Språket som verktyg i den antihomosexuella debatten
Ett av de antihomosexuella debattörernas viktigaste verktyg i kampen mot homosexuellas förbättrade villkor är språket. Eftersom de språkliga markörer och betydelseförskjutningar som används ofta är små och omärkliga, är det också ett av de mest bedrägliga verktygen. Jag tänker skriva ett större och mer utförligt inlägg om detta, men här kommer några smakprov.
homosexuell livsstil
Har diskuterats mycket här på bloggen. Det används istället för homosexualitet för att reducera fenomenet till ett system av negativa beteenden. Man slipper således erkänna homosexualitet som en läggning, och kan istället bekvämt betrakta det som en ovana.
homofobi
Ordet -fobi representerar två språkliga strategier:
1. vantolkning. Under många år lade den konservativa kristenheten mycket krut på att försöka desarmera ordet homofobi (och islamofobi) genom att hänvisa till ordets patologiska betydelse. Jag har läst otaliga artiklar i Världen Idag som har raljerat om att fobi försätter den drabbade i illamående och svettningar. Och eftersom skepsis och motstånd till homosexuellas förbättrade villkor sällan framkallar sådana symptom, skulle alltså begreppet vara irrelevant. Genom hårklyverier försökte de alltså ogiltigförklara och bortse från ett ord som beskriver ett samhällsproblem som innebär stort lidande för många människor.
2. appropriering. Sedermera har kristenheten själva kommit att anamma ordet och konstruerade begreppet kristofobi för att beskriva skepsis och motstånd till kristna idéer. Jag tror att det var Bitte Assarmo som lanserade det på allvar i en debattartikel i SvD förra året, läs min kommentar på artikeln här. Idag är kristofobi helt vedertaget, och används även av de som tidigare försökte ogiltigförklara begreppet -fobi i dessa sammanhang.
gay
En annan strategi för att måla upp en negativ bild av homosexualitet är att rensa bort alla ord som kan ge positiva associationer kring fenomenet, t.ex. gay, som ju betyder glad, munter. Vad denna utrensningsnit kan ge för dråpliga konsekvenser skrev jag om i inlägget Fundamentalistisk censur när den är som bäst.
Mer om detta med språket i kommande inlägg. Nu ska jag till stranden.
homosexuell livsstil
Har diskuterats mycket här på bloggen. Det används istället för homosexualitet för att reducera fenomenet till ett system av negativa beteenden. Man slipper således erkänna homosexualitet som en läggning, och kan istället bekvämt betrakta det som en ovana.
homofobi
Ordet -fobi representerar två språkliga strategier:
1. vantolkning. Under många år lade den konservativa kristenheten mycket krut på att försöka desarmera ordet homofobi (och islamofobi) genom att hänvisa till ordets patologiska betydelse. Jag har läst otaliga artiklar i Världen Idag som har raljerat om att fobi försätter den drabbade i illamående och svettningar. Och eftersom skepsis och motstånd till homosexuellas förbättrade villkor sällan framkallar sådana symptom, skulle alltså begreppet vara irrelevant. Genom hårklyverier försökte de alltså ogiltigförklara och bortse från ett ord som beskriver ett samhällsproblem som innebär stort lidande för många människor.
2. appropriering. Sedermera har kristenheten själva kommit att anamma ordet och konstruerade begreppet kristofobi för att beskriva skepsis och motstånd till kristna idéer. Jag tror att det var Bitte Assarmo som lanserade det på allvar i en debattartikel i SvD förra året, läs min kommentar på artikeln här. Idag är kristofobi helt vedertaget, och används även av de som tidigare försökte ogiltigförklara begreppet -fobi i dessa sammanhang.
gay
En annan strategi för att måla upp en negativ bild av homosexualitet är att rensa bort alla ord som kan ge positiva associationer kring fenomenet, t.ex. gay, som ju betyder glad, munter. Vad denna utrensningsnit kan ge för dråpliga konsekvenser skrev jag om i inlägget Fundamentalistisk censur när den är som bäst.
