Bokrecension: HBT speglat i litteraturen

av TOR BILLGREN



Dodo Parikas
HBT speglat i litteraturen
BTJ Förlag

Som uppvuxen på 70- och 80-talet eller tidigare är det lätt att känna igen sig i ”HBT speglat i litteraturen”. Särskilt när Dodo Parikas beskriver hur han som tonåring smög omkring mellan hyllorna på biblioteket i jakt efter böcker som kunde hjälpa honom begripa sina känslor för killar, och hur det kändes att ställa sig i utlåningskön med Bengt Martins ”Sodomsäpplet” i handen, för att få ”återlämningstiden stämplad i boken av tanten i lånedisken (som också jobbade på pastorsexpeditionen och kände mamma) och sedan med bankande hjärta cykla hem för att läsa”.

Parikas berör i boken hundratals romaner, biografier, fack- och ungdomsböcker som på olika sätt har HBT-anknytning och sätter dem i sammanhang med personliga kommentarer, utdrag ur recensioner och författarintervjuer. Det är ett omfattande, viktigt och imponerande kalenderbitarprojekt, som i sin sympatiska och personliga utformning även fungerar väl som sträckläsning.

Dodo Parikas (f. 1956) har en diger allmänjournalistisk bakgrund, men är också en veteran inom hbt-journalistik och -aktivism. Han har bland annat skrivit böckerna ”Frigörelse” (1981) och ”Öppenhetens betydelse” (1995) och arbetat för gaytidningar som Magasin Gay, Reporter och QX. 1979 var han en av de som ockuperade Socialstyrelsen (det vill säga satt i myndighetens trappa) i protest mot att homosexualitet klassades som sjukdom.

Som utgångspunkt för ”HBT speglat i litteraturen” använder han ofta den egna bokhyllan, som ”innehåller metervis med böcker om sex och kärlek mellan personer av samma kön”. Och han är noga med att understryka att urvalet är strikt personligt och subjektivt. I inledningen nämner han att han helt enkelt hoppat över författarskap som Thomas Mann, Karin Boye, Edith Södergran och Hjalmar Bergman. Och visst kan det vara en poäng att fokusera på litteratur som kanske inte är lika bestående som dessa giganter – de kommer ju att läsas i alla fall. Och visst är det omöjligt att inkludera ALL litteratur i ett sånt här projekt. Men att just exkludera författare som satt så stora avtryck i litteraturhistorien känns inte helt rimligt. Berättelserna om hur de behandlade det känsliga temat och hur det bemöttes av kritiker och omvärld får liksom inte fattas i en bok som har titeln ”HBT speglat i litteraturen”.

En annan svaghet, som känns trist att lyfta upp men som är alltför iögonfallande att utelämna, är de bedrövligt många korrfelen. Boken hade förtjänat ett mer uppmärksamt redaktörskap.

Men detta är mindre invändningar. Trots urvalsluckor lyckas boken förmedla åtskilliga insikter om de senaste hundra årens litteratur och attityder i homosexfrågan. De utförliga recensionscitaten speglar en kritikerkår (och i förlängningen ett samhälle) som långsamt bekantar sig med fenomenet homosexualitet. Men det är också överraskande att notera att den under prydare dagar så vanliga kritikerstrategin att helt sonika bortse från homotemat, även förekommer så sent som i recensioner av t.ex. Theodor Kallifatides ”Det sista ljuset” (1995) och Niklas Rådströms ”En handfull regn” (2007).

En frånkomlig egenskap hos identifikations- och frigörelselitteratur är att behovet av den avtar i takt med att samhällets attityder förändras till det bättre. Detta i kombination med Internets intåg, har gjort att mycket hbt-skönlitteratur har förlorat en central funktion hos läsarna. Idag behöver man inte längre smyga längs bibliotekshyllor med blossande kinder för att söka bekräftelse eller livbojar i en oförstående och fientlig omvärld. Idag hittar man likasinnade att dela erfarenheter och funderingar med efter en tvåminuterssökning på nätet. Här gör Parikas en viktig insats genom att påminna om att det finns gott om läsvärde och andra kvaliteter i hbt-litteratur, även bortom identifikations- och tillhörighetsaspekterna.

Han påminner också om att världen inte slutar i Sverige med sin – i alla fall på ytan – fina och toleranta hållning gentemot hbt-personer. En av bokens mest tankeväckande och hoppingivande passager, är när Parikas upptäcker understrykningar och anteckningar i sitt biblioteksexemplar av Eva Lejonsommars bok ”Att älska henne” (1995), av förlaget kallad ”den första svenska lesbiska relationsromanen”. Anteckningar som verkar vara översättningar – skrivna på arabiska. För många svenska bögar och flator må frigörelsen och kampen för lika rättigheter precis ha fullbordats. För andra ligger den fortfarande stadigt i startgroparna.

Publicerad i Sydsvenskan den 7 januari 2010