Logiken bakom pratet om "särskilda rättigheter"

av TOR BILLGREN

Som jag skrev i inägget om Exodus och Alan Chambers brukar antigayaktivister ofta hävda att homosexuellas kamp för lika rättigheter, i själva verket är en strävan efter särskilda rättigheter. Att homosexuella genom diskriminerings- och samlevnadslagar får mer människovärde än andra. Att Barack Obama genom att säga att HBT-elever har rätt att gå till skolan utan fruktan, placerar dem på en högre pinne än andra mobbade barn.

Signaturen TP gav i kommentarfältet en mycket tänkvärd teori bakom psykologin och logiken bakom den typen av anklagelser. Den är så bra att jag inte kan låta bli att publicera den som ett eget inlägg:

Man kan tycka att det är konstigt att lika rättigheter skulle kunna ske på andras bekostnad. Vilka konkreta resurser kämpar vi om? Dagisplatser? Varför inte då skapa fler dagisplatser ihop, om det är resurserna som är otillräckliga. (För inte kan det väl vara så att homosexuella är sämre sortens människor?)

Kanske är det hela homokampens eget fel. I diskursen kring rättigheter finns alltid något som kan tolkas som avundsjuka. "Vi vill kunna leva som ni (om vi vill)". Vår erfarenhet av avundsjuka är att någon vill ha något som är vårt. Vi kände till godispåsar långt innan vi kände till juridiska rättigheter. Vi blir på vår vakt. Vi och vårt är hotat. Utifrån denna desperation plockar vi argument som ligger oss nära, som Bibeln, moral, skrönor, men som bara syftar till att dämpa vår ångest, inte lösa problemen. De djupt personliga erfarenheterna från barnkalas och sandlådor kläs på så vis i kejsarens nya kläder. Skruvade resonemang kring Andreas [den mobbade flickan i Chambers exempel] sjunkande värde uppstår. Allt medan Chambers bara rumpa blänker i den Afrikanska solen.

Till och med rättstavat. Inte illa...