Mer om detta med språket i kommande inlägg. Nu ska jag till stranden.
posted by Tor Billgren at söndag, juli 27, 2008
14 Comments:
Men homofobi och kristofobi är inte alls jämförbara. Att inte godkänna kristna idéer är en rationell process, där en kristen och en ateist i debatt till sist oftast kommer fram till att man inte kan logiskt bevisa vare sig det ena eller det andra.
Homofobi, däremot, är faktiskt ofta ganska likt agorafobi och andra fobier. Det är inget sjukdomstillstånd, men en emotionellt betingad idé, där bara tanken på homosexualitet väcker en stark inre känsla av skräck, ilska eller äckel. Därför spelar det ingen roll hur många logiska bevis man ger en homofob, hon/han hittar bara på nya infallsvinklar.
Dessutom är homofobi lik andra fobier på så sätt att man faktiskt kan använda kognitiv beteendeterapi. En homofob som börjar umgås med homosexuella t ex på jobbet (därför att hon/han måste) eller plötsligt upptäcker att en kär anförvant faktiskt är gay, ändrar sig ofta. För många xenofober är det likadant.
På samma grund som jag är tveksam inför ordet kristofobi, är jag tveksam till ordet islamofobi (liksom Ayan Hirsi Ali). Motstånd mot religioner på logiska grunder är inga fobier.
Nu när jag tänker på det, när det gäller fanatiska religiösa som yttersta kristna högern eller fanatisk islam, undrar jag om man inte kan säga att motsatsen finns: en fobi mot att våga tänka utanför religionens regler. Spelar ingen roll hur många förnuftiga argument man kan komma med,svaret blir alltid: Det står i Bibeln/Koranen, det här får inte diskuteras!
Ab
"På samma grund som jag är tveksam inför ordet kristofobi, är jag tveksam till ordet islamofobi (liksom Ayan Hirsi Ali). Motstånd mot religioner på logiska grunder är inga fobier."
Delvis håller jag med dig. Man måste kunna kritiskt granska religioner. Främst ordet islamofobi men även kristofobi missbrukas ibland.
Men därmed inte sagt att all religionskritik är utan fobi. Jag läser ofta artiklar från sd-politiker och de försöker (säkert med vilje) bunta ihop alla muslimer och säga de förtrycker kvinnor, stöder terrorism, vill ha en islamistisk diktatur. Det där är ju islamofobi eftersom man generaliserar och stigmatiserar en hel grupp.
Det är ju inte lika vanligt att göra så mot kristna, av den enkla orsaken att de flesta av oss har bekanta som är kristna och vi vet att alla kristna inte tycker likadant. Men ibland kan jag tycka det existerar en kristofobi där man försöker få det till att tex Livets ord och Maranata eller påven är representativa för alla kristna. Men min bedömning är att verklig kristofobi är marginell i Sverige jämfört med homofobi, antisemitism och islamofobi. Däremot är kristofobi säkert vanlig i många muslimska länder i Mellanöstern. Och var tidigare i några av kommunistdiktaturerna i Östeuropa.
Bengt Held
Det beror på om man anser att fobier och okunnighet är en och samma sak. Delvis överlappar de naturligtvis varandra, men när det gäller fobi finns ett starkt emotionellt element som man har svårt att härleda, om det inte bottnar i specifika personliga erfarenheter. När det gäller SD kan jag inte uttala mig utan att ha träffat dessa människor personligen, men att döma av retoriken mot "invandrare" verkar det vara en salig blandning av dunkla känslor av att mörkhyade är "annorlunda" än ljusare, verklig saknad efter en tid när alla svenskar åt prickig korv och Falu rågrut och talade utan mellanösternbrytning (en sådan värld har egentlig aldrig funnits, men du förstår vad jag menar) och frågeställningar om hur många flyktingar vi kan ta emot.
I Mellanöstern är, vad jag förstår, antisemitismen starkt cementerad på sina håll, t ex i Saudi (men inte överallt). Den ortodoxa muslim som ser kristna hälla i sig öl och spankulera omkring halvnakna får givetvis fördomar om kristendom, men är det fobi eller okunnighet?
Här börjar vi röra oss i semantikens och psykologins marker. Men jag står fast vid mina definitioner, även om de verkligen skulle behöva fördjupas och redas ut på lite mer plats än i ett kommentarsfält. Begreppsförvirringen är stor och orden, som Tor påpekar, används som vapen.
