Vågar KD utmana kristenheten inom EU?

Publicerad i Sydsvenskan den 28 januari 2009

I sista sekund lade alltså kristdemokraterna fram sitt alternativa förslag till resten av Riksdags- och regeringspartiernas motioner om könsneutrala äktenskap: ”Civilrättsligt reglerad samlevnad, förslagsvis kallad Giftermålsbalk”. Partiet förordar att de religiösa samfunden ska förlora sin rätt att göra juridiskt bindande vigslar, samtidigt som begreppet äktenskap helt tas över av den religiösa sfären.

Förslaget innebär att heterosexuella och homosexuella par registrerar giftermål (obs: ej äktenskap) vid t.ex. länsstyrelsen, och att de par (obs: endast heterosexuella) som önskar, kan få det krönt till ett äktenskap i en kyrka, moské eller offerlund. En rätt häpnadsväckande konsekvens är att heterosexuella par fråntas möjligheten att ingå borgerligt äktenskap, eftersom själva ordet enligt förslaget helt ska knytas till religionsutövningen.

”De skäl som åberopas [för könsneutrala äktenskap] är varken relevanta eller tillräckligt starka för en så genomgripande samhällsförändring”, skriver kd i sin motion – uppenbarligen utan att vara medvetna om att det är de som föreslår den mest genomgripande samhällsförändringen.

Det fantastiska med kristdemokraternas krumbuktande är att de agerar som att de skulle ha förtroende i frågor som rör homosexuella. Men hur skulle de kunna ha det? Genom alla år har de konsekvent röstat emot alla förbättringar av homosexuellas villkor, med det ena fantasifulla och halsbrytande skenargumentet efter det andra.

Det stora problemet för kd – och den konservativa kristenheten i stort – är att de genom decennier av populistisk och raljant antihomosexuell aktivism har underminerat sitt förtroende som seriösa opponenter i frågor som rör homosexualitet. På sajten för paraplyorganisationen Kristdemokrater i Svenska Kyrkan kan man i den mysiga ”åsiktshörnan” fortfarande läsa inlägg som beskriver kampen för homoäktenskap som ett ”spel som handlar om vuxnas behov av att legitimera sina perversioner”.

Så visst ligger det åtskilligt i det professorn i straffrätt, Madeleine Leijonhufvud, sa under den hearing som KD ordnade förra veckan för att informera om sitt lagförslag: att det blivit en symbolfråga för vissa att inte på något sätt gå KD till mötes.

Självfallet är det inte bra att det är så, för det behövs alltid oppositionella röster. Men så länge KD inte gör upp med sitt förflutna (och vissa delar av sin samtid), så klingar deras röst hycklande och falsk.

Den svenska debatten är dock mindre intressant. Här i landet har rättsverkningarna mellan partnerskap och äktenskap länge varit identiska och det interna käbblet skymmer den verkligt viktiga aspekten i sammanhanget – den internationella. Tillåt mig att ta ett nära till hands liggande exempel:

Den 4 januari i år registrerade jag mig med Erik, som jag varit tillsammans med sedan år 2000. I Sydafrika, där vi bor nu, räknas vi som gifta. Som en del i förändringsprocessen efter avskaffandet av apartheidlagarna, införde Sydafrika som femte land i världen homoäktenskap år 2006 (trots att den folkliga opinionen generellt är negativ till homosexualitet). I mitt visum står det att jag befinner mig i landet som följeslagare åt min partner, som är här för att arbeta vid universitetet. Jag behövde inte visa att jag kan försörja mig själv i min visumansökan, utan det formella ansvaret för det ligger på min make.

Om vi däremot hade valt att bosätta oss i t.ex. EU-landet Rumänien, hade vi ansetts vara ensamstående, eftersom Rumänien (tillsammans med 13 andra EU-länder) inte erkänner vårt civilstånd. Jag hade behövt söka visum på helt egna villkor, något som inte den medföljande maken eller makan i ett heterosexuellt äktenskap hade behövt göra.

Ytterligare komplikationer hade uppstått om någon av oss hade blivit allvarligt sjuk. I Rumänien (och de 13 andra länderna) hade Erik inte betraktats som min närmaste anhörige. Han hade inte fått fatta medicinska beslut å mina vägnar, och kanske inte ens haft tillträde till sjukhuset.

Och om vi hade bosatt oss i EU-landet Litauen, hade den här texten inom en snar framtid varit kriminell, eftersom parlamentet håller på att bereda en lag som förbjuder ”homosexuell propaganda”.

Det är sådana absurditeter nästgårds i EU-gemenskapen som är de verkliga, akuta problemen. Den begränsade yttrandefriheten och obefintliga demonstrationsrätten för homorörelserna i t.ex. Polen och Lettland kan också adderas till listan.*) Frågan är om KD är en kraft att räkna med här. Om de vågar ställa krav på familje- och samlevnadslagstiftningen i länder med stark kristen och konservativ tradition. Och om de har sina väljares stöd att göra det.

Jag säger inte för en sekund att allt blir frid och fröjd av att Sverige inför äktenskap för homosexuella. Självklart kan länder bestämma sig för att inte erkänna just homoäktenskap. Men det hade alla gånger varit ett steg på vägen. Poängen med äktenskapet är att det är en institution som är känd över hela världen, medan partnerskapet bara är känt och tillämpas och av ett fåtal.

Under tiden som KD unnar sig lyxen att måna om sin image som kapabla att hålla rent från liberala och okristliga element på hemmaplan, och aktar sig noga för att stöta sig med den mäktiga konservativa kristenheten i Europa, tvingas homosexuella familjer till splittring, eller att helt enkelt avstå från erbjudanden om jobb och studier i länder där deras civilstånd inte erkänns. Det vore tragiskt om ekumeniken och den kristliga husfriden prioriteras högre än de ”små gemenskaper” som kristdemokraterna alltid – inte minst i den nu aktuella motionen – har sagt sig värna om.

Tor Billgren
journalist bosatt i Stellenbosch, Sydafrika

*) Bengt Held påpekar följande i ett mail nu på morgonen

Du skriver att det är obefintlig demonstrationsrätt (för homosexuellas rättigheter) i Polen och Lettland. Så har det varit men är inte det idag. Även om många politiker ännu vill förbjuda gayparader har domstolar i båda länderna tydliggjort att det är en rättighet att hålla gayparader. Däremot så bedriver ännu partier närmast hatpropaganda mot den typen av demonstrationer. Många gissar tex att det nya regeringspartiet i Polen skulle vara homovänligt. Men regeringspartiet där som vissa kallar liberal är emot varje erkännande av samkönade relationer även en begränsad sambolag. Regeringspartiet är även emot gayparader även om de erkänner att de inte kan förbjuda det och har inte heller försökt göra så. Alltså ungefär samma attityd som Berlusconi och högern har i Italien. De menar att de "tyvärr" måste tillåta gayparader eftersom det är demonstrationsfrihet i en demokrati.

****
Uppdatering:

Länk till Dagenartikel den 3 feb.