Homosexualitet i Sydafrika

av TOR BILLGREN

Signaturen Anonym ställde i föregående inlägg lite frågor om Sydafrika, som jag gärna besvarar. Det blir dock lite flyktigt, utan referenser. Det kanske kommer ett mer ingående och underbyggt inlägg om saken i framtiden.

Frågorna:

Hur är det för homosexuella där, de facto?

Märks det att apartheidsystemet funnits? Hur?

Hur är retoriken hos politiker; konservativ eller liberal i relation till Sverige angående homosexuellas rättigheter?

Svaren:

Homosexuella handlingar mellan män var illegala under apartheidtiden (t o m 1994) och kunde ge upp till sju års fängelse. Försvarsmakten hade befogenhet att tvinga homosexuella anställda till könsbyte. Denna hårda attityd hade dock inte med själva apartheidsystemet att göra, utan var mer en konsekvens av det sydafrikanska samhällets konservatism och stränga religiositet. (Läs mer om religionens roll och apartheidteologin i det här inlägget.) Efter att demokrati infördes 1994 förbättrades villkoren för homosexuella snabbt.

Landet införde år 2006 som femte land i världen äktenskap för homosexuella efter en lång rättslig följetong. Som homosexuell har man alltså lagen och konstitutionen på sin sida. Retoriken från politiskt håll är oftast positiv och inkluderande. Flera tongivande personligheter, som Inkathaledaren Mangosutho Buthelezi och ärkebiskop emeritus Desmond Tutu är ivriga försvarare av homosexuellas rättigheter (se här och här), samtidigt som nuvarande presidenten Jacob Zuma uttalat sig väldigt negativt. I en intervju för några år sedan sa han att homoäktenskapen är vanhedrande för landet, och att han när han var ung inte skulle tveka att slå ner en bög. Detta bad han senare om ursäkt för, och förklarade – som så ofta – med att han är en ”zulu-man”. (Nästan som i Fawlty Towers: "He's from Barcelona...")

Men Zumas uttalande är en bra indikation på den folkliga opinionen, som överlag är negativ. Det finns politiska krafter som kräver folkomröstning om homoäktenskapen, t.ex. det svarta separatistpartiet AZAPO. De svarta folkgrupperna anser överlag att homosexualitet är oafrikanskt, och det går inte heller ihop med afrikandernas (d.v.s. de vita boernas) konservativa och traditionella machovärderingar. Jag har aldrig träffat på så många hemliga och diskreta homosexuella som bland vita män i Sydafrika. De KAN helt enkelt inte komma ut ur garderoben. Bland svarta tycks det finnas viss tolerans mot bögar som antar en extremt feminin persona, det vill säga som inte ruckar på könsrollerna.

Ett tragiskt fenomen, särskilt i kåkstäderna är ”korrektionsvåldtäkter”, där lesbiska utsätts för grymma övergrepp. Flera lesbiska har även mördats de senaste åren.

På många sätt är homosexualitet fortfarande tabu och osynliggjort – även inom medicinen och forskningen. I våras uppmärksammades till exempel att det inte finns någon som helst HIV-statistik där homosexuella är inkluderade som kategori.

På det individuella och personliga planet är situationen dock en helt annan. Stellenbosch är en tämligen tolerant studentstad (gaypuben heter ”The Mystic Boer”) och Kapstaden är känd för sin pridefestival – Mother City Queer Project. Bed & Breakfast-värdinnan som vi bodde hos i början flyttade utan anmodan ihop våra sängar direkt när hon förstått att vi var ett par. Inga av våra vänner (och bland dem finns boer, zuluer, sotho, färgade, engelsmän, kongoleser, kamerunianer, xhosa, kenyaner, norrmän och belgare) har problem med homosexualitet, och vi erkänns som ett par i alla sammanhang. Många av dem är dessutom uttalat kristna, och jag frågar numera rutinmässigt alltid om någon vill be bordsbön när vi bjuder på middag.

Så det är svårt att säga något generellt. Som alltid handlar det om var man bor och vem man umgås med. Hade vi bott på landsbygden i Mpumalanga eller i afrikandernas vita enklav Orania i Norra Kapprovinsen, hade situationen förmodligen varit en helt annan.

Märks Apartheidsystemet fortfarande? Ja i högsta grad. Knappast längre i form av rasism, men segregeringen är fortfarande mycket påtaglig. Den främsta orsaken är det enorma utbildningsunderskottet bland svarta och färgade, som under apartheidtiden var hänvisade till undermålig så kallad "bantu-utbildning" - om de nu gick i skola överhuvudtaget. Bristen på utbildning leder till ekonomiska klyftor som leder till segregering som leder till kriminalitet. Läs mer om detta i den här artikeln, som publicerades i Aftonbladet den 31 juli.

Ytterligare mer läsning på den här bloggen, där jag arkiverar mina sydafrikarelaterade texter.