måndag, maj 11, 2009

Bra att Svenska kyrkan accepterar massmördare.

av BENGT HELD

Då och då är det debatter här om (fri)kyrkliga samfund ska acceptera homosexuella som lever i en samkönad relation. Är det acceptabelt även om kyrkan har som teologisk policy att sex inte är annat än för en man och en kvinna i ett äktenskap?

Det kan provocera en del kanske men jag ska inte kommentera det här utan vill istället skriva något om massmördare, ingen jämförelse mellan homosexuella och mördare givetvis. Jag förklarar min principiella poäng genom följande påhittade men möjliga story.

En massmördare har i tidningarna berättat att han är stolt över vad han gjorde, att han skulle kunna mörda igen. På söndagen vill han besöka mässan. Han möter i dörren kyrkvaktmästaren som ser förvånad ut nästan rädd. Försöker låtsas som ingenting. Ger honom en snabb nick.

I vapenhuset är också de två kyrkvärdarna, de hälsar på honom, nickar med huvudena men ler inte som de gör mot de flesta andra besökare. Sedan lyssnar han på predikan, prästen vet att en av de som besökt kyrkan är massmördare men genomför sin predikan som vanligt.

Efter prästens välsignelse och den sista musiken så lämnar massmördaren sin bänk. Prästen är som vanligt vid dörren och hälsar på besökarna. Mördaren räcker fram handen, prästen tvekar en sekund men tar hans hand. Det är väl mänskligt att även en präst kan tveka efter att i tidningarna läst om de förfärliga brott som mannen som mördat är ansvarig för. Ångrar sig gör han inte heller.

Men det som gör att prästen räcker fram handen är att han i den sekunden konstaterar att när han räcker fram handen till kyrkbesökarna betyder det inte att han godkänner allt som de har gjort.

Precis efteråt så konstaterar han att en annan man, Anders, var på besök i kyrkan förra söndagen. Anders är vanligtvis en mycket trevlig kille och han har varit FN-soldat i Afghanistan för att han vill göra något för andra människor. Men vid en strid där förra året så dödade han en man som han bedömde hotade den svenska truppen. I tidningarna har han uttalat att han mådde mycket dåligt efteråt men ångrar sig inte, han gjorde rätt från det han visste i situationen menar han.

Visst är det två helt olika människor och två helt olika saker, men skulle jag bokstavligt följa femte budet skulle jag kunna vägra hälsa på Anders också. Hade det varit ett frikyrkligt samfund hade de kunna stänga av honom från medlemskapet i samfundet. Trots det tvekade jag inte att räcka fram handen åt honom förra söndagen, resonerar prästen.

Det är inte enkelt att hälsa på en människa som man vet är stolt att ha dödat andra. Trots det, vem är jag egentligen att döma vilka som har gjort tillräckligt allvarliga synder för att jag ska vägra hälsa på dem. Eller att ett samfund skulle slänga ut någon. Det som är bra med Svenska kyrkan är att det är öppet för alla. En folkkyrka. Även för de som gjort hemska saker.

Massmördaren har ju inte motverkat Svenska kyrkans syfte genom att tala illa om samfundet. Han har aldrig i Svenska kyrkans namn försvarat mord.

Däremot har han varit mycket omdömeslös, mer omdömeslös än de flesta. Men har vi inte alla gjort något omdömeslöst, konstaterar prästen till sist. Då är kyrkan tom. Alla har lämnat den.
Prästen låser dörren. Men nästa söndag är den öppen igen. För vem som helst.

7 Comments:

Anonymous Lars Flemström said...

En bra beskrivning av de s.k. folkkyrkornas eccesiologi (= läran om kyrkan). Med begreppet folkkyrka menas de kyrkor som - även om målet inte uppnås - har som mål att hela befolkningen ska vara medlemmar. Som regel finns bara en folkkyrka i varje land. I Tyskland har dock både den lutherska och den katolska kyrkan ställning som folkkyrkor.

I s.k. kristna länder har folkkyrkorna formellt eller informellt ställning som statskykor, eller har haft det. Ungefär 7/8-delar av alla kristna tillhör en folkkyrka. Folkkyrkorna praktiserar spädbarnsdop, och saknar uteslutningsparagraf. Ingen kan uteslutas.