"Det beror på om man anser att fobier och okunnighet är en och samma sak."
Ofta förvärrar de varann. Okunnighet kan orsak fobier men fobier kan också gör att man undviker att träffa personerna i gruppen man är rädd för elelr ogillar och därmed ha kvar kunskapsbristen.
Ett antal människor har ju sagt sig ångra en del uttalanden de gjorde om homosexuella för 10-20 år sedan. Den vanligaste orsaken de själv anger är att de hade bristande kunskap. Visst kan det ibland vara en metod att försöka skylla ifrån sig, men ofta är det nog rätt.
Bengt Held
Fobi (av grek. φόβος, fobos, "fruktan"), en irrationell, ihållande rädsla för särskilda situationer, objekt, aktiviteter, eller personer.
-Källa Wikipedia
Alla som "profeterar" att världen, samhället och /eller barnen på nåt sätt drabbas negativt av att homosexuella likställs juridiskt med heterosexuella är på ett eller annat sätt fobiska, dvs de har en irrationella rädsla för homosexualitet som fenomen.
Sedan tycker jag också att man bör konstatera att ordet fobi idag inte bara betyder sjuklig rädsla.
Ungefär som att vi idag kallar araber som hatar judar för antisemiter trots att de språkligt inte kan vara det eftersom de är semiter själv.
Själv brukar jag ofta använda ordet homofientlighet och främlingsfientlighet.
Homofobi och främlingsfobi är egentligen för snälla ord för att beskriva tex nazistisk och religiöst extrem hatpropaganda mot homosexuella och invandrare.
Bengt Held
En annan sak jag tycker är intressant är hur många av dem använder ordet "kristen". Frågar man om betydelsen säger de nåt i stil med "en person som tagit emot Jesus yada yada". Men de använder det exklusivt om människor som har exakt samma värderingar som de själva.
Människor som tex. är feminister eller ickehomofober är per definition inte kristna enligt dem, oavsett vad de själva anser sig ha för tro. De försöker liksom muta in ordet till att enbart gälla för de som tycker som de.
Ett exempel, från 2002: en vän till mig från Pingstkyrkan ringde och grät över att det skulle bli "förbjudet att vara kristen" och att det var så konstigt, för "det finns väl ändå fler kristna än det finns homosexuella i Sverige?"
gay, som ju betyder glad, munter.
Inte på svenska väl?
Är alla som är emot homoadoptioner homofober?
Sanna
"Alla som "profeterar" att världen, samhället och /eller barnen på nåt sätt drabbas negativt av att homosexuella likställs juridiskt med heterosexuella är på ett eller annat sätt fobiska, dvs de har en irrationella rädsla för homosexualitet som fenomen."
Det där tycker jag är något för generaliserande. Främst gäller det debatterna som Sverige hade om adoptioner och inseminationer 1998-2002. Då var det ju en del t.ex. riksdagsledamöter som var emot likställda lagar för samkönade och olikkönade par där trots att de i övrigt utan problem röstat ja till många andra homoreformer och de hade inte heller sagt något negativt om homosexuella.
De HBT-reformer som har koppling till barn tycker jag har varit de svåraste. Jag har varit för men jag vet ju att man inte, som när det gäller andra HBT-reformer, bara kan argumentera utifrån jämlikhetsperspektiv. Istället måste ju fokus vara på barnets bäst. Nu tycker jag det är väl förenligt med barnets bästa att bli adopterat av ett samkönat par. Men 1998-2002 rådde det ordentlig förvirring om vad som är bäst för barnen även bland homovänliga politiker och medborgare. Och säkert gör det även så idag bland vissa.
De som var emot och var seriösa hade främst tre argument.
1. Homoadoptionslagen skulle leda till att andra länder skulle stoppa adoptioner helt till Sverige. Redan då var det indikationer på att få eller inga länder skulle göra så men ingen visste helt säkert hur det skulle bli eftersom Sverige blev först i Europa att tillåta samkönade par att bli prövade för internationella adoptioner. Sedan har flera länder följt efter och vi kan konstatera att inga adoptioner till heteropar blivit stoppade pga någon homoadoptionslag.
