växa upp med båda sina biologiska föräldrar. Det är bra för barn att växa upp med en biologisk förälder. Det är bra för barn att ha två adoptivföräldrar. Det kan vara bra att ha en enda adoptivförälder.
Vad är inte bra? I speciellt luthersk teologi finns något som heter "Guds försyn". Något förenklat kan det förklaras med "Inget ont som inte har något gott med sig." Men allting som medför något gott, behöver inte nödvändigtvis vara något ont. Det kan vara vad som helst, som inte riktigt stämmer med något ideal. Men uttrycket "Guds försyn" slår fast att även det mest "oideala" kan leda till något gott.
Man ska inte "sänka ribban" så att inga ideal, inga högre mål, ingenting att sträva mot, längre finns. Men Guds försyn lovar belöning även för de som inte är först. Det står ju t.o.m. i Bibeln att de sista ska bli de första, o.s.v.
Det är dags att avskaffa skolans värdegrund, och göra skolan värdeneutral. Värdegrunden var ju Alf Svenssons käpphäst, men har skolan idag en kristen värdegrund? Borde inte det i stället vara en uppgift för kyrkor och ideella föreningar? Så slippe vi ideologisk indoktrinering.
Vad är "bättre" och "mer idealt" i detta sammanhanget? Det beror väl ändå på ens egna åsikter och världsbild etc. Vad som är bättre eller idealt för en människa är det inte för en annan, och detsamma gäller för barns utveckling. Ffa varför tror konservativa eller dogmatiskt kristna att de har svaret på vad som är bra eller idealt för barn gällande olika familjekonstellationer? Min egen synpunkt är den att det ideala för barn vore om de fick växa upp utan en dogmatisk och indoktrinerande uppfostran, som t.ex. förekommer i konservativa religiösa eller politiska etc hem. Jag tror det är mer avgörande än vilken kombination av föräldrar (och deras sexuella läggning) ett barn har. Men detta är min åsikt och jag menar inte att andra måste skriva under på den.
För övrigt håller jag helt med Emma i sitt inlägg. Andreas H - lär dig diskutera det ämne som diskuteras och inte något annat ovidkommande som inte har med det hela att göra (dvs incest och polygami har inte alls med Tors inlägg att göra).
Andreas H
Jag förstår att det kittlade lite extra i fingrarna på dig när du skrev "polygami", "incest" och "våldtäkt", men jag tror inte att du lyckades göra någon särskilt upprörd. Den typen av associationer är vardagsmat för personer som studerar antigayretorik...
Trots ditt långa inlägg kvarstår frågan: Hur ska samhället markera gentemot familjer som inte består av barn och två biologiska familjer? Jag är väldigt nyfiken. Politiska utspel utan konkreta förslag på lösningar är bara luft.
Lars
"Guds försyn"... Ytterligare ett intressant och tänkvärt perspektiv som jag tacksamt lägger i min verkygslåda.
Men värdegrund är väl bra? Den behöver ju dock varken vara kristen eller ideologisk. Det går att mejsla fram en moral utan varesig religion eller ideologi.
Det är verkligen en helt sjuk idé att samhället (vilket är sosse-svenska för staten) ska sätta upp idealfamiljer för medborgarna att sträva mot. Tänk om man gjorde det i alla avseenden? Exempelvis kunde statsmakten ta fram en bild på den perfekte mannen så att alla män i Sverige vet vilket utseende de bör sträva efter. De som mådde dåligt för att de saknar möjlighet att likna idealmannen kunde effektivt avfärdas med argumentet att det framtagna idealt bara är tänkt att visa vad som är bäst.
(När jag skriver detta slår det mig att vi redan har en stat som håller på med den här typen av mobbning. För det är väl det som är Folkhälsoinstitutets uppgift?)
I ett samhälle behövs både ideal och normöverföring, men när "samhället" ska "stödja" vissa ideal blir det problem. Jag har ingen direkt lösning på det, men kanske är det dags att skrota skolans värdegrund och göra skolan värdeneutral.
Skicka en kommentar
<< Home