Katolska kyrkan är mycket konsekvent i detta avseende, då man inte ens kan bli utesluten på egen begäran. Att "gå ur" Katolska kyrkan innebär i praktiken att man blir avregistrerad hos Skatteverket och befriad från medlemsavgiften till kyrkan. Exkommunicering innebär att man blir avständ från nattvarden pga synd, men förblir medlem.

Det väckte ju ett enormt uppseende när påven tidigare i år hävde exkommuniceringen för SSPX-biskoparna, som hade blivit exkommunicerade för olydnad mot påven. Exkommuniceringar har även förekommit i Svenska kyrkan, bl a för äktenskapsbrott.

Att exkommuniceringar numera förekommer mycket restriktivt även i Katolska kyrkan, torde bevisas av följande, som jag har hört i andra hand.

En känd person, som öppet lever i en sexuell relation med en annan man, hade tagits upp som medlem i Katolska kyrkan i Sverige, och i samband därmed fått nattvarden. Detta föranledde förvåning och protester från andra som var med (så har jag fått kännedom om saken). Prästen måste ju ha känt till hur den nyblivna medlemmen lever. Och Katolska kyrkan är ju mycket tydlig med att utlevd homosexualitet är en synd. Men uppenbarligen inte en tillräckligt allvarlig synd för att föranleda automatisk exkommunicering.

Man kan emellertid inom kyrkan bilda "rörelsere" för personer, som vill leva ett särskilt gudfruktigt liv i olika avseenden. I Katolska kyrkan är detta instituionaliserat som ordnar. Det finsn både klosterordnar (för personer som lever i celibat i kloster) och sekularordnar för personer som lever i samhället och kan vara gifta. Innan man beviljas medlemskap i en klosterorden, måste man delta under minst ett år som novis. Det är alltså stor skillnad mellan medlemskap i kyrkan och medlemskap i en orden.

Upphävandet 1858 av konventikelplakatet (= förbudet mot offentliga religiösa sammankomster utan medverkan av en präst) innebar ingen utträdesrätt (den kom senare) ur Svenska kyrkan, och ingen rätt att bilda från Svenska kyrkan fristående samfund. (Den rätten kom senare.) De s.k. frikyrkorna var alltså från början "rörelser" inom Svenska kyrkan. Som sådana kunde de bestämma om både villkor för medlemskap och utesluta medlemmar. Och fortfarande uppträder de som rörelser, fastän de är fristående.

De pågående diskussionerna om medlemskapet i Evangeliska Frikyrkan (EFK), där Stefan Swärd är ordförande, handlar enligt min mening ytterst om huruvida EFK vill vara en kyrka eller en kyrklig rörelse.

Föreningsrättsligt har EFK naturligtvis rätt att själva bestämma sina regler för medlemskap. Om man inte har ett öppet medlemskap, är man enligt min mening en kyrklig rörelse, men borde som sådan inte vara fristående, utan en rörelse inom en (annan) kyrka.

Att det inom en kyrka finns kyrkliga rörelser för personer som avgivit löften om kristen livsstil, finner jag inte konstigare än att det t. ex. finns föreningar för veganer, som inte släpper in köttätare som medlemmar.

Enligt EFK:s ordf Stefan Swärd är det viktigt med lärjungaskap, att man följer Jesus, försöker leva i Jesu efterföljd och över sig i den kristna livsstilen. Att det finns sådana rörelser inom kyrkan, är viktigt för att kyrkans lära ska hålla över lång tid, och inte bli urvattnad. Det finns alltid en risk att förkunnelsen anpassas till hur medlemmarna lever i praktiken. Det har vi ju sett i t.ex. Svenska kyrkan, och det är inte bra.

Man blir dock inte mer frälst för att man är med i en sådan rörelse. Det står i trosbekännelsen att alla som tror på Jesus Kristus (Guds son, avlad av den helige Ande, född av en jungru, osv) som sin personliga frälsare inte skall gå förlorad utan få evigt liv. Dett beror på tron, och inte på hur bra man lyckas med en kristna livsstilen.

Eftersom kyrkan har grundats av Jesus själv som ett redskap för alla människors frälsning, vore det enligt min mening märkligt om inte alla som tror får vara medlemmar. Men detta gäller alltså medlemskapet i kyrkan, och inte medlemskapet i inomkyrkliga rörelser.

måndag, maj 11, 2009 9:05:00 em  
Blogger Bengt Held said...

Lars

Tack för den kompletterande infon.