2. Det andra argumentet var att barnen riskerade bli mobbade. Det var principiellt ett tveksamt argument. Med samma argument skulle man ju kunna stoppa svarta, muslimer, frikyrkliga och tjocka från att adoptera eftersom barn kan bli mobbade även av att de har såna föräldrar. Dessutom ska man väl motarbeta mobbingen istället för att anpassa Sverige lagar efter mobbingen. När nu Sverige blivit ännu mer homovänligt de senaste åren tycker jag det argumentet inte är seriöst idag.
3. Det tredje argumentet som är kvar är att "barn behöver båda en pappa och en mamma". För mig var det här det som gjorde att jag själv trots att jag är bög tvekade först att säga ja till homoadoptioner och inseminationer för lesbiska. Det som var en av orsakerna till att jag entydigt sa ja till homoadoptioner var att Amerikanska psykologförbundet gjort en forskningssammanställning som visar att barn i samkönade familjer har lika bra social och emotionell utveckling som barn i olikkönade familjer.
Men kan man avfärda folk idag som är emot homoadoptioner som homofober? Jag tycker själv det är tveksamt.
Givetvis är de som fått för sig att homosexuella är sämre föräldrar än heterosexuella homofober. Eller ännu värre gissar att var och varannan bög är pedofil.
Men den som erkänner att homosexuella och heterosexuella är lika bra föräldrar som personer men att barn ska helst bo med "både en pappa och en mamma". Kan man säga entydigt att de allihop är homofober? Jag tycker inte det är så enkelt. Att de är okunniga om forskningen om barn i samkönade familjer är ju en sak. Men debatten handlar ju mer om könsroller och förebilder.
Jag delar åsikten att barn som samhället ser ut idag bör få möjlighet till förebilder av båda könen i sin närhet. Däremot menar jag inte att de där förebilderna måste bo ihop med barnen.
Det här blev delvis off-topic men jag tycker debatten är intressant eftersom opinionsmätningar visar att det idag är en majoritet bland Sverige befolkning för alla HBT-reformer förutom då möjlighet för samkönade par att adoptera från andra länder.
Homofobi? Okunskap? Eller är det två olika värderingar av könsrollernas betydelse?
Bengt Held
"...en den som erkänner att homosexuella och heterosexuella är lika bra föräldrar som personer men att barn ska helst bo med "både en pappa och en mamma". Kan man säga entydigt att de allihop är homofober?"
Nej, det kan man inte. Det är en åsikt som grundar sig på antagandet att det finns vissa (större eller mindre) skillnader mellan män och kvinnor och att barn mår bra av att ha båda sorterna i sin omedelbara närhet. Och visst finns det t ex flickor som förlorat sin mamma och som längtar efter en mamma att prata med när de växer upp, en som förstår hur det känns bättre än pappa. Det är en rimlig sak att fundera över, det är inte homofobi.
Själv tycker jag inte att det skäl nog att förmena samkönade par rätt att t ex adoptera. Kärleken till barnet och harmonin hemma är det viktigaste. (Dessutom tror jag att de flesta samkönade par känner ett ansvar att låta barnen ha nära kontakter med människor av det andra könet - vi låtsas alltså nu av praktiska skäl att det finns två kön.)
Nej, det kan man inte. Det är en åsikt som grundar sig på antagandet att det finns vissa (större eller mindre) skillnader mellan män och kvinnor och att barn mår bra av att ha båda sorterna i sin omedelbara närhet.
Jo det kan visst vara pga fobi. Idag vet man tack vare flertalet undersökningar, dock väldigt få i Sverige men desto fler från USA, att barn till samkönade par mår precis lika bra som som barn till heteropar. All undersökning bekräftar och belägger att barn mår bäst när barnet tas hand om av ansvarsfulla och omhändertagande vuxna indvider, oavsett kön, antal och sexualitet.
Därför är att motargumentera utifrån annat perspektiv än fakta irrationellt och grundar sig på en irrationell rädsla att skulle fara mer illa av att uppfostras av andra konstellationer än "pappa och mamma".