"En känd person, som öppet lever i en sexuell relation med en annan man, hade tagits upp som medlem i Katolska kyrkan i Sverige, och i samband därmed fått nattvarden. Detta föranledde förvåning och protester från andra som var med (så har jag fått kännedom om saken). Prästen måste ju ha känt till hur den nyblivna medlemmen lever. Och Katolska kyrkan är ju mycket tydlig med att utlevd homosexualitet är en synd."

Jaha, så nattvarden är bara till för människa som är ganska syndfria? Jag hade för mig att folk besökte nattvarden ju för att få förlåtelse för sina synder?

Att neka någon nattvarden är ungefär som att prästen skulle gett den som fått nattvarden en ordenglig örfil. Det är mycket kränkande och oförskämt. Katolska kyrkan nekar inte ens icke-katoliker att få nattvarden vad jag vet men om någon däremot frågar så blir svaret att det bara är till för katoliker.

Det är intressant den här ivern att man ska neka och porta människor. Vem avgör vad som är tillräckligt allvarlig synd.

Hade de där antisemitiska katolikerna i SSPX sökt nattvarden borde de väl också fått den. Varför skulle de inte få den? Är det att godkänna alla deras uttalanden att ge dem nattvarden?

Det är en intressant förmätenhet att få för sig att en viss människa ska avgöra vilka som är för syndiga för något medan andra är tillräckligt syndfria.

Det är kanske vissa som skulle menar att du Lars hade gjort för allvarliga syndar för att få nattvarden, hur hade du känt dig då när prästen nekat dig med hänvisning till att du varit engagerad i ett visst parti eller liknande som prästen ogillat och menat vara okristligt.

Bengt

måndag, maj 11, 2009 9:41:00 em  
Blogger Bengt Held said...

Det är tyvärr klassiskt både inom samfund och i många andra situationer i samhället att folk ska hitta några individer eller grupper som inte är "godkända". Så försöker man känna sig lite bättre själva. Istället för att vara inkluderande.

Bengt

måndag, maj 11, 2009 9:56:00 em  
Anonymous Lars Flemström said...

Bengt skrev:
"Katolska kyrkan nekar inte ens icke-katoliker att få nattvarden vad jag vet men om någon däremot frågar så blir svaret att det bara är till för katoliker."

Jag får inte ta emot nattvarden i Katolska kyrkan. Inga icke-katoliker får ta emot nattvarden i Katolska kyrkan, med undantag för medlemmar i ortodoxa kyrkor. Så säger reglerna.

Det kan vara svårt att upprätthålla reglerna i de stora katedralerna på Kontinenten, men i Sverige följs reglerna stenhårt. Och visst kan det kännas kränkande. Personer som fått nattvarden i katolska kyrkor utomlands, nekas i Sverige.

Om du inte tror mig kan du själv maila till www.fragaprasten.nu. Så får du svar från en katolsk präst.

Bibeln ger prästerna mycket stora
befogenheter att binda eller lösa någon vid sina synder. Jag tror dock inte att enskilda katolska präster bestämmer om exkommunicering, utan att det avgörs längre upp i hierarkin. Du kan själv fråga vad som händer om en person under bikt berättar att han /hon lever i ett homosexuellt förhållande.

Jag har själv läst på nämnda webbplats att han / hon inte får gå till nattvarden. Därför framstår exemplet i mitt föregående inlägg ännu mer märkligt.

Synderna ska vara förlåtna innan man får nattvarden. Förlåtelsen och nattvarden är två olika handlingar. Förlåtelse brukar meddelas strax före nattvarden. Utebliven nattvard innebär iofs inte att man inte kan få synderna förlåtna.

Det är en grundläggande del av religionsfriheten att varje samfund själv får bestämma över lära, kult och sakrament, och vilka som ska få del av sakramenten. För alla kyrkor som tror på sakramenten (alla gör det inte) är nattvarden det allra heligaste sakramentet. Det vore därför ologiskt att ge nattvarden till någon som inte får gifta sig i kyrkan.

Du har ju själv skrivit att du inte anser att någon religiös vigselförrättare ska tvingas viga någon. Anser du då att präster ska tvingas ge nattvarden till vem som helst, om det strider mot kyrkans lära?

Du kan inte göra mig ansvarig för hur nattvarden hanteras i Katolska kyrkan.

tisdag, maj 12, 2009 1:10:00 em  
Blogger Bengt Held said...