Allt "kan" naturligtvis vara fobi, men att ha teorier om kön och barn i sig är det inte nödvändigtvis. För det första känner inte alla till dessa undersökningar, för det andra kan barn må väldigt bra men ändå sakna en förälder av ett annat kön än det föräldrarna har.
Att det gör undersökningar som jämför hur barn i homohem mår jämfört med dem i heterohem är fint, och resultatet var vad man kunde vänta sig. Man överdriver förväntade problem med t ex mobbning och det är skönt att veta att det brukar fixa sig. Och ju fler som kan vara öppna med att de har samkönade föäldrar, desto mer naturligt tar alla kompisarna det.
Men det blir ju inte fobi bara för att undersökningarna finns.
Ett problem med fobier är bristen på psykologisk självinsikt, dvs. att man har skygglappar. Att man har en rationell åsikt, enligt logikens alla regler, i ett visst ämne betyder INTE att man inte också kan ha en irrationell motivation till att skaffa sig åsikter i ett visst ämne. Det kan alltså ändå finnas ett fobiskt element. VARFÖR skulle man engagera sig i frågor om någonting överhuvudtaget om där inte fanns ett upplevt hot, en strid? Lite självrannsakan skulle kanske ge något svar där. Jag tror INGEN bibelfundamentalist skulle bry sig mer om homosexualitet än om skaldjur om där inte fanns ett personligt upplevt hot (från homosexualitet eller från sin pastor...) Detta argument styrks av att det faktiskt finns bibelfundamentalister som INTE bryr sig om homosexualitet utan om andra ting.
Fobi har alltid botats med nya erfarenheter av fenomenet man är rädd för. Om homofobi är rädsla för något man lärt känna på fel sätt är det olyckligt att man arbetar för att osynliggöra homosexualitet. Jag tror det är så krasst (och enkelt) att homosexuellas villkor inte kommer bli bättre förrän motståndarna har gnuggats i ansiktet till leda med homosexualitet. Detta är förstås lite problematiskt eftersom det är precis vad man som fobiker inte vill. Men som man säger, heterosexualitet är inte normalt, bara vanligt, dvs. synligt. Man måste VÄNJAS vid att man inte är skapelsens centrum, att där finns variation.
Ab
"För det första känner inte alla till dessa undersökningar"
Det där var ett försiktigt uttalande. Faktum är att jag gissar att det inte är mer än kanske 10 % av svenska folket som vet att det gjorts forskning som visar att barn mår lika bra i samkönade familejr som olikkönade familjer. Jag kan berätta att jag förra sommaren talade med en moderat riksdagsledamot som berättade att han är för en könsneutral äktenskapslag. Men jag är emot homoadoptioner eftersom jag tycker det är fel mot barnen sa han. Jag frågade då honom om han känner till att det gjorts forskning om hur barn i samkönade familjer mår och han sa nej. Jag berättade att den forskningen visar att barn i samkönade familjer mår lika bra som i olikkönade familjer. Jaha, svarade m-riksdagsledamoten och bad mig skicka infon så skulle han kanske byta åsikt.
Om inte ens riksdagsledamöter vet om det här hur ska man då kunna kräva att vanliga medborgare ska kunna det. Och jag är säker på att m-ledamoten inte är ensam. Det är nog massor av riksdagsledamöter som inte vet om forskningen om barn i samkönade familjer utan de har sina åsikter utifrån ett ideologiskt perspektiv (för eller emot) istället när det gäller könsroller och liknande. Eller gissar sig till vad som är "sunt förnuft".
"för det andra kan barn må väldigt bra men ändå sakna en förälder av ett annat kön än det föräldrarna har."
Man vet ju att pojkar utan manliga förebilder oftare har problem med skolk, kriminalitet etc. Det betyder givetvis inte att alla pojkar utan manliga förebilder får sådana problem eller ens de flesta. Men de är överrepresenterade. Men de där förebilderna måste ju inte vara inom familjen. Det kan vara någon man på dagis, vaktmästaren på skolan, eller en bra kille på fritidsgården. Och det är inte heller någon garant att pojken får en bra förebild om den heterosexuelle pappan som han bor med slår sin fru, struntar i sina barn och kanske tom själv är kriminell.
Komplicerat men intressant.
Bengt Held
Skicka en kommentar
<< Home