"Det vore därför ologiskt att ge nattvarden till någon som inte får gifta sig i kyrkan."

Här blandar du friskt ihop olika saker. Det är ju faktiskt inte i egenskap av att vara gifta som ett homopar får nattvarden som individer. Du kan ju för övrigt få nattvard utan din partner är med. Av samma orsak så kan ogifta, sambos etc få nattvard i många samfund, ja även folk som vänsterprasslar.

"Du har ju själv skrivit att du inte anser att någon religiös vigselförrättare ska tvingas viga någon. Anser du då att präster ska tvingas ge nattvarden till vem som helst, om det strider mot kyrkans lära?"

Nej, absolut inte. Det vore en allvarlig inskänkning av religionsfriheten. Det jag talar här är inte om lagreglering utan om etik och delvis teologi.

Du säger att folk så bli förlåtna för sina synder före nattvarden, men inte brukar präster hålla bikt med var och en före nattvarden vid katolska mässor. Alltså har gissningvis alla katoliker som får nattvarden "syndat" igen sedan de biktade sig för en katolsk präst. Det är väl förmätet att någon kristen fått för sig att han eller hon i någon situation är "syndfri", det är inte någon enligt kristen teologi. Om det skulle vara ett krav för nattvard skulle ingen få det.

När det gäller katolska kyrkan så har jag besökt en katolsk mässa i Malmö. Nu testade jag inte att få nattvard där men det hade varit besynnerligt om prästen som delade ut det skulle frågat mig om jag var katolik innan han räckte fram oblatatet till mig, av orsaken att han inte kände igen mig. Det är väl inte en värdig situation att fråga ut människor så. Och bland de jag talat med så kan icke-katoliker få nattvard i katolska kyrkan, ingen stoppar dem om de inte själv frågar eller tydligt säger ifrån att de inte är katoliker.

Bengt

tisdag, maj 12, 2009 2:36:00 em  
Anonymous Lars Flemström said...

Bengt, man kan naturligtvis ha åsikter om hur saker borde vara, utan att använda lagstiftning för att tvinga igenom sin vilja.

Det är naturligtvis inte i egenskap av gift eller ogift som man får nattvarden. Men skiljda får inte gifta sig på nytt i Katolska kyrkan, men de kan ju gifta sig borgerligt. Men då begår de äktenskapsbrott, enligt Katolska kyrkan. Får en omgift person verkligen ta emot nattvarden? Du kan ju mejla till den där katolska prästen, som jag tipsade om, och fråga.

Om du har besökt en katolsk mässa en gång, så har jag gjort det betydligt fler gånger. Jag kan berätta vad som hände när jag höll på att få nattvarden av misstag. Det var en nyanländ utländsk präst, som inte förstod min avvärjande gest. Då skrek någon: "Han ska inte ha". Ovärdigt?

Vid större gudstjänster i Katolska domkyrkan i Stockholm, har de särskilda funktionärer som frågar ut folk om de är katoliker. Icke-katoliker instrueras att de kan gå fram och bli välsignade samdidigt som de andra får nattvarden, men ska då göra den avvärjande gesten. Sverige lär vara enda land i världen där denna gest används.

Man kan få förlåtelse även utan bikt. Det är ju inte prästen som förlåter, utan han förmedlar förlåtelsen. Och den förmedlar han före nattvarden till alla som uppriktigt ångrar sina synder. I kyrkan tror man att Gud håller koll på sådant, så att ingen som inte uppriktigt ångrar sig blir förlåten.

Och har man oförlåtna synder bör man nog inte ta emot nattvarden. I Svenska kyrkans s.k. katekesutveckling från 1878 står det att sakramenten är till frälsning eller fördärv. Så då avstår man nog frivilligt om man har oförlåtna synder. Och det gjorde många för 100 år sedan. Folk var livrädda för nattvarden. Jag kan min svenska kyrkohistoria. Och har även fått undervisning, av en katolsk präst, i den katolska läran.

tisdag, maj 12, 2009 3:40:00 em  
Blogger Bengt Held said...

Lars

"Då skrek någon: "Han ska inte ha". Ovärdigt?"

Det är precis sånt jag vänder mig emot. I övrigt håller det här på att bli en helt teologisk, om än intressant debatt så jag lämnar det därhän nu. Men tack för dina kommentarer.

Bengt

tisdag, maj 12, 2009 4:16:00 em  

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home